Jag är en principmänniska och jag står för det jag gör trots att det ibland blir helt åt skogen. Jag är brutalt ärlig och jag förväntar mig att andra är det mot mig men just nu undrar jag om detta är rätt eller om det är så att den som kör det fulaste spelet, är den som är mest oärlig och lurar andra som vinner....... Jag vill inte tro det men det verkar som att det är så världen ser ut idag och jag vill inte vara en del av den. 

Jag har gjort fel i mitt liv för jag är inte mer än människa med fel och brister, men ofta går dessa att rätta till, och gör det inte det så får man stå för det, göra det bästa av situationen och gå vidare med en ny erfarenhet i bagaget. Jag har lärt mina barn samma sak och att om man erkänner så blir inte personen arg på samma sätt som om man ljuger. Just nu ifrågasätter jag den uppfostran med. Jag anser dock att man ska kunna gå med huvudet högt och kunna se alla människor i ögonen men det skulle jag inte kunna göra om jag visste att jag ljugade, lurade dem och inte körde med öpnna kort. Är det mig som det är fel på som resonerar så eller är det samhället runt mig som är fel....... Att en gång ha varit en bricka i ett spel med den man levde med gör att idag så ifrågasätter jag allt och analyserar det till minsta detalj men när det inte är enligt ens egna spelregler så är det inte så lätt att se allt. Alla tankar och funderingar som snurrar fram och tillbaka kan göra att jag känner att till slut vet jag inte in eller ut men jag följer mitt eget hjärta och det är vad som är bäst för mig. Innerst inne så har vi nog alla den där rösten som berättar för oss vilken väg vi ska ta när vi inte kan bestämma det fult ut med tanken. Finns det människor som har rösten som säger åt dem att göra det som sårar andra och gör att de inte mår bra?!? Hur känns det på deras insida och att se sig själv i spegeln eller blir man så avtrubbad till slut att det enda som finns där är en själv och tanken att alla andra finns för att man ska komma ett steg till hur man än behandlar dem...... eller är det så att alla människor sätter sig själv i första rummet och sedan så tänker man inte längre??

Jag vill kunna se mig själv i spegeln, känna att jag gjort det som var rätt för mig och kunna leva med de bslut jag tog. Visar det sig att det inte är rätt beslut men då var det rätt för mig där och då....... men jag kan fortfarande vara stolt över mig själv och se mig i spegeln 

Ja jag vet att det egentligen är tabu att tycka det och att man ska leva i ett "gulligull" av tomtar och lycka men ursäkta mej men jag gör inte den.. Jag känner bara att jag skulle vilja krypa ner i sängen dra täcket över huvudet och vakna när denna tiden på året var över. Ja jag är en hemsk mamma som uttalar eller rättare sagt skriver orden men jag menar dem och de kommer från mitt hjärta och vore det inte för mina troll så skulle jag inte fira denna tid på året över huvud taget. Jag skulle låtsas som om den inte fanns. Denna tiden ger mej bara ångest och mera ångest och nej det är inte över att jag inte ska hitta den perfekta julklappen eller hinna med allt som ska hinnas med utan att minnena från att leva tillsammans med en psykopat under denna högtid spelas upp som på en filmrulle gång på gång och det finns ingen pus-knapp det finns ingen stopp.knapp och samtidigt ser jag att trollen påverkas men de kan inte säja varför och jag vill bara gå ut i skogen och skrika i ren frustration men så gör man inte så iställlet så "infinner jag mej i ledet" och försöker vara den normala mamman som anpassar sej,

Jag kan inte låta bli att undra om jag egentligen gör detta för trollens skull eller för min egen för att jag ska få nya minnen eller för att jag ska "ersätta" dem på något sätt för det som jag tycker att de har fått förlora? För ett tag sedan så träffade jag en person från vårat förflutna som jag inte träffat på år och jag kan inte med ord förklara vad det betydde för någon av oss, Det var som om ytterligare en pusselbit till vårat liv lades dit även om jag hela tiden vetat att den funnits där men att åter ha den inom "räckhåll" och kunna känna att alla band inte var kapade gav en verklighetskänsla som inte kan förklaras. Samtidigt så insåg jag hur mycket jag bär med mej på mina axlar som inte är min börda och som jag inte bett om att få bära, att ta med mej, Hur jag har kämpat under åren som gått men samtidigt hur långt jag har kommit

Jag vill inte sitta här en helg som egentligen ska vara fylld av glädje och "lättnad" och känna att jag ser en "film" framför mej som visar samma scener år efter år av saker som gör att jag är en millimeter från att tårarna ska komma och ändå så vet jag inte vad jag ska göra för att det inte ska vara samma sak som kommer att hända nästa år igen...................................... Minnena som tynger är för många inser jag och jag kan inte leva om de utan det är bara att skapa nya även om det kanske inte förändrar min syn just på julen

  CRAMAR   

Om man söker på synonymer till manipulera så är det styra med ohederliga metoder, styra, påverka; förfara bedrägligt, fiffla, smussla,mygla, påverka  som man får fram. Jag bestämde mej efter mitt destruktiva förhållande som fick mej att hamna långt under skosulorna att jag aldrig mer skulle låta mej manipuleras ändå är det just den känslan som jag har just nu att jag gör eller är det så att jag bara är för snäll. 

Under mitt förhållande kunde mitt x få mej att tro att det jag precis hade upplevt inte hade hänt utan att det var något som jag hade missförstått och att det bara hade hänt i mina tankar för att jag hade förstått allt fel. Ändå visste jag inom mej att det hade hänt, det var som jag visste och hade upplevt det. Just nu känns det som att jag manipuleras till att inte veta vad jag ska göra och att inte veta vad jag ska tro om saker och ting för ingenting går ihop av det jag får höra. Det skrämmer mej och samtidigt så vet jag inte om det är så att jag letar efter det som jag är van med precis som jag letar efter "spöken" från det förflutna hos alla som börjar komma mej nära för att hitta dem innan de kan skada mej. 

Jag vet att man ska skydda sej från männikor som försöker manipulera en men när jag inte vet om det är så eller om det är mitt förflutna hur gör man då när det är människor som står en nära eller så nära som man kan komma mej som har både taggtråd och stängsel runt mej som man först måste passera med miljoner med säkerhetskontroller för att jag inte vill bli för sårad av andra igen. Är man bränd i alla ändar som finns en gång så utsätter man sej inte för risken igen. Jag vet att den som manipulerar försöker få andra människor att ge honom saker, göra saker, eller bete sig på ett visst sätt utan att säga klart och tydligt att det är det han vill ha av den andre. Detta gör att det inte är så enkelt att säga eller känna att det är så det är och ännu svårare känns det som att det är i min situation när jag år efter år fått höra att jag inte kan lita på mej själv. De orden fastnar och blir till slut ens verklighet precis som att man är värdelös och inte klarar nåt och även om jag jobbat med det så har jag en lång väg att gå här innan jag kommer att lita och lyssna på mej själv till 110%.

En människa som är öppen och tydlig med vad hon vill ha av dig är inte manipulativ. Att säga: "Jag skulle vilja att du hjälper mig med..." "Jag skulle gärna vilja att du kom hem till mej..." "Det här skulle jag vilja ha av dej..." är att rakt och tydligt be den andre om saker. I en sådan relation finns en öppenhet och också en respekt, vilket gör att om den andre säger nej, brukar detta nej ofta accepteras av den som frågat. I en sådan relation finns respekt för varandras gränser, och inför det faktum att var och en har rätt att säga nej och har rätt att bestämma själv över sitt liv, sina saker, sina känslor och sitt beteende. Man behöver inte undra vad den andre vill ha av en eller vad den andre är ute efter, för allt sägs öppet och respektfullt. Det är detta jag uppskattar för här finns det inte något utrymme för mina hjärnspöken utan här vet jag vart jag har den andra personen, jag vet vad som "förväntas" av mej och jag behöver inte analysera eller se saker som kanske inte finns där. Detta kallar jag för äkta vänskap men även att kontakten finns där när inte någon hjälp behövs eller man har något speciellt att säja utan man bara undrar hur den andra har det eller att man säger ett hej.

Den som manipulerar försöker däremot att få saker av dej utan att öppet be om det. Han eller hon manipulerar dej dit den vill genom att spela på olika saker. Dessa är oftast dinas rädslor, dina skuldkänslor eller/och din pliktkänsla. Den manipulativa är väldigt duktig att se andras svaga punkter och att utnyttja dessa och detta behöver inte vara medvetet. Viktigt är alltså att komma ihåg, att manipulatorn använder sej av dina ömma punkter för att få dej att känna på ett visst sätt. Du kommer att känna dej "dålig" på ett eller annat sätt. Du kanske plötsligt har fått dåligt samvete, blivit ängslig för något du inte oroat dej för innan eller börjat känna dej som en stor svikare, för att nämna några exempel. När du därmed har börjat uppfyllas av negativa känslor och rädslor är du lättare att manipulera. Ivrig att behaga, att göra rätt för dej och att ställa upp kan du plötsligt gå med på en mängd saker som du egentligen inte vill göra. Du kanske säger ja till något för att du drabbats av dåligt samvete eller för att du fått ont i magen av blotta tanken på att bli illa omtyckt av de andra. Manipulatorn har därmed lyckats att få dej dit han eller hon vill genom att spela på dina känslor.

Den som manipulerar vill få dej att känna på ett speciellt vis så att du ska agera på ett speciellt vis, som kommer gagna denne och ge honom/henne det han/hon vill ha, utan att behöva säga klart och tydligt vad han eller hon vill ha. Det behöver inte vara så att denne är medveten om att det är så här som den gör men det är vissa som gör det medvetet och uträknande och andra som gör det utan att de är medvetna om det men resultatet blir alltid det samma hos den som utsätts. 

Den som är manipulativ är oftast väldigt snäll och charmig, särskilt i början av kontakten. Du kanske vaggas in i ett mysigt, smickrande tillstånd där du får komplimanger, uppmuntran, presenter och hjälp med allt möjligt. Du kanske sätts på en piedestal. Den som manipulerar kanske är en förträfflig lyssnare och plötsligt har du berättat en massa personliga saker om dej själv (som denne sedan kommer att använda sig av.) Informationen om dej kommer han/hon att använda sej av för att förstå dina ömma punkter, dina rädslor, var ditt dåliga samvete finns och vad du känner pliktkänsla inför. En person som inte bryr sej om vad andra tycker om henne kommer inte att kunna bli manipulerad när det gäller hennes sociala relationer. Men om hon samtidigt har komplex för sitt utseende kan det bli ett område för manipulatorn att utnyttja och spela på - t ex rädslan för ålderstecken, rädslan för att gå upp i vikt etc. 

Dessa "varningstecken" hittade jag på en sida nu när jag satt och tittade lite för att reda ut mitt eget kaos i både känslor och tankar för så mycket väcks nu när dessa tankar har kommit upp i mitt huvud från den gången jag levde med manipulation dagligen

HUR VET JAG ATT JAG BLIR MANIPULERAD?

• Du har en vag känsla av att något inte stämmer. Att personen ifråga inte riktigt går att lita på, men att det rent förnuftsmässigt verkar osannolikt eftersom personen är så snäll och charmig mot dig.
• Du vet inte var du har personen ifråga. Du känner att han eller hon vill ha något av dig men du vet inte vad det är. Personen kan plötsligt verka nöjd, som om han eller hon har fått det han eller hon ville ha, men du vet inte vad det är.
• Personen ifråga använder sig av vaga uppgifter, t ex "Vissa tycker att du svek dem när du sade nej till att göra det där." Vilka är "vissa"? Kan personen specificera vilka det handlar om? Personen kanske även ändrar sig och förnekar att han eller hon har sagt vissa saker. 
• Om du konfronterar personen med att du känner dig manipulerad slängs alltihop tillbaka på dig och du får skulden. Det går inte att reda ut vad som händer eller diskutera på ett öppet, respektfullt vis.
• Om du frågar rätt ut vad manipulatorn vill ha så får du inget riktigt, tydligt svar.
• Du känner dig som en "dålig människa" efter kontakt med manipulatorn. Du kan känna dig orolig, olustig, ha dåligt samvete, känna dig som en svikare, känna dig illa omtyckt, lat, ful, osäker, ängslig eller impulsiv, för att nämna några exempel. Din rädsla har tickat igång och får dig att fatta beslut, tacka ja, tacka nej, agera eller bete dig på ett visst sätt, ibland ganska förhastat.
• I kontakten med manipulatorn gör du saker som du sedan ångrar och mår dåligt över. Du känner att allt gått väldigt snabbt.

HUR KAN JAG UNDVIKA ATT BLI MANIPULERAD?

• Om det är möjligt - bryt kontakten med den som manipulerar dig och får dig att må dåligt och göra saker som du egentligen inte vill.
• Håll distansen till manipulatorn.
• Lämna inte ut något om dig själv. Undvik att visa dina ömma punkter eller berätta om dina rädslor.
• Håll dig neutral.
• Säg nej. Du har rätt att säga nej.
• Be om betänketid: "Jag behöver tid att fundera över det där."
• Bry dig inte om vad manipulaorn tycker om dig. Bry dig inte om ifall han/hon pratar bakom din rygg. Det är så manipulatorn gör. Det kan även vara ett uttryck för att du lyckats med att inte låta dig bli manipulerad.
• Ifrågasätt manipulatorns påståenden: "Hur menar du nu?" "Vilka människor menar du har sagt så om mig?" "Det där känner jag inte igen mig i." "Är det något du vill ha så kan du be mig om det rätt ut."
• Stå på dig. Vackla inte. Upprepa ditt nej och dina ståndpunkter, men utan att försvara eller förklara dem.
• Nappa inte på betet som manipulatorn slänger ut, t ex "Det fanns vissa som blev besvikna på dig när du gjorde så."
• Tappa inte fattningen. Håll dig lugn! Vissa inte starka känslor inför den som försöker manipulera dig.
• Lita på din magkänsla.
• Vet att en manipulativ person siktar in sig på snälla, naiva, tillitsfulla människor. Att vara exempelvis snäll är något mycket fint och värdefullt, men visa inte den snällheten inför någon du inte litar på. I en perfekt värld hade alla gått att lita på, men så är det tyvärr inte.
• Förlåt dig själv om du blivit manipulerad av någon. Det är inte lätt att stå emot någon som är manipulativ, och det händer de flesta någon gång eller flera. Men du kan lära dig av dina misstag och stärka dig själv så att du inte blir ett lika lätt byte nästa gång!! Du kan utvecklas och gå vidare i livet.
• Tro på dig själv.
• Tänk kritiskt.
• Så länge du är rädd för något riskerar du att bli manipulerad. Jobba med dina rädslor och var sparsam med vilka som får se dina rädslor.

När jag läste hur man ska undvika att bli manipulerad så känns det som att det finns en skylt i min panna där det bara blinkar "lätt byte" och kanske är det så att det är en tunn spindeltråd som skiljer mellan att vara snäll och att bli manipulerad det enda som avgör vilket det är beror på vilka man träffar på under vägens gång. De som har varit alkolister ska undvika alkohol, de som har varit narkomaner ska undvika narkotika och kanske är det så att jag som har levt i ett destruktivt förhållande ska undvika allt det som påminner mej om saker som jag var med om där för det gör ont att känna att "är det något av det som jag utsätts för ännu en gång?" Samtidigt så är det så svårt när man inte har bevisen och man inte har något klart att gå på utan "bara" en magkänsla som man fick höra gång på gång under år att den inte var att lita på och ändå så visade det sej vid vägens slut att det var precis vad den var för den hade berättat sanningen för mej hela vägen. Varför vågar jag då inte lita mer på mej själv än jag gör idag och var det fel av mej att sluta terapin när jag gjorde där jag hade ett "bollplank som jag kunde skjuta hur många bollar som jag ville" när jag hade dessa funderingar?! Svaret lär jag inte få men jag vet att jag står på en annan plats i mitt liv än jag gjorde då och jag har byggt upp mej själv på ett sätt och jag hoppas och ber att jag en dag ska kunna lita på vad jag känner och tänker och gå på det men tills dess får jag försöka att inte bli bränd i alla ändarna igen för det skulle jag inte överleva en gång till!

Cramar och stå på er för annars gör andra det åt er   

Jag kan inte låta bli att undra hur det kan kännas så tomt där inne samtidigt som det är så mycket som far omkring där ~ tankar, känslor och reaktioner. Det känns som om det ekar där inne samtidigt som det känns som om jag ska sprängas av all frustration över det som jag inte kan dela med någon inte berätta. Förut kunde jag inte berätta det för all skam, alla förbud nu kan jag inte berätta det för min egen säkerhet. Är det verkligen så här livet ska vara? Ibland känner jag bara att varför värdesatte jag inte det där "tråkiga Svensson-livet" jag en gång hade mer än jag gjorde men samtidigt så förstår jag varför jag inte gjorde det för jag visste inte att något annat liv existerade och ännu mindre att det skulle drabba mig. Ibland önskar jag bara att jag vaknade av att en fe stod bredv id min säng och sa till mig att: Grattis idag är dagen när du ska få prova på ditt liv innan de du lever idag och innan Helvetet! 

Om det ändå fanns svar att ge till trollen när de frågar hur länge livet kommer att vara så här eller om det kommer vara så här när de får barn. Om det fanns något som kunde ta bort sorgen i deras ögon som de försöker dölja när jag försöker att göra det så "normalt" som det går med de förutsättningar vi har men det ändå är de som får betala en del av priset fastän de föddes in i detta. Om det fanns något som kunde ta bort det dåliga samvetet som är min ständiga följeslagare men det finns det inte............ 

Det heter att det viktiga är inte var man börjar utan var man slutar.... jag kan inte se var detta kommer att sluta för det är inte jag som styr känns det som och det är det som är det jobbiga. Jag känner att vissa beslut ligger i mina händer men sen är det som att ödet kommer in och spelar mig ett spratt igen. Jag vill känna att det för bara ett kort tag var lugnt så jag hade en chans att landa, finna ett lugn och få en harmoni inom mig. Jag får nog fortsätta att önska och kanske slår min önskan in en dag 

Man kan bygga upp hur mycket man vill ~ men när allt rasar så har man ingenting kvar! Man kan bygga upp hur starkt försvar som helst men när man tar bort det så finns det bara det man har inuti kvar! Jag inser nu att vad man än bygger upp så rasar det fort och det gör ont och vem är man när det rasar....... 

Under min senaste terapi så jobbade vi vidare med detta med tankar och försvar för att komma åt min panikångest eller rättare sagt nu ska jag möta min panikångest och "ta den i hand" för nu ska jag försöka att bli vän med den för jag kan inte längre förtränga att jag har den och försöka gömma den i ett hörn. Undra om dagen kommer att komma när jag och paniken kan vara vänner? Jag tror inte det men den som lever får se! Jag upplever den fortfarande som något man inte talar om, något som är skamligt efter att ha fått höra det i mitt förra förhållande men det är en annan historia.

När vi sitter där och pratar så börjar min psykolog att läsa en text för mig och säger att jag ska säga till om jag känner igen mig själv. Jag tänker att detta kommer att bli spännande tills jag inser att texten kunde vara skriven om mig, av mig i min dagbok och jag säger bara Jaaaaa jag känner igen mig!

Kommentaren jag får är att hon hade förstått detta för att det handlade om försvarsmekanismer. Jag inser snabbt att hon har rätt men samtidigt har jag inte sett det som det utan bara som något jag har gjort men när hon säger ordet försvarsmekanismer så inser jag att det är precis det de är - precis som de mekanismer som jag är så medveten om att jag har och som jag använt medvetet och omedvetet för att överleva. Insikten gör ont och jag inser att jag har mycket att jobba med och det är bara att inse ännu en gång KBT är det bästa jag börja med men också det jobbigaste jag börjat med men tar det mig framåt så är det värt det. Tänk att jag har levt med mig själv så länge men ändå är det så många sidor av mig själv som jag har men vet så lite om

I en värld och ett samhälle av alla måsten och krav så pratas det om att man ska hinna med sig själv och det finns olika metoder och man kan gå på ditten och datten för att få hjälp med det. Det pratas om att man ska hitta sig själv och jag är ständigt på jakt efter mig själv känns det som för jag förändras och jag växer och jag minskar allt eftersom jag bygger upp mig själv efter det som varit och när det händer saker som påminner mig och trycker ner mig igen. Mitt i allt detta så kan jag inte låta bli att ställa frågan Hur hittar man sitt sanna jag utan försvar och onormala krav? Jag skulle inte ställa ens hälften av kraven som jag ställer på mig själv på mina vänner men när jag ställer dem på mig själv så ifrågasätter jag det inte ens för det är naturligt tills jag får i uppgift av min psykolog att titta på mina tankefällor. Jag tänker så många nedvärderande tankar om mig själv som jag inte ens reflekterat över att de är dömande för de tillhörde bara mitt tankemönster att det behöves någon utanför innan jag började reflektera över hur jag behandlade mig själv och insåg att jag hade tagit med någon annans beteenee in i mitt nya liv. Jag inser att det är så mycket som påverkar att det inte är lätt att bygga upp något men det är väldigt lätt att riva ner det och frågan är fortfarande ~ vem är man då? 

Just nu känns det som att jag står Mitt i ett kaos där det även är kaos inom mig och jag vet inte vad jag ska känna eller tycka men jag tror att jag behöver tillåta mig att vara i det här kaoset för jag är alltid den som ska ha kontroll över allt. Helst skulle min almanacka vara planerad för månader framöver och det skulle inte förändras för att jag skulle känna att jag har kontrollen men det är inte så det ser ut just nu och det är det jag måste acceptera. Jag kan inte sätta etiketter på det som rör sig inom mig men jag får känna så att det är rörigt och jag kommer inte rasa ihop av det utan det tar bara mer energi av mig än när jag kan säga vad det är jag känner och tycker men om jag accepterar det här så har jag tagit ytterligare ett kliv i att komma framåt i livet och i utvecklingen. Jag kanske inte har funnit mitt sanna jag än men jag gör det inte genom att motarbeta det som händer inom mig och just nu kan jag bara acceptera att det är kaos och försöka göra det bästa av det. Jag inser att jag måste lägga alla försvar jag har åt sidan och försöka möta livet ändå för det är inte bara att överleva det är att minnas det fina som faktiskt finns där med även om det är svårt att se där ibland men kanske är det så att bara jag försöker se rosorna bland taggarna så lyckas jag bara se dem till slut. Kanske kanske om jag försöker tillräckligt mycket............................................
.

  CRAMAR    

  .....................För att man har dolt det som man har inom sig så länge för dem man har runt sig så känns det som en sån enorm lättnad att hitta en person som man kan visa de sidor som man inte vågat visa eller de känslor som man vågat berätta för någon om. Att hitta den personen som man vågar berätta om saker som har hänt utan att man känner att man blir dömd och att den personen förstår utan att man förklarar med tusen ord ~ förståelsen bara finns där! Det är en sån lättnad att det inte kan förklaras i ord. Att det finns någon som kan få en att skratta så där från magen fast det känns som att det är nattsvart runt en och man känner att det där skrattet gör att jag orkar ta ett steg till för jag vet att den personen kommer att finnas kvar nästa gång som det är mörkt kring mig igen och den kommer att se mig inte det som har hänt eller det som är "fel" med mig utan MIG den jag är med den erfarenhet jag har, med de brister jag har och de styrkor jag har och samtidigt kan den ta att jag har en erfarenhet som gör att jag ibland behövs tas med silkesvantar och andra dagar behöver jag en "spark i baken" men jag behöver inte berätta det för det känns in! Jag är så tacksam att jag har hittat en sån person i mitt liv som finns i min närhet och som kan få mig att le när jag verkligen behöver vare sig det är rätt eller fel tillfälle 

När man kommer till en plats i sitt liv där det känns som om allt kommer i kapp en för att man har ett barn som minns mer än man vill höra, det väcker mer minnen än man vill minnas och det i sin tur väcker fler känslor än man kan bära och det känns som om man förvandlas till krackelerat klas ~ vart tar man då vägen? Vart tar man vägen när det gör för ont att vara sig själv men det finns inget annat alternativ för att det finns för många människor som är beroende av att jag ska vara den starka och trygga personen som de upplever att jag är, och ändå så känner jag mig som ett skadeskjutet rådjur som är rädd för minsta rörelse eller minnesbild som finns? Just nu känns det som att det finns så mycket smärta inom mig som jag inte vet hur jag ska få ut och jag vet inte om jag vågar släppa ut den heller för då vet jag inte om jag håller ihop längre för min utsida är som sagt bara av krackelerat glas men det ser inte omgivningen för jag döljer det med kläderna som jag sätter på mig och det där leendet som sitter där när jag går utanför dörren men tittar man i mina ögon så ser man att de inte ler ~ de är fulla av sorg och tårar! Hur länge håller man ihop efter att det känns som om man gått sönder helt och hållet inifrån och ut? 

Det känns som om jag klättrar från den dupaste dalen till det högsta berget och att det hela tiden finns sullt med hinder på denna bergsklättring. Jag har en ryggsäck som är för tung att bära och den kan jag inte ta av mig för om jag gör det så är det jag som försvinner. Denna börda är egentligen för tung för att klättra med men jag måste det för det går inte att andas, leva existera här nere på botten av dalen och jag måste ta mig upp till toppen av berget för att jag ska kunna andas och leva igen. Efter min väg mot toppen har jag fått coatcher som ska hjälpa mig. En del vet jag vart jag har medans det finns andra som jag känner att jag inte kan lita på ~ jag vet inte om de står där för att hjälpa eller stjälpa mig. Jag är bränd av alla som har sagt att de ska vara med mig och stötta mig men när jag har behövt dem som mest så har de försvunnit och jag har fått kämpa själv. Det finns andra prövningar som kommer på min klättrning med och det är dessa stenar som ramlar ner mot mig. En del är bara små, nuddar mig och gör så att det tar längre tid för mig att nå toppen medan vissa är stora och gör att jag faller tillbaka blir skadad och får vänta länge innan jag kan resa mig igen och fortsätta min kamp att komma mot det ställe där jag kommer att se ljuset och kunna andas. Hoppet om att jag en dag ska komma fram, att det ska kännas lättare gör att jag försöker ta stegen som jag måste för att komma uppåt, framåt även om jag vet att det kommer att komma fler och fler utmaningar och samtidigt gör det så ont inom mig. 

När jag jobbade inom vården förstod jag inte dessa personer som skar sig och skadade sig på utsidan för att slippa känna smärtan inom sig ~ idag kan jag på något konstigt sätt förstå dem. Jag har inte "modet" att göra mig själv illa, jag vill inte göra mig själv illa och efter allt som jag har fått gått igenom i Helvetet så vet jag att det skulle starta ännu mer minnen som jag inte vill ska komma upp till ytan här och nu eller som jag vill ska komma upp alls men jag kan förstå lättnaden att det gör ont någon annanstans och att det är en smärta som man mer "kan ta på", som det går att sätta ord på för smärtan som finns inom en den bryter ner och den går inte att förklara! Den förstör bara en och det går inte alltid att förklara varför den kommer precis där och då och varför man har den inom sig! Och mitt i allt ska man kämpa för att trollen och jag ska överleva, att vi ska få hjälp och att det ska finnas en vardag som fungerar så bra som möjligt. Och jag kan bara undra hur allt detta ska gå ihop när det känns som om det finns en smärta som är så stor att jag inte ens vet hur jag ska orka ta ett andetag ibland. Ibland när jag känner så här kan jag höra min gamla, kloka läkare från mitt förra livs röst som säger till mig: Det är inte ett nederlag att ta den hjälp som finns ......... när man är längst där nere på botten för att man ska komma tillbaka till ytan och det finns faktiskt mediciner som kan vara ett plåster för ett tag! Se det som en styrka at säga att nu orkar jag inte känna detta längre ~ hjälp mig och du vet att du inte fastnar i dem så länge du inte använder dem för att du ska må bäst av dem" Kanske är det hans röst jag ska lyssna till för det är ändå han som var min coatch och som fick mig att överleva Helvetet och krypa till korset och inse att jag behöver hjälp för att klara av smärtan just nu innan jag har fastnat helt i botten och dyn som är här nere för just nu så känns det som att det gör ont att andas och bara vara jag och kanske är det dags att sträcka ut en hand efter hjälp innan jag druknar i smärtan 

Hur kan man samtidigt hata en människa så mycket att man önskar att den inte ska komma hem igen när den slår igen dörren och åker iväg med bilen och ändå så finns det en del inom en som fortfarande älskar den personen som en gång fanns där även om man vet att den personen aldrig fanns på riktigt och inte kommer tillbaka?!? När blev kärleken en "ursäkt" för allt det hemska som jag utsattes för och jag på något sätt gömde mig bakom den? 

Tankarna snurrar och plötsligt så ser jag att barnmorskan tittar frågande på mig och jag inser att hon frågat mig något som jag inte ens hört för att jag försvunnit in i minnena på en gång som jag klev in genom dörren till hennes rum. Det första som mötte mig var gynstolen som jag tyckte hånade mig med grimaser och med kommentarer som att "lilla jag skrämmer dig ha ha ha ha ha Så stark är du" och ändå så vet jag att det är jag som tänker så för det är bara en stol som jag legat i massor av gånger förr under graviditeter och andra besök och jag har aldrig älskat det men jag har heller aldrig hatat det ~ nu känns det som att det är min egen avrättning jag är på väg till! Som tur är har jag en barnmorska som är förstående efter alla övergrepp som jag utsatts för även om jag bara berättat en tusendel för henne när jag pratat med henne på telefonen tidigare och det var då som hon sa till mig att när det var dags för cellprover skulle jag få en egen tid så att vi kunde ta det i min egen takt och inte "på löpande band" som det är annars! Om det skulle vara i min takt och på mina villkor så skulle jag inte behöva detta men jag vet att någon gång måste det ske att någon gör en gynundersökning på mig och den dagen är nu! 

Fastän vi inte ens har kommit till undersökningen så inser jag att mina tankar inte är här och nu, de har redan åkt iväg och det inser hon med när hon tittar frågande på mig på andra sidan skrivbordet! Hon ler bara mot mig och säger med snäll röst:

- Jag tycker du är duktig som gör detta för jag ser på dig hur jobbigt det är! Vill du att vi provar eller vill du att vi pratar en stund till? 

Jag tittar på henne som att jag inte tror på det hon just sagt! Har jag en möjlighet att påverka? Har jag verkligen turen att ha sprungit på ännu en förstående barnmorska efter att ha varit tvingad av situationen att lämna min andra när jag flydde?!?! Jag tittar på henne och känner genast att förtroendet finns och jag säger att vi ska prova fastän benen inte vill lyda de få steg som det är till stolen och kroppen säger åt mig att rusa därifrån men jag klarar det att gå till stolen och ta av mig de kläder jag måste! 

Jag överlevde undersökningen tack vare hennes lugna röst, hennes prat om allt annat och framför allt hennes röst som hela tiden med jämna mellanrum sa och påminde mig i ord om att det var hon som var där och undersökte mig och ingen annan! Tankarna kunde hon dock inte styra för de försvann till det förflutna och minnen som jag inte ens visste om att de fanns kom upp! Jag kände att hela kroppen kämpade emot för att inte de skulle komma upp men de kom när någon var på den "förbjudna marken"!

Det har gått dagar och nätter sen jag gjorde undersökningen och jag trodde att minnena skulle lugna sig, att det skulle sluta komma bilder som jag vet att det är mig de handlar om men som jag ändå tänker och känner att jag vill inte att det ska vara jag som är med där! Hur kunde jag låta allt detta hända mig?  Andra minnen kommer jag ihåg precis som om de hade hänt igår för jag kämpar med dem och de påminner mig i min kontakt med andra människor och speciellt i kontakten med män men känslan är den samma ~ hur kunde jag acceptera detta?!?! 

Om någon hade kommit till mig och berättat en sak av allt det jag har blivit utsatt för när det gäller det sexuella som hände i Helvetet så hade jag på en gång sagt: Du har blivit våldtagen! Förstår du inte det? 

Nä jag förstod det inte då när jag var där men jag ser det så tydligt idag att jag blev det gång på gång! Varför kanske någon undrar och jag kan berätta att om jag fått en krona varje gång jag tänkt den tanken hade jag varit rik idag! Samtidigt tror jag det är så enkelt som att jag är en "vanlig" qvinna som levde tillsammans med en man som jag har barn med! Vi hade hus, hund, Volvo och ett utåt sett vanligt liv! Då blir man inte våldtagen av den man lever tillsammans med............eller? 

Att inte jag ville man att han ville det var väll inte så farligt det var ju sånt man fick ställa upp på och att han var hårdhänt............................

Att jag blev väckt av att han hade sex med mig det var ju för att jag hade nekat honom sex så länge och att det gjorde ont och jag grät det..........................

Att han slet av mig byxorna och rev sönder mina trosor och knuffade ner mig på sängen för att få tillfredställelse det var ju för att.................................

Jag skäms idag för hur jag tänkte och samtidigt känner jag skuld för att det var så här! Jag har inte kunnat berätta för människor att jag var utsatt för detta för det finns skuld och tabu i det och speciellt om man lever tillsammans med den som gör det! Det är så lätt för dem som inte varit i situationen att tänka "Varför lämnade hon inte honom om det var ett sånt Helvete?" 

Hade jag fått en krona för varje gång jag försökt med det under tiden hade jag varit miljonär men jag visste att jag aldrig skulle komma därifrån levande och att jag inte skulle få med mig barnen! Jag var nertryck under mina egna skor och hade inte en enda krona som jag kunde använda för jag bad honom om matpengar för de pengar jag fick in tvingades jag att betala räkningar för så de var slut samma dag de kom in! Det är lätt att tänka att man skulle komma därifrån men det var omöjligt när man var där! 

Kanske är det så enkelt att man känner en skuld för det som hände där, de fysiska, psykiska och sexuella övergreppen, och skammen som finns helt enkelt beror på att det inte finns någon klar gräns! Mina känslor dog helt för honom när han misshandlade mig sista gången och meningen var att jag skulle dö och jag är tacksam för det för först då vågade jag börja prata om det som hänt innanför våra väggar! Innan det fanns det både hat och kärlek och det gör att gränser suddas ut! Jag önskar att det inte var så utan att jag kunde lägga skulden helt där den hör hemma och kanske kommer jag att kunna göra det när alla minnen kommer upp till ytan och det kommer de nog att göra som det känns efter denna undersökningen för jag hittar inte stopp~knappen även om jag känner att jag inte orkar mer! 

En sak vet jag ~ fastän man är en vanlig qvinna med hus,hund, barn och Volvo så kan man utsättas för våldtäckt inom väggarna hemma på det stället som man egentligen ska känna sig trygg! Och jag har lärt mig att ingen vill se det, ingen vill veta att det finns och ingen vill veta att det händer men vi finns och det gör ont när det händer men det är inte någon dans på rosor efteråt heller att bearbeta så till er som finns utanför väggarna

VÅGA SE för jag vågade skriva och berätta trots skam och skuld

  CRAMAR