MITT liv i MIN blogg med MINA ord

Inlägg publicerade under kategorin Barn

Av ensammalejonmamman - 5 april 2017 20:07

   


Jag har alltid tyckt att jag har gjort det som varit bäst för barnen och att det är deras bästa som legat i första hand. Plötsligt så slog det mig att det är det jag gjort när de varit med men det som jag gjort mot mig själv när de låg och sov påverkar även dem! Barn är mycket mer lyhörd än man anar! Detta slog mig som en blixt från en klar himmel när jag stod i affären härom dagen och tänkte "när hörde jag dem tjata sist om en glass, godis eller chips..........". Till helgen köper vi det så att det finns hemma men det är inte mycket som äts och detta fick mig att tänka några varv extra!

 

Innan jag förändrade min livsstil så var trösten när jag mådde dåligt, var ledsen eller helt enkelt kände för det godis. Jag hade alltid ett skåp där det fanns godis i fall att jag skulle behöva detta och det var alltid påfyllt. Nu när jag ser i spegeln inser jag att jag mådde ännu sämre när jag tryckt i mig detta. Samtidigt som vi hade rutiner här hemma så hade vi inte det när det gällde mat. Mina barn har alltid fått mat och inte gått hungrig men vi åt när vi var hungrig helt utan rutin eller så. Inte undra på att vi var 4 st här med ett himla humör så det kändes som fönstrena skulle åka ut ibland ;). Vårat blodsocker måste ju ha åkt berg-och-dalbana.

 

Jag trodde inte att barnen var medveten om mitt sätt att äta - jag gjorde det ju ändå när de låg och sov. Idag vet jag bättre. Egentligen borde jag ha vaknat upp redan de gånger som jag svarade dem att vi inte hade godis hemma och de sa: -Men mamma det ligger ju alltid chokladkaka i det skåpet.

Det var ju den som var min tröst, belöning eller bara njutning när de sov!

 

Idag när jag helt uteslutit bla socker i all kost så ser jag dels hur det påverkar mig genom att jag har ett helt annat humör än tididgare och jag orkar med saker på ett helt annat sätt. Samtidigt så ser jag hur detta påverkar barnen även fast de har sitt mys på helgen. Vi kan sitta alla vid bordet och äta och det är inte speedade duracellkaniner jag får dit. Okej syskonbråken kommer alltid att finnas men när socker försvann från våran vardag så är det ändå en situation här hemma som går att kontrollera. Jag inser att socker kan orsaka mycket jag som tyckte att ingen påverkades av det! Ibland inser man inte konsekvenserna innan man byter spår.

 

En sak har jag i alla fall lärt mig av detta och det är att barn gör inte som man säger utan som man gör och jag är tacksam för att jag förändrade mitt eget sätt för det förändrade deras sätt att se på godis och sötsaker över huvudtaget utan att jag behövt säga ett ord. Ibland inser man inte vad det är man gör mot de man värnar mest om genom sitt eget beteende!

 

Kramar   

Barn · Livet
Av ensammalejonmamman - 24 oktober 2013 10:00




Jag tänker bryta den skrivna Janta-lagen som finns här i Sverige idag och erkänna att jag är stolt över mig själv, över mina barn och över vart vi befinner oss idag och den känslan tänker jag bära med mig hela dagen och bara njuta av för den infinner sig inte allt för ofta. Imorse vaknade jag med Smulan på ena sidan som någon gång under natten hade kommit insmygande till mig och Liten och Skruttan på den andra sidan som hade gjort samma sak och jag fylldes av denna STOLTHETEN. Vilken resa vi gjort tillsammans och vad långt vi kommit även om det inte känns så alla dagar. 

 

I tisdags var Skruttan på ett av sina tuffaste terapipass som hon någonsin varit på om jag slår ihop denna omgång som nyss börjat och den som avslutades för ett par år sedan när hon var liten. Det var inte samma tjej som gick in som kom ut men samtidigt får jag tänka att hon måste igenom det på samma sätt som vi har gått igenom allt det andra fastän alla mamma~instinkter i mig skriker att jag ska skydda henne och det är just det som jag gör på ett sätt när jag låter henne gå på detta. Jag skyddar henne från det som blir värre ju längre det finns där inne. Jag såg på kvällen att detta kommer att bli en lång natt och att reaktionerna även kom bland syskonen så valet var enkelt ~ dagen efter blev en ledig dag för oss alla där vi bara fick vara och ta hand om oss själva och varandra och det som kom upp till ytan. 

 

Och här kommer min stolthet fram! För jag har verkligen lyckats med hjälp av dem vi har runt oss och med hjälp av dessa små troll bygga upp en familj som är sammansvetsad och som vågar lita på varandra och som framför allt finns för varandra vare sig det är med eller motvind och det värmer. Att se dessa tre syskon ta hand om varandra även om det var irritation stundvis för att man inte riktigt orkade med sig själv så fanns kärlek. värme och förståelse och man kunde läsa av när den andra klarade att man sa ifrån eller när den behövde en kram. Jag kan inte med ord förklara alla känslor som fanns och finns där inne. När vi kom från Helvetet var detta troll som inte kunde något, inte trodde att de var värda något för att de hade fått höra det så många gånger av honom och hans ord var starkare än mina att jag älskade dem för de hade förljts av slag och bestraffningar om man inte lydde. Nu vågar de ta sin plats och de ber inte om ursäkt för det!

 

Samtidigt ser jag hur mycket fortare ett barn kan anpassa sig efter den nya miljön och det glädjer mig samtidigt som det skrämmer mig. Hur många är det inte som gjort mitt jobb en gång och sen fått domen från Tingsrätt eller Hovrätt att barnen ska tillbaka och så har barnen minst lika fort förändrats till den de en gång var igen ~ det rädda lilla barnet som ber om ursäkt för att det lever och inte kan göra något rätt fast det enda de gör är att andas och vara just barn? Jag är glad att jag inte är en av dem som behöver sitta med dessa livsavgörande beslut på mitt bord för jag tror inte att jag skulle kunna sova en endaste natt om jag skulle ta dem utan fundera om jag hade gjort rätt eller fel även om jag utgått från lagen. 

 

Samtdigt funderar jag över vad det är som gör att det ska krävas så mycket innan man kan komma till denna stolthetskänsla över det man har presterat? Är det jantelagen eller är det just det att det är så mycket lättare att ta åt sig kritik än beröm? För hur många gånger har jag inte under resan och jobbet med att bygga upp mig och barnen fått höra att jag ska vara stolt över det jag har presterat och det jag har lyckats åtstadkomma? Med att det är trygga barn som tror på sig själv igen som jag har kunnat få fram från de spillror som de en gång var och ändå så har jag inte kunnat ta det helt till mig förän nu när jag såg dem. Är vi här i Sverige så djupt nere i Jante-lagen att vi hellre ser våra fel och brister än det som vi lyckas med?

 

Ja jag skulle kunna bo bättre men jag kan samtidigt välja att se att jag har ett hem jag kan vara stolt över för det har allt vi behöver och egentligen mer än det fastän vi började från noll. Ja jag skulle kunna ha en splitterny bil men för första gången har jag en bil som är min och ingen annans och den har jag valt och den fungerar och är relativt ny. Ja jag har skador efter misshandeln men jag kan fortfarande sköta mig själv, mina små troll och mitt hem och vardag fastän jag inte kan jobba. Det finns massor av saker jag kan ta upp men om man fortsätter att tänka lite längre så går det faktiskt att vända det mesta till något positivt bara man försöker. Och livet blir lättare om man ser det från det hållet och idag tänker jag välja att inte se Jante-lagen alls och njuta av att känna mig stolt över mig själv om mina underbara små troll som är min helt underbara familj och nej vi är inte normala men vi är normala i våran lilla värld och vi älskar och respekterar varandra och det har visat sig att det räcker lååååååååååååångt!

 

   


  CRAMAR   


Av ensammalejonmamman - 12 maj 2013 23:00

 


-Nu djjjjääääääävllllaaaaaaaaaaaaaaaaar! 

Orden följs av ett brak och ord som jag inte tänker skriva här och PANG så är jag och Smulan från våran försommaridyll i solen tillbaka i Helvetet känslomässigt inser jag när jag ser att hon har duckat under vårat utebord och jag känner att jag skakarsom ett Asplöv och väntar på att det första slaget eller sparken ska komma men det är inte det som jag ska skriva om denna gången utan det som gör mig sååååååååååååååå förbannad. 

 

Jag ska frångå min princip att inte skriva om andra och om jag av personen som blir drabbad av detta blir ombedd att ta bort det så lovar jag helt klart att ta bort det men jag kan inte låta bli att reagera! Idag inser jag att det finns vuxna som själv har barn och som har diagnosen VFBMHSH och eftersom det är bara jag som vet vad den står för än så får jag förklara den förkortningen Vuxen och Får Bete Mig Hur Som Helst 

 

Jag har under flera år levt med barn som fick en diagnos precis som mig efter att ha levt i ett helvete och jag vet vad det innebär att varje dag kämpa för att barnen ska må bra, klara av det mesta möjliga och hålla ihop och samtidigt hur man själv ska klara av att hålla ihop. Det är mer än ett heltidsjobb och alla som har det så borde få en enorm guldmedalj för man gör mer än vad andra kan tro vare sig det är livet eller någon annan som "gett" barnen en diagnos. Varje dag är en ny kamp och man kan aldrig förbereda sig på vad den kan innehålla. Det sista man önskar sig är att det ska komma en vuxen person som gör att den dagen blir värre än den är från starten med förutsättningarna som redan finns

 

När jag insåg att inte dessa skrik var mot oss utan ett barn som redan har motgångar så det redan räcker så känner jag att jag finner inte ord för frustraionen som väcks inom mig. Orden som kom efter var inte heller finare och det var en jakt som gjorde att fler människor troligen såg detta. Att höra barnets gråt efter detta och se att han var helt förstörd får mig bara att tänka: Hur tänker man som vuxen när man gör en sån här grej? 

Jag kan många gånger bli arg både på mina och andras barn men jag tänker och när jag vet att det finns en problematik så tänker jag en gång till. Med mina barn kunde man inte höja rösten i början för då gömde de sina huvuden beredd på slagen som skulle komma och då behövde de höjda rösterna inte ens vara åt dem, man kunde inte säga nej utan fick säga det på andra sätt så att det i slutänden blev ett nej men inte i det ordet.

 

Ja det måste finnas regler och det måste finnas gränser för barn jag vet men jag tror inte att vi lär dem det genom att krossa dem. Jag vet av egen erfarenhet att ibland är det bättre att låta föräldrarna ta det ansvaret att sätta de reglerna och låta dem ta det med barnen när de har gjort fel. Jag trodde någonstans att det var så att vuxna skulle tänka längre än barn men när Smulan kom med sin lilla hand i min och sa:

- Mamma, så där skulle jag ALDRIG göra mot någon! 

då insåg jag att det är inte så det ser ut. Alla vuxna inser inte att vi måste låta barnen finnas på deras villkor och med de förutsättningar som de har och det skrämmer mig. Jag tror inte att de vuxna som behandlar barn på detta viset skulle acceptera att de blev behandlade så på jobbet om de gjorde något fel utan det skulle bli en anmälan på en gång. Varför ska då barnen finna sig i det? För att de är små och ska lyda de stora eller............................

 

Snälla vuxna ~ använd huvudet innan ni skäller och bli inte en sån som visar att ni är just vuxna och har rätt att skälla på dessa barn för ni vet inte vad alla bär med sig i sin ryggsäck som de har på ryggen 

 

  CRAMAR   

Av ensammalejonmamman - 6 januari 2013 22:00

 


Under tiden som har gått har jag många gånger insett att saker som har hänt men som jag inte minns påverkar mina reaktioner, mig som person och mina värderingar! Jag kan få panik av en lukt eller ett visst ord men jag kan inte förklara varför för det finns inget minne till det men hela min kropp visar att det är något negativt kopplat till detta! Jag har dock aldrig funderat så mycket över detta utan att accepterat att det är så det är och det är så mitt liv är! Under min terapi har jag insett att det finns massor som jag inte kommer att minnas men att min psykolog förstår mer än jag berättar men jag har förlikats med den tanken och gått vidare för om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag vill minnas allt som jag utsatts för eller som hänt för jag har nog att bearbeta med det jag och barnen minns! Jag har dock aldrig tänkt på hur det skulle vara att inte minnas hur den jag är livrädd för ser ut eftersom jag har en bild av "djävulen själv" fastän jag inte vill och den dyker upp i mardrömmar och i olika sammanhang i vardagen! Det behövs bara att någon har en parfym som han hade, att någon skriker till sin partner eller något annats som påminner om hemska händelser från Helvetet så kommer bilden fram hur jag än försöker hindra det för det är det sista ansiktet jag vill se eller minnas! 

 

En dag frågade jag Skruttan varför hon alltid var tvungen att följa med mig in om jag så bara ska hämta en sak och hon vet att det bara tar några sekunder, jag ska gå och hämta en sak som står i en hylla i affären som är på andra sidan gången men så pass nära att hon hela tiden ser mig och jag fortsatte att ge fler situationer!

För mig känns det ibland som att leva med en fångvaktare och det påminner mig om det kontrollbehov som han hade av mig i Helvetet men det berättar jag inte för henne och jag lägger inte heller skulden på henne för jag vet att vi alla har samma behov av att känna tryggheten i våra liv, den lilla tryggheten som vi kan känna för den är så viktig att vi greppar den med ett järngrepp med båda händerna och släpper den inte förän någon bänder upp fingrarna på oss! 

Hon tittar på mig och jag ser att hon funderar på om hon ska svara eller inte! Jag vet att bestraffningarna de fick när de gav fel svar eller reaktion i Helvetet fortfarande sitter så djupt trots att de var så små att de liksom mig tänker 1000 gånger innan de gör vissa gånger! Jag tar henne i mitt knä och säger bara att om jag inte vet varför kan jag inte hjälpa henne heller och vad hon än säger så lovar jag att jag inte blir arg på henne och de orden får henne att slappna av! Jag känner den onda känslan av att det ska sitta så djupt det sveket som de fick så tidigt i livet att en som ska kallas för förälder har skadat deras förtroende och själ så djupt! 

Hon tittar på mig med stora, kloka ögon och så kommer orden som jag inte var beredd på:

- Mamma, jag är rädd att pappa ska komma och ta mig och jag kommer inte ihåg hur han ser ut så jag hinner inte gömma mig eller springa till dig så därför måste jag vara där någon vuxen är som kan skydda mig! 

Sen bara sjunker hon in i min famn och jag känner hur det hugger till i hela mig av sorg och av hopplöshet! Detta är inte vad ett barn ska behöva tänka och känna och jag känner bara att jag skulle kunna göra vad som helst för att ändra deras första del av barndomen men jag vet att jag har inte den möjligheten utan får sitta kvar här med huggen och den känslan inom mig! 

 

Plötsligt förstår jag hennes lilla hand som alltid kommer in i min när vi är bland andra människor, jag förstår hennes frågor när vi kommer till dagis vart fröknarna är och jag förstår alla gånger hon ropar och frågar vart jag är fastän jag nyss berättat det för henne! Jag känner hur tårarna rinner på insidan av mig men på utsidan är jag den lugna mamman som försöker visa att jag är stark och finns, att hon kan lita på mig men inom mig är det bara ett enda kaos för jag kan inte sluta att tänka hur jag skulle känna det om jag inte visste vem det var jag var livrädd för och som hade gjort mig så illa att jag hade massor med sår på insidan! 

 

Jag tycker det är vidrigt att se ansiktet i tid och otid men om jag inte visste vem jag skulle passa mig för hur skulle jag göra då? Hur skulle jag skydda dem jag älskar? Hur skulle jag känna mig trygg? Det enda jag kan tänka är att vara nära någon som känner igen faran och jag inser att det är precis det hon gör samtidigt som jag lider med henne som ska behöva känna så här! De är barn och ska inte behöva tänka på andra faror än bilar när de går över vägen och att man inte ska hoppa från höga höjder och allt detta som "normala" barn får som förmaning från sina föräldrar men så ser det inte ut i våran lilla "bubbelvärld"

 

Mitt i allt detta kan jag inte låta bli att fundera på vem det är som ska se till barnens trygghet för är det verkligen meningen att allt ska ligga på mina axlar? Är det meningen att jag ska vara mamma, psykolog när minnena och allt kommer och även vara den som ser till att de känner sig trygga? Ja så är det tydligen när man är den Ensammalejonmamman men det känns och det gör ont att hela tiden gå fastän energin inte finns och det gör ont både i själen och kroppen! 

 

Många gånger har jag sagt att under min terapi har jag märkt att "monstret blir mindre farligt när man tar fram det i ljuset" men hur ska man göra något mindre farligt som inte finns där?!? Att visa att så här ser han ut skulle vara som att riva upp massor för oss alla för vi vill inte minnas och vi orkar inte minnas och på frågan om det skulle kännas bättre att se en bild för då fick jag låna en bild och visa henne så tittade åter hennes kloka ögon på mig och hon sa:

-Mamma jag vill inte komma ihåg honom för jag vet att du skyddar mig!

Det är inte lätt att vara mamma och det är inte lätt att tackla allt men jag vet att det förtroendet jag fick där det tänker jag inte svika vad det än kommer att kosta fysiskt och psykiskt för de är det viktigaste i mitt liv och jag vet inte om det är värst att minnas eller att inte göra det men jag vet att hur man än vänder sig så påverkas man av minnena som finns vare sig man kan ta fram dem eller om de finns där omedvetet och allt vi kan göra är att fortsätta gå framåt hur ont det än gör och hur jobbigt det än är för varje steg vi tar leder oss ett steg längre från det sjuka och ett steg närmare det friska även om det blir en del bakslag under resan 

 

  CRAMAR   

Av ensammalejonmamman - 9 december 2012 02:15

 

 

Jag har skrivit många inlägg här på min blogg när jag tänkt och känt att detta är ett av de tuffaste och jobbigaste som jag skrivit men jag kan ärligt erkänna att hittills är nog detta som jag kommer att skriva nu det tuffaste för det innefattar så mycket ~ min roll som dotter, mamma men även som utsatt för övergrepp, allt i en salig blandning och jag hoppas att om någon kan känna igen sig i det jag skriver så önskar jag att de tänker till tidigare än jag gjorde! Jag hade en klok älskling innan jag träffade honom som jag här och i min vardag kallar för Äcklet, han sa alltid till mig att man alltid skulle reda upp problem innan man somnade och man skulle berätta för dem man älskade och som betydde något för en det innan man somnade för man visste inte om de levde dagen efter eller om man själv gjorde det och jag önskar att jag hade förstått hur viktigt det var tidigare men jag är glad att jag gör det nu för det är aldrig försent att ändra sig och inse saker! 

 

Hur många gånger har jag inte hört uttrycket att man inte får välja sina föräldrar, och hur många gånger har jag inte tänkt att jag skulle vilja ha andra föräldrar än de jag fick när jag föddes när jag bodde hemma och de sa att jag inte fick göra det jag ville eller de tyckte något annat än mig?!?! Först nu kan jag inse att jag aldrig förän nu har tänkt att man borde lägga till efter det texten som jag skrev på bilden ~ att man inte heller får välja sina barn, för jag är helt övertygad om att mina föräldrar många gånger har önskat att jag hade varit på ett annat sätt, speciellt när jag under de senare tonåren valde att revoltera med näbbar och klor och verkligen visa att jag klarade mig utan dem och om de sa det minsta att de tyckte en sak så tyckte jag minsann tvärs emot dem! Jag har under mitt liv flera gånger sagt upp bekantskapen med dem men de har visat gång på gång att de älskar mig och bryr sig om mig trots att jag gjort detta mot dem och för mig så visar det massor idag ~ att man som förälder inte bara klipper ett band för att ett barn revolterar eller visar "taggarna utåt", när tårarna rinner ner för barnets kinder och man har sår på insidan så finns den trygga famnen där ialla fall! Jag önskar bara att jag inte hade gett dem som hade famnen öppen för mig de såren som jag gjorde där och då, men tyvärr är det försent för mig att inte orsaka dem!

 

Jag inser idag när jag själv är mamma/förälder att den kärlek som man känner till ett barn den är så stark att man kan göra ALLT för att skydda det och bevisa att man älskar det och hur det än är så känner man om barnet inte mår bra eller om det finns faror runt barnet vare sig man vill eller inte och det spelar ingen roll om det är ett vuxet eller ett litet barn ~ instinkten fick man den dagen som man blev förälder! "Tyvärr" tror jag att den instinkten är större när man är mamma för man har burit barnet i sin egen kropp, skyddat det med sin egen kropp för farorna som fanns utanför och gett den lilla som fanns där inne sin egen näring och det fortsätter när man har fött sitt barn ~ blod är tjockare än vatten och det kan inget förändra! 

 

Under tiden som jag levde i Helvet så hade jag och mina föräldrar kontakt hela tiden! Jag kan ärligt erkänna att den var bättre och sämre men jag kände att den var min livlina för utan den skulle jag inte överleva! Idag vet jag, genom att jag har hittat massor med brev som jag aldrig skrev klart, att jag flera gånger försökte skriva till dem hur jag hade det! Ett mail till pappa vågade jag skicka för det var "lagomt" avslöjande och om de nämnde något om hur det var, så visste jag att jag kunde förklara bort det om de skulle nämna något så Han hörde!

 

Under tiden som jag levde där önskade jag att det var någon av dem som hade haft erfarenhet av det som jag utsattes för dagligen samtidigt som jag kände tacksamhet för att de inte hade den erfarenheten och skuld för att jag ens kunde tänka tanken att jag önskade att de skulle kunna förstå vad som hände! Hur många gånger jag fått frågan av min mamma egentligen under åren där i Helvetet om Han var snäll, om jag älskade honom och om det var bra mellan oss det vet jag inte och att hon inte trodde på mina svar det förstår jag idag! Att de inte trodde på mina svar på hur mina blåmärken hade kommit till det förstår jag med idag men då trodde jag att alla trodde på mina förklaringar för det fanns dörrar, trappor, träd och skog och jag vet inte allt att skylla på! Jag önskar än idag att någon av mina föräldar hade haft modet eller kunskapen att ställa mig mot väggen och fråga "Slår han dig och barnen? Utsätter han er för övergrepp? Gör han det här mot er?" 

Orsaken till att jag inte berättade för dem var att jag skämdes för att de i mina ögon hade den perfekta relationen där de var på samma plan, pappa har aldrig förlöjligat mamma inför någon annan eller berättat för oss barn att hon är värdelös. Han har aldrig hotat någon av hennes släktingar eller gjort något av det som fanns i min situation så för mig var det pinsamt att erkänna ~ hade det funnits en annan erfarenhet så tror jag att jag hade tagit emot den hjälpen och kunnat erkänna på ett annat sätt för det är bara så att KÄRLEK SKA INTE GÖRA ONT OCH SÅRA! 

 

Jag tror inte att jag förän nu har förstått hur mycket barnen har förstått av vad som hände mellan oss där i Helvetet! På radion kör de en reklam eller vad jag ska kalla det som polisen har för att om man utsatts för kräkning så ska man vända sig till dem och där hör man en man som säger motsatsen till vad kvinnan säger och det för mig vid första "konfrontationen" tillbaka till Helvetet! Jag är inte kvar i Sverige utan jag är i minnenas land! Att mina barn skulle förknippa och koppla ihop detta har jag inte haft en tanke på förän igår när min äldsta dotter som nu är 6 år sitter och pysslar och vi har radion i köket på! Det blir just den "reklamen" och jag står och diskar och ser henne i ögonvrån och hon blir helt stel när hon hör den! Jag har varje gång jag hör den försökt att tänka att det är bara en reklammen jag kan erkänna att det fungerar dåligt och när ser hennes reaktion så fungerar det ännu sämre! 

- Mamma! Hör du att det låter precis som dumma pappa!

- Vad menar du?

- Han sa alltid så elaka saker till dig när vi bodde med honom!

Tårarna börjar rinna på hennes kinder och på mig rinner de på insidan när jag inser att det är inte bara mig han har gjort illa med det psykiska våldet utan det är även barnen även fast de var så små! Jag har försökt att intala mig att de inte minns, att de har glömt och jag vet inte allt men när hon har sagt dessa ord så finns det inte längre någon återvändo utan det är bara att inse att minnena finns där! 

 

Det gör så fruktansvärt ont att inse att fastän det gått år så finns minnena och såren kvar även hos mina barn av det psykiska och det verbala som någon gjort mig! När barnen lagt sig så sitter jag i soffan och tänker, TV:n är på men jag har inte en aning vad det är på den för tankarna är på situationen och det som hände när hon hörde det som var på radion! Hade jag accepterat att hon hade mått så här och att någon hade fått påverka dem så här mycket om det inte var för att det var deras sk "pappa"? Nä inte om jag vetat att det hade följt dem så här länge i livet men det är så lätt att anta att barn glömmer så lätt och de minns inte men de gör de och det är vårat ansvar som föräldrar att se till att de växer upp i en trygg miljö! Vi vuxna har så  lätt att tro att barn inte uppfattar bråk och speciellt om de sover ~ jag inser idag hur mycket de uppfattat trots att de sovit eller varit i ett annat rum eller del av huset ~ de kan berätta massor som jag inte förstår hur de kan ens minnas eller veta om!  

 

Tankar snurrar, snurrar och snurrar igen och jag har vänner som står mig nära som har barn som är mycket äldre än mina! Något som jag inser är att kärleken och instinkten att skydda sitt barn den försvinner ALDRIG! Jag vet att jag kommer ALDRIG så länge jag lever sluta älska mina barn eller sluta att skydda dem och jag tror bara att det är så enkelt som att gå till sig själv om man är förälder och fundera över hur det skulle kännas om sitt eget barn skulle svika eller vända en ryggen?! Jag vet att jag skulle få sår som aldrig skulle läka om det var mitt barn som gjorde det och hur det än är så är blodsband tjockare än vatten! Jag har lärt mig en sak i livet och det är att den som inte kan acceptera att man har en sund relation med sina föräldrar och släktingar den har något att dölja och är inte värd ens kärlek och en som person, och det har jag fått lära av egen dyr erfarenhet! Den jag levde tillsammans med försökte göra så att alla i mina familj vände mig ryggen, och även alla mina vänner och jag skulle stå helt ensam och han höll på att lyckas! Det som räddade mig var att jag inte spelade helt som han ville och berättade alla gånger som vi hade pratat, vad vi hade pratat om och alla andra detaljer! Mina föräldrar genomskådade honom och han hade mig inte helt i sitt våld och det var min räddning annars hade jag inte levt idag! 

 

Orsaken till att jag skriver och delar detta är att jag vet att det finns fler än jag som lever i en relation där man känner sig speciell över att han som man älskar tycker att man ska vara en familj tillsammans med honom istället för med dem man är en "äkta" familj med och det är så lätt att tro på det! Jag höll på att göra det men det hade kostat mig massor bla livet! Jag tror att om en kärlek mellan en man och en kvinna är äka så klarar den av vänner, familj och att det finns ett socialt nätverk men i mitt fall skulle det bara var jag och han enligt honom annars älskade jag inte honom som han älskade mig! Barnen blev till slut tom en "sak" som han var svartsjuk på! Jag kände att för varje sak och person som jag gav upp så kom det hela tiden nya krav och saker som jag var tvungen att uppfylla för att visa att jag älskade honom! Det fanns inget slut men idag inser jag att det finns en kärlek och omtanke som aldrig tar slut och det är den som man känner och får från en  äkta, ärlig förälder! Många gånger kunde jag och kan nog än idag känna att mina föräldrar engagerar sig för mycket men jag kommer alltid tillbaka till tanken att det är av ren kärlek som de gör det för det enda de vill är att jag har det "bästaste" som jag och barnen kan ha och det är bara så att en dag kan det vara försent!

 

Jag inser även att det är den äkta och starka kärleken till mina barn som gjort att jag orkat kämpat och kämpar än för min och mina barns trygghet och deras bästa och som gör att andra föräldrar gör detsamma och gör att vi orkar för det att vi vill skydda barnen från allt som kan skada dem! 

 

Jag har en önskan med detta inlägg och det är att om det är någon som läser detta, värdesätt den kärlek och omtanke som du får från din mamma/pappa för det är den enda kärleken som aldrig tar slut och den famn som man kan krypa in i hur mycket det än blåser där utanför! Jag nedvärderar inte partner, det är inte det jag menar om det är bra, men en förälder har känt dig från den dagen du föddes och kan inte ersättas av någon annan och har en trygghet som ingen annan kan ge och jag väljer att avsluta detta inlägg med orden som Plumzen en gång gav mig

" Vänta inte med att visa det du kan göra idag till imorgon, för då kan det vara försent"

Jag tror att om man säger förlåt till en förälder och menar och visar det så kan man bygga upp en fungrande relation igen   

 

  CRAMAR   



Av ensammalejonmamman - 18 oktober 2012 09:22

 


Härom dagen när jag hade lämnat på dagis fick jag sällskap av en mamma ut när jag skulle gå (jag väljer att kalla hennes dotter tjejen)! Bara vi hade kommit utanför dörren kom kommentaren: - Jag har en fråga till dig..........

Jag blev stel i hela kroppen för jag tycker inte om den kommentaren längre för jag vet inte vad jag ska vänta mig längre! Jag är rak och ärlig som person men kan inte vara det i mitt vanliga liv helt och hållet eftersom jag inte kan svara på de vanligaste frågorna för att då sätter jag oss i en sits som inte är säker och det värsta jag vet är att säga att "jag kan inte svara på det" när någon frågar något så vardagligt som vart vi bor eller något annat som hör vardagen till! 

"............. Tjejen fyller år nästa vecka och vill bjuda Liten och Smulan på kalas! Går det bra och passar det dig?"

Mitt hjärta hoppar till i kroppen! Mina små troll ska få känna på hur det är att leva ett "normalt liv" och de ska få vara med på sitt första barnkalas där det är som det ska vara! Inte bara de närmaste för att inte röja säkerhet och allt det andra som vi måste tänka på! Jag känner en sån enorm lättnad så det finns inte ord och jag behövde bara säga ett Ja det går bra! Samtidigt infinner sig hopplösheten ~ Mina troll kommer att få "lukta" på något som inte är möjligt i deras värld ~ att få bjuda in de som de vill på sina kalas, för det är förenat med fara för då får för många reda på för mycket och det gör för ont att tänka på så jag slår bort den tanken! Vill inte tänka på det här och nu jag vill bara njuta över att de ska få gå till Tjejen på kalas och vara vanliga tjejer som grattar en kompis som de tycker om och leker med varje dag och vara bland människor som inte vet hur deras situation ser ut! 

 

Igår sitter Smulan vid köksbordet och pysslar för hon har bestämt att hon ska göra en fin teckning och ge tillsammans med de andra presenterna till Tjejen när vi åker till kalaset nästa vecka! Detta har varit den stora händelsen sen de fått inbjudan på morgonen och de ser fram mot det! De ska få gå på kalas, äta tårta och leka med kompisarna från dagis hemma hos Tjejen och de ska ha fina kläder på sig och de har frågat om de kan få ha glittrig ögonskugga på sig och läppglans för det har man när det är kalas så det så! Lyckan strålar kring dem och det är en glädje att se men plötsligt är det som att dra ner en rullgardin på Smulan och hon tittar på mig och säger att Tjejen hon har en mamma och en pappa! Jag tittar på henne och förtår inte vad det är hon menar! Tycker hon att det är jobbigt att gå dit för att hon har det eller vad är det? Jag vet ju att hon tycker om Tjejens pappa och brukar prata och skratta med honom när han hämtar och lämnar så jag får inte ihop det! Jag hinner bara tänka tanken innan svaret kommer:

"Mamma! Vad gör jag om jag måste bajsa när jag är där? Jag vill INTE att de ska torka mig för tänk om de gör illa mig i stjärten................!!!!!!!!"

Tårarna bränner innanför ögonen och paniken kommer inom mig! Jag vill bara skrika och jag skulle kunna göra mig olycklig i denna stunden och ändå så vet jag att jag måste stå där och hålla mig lugn för hennes skull och för min egen skull! Jag måste hjälpa henne att ta detta steget och komma över att inte alla vill henne illa som den personen som egentligen skulle ha skyddat henne och ändå är hela jag i uppror! Jag går sönder inom mig igen, bit för bit rasar jag, sår för sår rivs upp och inom mig rinner tårarna medan jag sätter upp min rustning på utsidan! 

 

Jag sätter mig bredvid henne och säger lugnt att jag vet att inte de kommer att göra illa henne samtidigt som jag tänker att kan man lova att ingen kommer att göra det........ Nä det kan man aldrig men jag vet att jag inte skulle släppa iväg henne till människor som jag trodde skulle göra det! Hon tittar på mig och säger bara att hon tänker inte gå för hon vill INTE att de ska torka henne! Att jag säger att det inte är säkert att hon behöver gå på toa och allt det andra hjälper inte och jag vet att detta är ett steg som hon måste ta för att komma ytterligare ett steg på vägen och samtidigt vet jag av egen erfarenhet hur ont stegen gör att ta! Jag tittar på henne och säger att hon kan torka sig helt själv så ordnar vi det när hon kommer hem om det är så! Lättnaden som jag ser på henne finns det inga ord som kan beskriva! Hon slänger sig runt min hals och säger tack hundra gånger och att jag är världens bästa mamma! Sen fortsätter hon med sin teckning till Tjejen och lättnaden finns kvar Hon ska få gå på sitt första barnkalas!

 

Hos mig finns bara bitar kvar av det som varit lagat och som jag trodde att jag hade byggt upp och jag känner bara smärta! Hur kan man skada en familj så mycket som man själv har varit med och byggt upp och sedan fortsätta att leva sitt liv medans vi har förändrats och vårat liv har förändrats totalt? Jag förstår det inte och jag kommer inte att förstå det hur jag än tänker och vänder och vrider på det så det är ingen vits att ens lägga energi på det ändå kommer tanken! Varje gång som minnena gör sig påmind hos barnen så gör det så ont för jag inser hur mycket skada de tagit trots att de var så små och jag är tacksam att jag lyckades ta mig därifrån så tidigt som jag gjorde även om jag önskar att jag hade kunnat skona dem från allt detta men det går inte att få saker ogjorda! Jag hoppas bara att jag på något sätt kan hitta "plåster" som kan stoppa deras sår så att de ska kunna läka! Mina sår kommer att finnas där men jag gjorde en gång ett val men de valde inte sina föräldrar och de har förtjänat så mycket mer än detta! Kärlek läker mycket men räcker det till att läka detta?????? Jag får se när de har blivit större jag vet iallafall att alla deras minnen väcker massor hos mig och det river upp massor av sår och det går sönder massor inom mig så det känns som om det rasar små små bitar i mig men en sak rasar inte och det är min kämparanda för att de ska slippa återvända till Helvetet och den personen som är orsaken till alla hemska minnen och som orsakat dem all denna smärta! Den dagen de säger att de längtar till honom och att han gjort dem något positivt den dagen ska jag sluta kämpa men än har den dagen inte kommit och jag tror tyvärr inte att den kommer att komma heller även om de hade förtjänat en pappa som hade älskat och värnat om dem istället för att orsaka dem smärta och plågor!!!!!

 

  KRAMAR    



Av ensammalejonmamman - 18 september 2012 12:45

 

Just nu så känns det bara som att jag håller på att bli galen! Det känns som att ingenting någon gång kommer att komma till ett slut och fastän mitt liv fick en nystart efter att domen kom från Hovrätten och även den var fällande och jag kände att jag nu kunde lämna den delen bakom mej så inser jag att inget är förändrat ~ vi lever i samma verklighet som vi gjorde innan! Vi finns men ändå så finns vi inte och det är det som är så himla frustrerande! Jag insåg när jag satt och pratade med min psykolog att på de snart tre åren som jag och barnen bott själva så är det fyra personer utanför familjen som varit in i vårat hem! Hur normalt är det? Inte ett dugg men för oss är det just så livet ser ut för vi kan inte avslöja vart vi lever......................

 

Idag känner jag bara sån enorm frustration och det är den som håller på att göra mej galen för idag så inser jag hur fyrkantigt samhället är ännu en gång! När jag började denna "resa" så bestämde jag mej för att det som skulle få styra den var barnens bästa och att de inte skulle behöva påverkas mer av situationen än vad de är tvugna till! Jag är livrädd att de ska behöva känna sej utanför och att de är annorlunda de andra och därför har dagis ändrat vissa saker för att de skulle få känna sej som en bland alla andra! När det har varit saker som de inte har kunnat ändra helt så har vi kunnat prata om det så att det blivit så bra som möjligt för mina barn och att det inte påverkat säkerheten för dem men det har varit viktigt för alla parter att de inte skulle känna sej utanför!

 

Nu är det dags för Skruttan att ha fotografering i skolan! Jag kan minnas än hur jag såg fram mot detta för att jag skulle få ha fina kläder på mej den dagen och mamma fixade håret lite extra och alla var fina när man kom till skolan. Det fanns en spänning i luften och alla var spralliga och spända för hur man skulle bli på kortet! Det var en höjdpunkt även om det inte på den tiden fanns digitalkamera utan man fick vänta tills den dagen kom när man fick korten för att se hur man hade blivit! Så var det även för Skruttan när hon gick på dagis men i år kommer det att bli en annan situation och det gör så ont i mitt mamma hjärta att samhållet ska vara så fyrkantigt att man inte kan anpassa det lite efter oss som inte passa in i mallen eller boxen som de andra gör! Eftersom man i alla år har haft namn med på klasskortet så måste man ju även ha det i år också och därför kan hon i de omständigheter vi lever i inte vara med! Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta när jag hör det för det finns inte ord som kan beskriva det jag känner! Att jag får känna ett utanförskap för att jag inte kan ta kontakt med människor och bygga relationer på det sättet som jag gjorde tidigare det kan jag acceptera för jag valde personen jag levde med och skaffade barn med men det gjorde inte de och jag vill inte att de ska behöva lida mer än de redan har gjort! 

 

Jag känner sån frustration och maktlöshet för det är inte jag som får svara på frågorna varför hon inte är med på kortet utan det är hon som får göra det och jag tycker att det räcker med att de redan har varit på henne om varför hon inte har någon pappa, och varför hon bara bor hos sin mamma! Jag är dock stolt över henne att hon är så pass stark att hon valde att inte svara på det utan bara sa att hon inte hade någon pappa och sedan inte gick vidare i den diskussionen men det gör ändå ont att höra det som mamma och jag kan bara tänka mej hur ont det gör för henne! Vi har inte valt situationen och minst av allt har de varit delaktig i något av valen och därför gör det så ont att se att de blir lidande! Tanken har funnits att ha henne hemma men samtidigt vet jag att det inte löser något för det kommer fler år som det ska knäppas kort och då är det inte bara hon utan flera som går i skolan! Har inte samhället och skolan sett problemet och gjort något åt det nu varför skulle de ha gjort något åt det nästa år eller året efter??????

 

Det är inte skolan eller de som bestämmer som får förklara till Skruttan varför hon inte kan få vara med på kortet tillsammans med sina kompisar ~ det är jag! Det är jag som får ta emot hennes besvikelse och hennes reaktioner och det är jag som får se besvikelsen i hennes ögon................

 

Undra om de som sitter och bestämmer förstår vad som sker och hur allt påverkar oss som inte passar in i mallen eller boxen när det inte bara är en sak eller två saker utan hela tiden saker i våran vardag som påminner oss om att vi INTE har en plats som alla andra i det "vanliga" samhället som tex förövaren har...............................................
.........

 

  KRAMAR   

Av ensammalejonmamman - 2 juni 2012 00:00

   


"Mamma! Jag vill intebo kvar! Jag vill flytta!"

Skruttans ord kom som en hink med iskallt vatten över mej när jag skulle lämna på dagis imorse. At något var fel det har jag sett tecken på ett tag eftersom hon börjat att tugga och bit på saker igen, hon förstör saker och ron som fanns i kroppen under ett längre tag denna gången än den tidigare funnits där har varit mindre men att denna kommentaren skulle komma var som en chock eftersom jag vet att hon älskar stället som vi bor på och sotrtrivs! Det var bara att ännu en gång finna sej mitt i kaoset som kan vara på ett dagis mitt i lämningen och sätta sej med henne i ett så lugnt ställe som man bara kan hitta, försöka att hitta sej själv och samla ihop mej så mycket att jag skulle kunna reda ut varför hon kände så! Jag hade mina misstankar men jag ville ändå att hon skulle få berätta även om det var jobbigt och det var vad jag tyckte var helt fel tillfälle och plats men jag har lärt mej under denna resa och åren att de väljer de tillfällen som de själva vill och att det bara är för mej som mamma att anpassa mej!


Rätt snabbt kommer det fram att det är något som oroar henne och att det är därför som hon börjar bita och tugga på kläder och så säjer hon men tårar i ögonen:

"Men mamma, denna gången tuggar jag inte på håret iallafall som jag lovat dej att inte göra mer! För du blir ledsen när jag gör illa mej själv!"   

Tårarna bränner innanför ögonlocken ~ min kloka lilla "unge" som redan varit med om för mycket har tänkt på det mitt i cirkusen och oron! Jag lyckas få fram att jag inte vill att hon ska må dåligt alls och att jag inte kan hjälpa henne om hon inte berättar vad det är som gör att hon vill flytta och som gör att hon mår dåligt och samtidigt säjer jag som jag brukar att jag inte kan lova att jag kan göra något åt det för jag lovar inget som jag inte kan hålla till dem! 

Det är något som jag aldrig kommer att göra ~ lovar något som jag inte kommer att kunna hålla för de har fått nog med brutna löften redan! 


Tårarna rinner nerför hennes kinder när hon berättar att motorcykeln som åker utanför oss gör att hon blir rädd och tror att det är pappa som kommer, att han har hittat oss! Paniken kommer mer och mer hos henne och jag hör vad hon säjer men samtidigt så känner jag bara att jag vill inte höra det för det gör för ont. Ett barn ska inte behöva känna så här över något som de flesta inte ens tänker på eller lägger märke till och om de gör det så är det en "häftig grej". Jag har redan fått vara den "knäppa mamman" som fått fråga om han kan ta en annan väg så att han inte åker precis utanför oss men vi hör ljudet iallafall och jag reagerar på det och tittar mej runt ikring varje gång jag hör det så jag förstår hennes reaktion hon som är liten när jag som är stor reagerar för ljudet är så förknippat med honom! Det är gör ännu ondare i mej när hon säjer att det gör att hon minns allt det hemska som har hänt och att hon kommer ihåg det varje dag som hon hör ljudet! Det känns som om usen knivar körs rakt in i mitt hjärta för jag vill bara ta bort de här minnena och de här känslorna hos henne och samtidigt så skäms jag för att det gör så ont hos mej att höra detta. Jag är mamma och jag ska kunna ta det! Det gör så ont att jag inte kan göra något åt det! 


Jag förklarar för Skruttan att hur vi än gör och vart vi än flyttar så kommer det alltid att finnas något som påminner oss om det som har varit och det är så svårt för hon är så liten men ändå så förstår hon så mycket, har fått vara med om så mycket och framförallt så har hon varit utsatt för så mycket! Jag försöker förklara att vi inte kan flytta varje gång det är något som påminner om det som varit för att det kommer att komma något nytt och det är som att hon förstår och som att hon accepterar och jag får en bamsekram och hon säjer bara "Jag älskar dej du är den bästaste mamman" och sen springer hon till sina kompisar. 


När jag kommer till bilen så brister allt! Tårarna bara forsar ner för mina kinder för det känns som att det aldrig blir ett slut! Jag ska orka bära, tackla och bearbeta mina egna minnen, känslor och reaktioner men samtidigt så ska jag orka med deras också och ibland så känns det bara som att det blir för mycket! Det känns inte som att det är mänskligt! Jag gjorde ett val som visade sej vara fel ~ jag valde fel man att bilda familj med men jag tycker att jag har tagit mitt straff för det flera gånger om nu! Jag tycker att jag har betalat ett pris som är högt nog för att få lugn och ro men tydligen så har jag inte det för hela tiden så skjuts datum upp och det kommer nya saker och det känns som att kraven som ställs inte är mänskliga! Jag har kämpat i år och det känns som att vi måste någon gång få ett avslut för vi lever alla i ovisshet fortfarande om vad som kommer att gälla i framtiden och det ger en större oro! 


Jag förstår att minnen och reaktionerna av dem inte kommer att suddas ut bara för att vi får en dom eller att de bestämmer hur det ska vara men denna ovisshet som vi lever i nu gör att man inte kan "landa" allt ligger på ytan och kommer upp av minsta lilla! Bara att man fick lägga en sak bakom sej skulle betyda så mycket för när förra domen kom så kände jag att jag "blomstrade" jag hade fått mitt slut men det varade ju inte så länge men det var en sån frihet nu är vi tillbaka på ruta ett igen och även om inte barnen är medveten om det "spelet" så vet de ju att tanterna och farbröderna ännu inte bestämt om de ska behöva åka tillbaka till den person och det ställe som de är mest rädd i hela världen att de ska behöva återvända till och det är klart att de blir oroliga över det och även vi som vet hur de var när de kom därifrån! 


Jag inser att hur jag än vänder och vrider på mej och hur jag än svarare så kommer det att komma fler såna här tillfällen när orden och minnena som kommer från mina barn åker som knivar rakt in i mitt hjärta vare sej jag vill eller inte och jag vet att jag inte har något val ~ jag måste orka! Och samtidigt så vet jag att jag har orkat fram till idag för jag står fortfarande på benen och jag hoppas att jag gör det när denna resa är över med..............................


  KRAMAR   

Presentation


Förr trodde jag att livet var till för att levas ~ nu vet jag att det är en kamp men jag har bestämt mig för att vinna den! Jag ska vinna den för mina barns skull och kan jag hjälpa en enda kvinna som lever eller har levt i samma helvete som mig så är det

Lämna en vink så blir jag glad

Finns inga dumma frågor

20 besvarade frågor

Bloggar jag följer

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2020
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards