Hur kan vi se andra som de är och få en helhetsbild men inte av oss själva? Den funderingen kan inte lämna min tanke för jag kan verkligen se människorna runt mig för dem de är och se hela dem med de brister som de har och acceptera dem och älska dem och inse att alla människor har brister just för att de är människor. Jag kan se deras styrkor och beundra dem för dem och se det som de är duktiga på och tänka på att jag är glad för att jag känner dem som är så duktiga på detta och att just jag får lära mig det av dem men när jag kommer till mig själv så ser jag bara bristerna. jag kan se magen som en gång var platt med rutor för att den var jättetränad men nu är det "häng" efter att jag fått barn som jag älskar över allt annat, jag ser låren som jag aldrig varit nöjd med.Jag ser bristerna i mitt sätt och mina svagheter men inte heller här ser jag helheten som jag ser hos andra. Jag ser mina svagheter men jag får anstränga mig mer än jag orkar för att se mina styrkor som jag vet att de finns om jag verkligen, verkligen anstränger mig men jag ger upp innan och då kan jag inte låta bli att tänka varför jag inte ger mig samma chans som jag ger alla i min omgivning. Är jag inte värd det? 

Jag kan inte låta bli att tänka på det ~ borde vi inte egentligen vara snällare mot oss sjäkva än vad vi är mot människor i våran omgivning för fastän jag önskade att jag vore den ende som var så här mot mig själv så vet jag att det är fler som dömer sig själv hårdare än omgivningen?! Jag är inte unik på den punkten! Varför har vi snällare glasögon när vi tittar på dem som finns runt oss än när vi tittar på oss själva? Det borde egentligen vara tvärtom för det är ändå med oss själva som vi lever den mesta tiden. Jag önskar att vi på något sätt kunde vara mer förlåtande mot oss själva och tänka att vi har våra fel och brister men att vi duger och jag lyfter på hatten till er som kommit dit och önskar att ni kunde lära mig för jag beundrar er. Jag önskar att jag kunde se mig i spegeln och tänka att idag ska jag se mig själv som den jag är med de styrkor och de positiva egenskaper som jag har men allt jag ser när jag tittar på mig själv är de saker som inte är så bra. Kanske kommer det att ändras någon gång men det känns inte så hoppfullt när jag tänker på hur många år som gått. Eller så är det så att när man kommit till den insikten att jag har andra glasögon på när jag tittar på andra än när jag tittar på mig själv gör att jag kan skifta på dessa när jag tittar även på mig själv nästa gång och vågar snegla på mig själv med dem som gör att jag ser mig själv med dem som gör att jag får ett helhetsperspektiv men än vågar jag inte hoppas på för mycket