Ibland känner jag mej så kluven som om jag inte ens känner mej själv. Jag hade ett alias när jag bodde på skyddat boende och för mej blev det "hon" som stod för allt det starka i mitt liv. "Jag" var ju den som var svag, hade blivit nedtryckt och som hade suddat ut mej själv. Nu ska jag åter bygga upp den personen och bli stark i mej själv och det låter kanske jättelätt men det är inte det.

När jag tänker på en människa så ser jag att den har olika roller som man använder i olika situationer men grunderna finns där. Man är förälder, syskon, vön, barn, barnbarn och jag vet inte allt. Man tänker aldrig på att man pendlar mellan dessa olika roller i livet utan det går på automatik och det gör det oxå för mej med dessa roller men det är så svårt att bara vara jag.

När jag hade kommit ifrån Helvetet så visste jag inte vad JAG tyckte om för mat för hemma åt vi bara det som Han tyckte om och efter Hans regler. Jag visste inte vilken klädstil jag tyckte om att ha för det var alltid Hans kommentarer som styrde vad jag hade på mej och när jag inte gjorde det så blev jag bestraffad. Jag kan minnas än när jag kom till boendet och det enda jag hade var ett par skor och en mysdress. Jag visste inte ens vad jag ville ha för stil och det var rena julaftonen när det var någon som skänkte kläder och man fick leta bland dessa kläder. Jag kan ärligt säja att jag var som en som är precis i tonåren som måste testa sej fram vad denne tycker om att ha på sej. Lika så gjorde jag med mat. Jag provade precis som ett litet barn vad jag tyckte om och inte.

Det rinner tårar när jag tänker på detta för det är så hemskt - det är så hemskt att veta så lite om sej själv. Kanske får jag se det som en styrka att jag kan ge mej det utrymmet att testa vad jag tycker och vad jag inte tycker. Ibland ser jag att jag befinner mej i trotsåldern för ingen ska säja till mej längre vad jag tycker utan jag ska hela tiden komma fram till det själv.

Jag känner även att jag måste jobba på detta att kunna sätta upp gränser. Just detta att jag inte ska behöva ursäkta mej för vad jag tycker, gör eller inte gör. Det är jättesvårt att bryta ett invant beteende som sitter så djupt att jag skulle kunna bli väckt på natten och kunna "reglerna". Jag minns en kväll på boendet när jag bara grinade och sa till en annan som bodde där samtidigt som mej att jag kommer aldrig att lära mej reglerna som finns här "ute". Jag minns det som om det var igår och just denna känsla att jag befann mej i en annan värld, en annan kultur för hemma där var det bara så att jag kunde de "sjuka" reglersna som fanns där men när jag kom utanför dessa regler så bemästrade jag inte de "regler" som alla andra levde under.

Fastä lång tid har gått så kan jag ibland när jag befinner mej i sociala sammanhang känna att jag väger varje ord som jag ska säja för att vissa saker som jag sa eller gjorde när vi var med andra blev jag bestraffad för när vi var ensamma. Tänk att vissa saker kan sitta så djupt. För mej visar det att talesättet att man inte kan lära gamla hundar att sitta är fel. Det gick med mej som hade en meter skinn på näsan det krävdes bara mängder av våld och hot och det lämnade många sår och ärr på både ut och insidan!

PUSS från Häxansurtant

Nu är allt som vanligt igen nu när barnen har kommit hem men det som är så jobbigt är att jag nu inser hur mycket jag har funderat och spännt mej när barnen inte har varit här hemma. Jag vet att de har haft det jättebrra när de har varit borta men ändå så finns det hela tiden omedvetet att jag inte kan skydda dem när de inte är hos mej. Där de har varit nu under helgen kan Han hitta dem för det är lätt att få tag på adressen och jag trodde inte att jag tänkte så och jag tycker inte att jag har tänkt på det när de har varit borta men nu när de åter är hos mej så känner jag skillnaden - jag slappnar av!!!

Det känns så jobbigt att det ska vara så för det som jag tänker och är medveten om det kan jag påverka men det går inte att påverka det som finns på idnsidan och som lever sitt eget liv.

Inatt hade Smulan varit orolig och inte sovit så de hade fått vara vaken med henne och de hade försökt att få henne att berätta vad det var men hon ville inte berätta. Nu ikväll när jag låg bredvid dem för att de skulle sova så säjer hon bara rätt ut att hon inte hade kunnat sova inatt för att hon hade drömt. Jag tänkte att jag ska inte leda in henne på något utan helt enkelt få bort tankarna så att de kunde somna så jag säjer bara att jag hade hört det. Då vrider hon på mitt  huvud och tittar mej rakt in i ögonen och säjer: Mamma! Jag drömde om när pappa slog mej i pannan! Och sedan berättar hon detaljer som ett barn inte kan hitta på hur mycket fantasi de än hade.

Varje gång som det kommer upp saker som Han har gjort mot dem går ytterligare en bit inom mej sönder och jag känner att jag bara vill sudda bort alla minnen som finns om Honom för vare sej jag eller barnen verkar ha något positivt minne av Honom och jag önskar att det fanns ett sådant sudd - men det finns det inte! Det heter att "tiden läker alla sår" men jag vet inte om det kommer att göra det men de saker som Han utsatt oss för - men jag hoppas!!!!!

Puss från Häxansurtant