Idag så skulle jag stanna kvar när jag hade lämnat barnen för att prata med Skruttans talpedagog och detta är väll inget som är konstigt i sej men min situation visade sej i reaktioner som kom efteråt! Allt var bra och Skruttan låg över det som var vad man förväntade sej när man var lika gammal som henne och det känns bra att höra. Men ännu en gång så blev jag påmind om att bakgrunden påverkar allt för mycket som ligger i hennes problem med att prata och säja vissa bokstäver kan hon direkt hänvisa till att det är Äcklet som har tryckt ner henne och som har hånat att Han inte förstod vad hon sa trots att grannar kunde det.

Det som känns så frustrerande var att under den timmen som jag satt och pratade med henne så hade jag lämnat min mobil i jackfickan och satt den på ljudlös. När jag kom hem såg jag att jag hade fyra missade samtal varav ett var från mina föräldrar. Och nu ser jag den oro som de har för när jag inte svarade på någon av mina 2 telefoner så kom pappa för att titta att allt var som det skulle och att Han inte hade hittat oss så att något hade hänt. Det gör mej så frustrerad över att det känns som om jag har en slags redovisningsskyldighet för att de kan ringa och bli orolig, samtidigt som jag förstår dem. Jag har alltid mobilen med så att om det händer något att jag kan ringa eller att polisen som är uppkopplad ska kunna kolla vart jag befinner mej. Det är bara så frustrerande att en persons val och handling leder till så många känslor och att så många blir berörda och måste bygga upp ett försvar.

Känner att jag bara vill ha ett vanligt liv där man inte behöver tänka hundra steg mer än vad man gör annars. Nu känns det som om jag måste ha hundra utvägar för att det kan hända olika saker. Barnen och jag har en plan hur de ska agera om vi skulle träffa på Honom och det var något som kom redan på skyddade boendet och som jag inte hade en tanke på innan det kom upp för att det blev panik med barnen när vi gick till affären och de tyckte att det var pappa som kom.

Jag skulle vilja bara ha vaardagsproblem som vilken färg man ska ha på de nya gardinerna eller vilken sås man vill ha till middagen men kanske kommer den dagen också. Just nu kan jag ibland mitt i allt skratta åt misären för jag trodde aldrig att jag skulle leva under såna här förhållanden och jag trodde inte att jag skulle komma i kontakt med de personer och myndigheter som jag har gjort. Men hoppet finns kvar att det någon gång ska bli bättre och jag hoppas att det ska finnas kvar i framtiden också.

Nu ska jag försöka att lägga alla problem åt sidan och fokusera att ha det kul på julkalaset som jag ska hjälpa till att servera på! Hoppas ni får en trevlig fredag och att era liv är lättare än mitt för jag önskar ingen mitt liv!

Puss från Häxansurtant   

Jag är jättetrött och vet att jag skulle behöva sova, speciellt eftersom jag var vaken med Skruttan natten som var men min hjärna jobbar så jag håller på att bli tokig. Smulan vaknade och berättade om vad hon hade drömt och när hon berättar så är det såna detaljer som jag trodde att hon inte mindes. Jag vet att det var en dröm om en verklig händelse och som vanligt så var det Äcklet  som var den elaka.

I början när barnen började berätta vad Han hade gjort så hade jag en försvarsmekanism som slog till och sa att det inte kunde vara så. Han fick inte ha gjort dessa saker mot dem. Jag kan svära på Bibeln att jag alltid har trott på dem men det var för jobbigt att erkänna för mej själv att jag trodde på dem för jag ville ju inte att det skulle vara så. Se´n kom de här små detaljerna som de inte kunde få in i sammanhanget om det inte hade hänt och då fanns det inte någon överlevnadsinstinkt över huvudtaget som kunde ta bort känslan.

För varje sak som de berättar med så bryts jag ner för fastän jag vet att det är Han som har gjort valet så känner jag mej som en hemsk person som har utsett och skaffat barn med Honom. Om jag inte hade fallit för den fina utsidan som Han visade upp utan litat på min magkänsla så kanske jag hade haft en riktig pappa till dem för jag kan inte kalla Honom för pappa för blodsbanden kan ingen göra något åt men för att förtjäna att bli kallad för det så måste man förtjäna det. Man blir inte förälder bara för att man har varit med och gjort barnet utan man blir det om man förtjänar det - enligt mej!

En vän till mej fick mej att förstå att det inte är det biologiska  som har den avgörande rollen utan det är den relationen som man har till personen.

Imorgon ska jag prata med Skruttans talpedagog och det känns som om det kan bygga upp mej lite mer för då får jag reda på vad det är som jag kan göra för att hon ska få ett bättre uttal. Jag vill vara delaktig för det är ju även här hemma som hon pratar och då kan det vara bra att veta hur jag ska göra för att hjälpa henne. Det är inte bara mamma man ska vara utan i denna situation ska man vara psykolog och tal-lärare oxå samtidigt som vardagen ska fungera men jag känner att vissa dagar känns det som jag har grepp på det medans jag andra dagar känner att det bara är kaos men det är ju i och för sej därför som jag ska få gå till en hjärnskadeläkare för att strukturera upp detta.

Nä nu måste jag göra ett nytt försök å sova för annars kommer det vara en zombi som kommer till dagis och jag kommer inte att minnas något som pedagogen säjer!

Puss från Häxansurtant   

Ibland känner jag att jag skulle vilja sätta upp ett meddelande och läsa in det samma på telefonen med texten "Personen du söker är tillfälligt ur funktion och återkommer efter att hon har fått krafter tillbaka och problemen har blivit mindre" men det känns som om det aldrig skulle funka för ibland känner jag bara att jag ska räcka till för alla och lösa allas problem. Undra när min tid kommer så att jag kan göra så tillbaka??!!

Idag så kom den trevliga tanten och farbrodern hit och fikade och de fick mej verkligen att tänka till. Som jag tidigare har nämnt så är jag pedant och helst skulle jag vilja ha det perfekt här hemma men det är helt omöjligt eftersom jag har tre små ytväder som jag tycker ska få leka och använda sina saker. När jag "gnällde" över att jag tycker att det är för mycket ibland så tittade bara tanten på mej och sa att när barnen har flyttat hemifrån då saknar man röran och att det var fullt upp en gång i tiden och man känner sej gammal. Detta fick mej att tänka efter att det är faktiskt bra att de slänger saker lite här och där för att de har lekt och de har haft roligt. Och om inte de fanns så skulle det inte vara lika kul att städa heller för det känns som en belöning när Skruttan och Smulan säjer att oj va fint eller att det är otroligt.

Jag tror att mycket av min noja att det inte får vara rörigt är ett beteende som jag har kvar från Helvetet för där blev det bestraffning om man inte skötte det. Och kanske måste jag inse att jag inte kann lösa alla problem till dem i min omgivning utan lära mej att säja att idag orkar jag inte lyssna på dina problem eller att jag helt enkelt säjer att jag har fullt med mitt jag orkar inte med ytterligare saker. Det är nog det som menas med att sätta gränser för ibland känner jag att jag engagerar mej så mycket i andra att jag inte orkar med mitt eget liv och det kan inte vara meningen att det ska vara så.

Jag får helt enkelt ta en dag där jag sätter mej och skriver vad jag ska acceptera och hjälpa till med och prioritera det som finns mej närmast innan jag försöker rädda världen och alla i min omgivning. Kanske är det som jag får påminna Skruttan om att hon ska sköta sej själv. Kanske är det därför jag har så lätt att säja åt henne att hon måste sköta sej själv först för att jag prioriterar andra före mej själv. Jag måste skynda mej att lägga den pusselbiten i pusslet innan jag kan komma vidare. Kanske är det just utnyttjandet som är det jag måste ta itu med för att kunna ta mitt nästa steg och komma vidare. Känner mej kaxig som iallafall kan erkänna detta för mej själv nu!

Puss från Häxansurtant   

Nu är jag lugn och fin som en filbunke - not men jag är så pass lugn att jag kan skriva av mej. Det som är så frustrerande är beslut som har tagit för månader sedan men som jag blir påmind om med jämna mellanrum av mina barn.

Igår kväll kunde inte Skruttan sova och hon var orolig och skyllde på att hon var törstig, att hon var tvungen att smörja benen för det kliade och jag vet inte allt. Till slut så sa jag till henne att hon var tvungen att berätta vad det egentligen var för annars så skulle jag inte kunna hjälpa henne. Hon tittade då på mej med ledsna "hundögon" och sa att pappa fanns i hennes huvud igen och allt som han har gjort mot dem. Hon ville inte berätta specifikt vad det var hon tänkte på för händelser men det behövs inte för jag har hört om dem i över ett års tid. Jag och andra har funnit oss i att sitta i flera polisförhör men det har lett till nerläggningar av utredningar för att inte hon har klarat att berätta det hemska för vilt främmande människor. Hon var tre när hon berättade om en specifik misshandel mot henne men det verkar som att den läggs ner i allafall. Hon har haft det svårt att prata för att Äcklet (jag säjer inte öknamnet på honom så barnen hör) hela tiden har tryckt ner och förnedrat henne genom att säja till mej över hennes huvud att han inte förstår vad hon säjer. När hon kom till de senaste polisförhören sa hon när hon kom hem att jag kan inte berätta för dem för de förstår inte vad jag säjer. Ingen hade förklarat ens för henne att när man berättar något så spinner de vidare på det för att förstå och få ut mer detaljer utan hon tog det som att de inte förstod vad hon sa.

Jag känner mej så frustrerad över att det inte tas tag i allt fast det finns bevis och myndigheter har gjort anmälningar. Sammanlagt är det 6 st anmälningar som kommit in från olika instanser som BUP, socialen och flera. Dagis har larmat om vad barnen har sagt men det kommer inte framåt iallafall. Inatt har Skruttan varit jätteorolig och vaknat flera gånger och bara gråtit och det är då som jag blir så frustrerad över att jag ska kämpa och stå ut med att inget händer. Äcklet som gjort allt detta mot oss han bara går och "sprätter" och tror att det man inte erkänner ens för sej själv det har aldrig hänt. Alla vi som befinner oss i barnens närhet får ta vårat sunda förnuft och det jag kan fråga BUP om hur vi ska bemöta dem och försöka hjälpa dem så mycket vi kan. Ibland är det bara så övermäktigt att hela tiden behöva kämpa och stå upp både för sej själv och barnen och hela tiden bli nertryckt.

Jag känner ibland som om alla bara vill blunda för att det blir så mycket jobb om man börjar nysta i det och att man inte vill se att det för att det inte passar in i det fina samhället som Sverige vill att det ska var och jag bara undrar hur många fler det är än vi som blir behandlad lika som mej!!!!

Puss från Häxansurtant    

Jag känner mej så fruktansvärt frustrerad så på en skala 1-10 så ligger jag på 29. Det som har fått mej så frustrerad är hela samhållet och det sätt som allt behandlas. Jag känner att jag blir så frustrerad över att det ställs såna krav på dem som själv är offer och jag bara längtar till den dagen när inte mina händer är bakbundna för då ska det explodera en bomb och jag kommer att vända upp på allt tills jag får en förklaring till varför det är så här!

Puss från en arg Häxansurtant som måste lugna ner sej innan hon fortsätter

Min terapeut är verkligen helt underbar fastän jag var neg till hela denna grejen från början. Hon ser till hela mej och bara som idag när jag lämnade tillbaka en bok som jag har lånat av henne så tittar hon på mej och säjar: Jaha då har du lagt den här biten bakom dej! Vart befinner du dej nu?

Den början är så vanlig så det känns som att när den kommer då kan jag slappna av för det är bara hon och jag och det vi säjer där stannar där. Jag vågar visa mej sårbar där och jag vågar berätta de saker som jag aldrig tidigare vågat säja högt. Vissa saker som jag säjer där har jag nog ärligen inte ens vågat tänka hela tanken ut. Ofta upptäcker jag att hon fortsätter där jag slutar både i tanke och tal och jag vågar ta det där extra klivet.

Jag har länge funderat om det är bra för mej att läsa om psykopater och hur det är att leva med dem men även hur det är att avsluta sin relation till dem så detta var något jag kände att jag ville ta upp och höra hennes proffesionella syn på det. Hon bara tittade på mej och sa att om det är så jag känner så ska jag läsa för då är det ett behov som jag har och något jag behöver för att komma framåt och kunna lämna saker bakom mej och det känns så skönt för jag vet att hon inte skulle ljuga för mej utan tyckte hon något annat ja då skulle hon säja det.

Jag insåg även idag att jag är den största tidsoptimisten som finns och att mitt tempo är som en Duracell-kanins för jag tycker att jag skulle vara färdig, ha bearbetat allt och gått vidare för länge sedan medans hon tycker att jag befinner mej mitt i bearbetningen och mitt i allt så hon tycker tvärs om att jag kommit jättelångt mot vad hon hade förväntat sej om man skulle komma till det teoretiska. Detta ger mej en tankeställare för jag har lagt vårdnadstvist och kommande rättegångar längt bak i tanken för det är något som jag inte kan påverka och jag blir bara stressad av att tänka på det, kanske är det så jag ska göra med bearbetningen också - helt enkelt låta det ta den tid det tar. Jag mår inte bättre av att jag jäktar på det för som hon säjer så kommer det inte upp mer än vad man klarar av och det känns skönt att höra samtidigt som jag egentligen vet det för när jag läser min dagbok från skyddade boendet så säjer jag ju redan där att jag inte orkar med mer å ändå står jag upp flera månader senare.

Jag har länge funderat över en sak och det är något som jag tagit upp med andra men känt att jag grubblat på lite iallafall och det är att under mitt liv med Äcklet så försvann mina positiva minnen från tiden innan (mitt liv är delat i två delar ett före och ett under och efter Äcklet) där jag hade mängder med positiva minnen ifrån. Jag har minnen från mitt förhållande med Plumsen där det fungerade jättebra men detta försvann mer och mer ju längre förhållandet med Honom blev. Jag hade många killkompisar innan men de bröt jag med pga svartsjukan och dess konsekvenser (det erkände jag inte ens för mej själv för en månad sedan) och detta raderades ut ur min hjärna kändes det som men nu kommer fler och fler upp. Detta tog vi upp idag och hon sa kort och gott att det är oxå en överlavnadsinstinkt för det gör för ont att minnas, att inte kunna göra dessa saker längre samt att man inte orkar se sej själv som den personen man var då som hade "positiva" sidor och som gjorde att man hade ett positivare liv.

Jag köper hennes förklaringar och det gör jag med tanke på att jag hela tiden såg mej själv som en negativ person som inte kunde något, inte klarade något och att ingen brydde sej om mej för jag var inte social. Detta tror jag att jag gjorde för att i min "roll" som jag spelade tillsammans med Honom så ingick det att jag för att slippa bestraffningar suddade ut mej själv och för att jag skulle stå ut så la jag skulden på mej själv istället för Honom. Det är först på sista tiden som jag kunnat försonas med tanken att det var Han som valde att göra detta mot mej och även barnen, det var inte jag som fick Honom att göra det. Jag var så hjärntvättad att jag tänkte så där mitt i Helvetet. På något sätt så gjorde det mindre ont på utsidan när det gjorde ont på insidan oxå och det låter sjukt men jag tror inte man kan förstå det innan man varit i sitsen.

Jag förstod det inte tidigare men jag inser att de gånger som jag träffade unga flickor inom mitt yrke som hade skurit sej själva, och vissa hade skurit bort delar så sa de alltid att de inte hade gjort det för att dö utan för att det skulle göra mindre ont på insidan. Jag hade det tvärs om jag ville att det skulle göra mindre ont på utsidan och insidan var redan så nedtryckt så det gjorde inget om den trycktes ner ännu mer för när jag var som svagast det var då som Han lät mej vara. Det känns så hemskt för jag förstår verkligen inte hur jag kunde klara detta men jag gjorde det och kanske kan jag se det en dag. Ju mer jag bearbetar dessto mer inser jag att den sista misshandeln var ett pris som jag fick betala för att kanske slippa Honom i resten av mitt liv och alla säkerhetsåtgärder ger mej en större chans att klara det. Om jag kommer att slippa Honom det står i stjärnorna men jag tänker aldrig mer sätta mej i en sån låg sits igen och jag tackar varje dag att jag överlevde för jag vet att min tanke var under många år att jag inte skulle komma från Honom med livet i behåll. Jag har dock många människor att tacka för all hjälp, stöttning och puschning som jag fick efter att jag kommit från Helvetet! Ingen nämnd och ingen glömd heter det ju och de personerna vet att jag kommer ha dem i mitt hjärta i resten av mitt liv och även i barnens hjärta. Vissa från boendet skulle jag inte överleva utan att veta att jag har dem i "bakfickan" och kan ta fram dem när jag behöver dem - och det gör jag med jämna mellanrum!

Puss och godnatt från Häxansurtant   som nu ska gå till sängen och läsa lite!

är det som jag ska prata om idag. När jag började min resa med olika myndigheter så sa person efter person som jag mötte att Han var en psykopat men jag klarade inte av att smälta den tanken då. För mej var psykopater dessa som gick in och sköt ner alla på en skola - såna saker skulle man göra för att vara psykopat i mina ögon.

Ju mer och mer jag fick höra detta dessto mer smälte tanken hos mej. Jag fick beskrivningar av vad psykopatiska drag var och ju mer jag fick veta dessto mer förstod jag att Han var det. En person som jag träffade på mitt boende sa till mej "Vill du att jag ska berätta hur han som du levde med var?". Min tanke var bara Lycka till! och upp rabblade hon olika drag som dessa män har och efteråt kände jag bara hur munnen hängde och jag tänkte "har vi levt med samma man?".

Jag inser att männen som slår och misshandlar sin partner och barnen är "stöpta i samma form" och för att kunna bearbeta det jag varit med om känner jag att jag måste få mer kunskap, få något att greppa så jag har lånat böcker bara för att se att jag inte är ensam om denna behandling och för att få en förståelse och kunna lägga mitt livs pussel.

Nu ska jag börja läsa en bok som heter Psykopatens grepp och där blev jag rädd bara av att läsa på baksidan för varför finns det så lite upplysningar om dessa män och relationer? Så här står det på baksidan av boken:

Psykopaten finns överallt. Risken att möta en psykopat är ganska stor. Amerikanska undersökningar visar att 8 procent av höga chefer har psykopatiska drag. 10-15 procent av skadinaviska män är våldsamma mot sin partner.

Han (få kvinnor utvecklar psykopatiska drag) finns på jobbet, bland grannar, vänner och i familjen. Många kvinnor lever med en psykopat. Det flesta stannar kvar i förhållandet och väntar på en bättring. Men det är en livsfarlig strategi."

Hur många gånger har inte jag tänkt att det inte kunde bli värre eller att det skulle bli bättre när vi fick barn, när de blev större, om jag gjorde som Han sa. Jag kan göra listan hur lång som helst och om jag fick en krona för alla om jag har tänkt i det sammanhanget så skulle jag vara miljonär idag.

Nu ska Häxansurtant hoppa upp på kvasten och åka till terapin lättad över att ha kommit på vad vi ska prata om. PUSS   

När jag hörde henne berätta om detta med Facebook å hur sur han blev så väcktes ett minne från mitt förra liv innan Äcklet.

Pojkvännen som jag kallade Plumsen hade varit på en fest och var packad när han kom hem och han skulle upp och jobba dagen efter. Han och jag brukade driva med varandra och båda tyckte att det var kul. Jag kom på när han hade slocknat på soffan att jag skulle måla hanstånaglar med rött nagellack. Det tog en evighet att måla dem kan jag berätta för jag var ju tvungen att hålla mej för skratt och vackert blev det inte heller.

Morgonen kom och en bakfull Plumsen vaknade och såg att han redan var sen varpå han slet åt sej kläderna och gjorde sej iordning. Jag låg i sängen och försökte hålla mej för skratt och vara så vanlig som möjligt. När han hade kommit utanför dörren så brast allt och jag skrattade så jag fick kramp i magen.

20 min senare kom ett mess från hans jobbarkompis "Tack! Vi fick oss ett gott skratt!" och då kände jag att min dag var gjord. Efter ca 1 timme kom ett från  Plumsen och jag minns fortfarande orden "Det blir hämd! Älskar dej ändå. Puss. och köp hem aceton" Än idag kan jag känna mej nöjd över mitt hyss men som alla andra roliga minnen från tiden innan hade jag förträngt detta. Jag kan avslöja att hämnden lyckades långt senare för jag var på min vakt i många veckor och månader och genomskådade många försök!

Puss från Häxansurtant