MITT liv i MIN blogg med MINA ord

Alla inlägg under september 2011

Av ensammalejonmamman - 30 september 2011 22:00

Ikväll är jag en tickande bomb men jag har ingen aning om vad som kommer att komma ut när jag exploderar och jag har egentligen inte kraft för alla känslorna som finns på insidan och allt som startade denna reaktion var att jag läste i tidningen att det skulle vara en viss film på TV.:n och då kom hjärnspökena och minnena som ett mail i inkorgen! Det var efter att jag hade sett denna film som jag utsattes för det första sexuella övergreppet av den som jag levde tillsammans med och som är pappa till mina barn. Att jag inte vågade erkänna för mej själv då vad det var gör inte saken lättare och att reaktionen kommer flera år senare förmodar jag till att jag blir en tickande bomb.


Känner att det är så hemskt att så lite kan väcka så mycket tankar, minnen, funderingar och framförallt reaktioner! Kommer hela livet att vara så här att bara en titel på en film kan få mej att bli en tickande bomb av minnen och käsnlor? Som att det inte var nog att jag såg att den skulle vara på TV så var jag tvungen att börja titta på den och det gjorde ju inte reaktionen mindre men det kändes som om jag var tvungen att konfronteras med mardrömmen men jag klarade inte av att se på den mer än max några minuter för allt blev så starkt.


Jag vill inte behöva bli påmind om allt som varit av saker som finns i vardagen. Jag vill inte behöva känna så här eller ens tänka det som flyger runt i huvudet. Kroppen vet att inget av det som hände under de åren som jag och barnen levde tillsammans med honom var vårat fel för att det är han som är en psykopat ändå kommer en liten del av hjärnan med sina små reaktioner och tankar och säjer emot. Såna här stunder känner jag att jag inte kommit så långt som jag trodde i bearbetningen. Jag känner mej äcklad, smutsig och värdelös och jag vill bara tvätta bort allt - men minnen går inte att tvätta bort för det har jag försökt med.


Jag minns när jag kunde stå i timmar i duschen bara för att försöka skölja bort äckelkänslan men det går inte för den sitter på insidan och påverkar och trycker ner en. Det känns som om den äter upp mej och tar så mycket ork och ändå så kan jag inte välja bort den. Det behövs en blick som jag misstolkar, ett ord i ett helt sammanhang som påminner mej om det som varit, en nedvärderande kommentar eller som nu en film titel så är den tillbaka. Kanske kommer den att bli min trogna vän resten av livet men jag hoppas att det inte kommer att vara så. Jag vet bara att när jag tittar mej i spegeln och ser på mej själv så är det inte med mina ögon som jag tittar utan med hans kritiska blick som uppfattar varje litet "fel", allt som inte är perfekt och det gör att jag ser ner på mej själv och inte tycker om bilden som jag ser!


Jg vill inte känna så här, jag vill inte tänka så här och jag vill inte bli påmind om det som har varit. Jag vill kunna känna att jag lever här och nu, att jag duger som den jag är och att jag är värdefull men hjärnspökena gör att jag inte kan det och minnena är deras följeslagare så jag inser att det kommer att bli den största kampen att få bort dem och att kunna tygla dem. Alla kan jag inte driva bort och tygla själv men kanske kommer den personen som kan hjälpa mej, som kan ta emot mej när jag faller även på detta planet som jag kan öppna mej och visa "bara lilla mej" för!


PUSS    till dej från Lilla mej   

  
Av ensammalejonmamman - 28 september 2011 23:00

Ibland så känner jag att det bara blir för mycket för det kommer hela tiden Imorgon är det dags för mej att sitta tillsammans med en arbetsterapeut från hjärnskadeteamet för att vi ska schemalägga min vardag. Detta känns jobbigt och samtidigt så är det för att det ska bli lättare för mej och för att hjärnan ska utsättas för mindre belastning. Jag vet att det är för att hjälpa mej men ändå så känns det så jobbigt för jag vill inte acceptera hjärnskadan och att den påverkar mej så att vardagen inte fungerar - och hur ska man kunna ta emot hjälp när man inte kan acceptera att man har fått en hjärnskada eller vill se vilka svårigheter som den ställer till i mitt liv?!? Svaret vet jag efter imorgon!


Mitt i all cirkus med allt som rättegång, vårdnad, utredning om skador, och så vardagen och småbarnslivet så damp idag ner ett brev ifrån Försäkringskassan som meddelade att de hade bokt en tid med en handläggare på Arbetsförmedlingen för att vi ska göra denna kartläggning inför att söka arbete. Kändes som om det var det sista som jag behövde just nu mitt i allt.


Jag har inte nog med energi för att klara vardagen och barnen utan att bli trött och sleten för att det är för mycket runt omkring nu ska jag även träffa en och börja prata om det arbetsliv som sjukvården inte ens ser i dagsläget att jag kommer att återvända till pga de skador som jag fått efter misshandeln. Återgång till arbetet är inte ens med som ett delmål på det som vi har satt upp som mål under utredningen för att OM det kommer att bli så det vet ingen än. Tyvärr så upptäcker jag mer och mer att olika myndigheter pratar inte med varandra när det gäller mål, utredningar och allt annat för de har så olika riktlinjer. Vem är det som hamnar mellan stolarna - jo den som är den som utredningen och allt handlar om och i detta fallet jag. 


I somras diskuterade jag detta med att jag ville jobba med en vän och att det kändes som om aldrig utredningarna blev klar så att jag kunde få ett besked antingen att de såg att jag kunde återvända eller att jag inte kunde det. Svaret han gav mej då är något som jag tänkt mycket på idag var: Kanske är det så att det är du som inte är redo för att återvända till ett arbetsliv vad än utredningen visar!


Idag känner jag att det är ju just så det är! Jag är inte redo och jag kan inte med skadorna som jag har idag eftersom jag inte har acceperat dem/ lärt mej att leva med dem eller att få vardagen att fungera med de hinder som jag har fått genom dem. Om jag inte klarar av vardagen nu hur ska jag göra det när jag ska arbeta med? Jag får inte den ekvationen att gå ihop!

Samtidigt känns det som att detta inte är mänskligt. Min handläggare på Försäkringskassan vet när jag ska till rättegången och det känns som om detta mötet inte kan vara så viktigt att det inte kunde ha väntat till efter. Jag känner att kamperna står mej upp i halsen! Jag orkar inte med att detta ska komma mitt i allt för det känns som om det redan är nog! Jag har knapp orken till de kamper och utredningar som jag har idag så hur ska jag orka med detta. Det är ju inte det att jag kan återgå till mitt gamla yrkesområde för det har jag för mycket skador för, och jag kan inte läsa i vanligt tempo för de kapaciteterna har jag inte kvar i hjärnan och jag måste ha ett arbete som är flexibelt så att jag kan ta en paus när jag känner att det inte fungerar psykisk och fysiskt längre och det ska vara så att jag kan ta det i mitt tempo och mitt upp i allt annat! Kan de inte be mej att ta ner månen på en gång! 


Jag känner att det är så frustrerande för jag hade ett jobb som jag fick säja upp mej ifrån när jag hamnade på skyddat boende och inte kunde leva kvar. Jag har anpassat mej, gömt mej och varit både mamma och psykolog och gud vet allt under denna resa och detta känns bara för mycket medans den förbannade idioten som gjorde detta lever sitt vanliga liv i den vanliga världen!


VART FINNS RÄTTVISAN?????????

PUSS    till dej från Lilla mej    

Av ensammalejonmamman - 27 september 2011 23:45

Att hålla ett visst avstånd till människor var en överlevnadsstrategi när jag levde i Helvetet. Ingen fick komma så nära mej att de kunde förstå vad som hände innanför väggarna för då visste jag att jag skulle dö. Att låta någon komma så nära att de kunde såra mej det tillät jag inte heller för jag skulle inte ha klarat det för det var för mycket som tryckte ner mej som det redan var. Jag var rädd för man fick inte visa andra känslor än att man var glad, nöjd, lycklig och att man älskade Honom om man inte var Han för då var alla känslor tillåtna förstår jag idag. Hur många gånger har jag inte duckat eller dragit undan barnen från en hammare som kom flygande utan någon anledning, hur många gånger flydde vi inte till skogen för att slippa det mesta av utbrotten - jag kan inte räkna så långt.


Nu har jag varit ifrån Helvetet i år men ändå så inser jag att det är så mycket som sitter kvar i minnet, som hämmar mej och som påverkar mej varje dag. Och nu har jag insett att det är dags att våga gå vidare - ATT VÅGA TA STEGET UT I DET OKÄNDA! Att släppa en människa nära mej och lära känna mej!


Det srkämmer mej och det är inte en rädsla som bara sitter i magen utan det fyller hela mej. Det okända skrämmer mej för att jag styr inte över det - det är inte jag som vet vad som kommer att hända efter att första steget är taget och jag är livrädd. Hur ska jag kunna släppa en människa så nära mej att den personen skulle kunna såra mej, se mitt jag som inte är något annat än just jag?!?! Jag som förväntar mej att alla ska såra mej på något sätt eller att de ska lämna mej för att jag är just jag.


Allt som inte jag styr eller har kontrollen över skrämmer mej just nu! Jag vill inte vara sårbar, rädd och känna mej liten men det är just det som jag gör för att jag måste ta detta kliv. Ensam är inte stark men man måste vara stark för att klara av att vara ensam.


Ibland känns det som att jag skulle vilja leva i en bubbla där ingen kunde komma åt mej, såra mej eller få mej att tycka om den personen för jag klarar inte avsked. För mej är det en sorg varje gång som någon jag håller av försvinner - för jag vet att jag klarar av situationen och livet med den personen närvarande men jag vet inte hur det kommer att bli eller gå när den personen försvinner. Jag känner att det har försvunnit för många människor i mitt liv redan. Såna som inte orkade för att mitt liv inte var som andras eller som jag helt enkelt bara fick lämna när vi flydde för att Han kan hitta oss genom dem. 


Hur många personer var det inte som sa att de skulle hjälpa oss, att de alltid skulle finnas när det var som mest kaotiskt och var finns de idag?!?! De vågade inte se att detta hade förekommit i närheten av dem och då var det lättare att inte ha kontakt med mej. Att jag känner att de försvann och svek mej det finns det inte en tanke på.


Jag vet att man inte ska blicka bakåt utan framåt men det är trots allt det som hänt som ger en referensen att se på framtiden och jag känner att jag blivit sviken, sårad och lämnad för många gånger redan. Jag vet att jag kommer att bli det fler gånger i mitt liv, att jag inte kommer att dö av det då heller men det gör så ont.


För att jag ska få erfarenhet som kan göra att jag litar på andra, att jag ser att jag duger som den jag är och att alla inte är ute efter att såra och trycka ner mej så vet jag att jag måste släppa någon så pass nära mej att den ser MEJ! Hur ska jag våga ta det klivet när jag inte vet om jag kommer att bli sårad igen? Hur ska jag kunna få ny erfarenhet att det finns personer som ser mej och tycker om mej för den jag är om jag inte vågar ta steget?


Jag vet att jag måste ta steget och jag måste våga låta någon komma nära mej men jag är så rädd, Benen darrar och hela kroppen ropar att jag ska inte ta det för jag vet inte vad som händer - ändå säjer hjärnan att jag ska ta det, Om jag bara vågar så vet jag att jag kommer att få ny erfarenhet men ibland är modet så litet och steget så stort.............................................
..................................................
...............


PUSS    till dej från Lilla mej     

 
Av ensammalejonmamman - 21 september 2011 22:15

  Idag var det åter igen dags för min terapi och jag känner att just nu så är det jobbigt med den men samtidigt så vet jag att jag behöver den för att komma framåt och för att få insikt. Jag har fastnat i mitt tänkande och jag behöver någon som ställer dessa frågor som får mej att tänka längre än vad jag vågar göra när jag tänker själv ~ för jag stannar där det gör för ont. Det är först när man försöker glömma saker som hänt som man inser att man har ett bättre minne än vad man själv trodde för minnen påverkar en mer än vad man tror.


Idag fick hon mej att inse att jag måste tillåta mej själv att acceptera det som har hänt även om jag önskar att det inte hade hänt, att jag måste acceptera att det påverkar mej idag och troligen kommer att göra även i framtiden, att acceptera att det finns åtgärder som jag kan göra för att jag ska känna mindre rädsla och frustration men även att jag måste acceptera mej själv precis som den jag är!


Jag tycker att det låter så lätt för på ett sätt så accepterar jag att detta har hänt eftersom jag har gjort en polisanmälan och stått fast vid den men samtidigt så är det en sak att säja, göra eller skriva det men det är en annan sak att acceptera det inombords och det vet jag att jag inte har gjortfullt ut. Jag kan fortfarande inte uttala orden " att jag har varit ett offer" och ändå är det just det som jag och barnen har varit.


Jag har svårt att acceptera att mitt liv har annan form än andras, att vi inte är med i några papper eller att man kan ge ut upplningar om sej själv som andra bara tar som en självklarhet att man kan säja. Jag har inte accepterat att jag kommer att behöva berätta för barnen att de inte kan berätta allt, att de inte kommer att kunna vara med på gruppbilder och så vidare. 


Jag vill inte acceptera vare sej det som hänt eller hur det påverkar mej för det känns som om det blir för mycket då och jag kommer inte att orka bära det. Samtidigt vet jag att jag måste göra det för att kunna komma vidare ~ kunna ta nästa steg. Jag vill vara fri och kunna starta ett nytt liv. Det finns en del i mej som bara vill ömma och gå vidare men hur ska man kunna göra det när man hela tiden blir påmind av olika händelser och ord, lukter och man hela tiden är rädd.


Jag kan ännu inte efter mer än två år sova med alla lampor släckta. Ja jag kan säja att det är för barnen om de vaknar på natten men jag klarar inte av det när barnen inte sover här heller. Jag klarar inte mörker vare sej det är ute eller inne för i mörkret har jag inte kontroll. Jag har inte kontroll i relationer med andra människor heller men jag släpper inte alla inpå mej heller för jag är livrädd att bli sårad.


Jag kan överanalysera ett meddelande bara för att se om det finns dolda meddelande i det. Jag vänder och vrider på alla ord för att förstå det som inte står skrivet. Allt bara för att inte bli sårad och sviken ännu en gång. Samtidigt vet jag att jag kommer att bli det för det hör till livet men jag vill inte, klarar det inte många gånger till. 


Någonstans måste jag hitta min "fristad" dör jag kan känna mej trygg, säker och att jag kan slappna av för det är som min terapeut säjer att detta som jag lever i är inte mänskligt. Hur man hittar det har jag ingen aning om men en dag kommer jag att hitta det och kanske kommer jag en dag få samhället inse hur verkligheten ser ut och göra att så man som offer kan känna sej trygg men fram tills den dagen får jag fortsätta att kämpa och försöka acceptera och väga släppa in människor i mitt liv och lita på att alla inte kommer att svika och såra mej!


PUSS    till dej från Lilla mej   

Av ensammalejonmamman - 19 september 2011 22:45

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om det någonsin ska bli lugnt och att man inte behöver kämpa varje dag för det känns hela tiden som att när en sak lugnar ner sej så kommer det andra saker som man ska kämpa för och fundera på.


Imorgon är dagen som rättegången skulle ha varit om allt gått genom planerna men nu blev det ju inte så och istället ska jag med min Skruttan på ultraljud av hjärat och det känns inte alls något bra. Allt började med en utedning varför hon fick feberperiod efter feberperiod. När vi blev remiterade tll barnkliniken så upptäcktes det att det fanns ett blåsljud på hjärtat. Detta var dock inget konstigt eftersom det var vanligt när barn hade feber och var förkylda. Massor av prover togs och sedan när vi kom tillbaka för uppföljning så visade det sej att dett ljudet fanns kvar och EKG togs. Vi fick aldrig något svar på vad det visade men nu har det kommit en tid för ultraljudsundersökning av hjärtat.


Jag känner en klump i magen för jag vill inte att detta ska visa något samtidigt så inser jag att något var ju fel eller visade sej på EKG för annars så skulle de inte ha bokat tid för ultraljud utan att prata med mej om vad jag tyckte. I fredags var vi in för att tillsammans med persomal på lekterapi träffa den manliga läkaren och som Skruttan redan hade bestämt att hon inte skulle ta av sej tröjan när han skullendersöka henne för då skulle han göra illa henne som pappa gjorde. Mötet gick efter ett tag men efteråt så kom reaktionen. Hon var rädd och pratade massor om att pappa skulle komma och göra henne illa igen men även många minnen som hon vill prata om.


Nu ikväll kom tankarna tillbaka! Hon kom med olika ideer att jag skulle göra undersökningen istället för läkaren och jag vet inte allt. Jag känner att det känns som om det inte spelar någon roll vad jag säjer i de här lägena för det går inte att få henne lugn. Jag vill inte att hon ska behöva känna så här för en undersökning bara för att det är en man som ska göra den och samtidigt så förstår jag henne att hon känner som hon gör ~ jag är vuxen och har minnen och "hjärnspöken" som påverkar mej i relationer och samspel med andra. Jag förstår att alla män inte gör mej illa men jag tolkar allt gång på gång vare sej det är muntligt uttalat eller skriftligt och jag har hela tiden en rädsla att jag ska bli sårad och kränkt igen.


Jag hoppas och ber att undersökningen imorgon ska visa att det inte är något farligt för jag orkar inte kämpa för ytterligare saker ~ det är nog mycket kamp iallafall i mitt liv.


Under helgen har det hänt massor med saker i min närhet och många av dessa händelser satte igång mina minnen och tankar om mej själv. Jag känner att det behövs så lite för att jag åter ska se ner på mej själv och tycka att saker är mitt fel. Jag vill inte lägga skulden på mej själv men ändå så är det där den hamnar för det är det beteende som jag känner igen mest för att jag haft det under så många år och har fått haft överlevnadsstrategier. Jag blir både arg och ledsen på att jag gör så här mot mej själv samtidigt som jag är helt medveten om att det är ett beteende som han fick mej till att ta.


När jag pratar eller skriver till en människa så tolkar jag allt. Jag monterar ner det i de minsta delarna som man bara kan och vänder och vrider på det bara för att kunna se varningstecken om det finns några. Jag lyssnar på tonlägen och jag lyssnar på hur personen lägger fram det och det är inget jag gör medvetet - det bara finns där. Det finns där för att en gång så var det mitt enda sätt att kunna komma från bestraffningar eller iallafall få lindrigare bestraffningar - att jag kunde läsa vad som egentligen sades/skrevs för att ligga steget före. Varför jag gör det nu när jag har ett annat liv det är för att det sitter så i ryggmärgen. Det är ett beteende som fanns i så många år och det var min räddning att jag hade det och att jag kunde läsa mellan raderna.


Jag inser att jag är så rädd för att de personerna som finns i mitt liv och som stöttar mej och finns där när jag behöver dem ska försvinna- och jag vet inte om jag klarar mej utan dem. Jag vet att jag klarar mej idag men de finns här nu och jag har dem. Det är som jag känner kring detta med att avsluta min terapi - vissa gånger är det skitjobbigt att gå dit och prata för det river upp så mycket, jag vet att jag behöver riva upp det för att det ska kunna läka ordentligt men samtidigt vet jag inte hur jag kommer att reagera den dagen som jag inte har det. Jag har vänner som jag kan anförtro saker till men tanken finns där hela tiden att jag vill inte ta plats för då är jag rädd att de ska försvinna.


Jag är så van att saker och personer som jag tycker om och uppskattar försvinner så det är oxå ett sånt här vane-beteende som sitter kvar. Jag hade många kompisar när jag gick in i förhållandet med honom men under vägens gång så skrämde han bort dem och jag skärmade av dem för att de inte skulle se och förstå vad som hände hemma hos oss. Det gör ont än idag att så många försvann och det är då rädslan kommer att de som finns idag ska försvinna de med.


Jag känner att det är så mycket av det som var under dessa år som speglar sej i mitt beteende idag. När man analyserar och letar efter saker kan man hitta mycket som personen som sa det eller skrev det inte menade och allt kan bli så fel. Jag vet att jag inte kan kräva att en person som inte har levt i ett sånt här förhållande ska förstå men ibland önskar jag att det fanns fler som gjorde det för allt skulle vara så mycket enklare. Samtidigt inser jag att det är tur att inte alla förstår för det är då man får de andra vinklarna på problemen och synen.


Jag är rädd och jag kommer att vara det förmodar jag mer eller mindre under resten av mitt liv. Jag måste lära mej att jag kommer att bli sårad men alla är inte ute efter att såra mej och lämna mej. Jag kan inte lita helt och fullt på människor men samtidigt måste jag lära mej att lita tillräckligt på dem som står mej nära och våga ta plats. Jag har samma rättigheter som alla andra att stå i kön på ICA och betala utan att jag ska känna att jag har dåligt samvete över att den personen som står bakom mej verkar ha bråttom och det har jag ju egentligen inte.


Jag måste lära mej att jag har en plats på jorden som bara är min och det är min rättighet att vara dår och ta plats. Jag måste lära mej att alla är inte ute för att såra mej. Jag måste helt enkelt fortsätta att kämpa!!!!!


PUSS   till dej från Lilla mej   



Av ensammalejonmamman - 18 september 2011 20:15

Att förlora sin kraft är som att genomgå alla " sju dvärgarnas stadier"

Först blir man TRÖTTER

Sedan blir man BLYGER - orkar inte träffa människor 

Sedan blir man BUTTER - ledsen och dämpad

Sedan blir man TOKER - står inte ut och tror att man blivit galen 

Sedan blir man PROSIT - immunförsvaret har sänkts 

Sedan blir man KLOKER - omvärderar livet 

Och slutligen blir man GLADER - blir stark, vågar säja nej och känner glädje 


     

Av ensammalejonmamman - 14 september 2011 23:30

Idag fick jag beskedet att rättegången inte skulle bli på det datum som jag hade fått först men jag vet inte om jag känner att det är en lättnad eller inte för allt hade sin fördel men nu kan jag bygga upp säkerheten och jag kan förbereda mej på ett annat sätt men det är inte det som fick mina ögon att öppnas utan min terapi!


Jag som har suttit i den stolen och pratat med henne så många gånger insåg idag att jag är livrädd för allt som är okänt och som jag inte kan styra och att jag tänker så mycket mindre om mej själv än vad jag egentligen är. Och det var en insikt som verkligen gjorde ont!


Idag när jag sa att jag känner mej så tom på energi, på kraft och på allt och jag vet inte hur jag ska klara att kämpa framåt så bara tittade hon på mej och säjer: Är det så konsitgt tycker du? Du är ensam i vardagen med tre små barn, vardagssysslor och allt och sedan har du detta med rättegång, vårdnad och rädsla! Är det konstigt då?

Jag kände på en gång: Nej inte om jag tittar på det med utomståendes ögon men med mina!!!!


Det var så vi kom in på detta med rädsla och oro. För mej så hör de fortfarande till känslor som man inte har och som inte är accepterade för jag är så van att bli bestraffad för dem genom slag eller förnedrande kommentarer och nu ska jag plötsligt stå upp för dem och erkänna dem.


Jag kan idag erkänna efter min terapi att jag är livrädd för det som jag inte har kontroll över och att gå in i saker och relationer som inte jag styr. Jag vet inte hur jag ska klara nästa steg eller nästa händelse i mitt liv men jag vet idag att jag behöver inte veta det för det har jag inte gjort tidigare heller. Jag har överlevt och jag kommer att överleva ännu en gång om det inte blir som jag tror och hoppas för idag har jag ett nät som jag inte hade tillåtelse att ha förut för jag fick inte ha någon annan än honom. Jag kan inte veta hur morgondagen ser ut, det finns inget facit för framtiden och jag måste lära mej att alla inte sårar mej!


Det känns så hemskt att jag alltid tror att jag ska vara den som blir sårad, den som blir övergiven. Jag är livrädd för förändringar för att jag vet vad jag har idag men jag vet inte hur de ser ut imorgon. Jag vet inte hur det ser ut när jag kommer till rättegången, vilka frågor jag kommer att få, eller vad mäniskor kommer att tänka och tycka om mej, Jag vet inte hur jag kommer att reagera och jag vet inte om jag kommer att rasa ihop som ett korthus efteråt men jag inser att jag kommer inte att få det svaret. För en gångs skull måste jag låta det som händer hända och inse att jag inte kan styra det! Jag är inte mer än människa!!!!


Om jag inte vågar släppa människor som bryr sej om mej in på livet hur ska jag då få det bevisat för mej att inte alla vill trycka ner mej eller såra och skada mej?!? Det går inte det vet jag men ändå så är jag livrädd. Minnena kommer som spöken på en gång och påverkar mej mer än jag vill och det skrämmer mej med! Om man inte vågar så vinner man inte heller men jag känner mej så liten och så rädd just nu. Känns som när man var liten och trodde att det fanns spöken under sängen och jag vill inte känna så här. Jag vill ha mitt gamla jag tillbaka, som jag var innan jag träffade Äcklet den som vågade och som trodde på sej själv, som stod upp och visste vem jag var. Jag klarade motgångar och jag visste att jag var stark. Det är så mycket som han tog ifrån mej under dessa år, han raderade ut mej och det känns så hemskt. Nu kämpar jag med att försöka bli mej igen och det är något som man som vuxen inte skulle behöva.


Han raderade mej precis som man kan göra med en streckgubbe som är ritad med blyerts och ännu en gång får jag jobba med att bygga upp det som han förstörde nämligen mej. Jag får lära mej ännu en gång vad känslor är och att man inte blir bestraffad för att känna de "negativa känslorna" och kanske lyckas jag en dag att våga och att lita på mej själv och min känsla! Kanske blir jag åter igen en hel "streckgumma"


PUSS    till dej från Lilla mej   

Av ensammalejonmamman - 13 september 2011 23:15

 Förvirrad är bara förnamnet för vad jag känner mej. Det känns som att jag bara skulle vilja gå på det hjärtat och magen säjer är rätt men så kommer hjärnan och lägger sej i med logik och allt annat och så blr allt bara kaos och förvirrat och jag har en känsla av att det märks nu när jag skriver med    


Igår tog jag tag i det som egentligen har legat över mej under flera veckor - att få ett besked om rättegången blir det datum som de sagt eler inte eftersom det nu börjar närma sej med stormsteg. Tyvärr varjag inte klokare efter samtalet med dem mer än att det är en kompletering från Åklagaren som de väntar på och det är därför som inte kallelserna har skickats ut men att datumet fortfarande står kvar och att det är tänkt att det ska vara då. När jag la på luren så kände jag bara att jag vill inte ha detta livet mer och detta händer bara för att jag är just jag. Och så kommer de gamla spökena tillbaka att det är jag som gjort något fel fastän jag vet att det inte är så.


Jag bävar för den dagen som jag ska möta honom i rätten, jag är livrädd och vet inte hur jag ska klara av att ta stegen upp för trappan, att kliva in i salen och veta att jag ska berätta det som jag under alla åren fått höra att om jag berättar för någon så kommer jag att dö. Jag ska bygga upp en styrka för att klara av detta och jag ska få min kropp att förstå att detta måste klaras av och genomgås innan jag kan börja mitt nya liv och jag förtjänar det. Samtidigt känns det som att samhället bara tycker att detta är en sak som man ska klara av även om man får beslutet ena dagen och ska sitta där och överleva detta bara för att de inte kan få ut en kallelse.


Jag ska möta mannen som gjort mej och barnen mest illa i hela livet, som har utövat olika övergrepp mot oss och som vi är livrädd för varje dag ~ och Tingsrätten klarar inte ens av att ge ett besked så att man kan ställa in sej. Jag litar inte på muntliga löften jag tror det först när jag ser det på papper. Jag vet hur jag laddade förra gången och kom dit och detblev uppskjutet för det skulle in mer papper och jag klarar det inte en gång till. Jag vet hur mycket energi det krävdes att överleva de 20 minutrarna som vi var där och hur slut jag var efteråt trots att jag hade haft chansen den gången att ladda upp. Nu då vet jag inte ens om jag ska packa eller om jag ska fortsätta leva min vardag och det väcker en så fruktansvärd frustration. Jag har levt och gått på reserven så länge så det finns inte så mycket mer att ta av och ändå så måste jag.


Kan inte låta bli att undra över om det är just för att det är mej det handlar om som det blir så här eller om detta är något som hör till "vardagen" för dem som sitter där!?! Jag känner att det inte är mänskliga krav som man ställs inför utan att man ska vara en robot som bara infinner sej där när de bestämmer att man ska vara där. Man ska bara finna sej i situationen och säja ja och amen men jag kan inte det. Jag har tre barn som ska ha en fungerande vardag när jag är borta, jag ska bygga upp min styrka och min säkerhet så att jag klarar av denna dagen och hur ska jag kunna göra det när jag inte ens vet om den blir av inom några dagar eller om det kommer att bli om månader?!?


Jag är trött på att vara den som bara får foga mej där jag inte själv har gjort mina val men tdligen är det just det som förväntas av mej - att jag  bara ska ställa mej i kön och lyda dem. Jag är trött på det för jag levde så i för många år och tänker inte göra det igen vare sej det är för en person eller myndighet. Jag har kämpat och målet har kommit inom synhåll bara för att återigen flyttas längre bort och jag vet inte hur jag ska orka det om det blir så igen.


Allt jag ber om är ett avslut så jag kan börja läkas och gå vidare, att jag och barnen ska kunna få ett slut på det gamla och en start till det nya! Är det för mycket begärt?????


PUSS    till dej från Lilla mej   

Presentation


Förr trodde jag att livet var till för att levas ~ nu vet jag att det är en kamp men jag har bestämt mig för att vinna den! Jag ska vinna den för mina barns skull och kan jag hjälpa en enda kvinna som lever eller har levt i samma helvete som mig så är det

Lämna en vink så blir jag glad

Finns inga dumma frågor

20 besvarade frågor

Bloggar jag följer

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< September 2011 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards