Jag har mycket tänkt på detta med kvinnligt och manligt och vad olika saker det förväntas av de olika könen. Och så har jag tänkt om detta är något som bara finns hos mej genom den uppfostran som jag har fått eller om det är något som finns i samhället. Jag är fullt medveten om att jag som kvinna inte kan vara lika starkt fysiskt som en man eftersom de har en annan fysiskt förutsättning än kvinnor när det gäller muskler och så vidare men ibland känns det som om det är en hel jord emellan oss.

Det känns som om tjejer förväntas vara söta, snälla och att de ska vara hjälpsamma medans det är mer krav att en kille ska vara stark, inte visa känslor och har "tillåtelse" att vara rebelisk. Jag minns än hur min farfar sa till mej när jag var arg och sa vad jag tyckte när jag var liten att det inte passade en tjej att vara arg. Jag minns även hans klappar på huvudet och att han förväntade sej att jag skulle bara se söt ut men det var bara han i min omgivning som var så uttalande på detta.

När jag blev större så hade jag många kill-kompisar för de visste jag vad jag  hade. Satte jag på mej en ful tröja och frågade dem så sa de rent ut att den var vidrig och att de tyckte att jag skulle ta en annan medans mina tjej-kompisar sa att den passade jättebra och sedan fick man höra bakvägen att de hade tyckt att den inte alls var fin utan fruktansvärd. Och detta exempel tycker jag talar för hur jag har upplevt skillnaden hela mitt liv mellan tjej och kill -kompisar.

Jag har hela tiden tänkt att detta med typiskt manligt och kvinnligt har varit något som har funnits i mitt huvud men nu inser jag att det är allt runt oss som påverkar oss till denna värdering. Det är bara att titta i en leksakskatalog där killars leksaker är svärd, bilar, verktyg och "kaxiga" saker medans när man kommer till tjejsakerna så är det bara fullt av "pluttinuttiga" saker som dockor, prinsess-klänningar, Hello Kitty och allt är så gulligt och rosa. Gå och titta på barnkläder! På tjejavdelningen är det rosa och "ljuva" färger, spetts, glitter och ännu en gång är allt "pluttinuttigt" medans killarnas kläder är mer tuffa och egentligen mer användbara för de tål att man ramlar på asfalt utan att knäna på byxorna går sönder på en gång osv. Så nu efter att ha läst reklam om allt som finns att köpa i julklapp till barn både inom leksaker och kläder så inser jag att det är inte i mitt huvud som dessa roller finns utan det är ännu en gång samhället som påverkar oss i denna riktning. Flickor ska vara vackra och visa känslor och vänta på prinsen som kommer och räddar dem efter att ha utkämpat en strid med drakar och troll! Mina barn ska inte uppfostras efter den modellen iallafall kan jag lova utan jag ska uppfostra dem till starka individer som ska kunna göra det som de tycker är roligt och inte behöva fundera om det är passande eller inte.

PUSS 

Igår pratade jag med en vän. Hon är en person som jag beundrar för hon kämpar för sina barn trots att det vore enklare för henne att ge upp. Hon är modig för när hon ser att det är för barnens bästa att ge upp kampen och vara en bra mamma när hon har barnen då vågade hon göra det utan att tänka på sej själv. Jag har känt henne ett kort tag men det känns som om jag känt henne jämt! Och jag lovade att skriva om detta och jag håller mina löften så här kommer det för nu har jag bearbetat det klart i min hjärna!

Hon har fyra barn varav ett med funktionshinder! Ju mer hon berättar för mej dessto mer inser jag att det inte är jag som har missuppfattat samhället och på det sätt som jag har fått se att det inte finns ett barnperspektiv, man vill bara ha nöjda, snälla barn som följer en mall och när det kommer in något i barnens liv som gör att de inte passar in innanför denna mallen då försöker man att blunda. Jag har mött det flera gånger när det gäller mina barn och olika myndigheter att det inte finns ett barnsperspektiv varifrån man ser till barnens bästa och hur de upplever situationer. Jag ser bara till det att Skruttan bara var några år den första gången som hon hamnade i ett polisförhör och fick inte ha med NÅGON som hon kände sej trygg med utan skulle gå in i en obekant miljö med en främmande kvinna och berätta om hemska saker som hon och hennes syskon hade blivit utsatta för. Den gången kände jag avsky för hur illa barn behandlas men jag gömde mej bakom en tanke att det kanske var en engångshändelse att det inte brukar vara så här utan att samhället ser till barnen. Idag vet jag att verkligheten inte är så men jag kan också säja att jag mött personer inom olika myndigheter som har ett bra barnperspektiv men detta finns hos individen inte i samhället och myndigheten.

Igår var hon och hennes dotter till barnhabiliteringen och i mina ögon  skulle denna instans verkligen kunna möta barn på ett bra sätt men idag så undrar jag hur jag ens kunde tänka tanken. De kommer in i ett rum där det sitter fyra personer som dottern inte känner och bara títtar på henne. Jag som vuxen skulle bli ställd i en sån situation även om jag har mer erfarenhet och förståelse för denna miljö och att de personerna är där för att hjälpa mej men hur ska hon kunna förstå det. Att de vill hennes bästa när de bara tittar. En av personerna frågar henne om hon kan gå och jag förstår henne att hon vägrar! Det jag reagerar på i denna situation är varför man inte leker fram detta istället för att säja det till henne. Om de hade lekt så hade det ju kommit av sej själv men nu blev det mamman som fick rädda situationen och säja att "kom så går vi ut i korrodoren och så får doktorn titta" vilket leder till att hon både kan gå och springa. 

Jag reagerar så starkt på detta för jag tycker att detta borde vara naturligt och något som personal som har med barn att göra ska ha ett barnperspektiv. Jag förväntar inte mej att när jag lämnar barn på dagis eller skolan så ska jag få rädda situationen utan att personalen ska ha en kunskap som gör att de kan möta barnen på deras nivå. Barn ska inte behöva kliva på en stege för att komma upp i den vuxnas nivå det är mycket enklare för en vuxen att sjunka ner och tänka på barn nivå för vi har alla varit där en gång. Jag minns en gång när jag gick till tansläkaren när jag var liten och jag hatade det för jag ville inte gapa bara för att någon sa att jag måste det. Denna gång så var min tandläkare sjuk så jag fick en annan och hon sa aldrig åt mej att gapa men hon fick mej att göra det omedvetet genom att skoja och leka med mej. Jag har själv jobbat bla inom sjukvård och för mej är det en gåta varför man inte har det tänkandet där att man möter patienten och personen på den nivå som den befinner sej på. Hur ska ett barn kunna gå på befallning med fyra främmande människor som tittar på om det inte finns ett syfte med det? Varför kan det inte finnas ett vettigt barnperspektiv? Barnen är våran och allas framtid!

PUSS  

Idag var jag och barnen till öppna förskolan på sång och det är en sån här typisk sak som "vanliga" familjer tycker är en trevlig händelse. Och jag tycker också att det är trevligt men det är såna här saker som kan väcka känslor som man inte kan påverka!

Idag var det väldigt mycket pappor som var där med sina barn och jag känner att jag får ett stick inom mej. Jag tycker att det är så gulligt när pappor engagerar sej i barnen och vad de tycker är roligt men jag har aldrig haft det i mitt förhållande. Han har aldrig tagit med barnen för att göra något som de kanske skulle tycka vara roligt eller att han bara har satt sej och läst en bok, tittat på barn-TV eller lekt med dem. De få gånger som vi har varit iväg är det jag som har dragit med alla i familjen eller så har jag åkt med dem själv. De gånger som de har suttit och tittat på något så är det Han som har velat titta på ett program och det är Hans program som de har tittat på. Och jag känner en sån saknad av detta som vissa mammor tar förgivet att pappan ska ta ett ansvar och att pappan ska engagera sej i barnen. Samtidigt så känner jag en skuld att jag inte gett barnen denna pappa som de förtjänar. En pappa som hade hjälpt dem att utvecklas istället för att hämmat dem. En pappa som hade övat med dem att prata istället för att håna dem när de inte kunde prata rent. Jag skulle kunna räkna upp en hel lista men det gör ingen gladare. Samtidigt känner jag skuld för att jag inte kom därifrån tidigare att jag inte kunde rädda dem från detta. Samtidigt kanske jag får se att jag iallafall räddade en av dem från att växa upp under dessa övergrepp och att jag fick de andra därifrån medans de fortfarande var små. Och jag hoppas och ber att de ska slippa återvända till Helvetet som inte jag ens skulle klara av ens en sekund nu när jag sett vad det var som hände där!!!

PUSS