Min terapeut är verkligen helt underbar fastän jag var neg till hela denna grejen från början. Hon ser till hela mej och bara som idag när jag lämnade tillbaka en bok som jag har lånat av henne så tittar hon på mej och säjar: Jaha då har du lagt den här biten bakom dej! Vart befinner du dej nu?

Den början är så vanlig så det känns som att när den kommer då kan jag slappna av för det är bara hon och jag och det vi säjer där stannar där. Jag vågar visa mej sårbar där och jag vågar berätta de saker som jag aldrig tidigare vågat säja högt. Vissa saker som jag säjer där har jag nog ärligen inte ens vågat tänka hela tanken ut. Ofta upptäcker jag att hon fortsätter där jag slutar både i tanke och tal och jag vågar ta det där extra klivet.

Jag har länge funderat om det är bra för mej att läsa om psykopater och hur det är att leva med dem men även hur det är att avsluta sin relation till dem så detta var något jag kände att jag ville ta upp och höra hennes proffesionella syn på det. Hon bara tittade på mej och sa att om det är så jag känner så ska jag läsa för då är det ett behov som jag har och något jag behöver för att komma framåt och kunna lämna saker bakom mej och det känns så skönt för jag vet att hon inte skulle ljuga för mej utan tyckte hon något annat ja då skulle hon säja det.

Jag insåg även idag att jag är den största tidsoptimisten som finns och att mitt tempo är som en Duracell-kanins för jag tycker att jag skulle vara färdig, ha bearbetat allt och gått vidare för länge sedan medans hon tycker att jag befinner mej mitt i bearbetningen och mitt i allt så hon tycker tvärs om att jag kommit jättelångt mot vad hon hade förväntat sej om man skulle komma till det teoretiska. Detta ger mej en tankeställare för jag har lagt vårdnadstvist och kommande rättegångar längt bak i tanken för det är något som jag inte kan påverka och jag blir bara stressad av att tänka på det, kanske är det så jag ska göra med bearbetningen också - helt enkelt låta det ta den tid det tar. Jag mår inte bättre av att jag jäktar på det för som hon säjer så kommer det inte upp mer än vad man klarar av och det känns skönt att höra samtidigt som jag egentligen vet det för när jag läser min dagbok från skyddade boendet så säjer jag ju redan där att jag inte orkar med mer å ändå står jag upp flera månader senare.

Jag har länge funderat över en sak och det är något som jag tagit upp med andra men känt att jag grubblat på lite iallafall och det är att under mitt liv med Äcklet så försvann mina positiva minnen från tiden innan (mitt liv är delat i två delar ett före och ett under och efter Äcklet) där jag hade mängder med positiva minnen ifrån. Jag har minnen från mitt förhållande med Plumsen där det fungerade jättebra men detta försvann mer och mer ju längre förhållandet med Honom blev. Jag hade många killkompisar innan men de bröt jag med pga svartsjukan och dess konsekvenser (det erkände jag inte ens för mej själv för en månad sedan) och detta raderades ut ur min hjärna kändes det som men nu kommer fler och fler upp. Detta tog vi upp idag och hon sa kort och gott att det är oxå en överlavnadsinstinkt för det gör för ont att minnas, att inte kunna göra dessa saker längre samt att man inte orkar se sej själv som den personen man var då som hade "positiva" sidor och som gjorde att man hade ett positivare liv.

Jag köper hennes förklaringar och det gör jag med tanke på att jag hela tiden såg mej själv som en negativ person som inte kunde något, inte klarade något och att ingen brydde sej om mej för jag var inte social. Detta tror jag att jag gjorde för att i min "roll" som jag spelade tillsammans med Honom så ingick det att jag för att slippa bestraffningar suddade ut mej själv och för att jag skulle stå ut så la jag skulden på mej själv istället för Honom. Det är först på sista tiden som jag kunnat försonas med tanken att det var Han som valde att göra detta mot mej och även barnen, det var inte jag som fick Honom att göra det. Jag var så hjärntvättad att jag tänkte så där mitt i Helvetet. På något sätt så gjorde det mindre ont på utsidan när det gjorde ont på insidan oxå och det låter sjukt men jag tror inte man kan förstå det innan man varit i sitsen.

Jag förstod det inte tidigare men jag inser att de gånger som jag träffade unga flickor inom mitt yrke som hade skurit sej själva, och vissa hade skurit bort delar så sa de alltid att de inte hade gjort det för att dö utan för att det skulle göra mindre ont på insidan. Jag hade det tvärs om jag ville att det skulle göra mindre ont på utsidan och insidan var redan så nedtryckt så det gjorde inget om den trycktes ner ännu mer för när jag var som svagast det var då som Han lät mej vara. Det känns så hemskt för jag förstår verkligen inte hur jag kunde klara detta men jag gjorde det och kanske kan jag se det en dag. Ju mer jag bearbetar dessto mer inser jag att den sista misshandeln var ett pris som jag fick betala för att kanske slippa Honom i resten av mitt liv och alla säkerhetsåtgärder ger mej en större chans att klara det. Om jag kommer att slippa Honom det står i stjärnorna men jag tänker aldrig mer sätta mej i en sån låg sits igen och jag tackar varje dag att jag överlevde för jag vet att min tanke var under många år att jag inte skulle komma från Honom med livet i behåll. Jag har dock många människor att tacka för all hjälp, stöttning och puschning som jag fick efter att jag kommit från Helvetet! Ingen nämnd och ingen glömd heter det ju och de personerna vet att jag kommer ha dem i mitt hjärta i resten av mitt liv och även i barnens hjärta. Vissa från boendet skulle jag inte överleva utan att veta att jag har dem i "bakfickan" och kan ta fram dem när jag behöver dem - och det gör jag med jämna mellanrum!

Puss och godnatt från Häxansurtant   som nu ska gå till sängen och läsa lite!

är det som jag ska prata om idag. När jag började min resa med olika myndigheter så sa person efter person som jag mötte att Han var en psykopat men jag klarade inte av att smälta den tanken då. För mej var psykopater dessa som gick in och sköt ner alla på en skola - såna saker skulle man göra för att vara psykopat i mina ögon.

Ju mer och mer jag fick höra detta dessto mer smälte tanken hos mej. Jag fick beskrivningar av vad psykopatiska drag var och ju mer jag fick veta dessto mer förstod jag att Han var det. En person som jag träffade på mitt boende sa till mej "Vill du att jag ska berätta hur han som du levde med var?". Min tanke var bara Lycka till! och upp rabblade hon olika drag som dessa män har och efteråt kände jag bara hur munnen hängde och jag tänkte "har vi levt med samma man?".

Jag inser att männen som slår och misshandlar sin partner och barnen är "stöpta i samma form" och för att kunna bearbeta det jag varit med om känner jag att jag måste få mer kunskap, få något att greppa så jag har lånat böcker bara för att se att jag inte är ensam om denna behandling och för att få en förståelse och kunna lägga mitt livs pussel.

Nu ska jag börja läsa en bok som heter Psykopatens grepp och där blev jag rädd bara av att läsa på baksidan för varför finns det så lite upplysningar om dessa män och relationer? Så här står det på baksidan av boken:

Psykopaten finns överallt. Risken att möta en psykopat är ganska stor. Amerikanska undersökningar visar att 8 procent av höga chefer har psykopatiska drag. 10-15 procent av skadinaviska män är våldsamma mot sin partner.

Han (få kvinnor utvecklar psykopatiska drag) finns på jobbet, bland grannar, vänner och i familjen. Många kvinnor lever med en psykopat. Det flesta stannar kvar i förhållandet och väntar på en bättring. Men det är en livsfarlig strategi."

Hur många gånger har inte jag tänkt att det inte kunde bli värre eller att det skulle bli bättre när vi fick barn, när de blev större, om jag gjorde som Han sa. Jag kan göra listan hur lång som helst och om jag fick en krona för alla om jag har tänkt i det sammanhanget så skulle jag vara miljonär idag.

Nu ska Häxansurtant hoppa upp på kvasten och åka till terapin lättad över att ha kommit på vad vi ska prata om. PUSS   

När jag hörde henne berätta om detta med Facebook å hur sur han blev så väcktes ett minne från mitt förra liv innan Äcklet.

Pojkvännen som jag kallade Plumsen hade varit på en fest och var packad när han kom hem och han skulle upp och jobba dagen efter. Han och jag brukade driva med varandra och båda tyckte att det var kul. Jag kom på när han hade slocknat på soffan att jag skulle måla hanstånaglar med rött nagellack. Det tog en evighet att måla dem kan jag berätta för jag var ju tvungen att hålla mej för skratt och vackert blev det inte heller.

Morgonen kom och en bakfull Plumsen vaknade och såg att han redan var sen varpå han slet åt sej kläderna och gjorde sej iordning. Jag låg i sängen och försökte hålla mej för skratt och vara så vanlig som möjligt. När han hade kommit utanför dörren så brast allt och jag skrattade så jag fick kramp i magen.

20 min senare kom ett mess från hans jobbarkompis "Tack! Vi fick oss ett gott skratt!" och då kände jag att min dag var gjord. Efter ca 1 timme kom ett från  Plumsen och jag minns fortfarande orden "Det blir hämd! Älskar dej ändå. Puss. och köp hem aceton" Än idag kan jag känna mej nöjd över mitt hyss men som alla andra roliga minnen från tiden innan hade jag förträngt detta. Jag kan avslöja att hämnden lyckades långt senare för jag var på min vakt i många veckor och månader och genomskådade många försök!

Puss från Häxansurtant

En kompis till mej ringde och frågade om jag visste någon som hade ett rum att hyra ut i några dagar så hennes kille hann lugna ner sej. Och det var inte roligt men historian bakom tycker jag var jätterolig.

Igår när han hade kommit hem från jobbet så sa han att han hade ont i magen och sedan hade han suttit och rapat och fist hela kvällen och klagat över magen. Till slut så orkade hon inte höra han utan hade satt sej vid datorn i ett annat rum. Hon hade gått ut på Facebook och skrivit på status att hon var så trött på ............. och hans fisande, rapande och klag över magen. Hon tyckte inte att detta gjorde så mycket då men idag när han kom till jobbet så visste typ alla på jobbet detta. Så nu var han sur på henne och hon förklarade att inte alla kunde se vad hon skrev där utan bara hennes vänner. Det var bara det att när hon nu gick in och tittade på inställningar så var det även vänners vänner. Jag skrattade så jag kunde inte få fram ett ord och det mest roliga i det hela är att det är så typiskt henne och att jag känner igen mej själv för detta är en sak som jag skulle ha kunnat gjort!

PUSS från en skrattande Häxansurtant

Detta är en sång som berör mej och känns som om den beskriver mycket som hänt och känns för mej! Tryck på "gubben" så får ni höra om mitt liv fast det visst inte han när han sjöng den

Idag när vi skulle gå till dagis så visade termometern -17. Igår var det däremot bara -4 och då pratade jag med en av fröknarna hur vissa föräldrar gör med sina barn när det verkligen är kallt ute (som -20) för igår när det var "relativt varmt" då satte de på barnen extra tröja, overall och sedan 3 filtar i vagnen över barnet som egentligen är för stor för vagnen men det var kallt så därför var det tvunget att åka vagn. Tyvärr fick jag inte se idag hur många filtar det var men men jag överlever nog ändå!

Imorse fick jag bekräftelse på att jag har "uppfostrat mina barn fel". Jag berömde dem och sa att vilka stora och duktiga tjejer jag har fått som klarar så mycket själv. Då tittar Skruttan på mej och säjer: Ja mamma! Nu är det bara du här hemma som inte klarar något!

Tack för den gumman den ska jag minnas och komma ihåg. Så nu får jag ändra uppfostringsmetod    till vilken vet jag inte för jag tycker ju om när de är självständiga så jag får nog finna mej i kommentarerna som följer!

Jag har jätteroligt åt en bekant kan jag erkänna. Hennes mobil skickar mess av sej själv och blandar meddelandena med varann så det blir bara en enda röra. Jag tycker att det är rätt roande eftersom jag känner igen meddelanden som hon skickat till mej tidigare och sedan kommer det en del av ett annat. Lättroad!

Jag skulle vilja se vad som händer om ett av dessa som kommer till mej annars skulle hamna hos hennes pojkvän för det finns mycket gnäll på honom i meddelandena. Antingen så tar han åt sej eller så gör han inte det och blir sur! Tänk hur tekniken kan vara och jag  har sagt det tidigare och jag säjer det igen det var bättre förr när telefonerna var till för att ringa på. Fast när jag tänker efter så är sms bra när man har småbarn och inte hinner prata i telefonen utan bara kan skicka det man vill utan att behöva vara trevlig oxå   . Är man Häxansurtant så uppskattar man sånt!

Idag är det åter dags för min terapi och jag känner mej bara frustrerad inför den. Jag var verkligen negativ till att jag skulle gå på terapi så för att "lura in mej" kallade min terapeut det för samtal. Sagt och gjort så gick jag i fällan och en dag så sa hon att antingen fick vi avsluta eller så fick vi lägga över det på terapi för att under samtalen kom vi närmare och närmare terapi iallafall. Jag var ju tvungen att erkänna, även om det satt långt inne att jag mådde bra av detta så vi skulle köra på terapi (vad skillnaden är vet jag egentligen inte för att det känns ungefär lika). Dealen var dock att jag skulle bestämma vad vi skulle prata om och idag vet jag inte ett dugg vad jag vill eller orkar prata om. Det är snart juluppehåll så det känns menlöst att börja med något nytt  och det vi redan pratat om vill jag inte heller prata om. Jag tror att jag ska säja att vi kan prata om henne idag istället! Vilken snille-idé jag fick fast jag vet ju redan nu att det kommer inte hon att gå med på. Min socialtant köpte det en gång iallafall fastän hon fick mej att börja prata om mitt till slut iallafall men ibland blir jag så less att prata om det som har varit för jag vill bara radera ut det men det går inte jag vet så det är nog bara att kämpa på!

Nu ska jag unna mej en kopp kaffe iallafall innan jag ska slita mitt hår och komma på vad jag vill terapeuta om idag!

PUSS från Häxansurtant   

(Tänk vad en utdragen tand kan orsaka jag kände mej ju inte som en häxa innan)