Min terapeut är verkligen helt underbar fastän jag var neg till hela denna grejen från början. Hon ser till hela mej och bara som idag när jag lämnade tillbaka en bok som jag har lånat av henne så tittar hon på mej och säjar: Jaha då har du lagt den här biten bakom dej! Vart befinner du dej nu?

Den början är så vanlig så det känns som att när den kommer då kan jag slappna av för det är bara hon och jag och det vi säjer där stannar där. Jag vågar visa mej sårbar där och jag vågar berätta de saker som jag aldrig tidigare vågat säja högt. Vissa saker som jag säjer där har jag nog ärligen inte ens vågat tänka hela tanken ut. Ofta upptäcker jag att hon fortsätter där jag slutar både i tanke och tal och jag vågar ta det där extra klivet.

Jag har länge funderat om det är bra för mej att läsa om psykopater och hur det är att leva med dem men även hur det är att avsluta sin relation till dem så detta var något jag kände att jag ville ta upp och höra hennes proffesionella syn på det. Hon bara tittade på mej och sa att om det är så jag känner så ska jag läsa för då är det ett behov som jag har och något jag behöver för att komma framåt och kunna lämna saker bakom mej och det känns så skönt för jag vet att hon inte skulle ljuga för mej utan tyckte hon något annat ja då skulle hon säja det.

Jag insåg även idag att jag är den största tidsoptimisten som finns och att mitt tempo är som en Duracell-kanins för jag tycker att jag skulle vara färdig, ha bearbetat allt och gått vidare för länge sedan medans hon tycker att jag befinner mej mitt i bearbetningen och mitt i allt så hon tycker tvärs om att jag kommit jättelångt mot vad hon hade förväntat sej om man skulle komma till det teoretiska. Detta ger mej en tankeställare för jag har lagt vårdnadstvist och kommande rättegångar längt bak i tanken för det är något som jag inte kan påverka och jag blir bara stressad av att tänka på det, kanske är det så jag ska göra med bearbetningen också - helt enkelt låta det ta den tid det tar. Jag mår inte bättre av att jag jäktar på det för som hon säjer så kommer det inte upp mer än vad man klarar av och det känns skönt att höra samtidigt som jag egentligen vet det för när jag läser min dagbok från skyddade boendet så säjer jag ju redan där att jag inte orkar med mer å ändå står jag upp flera månader senare.

Jag har länge funderat över en sak och det är något som jag tagit upp med andra men känt att jag grubblat på lite iallafall och det är att under mitt liv med Äcklet så försvann mina positiva minnen från tiden innan (mitt liv är delat i två delar ett före och ett under och efter Äcklet) där jag hade mängder med positiva minnen ifrån. Jag har minnen från mitt förhållande med Plumsen där det fungerade jättebra men detta försvann mer och mer ju längre förhållandet med Honom blev. Jag hade många killkompisar innan men de bröt jag med pga svartsjukan och dess konsekvenser (det erkände jag inte ens för mej själv för en månad sedan) och detta raderades ut ur min hjärna kändes det som men nu kommer fler och fler upp. Detta tog vi upp idag och hon sa kort och gott att det är oxå en överlavnadsinstinkt för det gör för ont att minnas, att inte kunna göra dessa saker längre samt att man inte orkar se sej själv som den personen man var då som hade "positiva" sidor och som gjorde att man hade ett positivare liv.

Jag köper hennes förklaringar och det gör jag med tanke på att jag hela tiden såg mej själv som en negativ person som inte kunde något, inte klarade något och att ingen brydde sej om mej för jag var inte social. Detta tror jag att jag gjorde för att i min "roll" som jag spelade tillsammans med Honom så ingick det att jag för att slippa bestraffningar suddade ut mej själv och för att jag skulle stå ut så la jag skulden på mej själv istället för Honom. Det är först på sista tiden som jag kunnat försonas med tanken att det var Han som valde att göra detta mot mej och även barnen, det var inte jag som fick Honom att göra det. Jag var så hjärntvättad att jag tänkte så där mitt i Helvetet. På något sätt så gjorde det mindre ont på utsidan när det gjorde ont på insidan oxå och det låter sjukt men jag tror inte man kan förstå det innan man varit i sitsen.

Jag förstod det inte tidigare men jag inser att de gånger som jag träffade unga flickor inom mitt yrke som hade skurit sej själva, och vissa hade skurit bort delar så sa de alltid att de inte hade gjort det för att dö utan för att det skulle göra mindre ont på insidan. Jag hade det tvärs om jag ville att det skulle göra mindre ont på utsidan och insidan var redan så nedtryckt så det gjorde inget om den trycktes ner ännu mer för när jag var som svagast det var då som Han lät mej vara. Det känns så hemskt för jag förstår verkligen inte hur jag kunde klara detta men jag gjorde det och kanske kan jag se det en dag. Ju mer jag bearbetar dessto mer inser jag att den sista misshandeln var ett pris som jag fick betala för att kanske slippa Honom i resten av mitt liv och alla säkerhetsåtgärder ger mej en större chans att klara det. Om jag kommer att slippa Honom det står i stjärnorna men jag tänker aldrig mer sätta mej i en sån låg sits igen och jag tackar varje dag att jag överlevde för jag vet att min tanke var under många år att jag inte skulle komma från Honom med livet i behåll. Jag har dock många människor att tacka för all hjälp, stöttning och puschning som jag fick efter att jag kommit från Helvetet! Ingen nämnd och ingen glömd heter det ju och de personerna vet att jag kommer ha dem i mitt hjärta i resten av mitt liv och även i barnens hjärta. Vissa från boendet skulle jag inte överleva utan att veta att jag har dem i "bakfickan" och kan ta fram dem när jag behöver dem - och det gör jag med jämna mellanrum!

Puss och godnatt från Häxansurtant   som nu ska gå till sängen och läsa lite!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  .....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig va...

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord...

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING   SÖNDAG 22 NOVEMBER 2020, 22:45 ...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad. Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6323869374

      Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och ...