........och jag kommer att rasa ihop känns det som! Just nu så känns det som att samhället och lagarna hånar mig och jag undrar om det är vi som varit utsatta för brotten som behöver "beskydd" eller om det är personen som har gjort det mot oss som det ska klappas på huvudet med men varför dessa tankar har väckts tänker jag inte gå in på för då kommer bloggplatsen att kollapsa av för många tecken   Jag är tacksam över att det finns vettiga människor som kan ta det jag säger och som förstår och tar det till sig ocherbjuder mig deras hjälp och jag kan åter igen konstatera att det finns änglar på denna jorden men att politiker och beslutsfattare inte är en av dem!!!!!!

Jag känner att det känns som att all världens tyngd vilar på mina axlar just nu och om det bara kommer ett endaste dammkorn till så kommer jag bara att rasa ihop som ett korthus. När människor som jag möter säger att jag ser fräsch ut, att de upplever mig stark och andra saker så känns det som att de lika gärna skulle kunna dra historien om Bellman på en gång för det är verkligen det sista jag känner mig som. Det känns som om jag gång på gång får benen undansparkad av människor som finns i min närhet men även som finns längre bort ~ och jag förstår inte vad det är som jag gör för att det blir så här. Kanske är det som den Klokaste Fina sa "att det viktiga är att acceptera mig för den jag är och inte pressa mig och när man gör det så får man en underbar och trogen vän" Jag hatar svek men när jag känner att en person pressar och jagar så väcks minnen och jag klarar inte av att behöva förklara mig varför jag inte hör av mig med vissa tiders mellanrum eller varför jag inte är på ett visst sätt! Jag är den jag är och jag har mina sår inom mig och jag bestämmer inte när de påverkar mig så att jag inte vet hur jag ens ska orka resa mig. Jag klarar inte av att behöva förklara varför jag gjorde si eller så för det har jag gjort så jag fått vända ut och in på mig själv och det dög inte i alla fall och såren öppnas när jag kommer i de situationerna igen. Jag har aldrig sagt att jag är en lätt person och jag inser själv att jag aldrig kommer mer att bli det heller för att jag har den ryggsäcken som jag har och jag är inte lätt att leva med kan jag erkänna även om jag gör det själv varje dag ~ för det finns dagar jag skulle vilja byta ut mig själv

Idag är en sån där dag som jag skulle vilja vara en av "alla andra" som inte har en ryggsäck som väger ett ton av saker från det förflutna och som hela tiden får nya tunga erfarenheter. Jag skulle vilja känna att jag bara hade några lätta dagar att se fram emot och jag trodde att jag hade det men ett telefonsamtal idag krossade det som jag sett fram emot och trodde nu var möjligt................. men varför trodde jag att det skulle vara det när det är mitt liv som det handlar om....................................

Jag kan inte låta bli att undra om det lilla barnet inom mig finns kvar, det som inte tänker tusen steg framåt, vad som blir konsekvensen om jag gör så eller vad som händer om jag inte gör det! Barnet som vågar säga hur våran vardag och liv ser ut idag utan att tänka på vad andra ska tycka och tänka eller ännu värre säga till mig för dömande ord ~ för någonstans inser jag att jag fortfarande lägger en del av skulden på mig själv eftersom jag tänker så eller är jag bara rädd för att de som finns runt mig ska göra det?

Min äldsta dotter hade pratat en dag denna vecka om hur deras familjer ser ut i skolan och detta berättar hon för mig när vi sitter och äter mat på kvällen! Hon säger som den naturligaste sak i världen, ungefär som att hon berättade att hon lekt med de andra i klassen, att jag sa bara att min pappa var dum så mamma flyttade med oss så min familj är mina två syskon och min mamma! Jag kände mig paff och min första tanke är att jag skulle ha sagt att min familj är mina barn men jag skulle inte berätta varför inte pappan är med i bilden även om jag många gånger skulle underlätta för mig själv om jag gjorde det! Än idag är det bara en annan förälder på dagis och ingen på skolan som vet varför inte det finns en pappa i deras liv! Nyfiket så frågade jag henne: Vad sa de andra barnen då?

Förvånat tittar hon på mig ungefär som att jag frågar världens dummaste fråga och svarar som om det är den självklaraste saken i världen: -Ingenting! Vi bara fortsatte

Sen denna händelse har jag tänkt och analyserat Varför tar jag det inte på samma sätt som dem för egentligen borde det inte vara så svårt att säga!?! JAG ERKÄNNER att jag många gånger byter samtalsämne när det börjar närma sig detta med om pappan träffar barnen, om att det bara är mitt namn som står vid barnens platser vid dagis och allt sådant. När människor frågar vad jag jobbar med och jag svarar att jag är sjukskriven är jag livrädd att de ska fråga hur länge eller varför eftersom jag antingen måste ljuga eller så måste jag berätta att jag levt tillsammans med en psykopat och allt det som hände dagen jag vill radera ur mitt liv och egentligen åren som jag vill radera ur mitt liv om jag fick behålla mina troll! Varför är det så känsligt att egentligen prata om det för den mamman som jag har haft modet att berätta det för på dagis reagerade inte på något konstigt sätt, hon dömde mig inte eller något negativt utan istället berömde hon mig och sa att jag måste vara en enormt stark människa som klarade av allt som varit och är än idag! Våran relation har blivit mycket mer avslappnad och jag känner inte att jag måste väga varje ord på en silvervåg innan de kommer över mina läppar ~ jag kan vara mig själv och hon accepterar det!

Jag vill inte ha tillbaka så stor del av barnet att jag berättar det för allt och alla men jag vill ha tillbaka så pass att jag inte tror att alla kommer att lägga skulden på mig, att alla kommer att såra mig och att inte alla kommer att såra mig ~ tyvärr gör erfarenheten som jag bär med mig att jag tänker och förväntar mig det och många gånger när jag "öppnar dörren" så visar det sig att jag blir sårad och för varje gång så blir dörren trögare och trögare att få upp. Samtidigt inser jag att det är många som går förbi den som inte skulle göra det mot mig men erfarenheten gör att handen håller den stängd istället för att öppna den och tanken maler samtidigt i huvudet "Vad är det som gör att jag öppnar för dem som sårar mig?" Och eftersom jag inte vet svaret så stannar handen där på handtaget som håller den stängd....................

Under min terapi har jag många gånger sagt att jag kan se att jag på min resa att hitta mig själv, den personen som det var meningen att jag skulle vara inte den han skapade, har sett att jag utvecklas lite i takt med barnen i deras stadier. Jag har gått igenom en ny trotsperiod, testperiod och allt det även om den inte har varit på samma nivå som dem och kanske är det så att det är jag som mamma som får lära dem mycket men kanske just denna del är det de som får lära mig ~ att det inte är de runt mig som dömer mig för att jag hamnade i den situation och med den person som jag gjorde utan att det är jag själv som gör det till största delen och kanske ska jag tänka på de orden som jag fick höra från en personal på skolan att min dotter hade använt när hon berättade om sin familj för klassen:

Min familj är min mamma och mina småsystrar! Min pappa var dum mot oss och MIN mamma räddade oss och tog med oss så nu slipper vi träffa honom mer! 

  CRAMAR   

När blev det tillåtet att rota och snoka i mitt liv och det som är privat bara för att man vill?!? Att ställa frågor till höger och vänster bara för att stilla sin nyfikenhet eller för att tycka synd om sig själv?!? Var det så att efter den dagen som jag undertecknade fullmakten till min advokat så att han hade tillgång och tillåtelse att ta fram all information om mig och göra vad han "vill" så anser vissa att den ger alla rätt att ta del av allt de vill med........................... Det heter privatliv av en orsak ~ att det ska vara privat och att man själv ska kunna välja vad som andra ska veta om en! Nä jag är inte arg ~ jag är FÖRBANNAD OCH KRÄNKT 

Jag fick nog av dessa övertramp och barnsligheter i ett tidigare liv och accepterar dem inte längre. Jag är tacksam att det finns ärliga människor i mitt liv som lär mig att sätta upp mina gränser igen och som framför allt lär mig att våga visa och säga när någon "gått över dem" och att jag inte bara accepterar det längre! Jag är stolt över att jag inte bara längre tar emot och låter andra trycka ner mig och accepterar att jag ska vara mindre värd än andra och framför allt så värdesätter jag de människor som finns i mitt liv som älskar och accepterar mig för den jag är med mina fel och brister och som inser att jag bara är en vanlig människa!

Jag skulle många gånger vilja kunna dela på mig, ha en flaska med energi som jag skulle kunna ta en klunk av precis som Bamse gör med sin Dunder~honung men denna skulle ge mig energi så att alla dessa saker som måste göras och de som jag vill hinna med skulle klaras av, jag skulle vilja ha tid för fler än vad jag har och hinna med alla saker som står på min "att göra lista" men nu finns inget av detta och jag kan inte göra mer än jag redan gör och ändå så känns det inte som att det räcker till för någon! Mitt dåliga samvete det bär jag med mig som en trogen vän som aldrig lämnar min sida och det är ingen trevlig vän att ha men jag börjar bli van ~ tyvärr! Många gånger känner jag att jag inte önskar min värsta ovän att gå i mina skor men det finns stunder i mitt liv som ger mig eneri att fortsätta och det är de gånger som Trollens armar kommer hårt kring halsen och man får en "kärleksförklaring" som kommer från deras hjärta! 

Att det finns människor som är beredd att gå över min gräns över vad jag anser är privat och börja kolla med andra om vad jag anser är privata saker det fanns inte i min värld. Om det hade varit fara för mina barn eller för mitt eget liv så okej men bara för att......... jag vet inte vad jag ska säga att det är pga för jag förstår det inte själv! Det enda jag vet är att det väcker minnen och känslor som jag gjort allt för att inte minnas eller känna för de gör att jag känner mig kränkt och omyndigförklarad ~ att det jag gör ska kontrolleras av någon som inte har med det att göra! Många gånger har jag känt att det känts så även när myndigheter kollat upp saker och frågat om saker som jag inte tyckt att de har med att göra eller att det inte har med utredningen som de gör men samtidigt förstår jag om jag ser till det stora hela att de måste fråga vissa saker för att göra sig en helhetsbild även om det inte känns så när den frågan ställs och jag sitter där! Men detta finner jag inte ord för att förklara känslan för och samtidigt som jag blir så förbannad så jag kokar så känns det som att det är sådan låg sandlådenivå att göra så att det kanske helt enkelt är därför som jag inte hittar orden för jag sitter inte kvar i sandlådan! 

Jag har rest mig många gånger från att ha blivit kränkt och jag vet att varje gång som jag har blivit det så har det gjort ont men jag har blivit starkare för varje gång som jag har rest mig! Jag inser att uttrycket "Ensam är stark" inte är rätt men för varje gång som jag reser mig så inser jag att mitt motto att man måste vara stark för att klara av att vara ensam är mer rätt! Samtidigt inser jag hur värdefull de personerna är som finns i mitt liv som ser mig för den jag är och som accepterar mig även de dagar när energin inte finns och jag är en "urvriden trasa" som knappt orkar få ett hej över läpparna, som ändå vet att jag finns där och de finns i mitt hjärta och tanke även om jag inte alltid har den energi som en gång fanns! TACK   

Kom ihåg i livet att värdesätt de personerna som ser ditt inre och som vet vem du är för de är inte många ~ jag vet av egen erfarenhet och de diamanterna ska man hålla hårt i! Jag har även lärt mig att säga vad jag tycker och tänker och när man gjort det så blir man starkare även om man inte får ett svar som man förväntat sig! TACK Tvillinghjärtat mitt om du läser detta, att du lärde mig stå upp för mig själv   

  CRAMAR