Ikväll väcktes många många minnen till liv. Jag hjälpte till på en julfest och i detta hus som den var har jag bott en gång i tiden och det var även här som jag träffade Plumsen och blev tillsammans med honom. Två av alla de som bodde där då bor fortfarande kvar och dem fick jag träffa ikväll och det var så kul flr på något sätt så kom minnena ännu mer tillbaka när jag pratade med dem. Det är ungefär tolv år sedan jag bodde i det huset men de hade en så klar bild av hur jag var då så det kändes som igår.

Ovanpå mej bodde det en äldre dam som varit hårfrisörska innan hon gick i pension och idag så sa hon att hon alltid var så imponerad av alla mina färbyten på  håret (det är råttfärgat från början och hur kul är det!! Nu får jag färga det för att jag annars är gråhårig sedan misshandeln) och att jag fick till dem så bra och det känns så roligt att höra det från en som har jobbat med det som jobb. Jag bytte verkligen hela tiden och det var inte små förändringar. Det var i princip från blond till becksvart men på något sätt är det så typiskt mitt gamla ja för då vågade jag. Har aldrig haft bra självförtroende trots det så vågade jag prova och jag kände mej fin när jag färgade håret eller bytte frisyr. Under åren med Äcklet så försvann det för det var bara klag när jag färgade håret så jag lät bli. Det var ingen idé att byta frisyr heller för jag fick höra till en början att det var fint sen blev det svartsjuka när någon annan sa det och då fick jag skit hemma för det. För då hade jag gjort mej fin för att vara otrogen och flörta med andra och nästa stund så fick jag höra att jag aldrig gjorde mej fin för Honom. Jag kan lova att det inte var lätt att vara till lags så någon gång efter vägen så gav jag upp!

Idag gick jag upp till översta våningen och fastän det var ombyggt nu så kunde jag nästan höra ljudnivån när Plumsen bodde där och vi blev ett par. Det var då studentlägenheter så det var high-life där för det mesta men jag var oxå ung så det spelade mej ingen roll. Jag kunde minnas diskussionerna som vi hade när han flyttade därifrån om vi skulle skita i det eftersom det var rätt nytt eller om vi skulle prova på att ha distansförhållande och det blev det sista alternativet. Jag kan minnas det där pirret i magen när jag kom hem och han hade satt en ros i min brevlåda och bara känna känslan att vara kär i hela kroppen. Jag skulle kunna berätta hur många minnen som det vackte som helst men jag ger mej där.

Sen när jag kom hem igen så kände jag mej så tom och jag kunde inte sätta fingret på varför jag kände så tills jag insåg att jag aldrig hade känt så när jag blev tillsammans med Äcklet. Jag hade aldrig den känslan utan det var mer en berg-och-dalbana redan från början. Någonstans ringde det varningsklockor redan från dag ett med Honom men jag valde att inte lita på min magkänsla. Det var så intensivt, så överdrivet och jag tror att det var det som väckte de känslorna. Sen innan jag visste ordet så satt jag fast och det är det som känns så tomt. Jag känner att jag aldrig kommer att kunna lite på någon mer till 100 procent så det känns som ett förhållande i framtiden det är lika bra att glömma för både jag och barnen är så brända och att vara tillsammans med någon som man inte litar på det känns inte heller bra. Jag kommer alltid att leta efter varningstecken och jag kommer alltid att undra när första slaget ska komma. Och då tänker jag - är det verkligen så livet ska se ut för mej?! Jag vill inte att det ska vara så men det känns och jag tror att det är så det kommer att se ut. Uttrycket att bränt barn skyr elden är sant och det gäller även på mej fastän det inte är elden jag skyr!

Nu ropar sängen på mej så jag säjer åter

PUSS från Häxansurtant   

Idag så skulle jag stanna kvar när jag hade lämnat barnen för att prata med Skruttans talpedagog och detta är väll inget som är konstigt i sej men min situation visade sej i reaktioner som kom efteråt! Allt var bra och Skruttan låg över det som var vad man förväntade sej när man var lika gammal som henne och det känns bra att höra. Men ännu en gång så blev jag påmind om att bakgrunden påverkar allt för mycket som ligger i hennes problem med att prata och säja vissa bokstäver kan hon direkt hänvisa till att det är Äcklet som har tryckt ner henne och som har hånat att Han inte förstod vad hon sa trots att grannar kunde det.

Det som känns så frustrerande var att under den timmen som jag satt och pratade med henne så hade jag lämnat min mobil i jackfickan och satt den på ljudlös. När jag kom hem såg jag att jag hade fyra missade samtal varav ett var från mina föräldrar. Och nu ser jag den oro som de har för när jag inte svarade på någon av mina 2 telefoner så kom pappa för att titta att allt var som det skulle och att Han inte hade hittat oss så att något hade hänt. Det gör mej så frustrerad över att det känns som om jag har en slags redovisningsskyldighet för att de kan ringa och bli orolig, samtidigt som jag förstår dem. Jag har alltid mobilen med så att om det händer något att jag kan ringa eller att polisen som är uppkopplad ska kunna kolla vart jag befinner mej. Det är bara så frustrerande att en persons val och handling leder till så många känslor och att så många blir berörda och måste bygga upp ett försvar.

Känner att jag bara vill ha ett vanligt liv där man inte behöver tänka hundra steg mer än vad man gör annars. Nu känns det som om jag måste ha hundra utvägar för att det kan hända olika saker. Barnen och jag har en plan hur de ska agera om vi skulle träffa på Honom och det var något som kom redan på skyddade boendet och som jag inte hade en tanke på innan det kom upp för att det blev panik med barnen när vi gick till affären och de tyckte att det var pappa som kom.

Jag skulle vilja bara ha vaardagsproblem som vilken färg man ska ha på de nya gardinerna eller vilken sås man vill ha till middagen men kanske kommer den dagen också. Just nu kan jag ibland mitt i allt skratta åt misären för jag trodde aldrig att jag skulle leva under såna här förhållanden och jag trodde inte att jag skulle komma i kontakt med de personer och myndigheter som jag har gjort. Men hoppet finns kvar att det någon gång ska bli bättre och jag hoppas att det ska finnas kvar i framtiden också.

Nu ska jag försöka att lägga alla problem åt sidan och fokusera att ha det kul på julkalaset som jag ska hjälpa till att servera på! Hoppas ni får en trevlig fredag och att era liv är lättare än mitt för jag önskar ingen mitt liv!

Puss från Häxansurtant