Jag är jättetrött och vet att jag skulle behöva sova, speciellt eftersom jag var vaken med Skruttan natten som var men min hjärna jobbar så jag håller på att bli tokig. Smulan vaknade och berättade om vad hon hade drömt och när hon berättar så är det såna detaljer som jag trodde att hon inte mindes. Jag vet att det var en dröm om en verklig händelse och som vanligt så var det Äcklet  som var den elaka.

I början när barnen började berätta vad Han hade gjort så hade jag en försvarsmekanism som slog till och sa att det inte kunde vara så. Han fick inte ha gjort dessa saker mot dem. Jag kan svära på Bibeln att jag alltid har trott på dem men det var för jobbigt att erkänna för mej själv att jag trodde på dem för jag ville ju inte att det skulle vara så. Se´n kom de här små detaljerna som de inte kunde få in i sammanhanget om det inte hade hänt och då fanns det inte någon överlevnadsinstinkt över huvudtaget som kunde ta bort känslan.

För varje sak som de berättar med så bryts jag ner för fastän jag vet att det är Han som har gjort valet så känner jag mej som en hemsk person som har utsett och skaffat barn med Honom. Om jag inte hade fallit för den fina utsidan som Han visade upp utan litat på min magkänsla så kanske jag hade haft en riktig pappa till dem för jag kan inte kalla Honom för pappa för blodsbanden kan ingen göra något åt men för att förtjäna att bli kallad för det så måste man förtjäna det. Man blir inte förälder bara för att man har varit med och gjort barnet utan man blir det om man förtjänar det - enligt mej!

En vän till mej fick mej att förstå att det inte är det biologiska  som har den avgörande rollen utan det är den relationen som man har till personen.

Imorgon ska jag prata med Skruttans talpedagog och det känns som om det kan bygga upp mej lite mer för då får jag reda på vad det är som jag kan göra för att hon ska få ett bättre uttal. Jag vill vara delaktig för det är ju även här hemma som hon pratar och då kan det vara bra att veta hur jag ska göra för att hjälpa henne. Det är inte bara mamma man ska vara utan i denna situation ska man vara psykolog och tal-lärare oxå samtidigt som vardagen ska fungera men jag känner att vissa dagar känns det som jag har grepp på det medans jag andra dagar känner att det bara är kaos men det är ju i och för sej därför som jag ska få gå till en hjärnskadeläkare för att strukturera upp detta.

Nä nu måste jag göra ett nytt försök å sova för annars kommer det vara en zombi som kommer till dagis och jag kommer inte att minnas något som pedagogen säjer!

Puss från Häxansurtant   

Ibland känner jag att jag skulle vilja sätta upp ett meddelande och läsa in det samma på telefonen med texten "Personen du söker är tillfälligt ur funktion och återkommer efter att hon har fått krafter tillbaka och problemen har blivit mindre" men det känns som om det aldrig skulle funka för ibland känner jag bara att jag ska räcka till för alla och lösa allas problem. Undra när min tid kommer så att jag kan göra så tillbaka??!!

Idag så kom den trevliga tanten och farbrodern hit och fikade och de fick mej verkligen att tänka till. Som jag tidigare har nämnt så är jag pedant och helst skulle jag vilja ha det perfekt här hemma men det är helt omöjligt eftersom jag har tre små ytväder som jag tycker ska få leka och använda sina saker. När jag "gnällde" över att jag tycker att det är för mycket ibland så tittade bara tanten på mej och sa att när barnen har flyttat hemifrån då saknar man röran och att det var fullt upp en gång i tiden och man känner sej gammal. Detta fick mej att tänka efter att det är faktiskt bra att de slänger saker lite här och där för att de har lekt och de har haft roligt. Och om inte de fanns så skulle det inte vara lika kul att städa heller för det känns som en belöning när Skruttan och Smulan säjer att oj va fint eller att det är otroligt.

Jag tror att mycket av min noja att det inte får vara rörigt är ett beteende som jag har kvar från Helvetet för där blev det bestraffning om man inte skötte det. Och kanske måste jag inse att jag inte kann lösa alla problem till dem i min omgivning utan lära mej att säja att idag orkar jag inte lyssna på dina problem eller att jag helt enkelt säjer att jag har fullt med mitt jag orkar inte med ytterligare saker. Det är nog det som menas med att sätta gränser för ibland känner jag att jag engagerar mej så mycket i andra att jag inte orkar med mitt eget liv och det kan inte vara meningen att det ska vara så.

Jag får helt enkelt ta en dag där jag sätter mej och skriver vad jag ska acceptera och hjälpa till med och prioritera det som finns mej närmast innan jag försöker rädda världen och alla i min omgivning. Kanske är det som jag får påminna Skruttan om att hon ska sköta sej själv. Kanske är det därför jag har så lätt att säja åt henne att hon måste sköta sej själv först för att jag prioriterar andra före mej själv. Jag måste skynda mej att lägga den pusselbiten i pusslet innan jag kan komma vidare. Kanske är det just utnyttjandet som är det jag måste ta itu med för att kunna ta mitt nästa steg och komma vidare. Känner mej kaxig som iallafall kan erkänna detta för mej själv nu!

Puss från Häxansurtant   

Nu är jag lugn och fin som en filbunke - not men jag är så pass lugn att jag kan skriva av mej. Det som är så frustrerande är beslut som har tagit för månader sedan men som jag blir påmind om med jämna mellanrum av mina barn.

Igår kväll kunde inte Skruttan sova och hon var orolig och skyllde på att hon var törstig, att hon var tvungen att smörja benen för det kliade och jag vet inte allt. Till slut så sa jag till henne att hon var tvungen att berätta vad det egentligen var för annars så skulle jag inte kunna hjälpa henne. Hon tittade då på mej med ledsna "hundögon" och sa att pappa fanns i hennes huvud igen och allt som han har gjort mot dem. Hon ville inte berätta specifikt vad det var hon tänkte på för händelser men det behövs inte för jag har hört om dem i över ett års tid. Jag och andra har funnit oss i att sitta i flera polisförhör men det har lett till nerläggningar av utredningar för att inte hon har klarat att berätta det hemska för vilt främmande människor. Hon var tre när hon berättade om en specifik misshandel mot henne men det verkar som att den läggs ner i allafall. Hon har haft det svårt att prata för att Äcklet (jag säjer inte öknamnet på honom så barnen hör) hela tiden har tryckt ner och förnedrat henne genom att säja till mej över hennes huvud att han inte förstår vad hon säjer. När hon kom till de senaste polisförhören sa hon när hon kom hem att jag kan inte berätta för dem för de förstår inte vad jag säjer. Ingen hade förklarat ens för henne att när man berättar något så spinner de vidare på det för att förstå och få ut mer detaljer utan hon tog det som att de inte förstod vad hon sa.

Jag känner mej så frustrerad över att det inte tas tag i allt fast det finns bevis och myndigheter har gjort anmälningar. Sammanlagt är det 6 st anmälningar som kommit in från olika instanser som BUP, socialen och flera. Dagis har larmat om vad barnen har sagt men det kommer inte framåt iallafall. Inatt har Skruttan varit jätteorolig och vaknat flera gånger och bara gråtit och det är då som jag blir så frustrerad över att jag ska kämpa och stå ut med att inget händer. Äcklet som gjort allt detta mot oss han bara går och "sprätter" och tror att det man inte erkänner ens för sej själv det har aldrig hänt. Alla vi som befinner oss i barnens närhet får ta vårat sunda förnuft och det jag kan fråga BUP om hur vi ska bemöta dem och försöka hjälpa dem så mycket vi kan. Ibland är det bara så övermäktigt att hela tiden behöva kämpa och stå upp både för sej själv och barnen och hela tiden bli nertryckt.

Jag känner ibland som om alla bara vill blunda för att det blir så mycket jobb om man börjar nysta i det och att man inte vill se att det för att det inte passar in i det fina samhället som Sverige vill att det ska var och jag bara undrar hur många fler det är än vi som blir behandlad lika som mej!!!!

Puss från Häxansurtant    

Jag känner mej så fruktansvärt frustrerad så på en skala 1-10 så ligger jag på 29. Det som har fått mej så frustrerad är hela samhållet och det sätt som allt behandlas. Jag känner att jag blir så frustrerad över att det ställs såna krav på dem som själv är offer och jag bara längtar till den dagen när inte mina händer är bakbundna för då ska det explodera en bomb och jag kommer att vända upp på allt tills jag får en förklaring till varför det är så här!

Puss från en arg Häxansurtant som måste lugna ner sej innan hon fortsätter