"Nu när du har testat detta ett tag ~ är det lika hemskt och skrämmande som du trodde från början?"

När jag tittar upp så tittar jag in i ett par ögon som bara utstrålar så mycke omtänksamhet som ett par ögon kan göra men samtidigt som utmanar mej, som utmanar mej att testa mej själv och hjälpa mej att möta det som finns inom mej och som skrämmer mej, men samtidigt så ger ögonen mej ett löfte ~ att när jag möter allt det där så kommer det inte att komma ett svek utan det finns någon där som stöttar mej genom det och som hjälper mej! Jag vill inte svara på frågan egentligen och det värsta är att jag vet att trots att jag inte träffat min psykolog så många gånger på dessa två år som hon ingått i mitt team så känner jag henne så väl och hon mej så väl att jag vet att hon vet svaret men hon kommer att vänta tills jag uttalar orden högt och det kommer inte att spela någon roll hur länge det dröjer för hon kommer att sitta där vid mitt köksbord och vänta. Det att vi träffas hemma hos mej gör att jag känner mej tryggare och att jag känner att jag lättare kan visa mej och inte mej som patient för det känns som att vi mer är "två kompisar" som sitter och dricker kaffe och pratar samtidigt vet jag att det jag pratar med henne om är mina mörkaste hemligheter, som ingen annan vet och troligen heller aldrig kommer att få veta. 

Jag tittar på henne och inser att det är lika bra att jag erkänner att varje gång jag skriver ner mina tankar, minnen och känslorna kring detta och ska skicka till henne så är det precis lika skrämmande som när jag gjorde det första gången. Jag tycker att det borde bli lättare för varje gång som jag gör det för jag vet att hon tror på det jag skriver och det är som hon säjer att de känslor som jag känner och skriver ner efter med tankar och funderingar gör att jag styrker upp det som jag berättar ändå så känner jag att varför ska någon tro på mej? Någonstans inom mej så vet jag att det är inte mina tankar som gör att jag tror att människor runt mej ska tvivla utan det är den hjärntvättning som jag fick gå igenom innan graderna av helvete i Helvetet steg och det säjer hon med. Ändå finns tvivlet där!

Något som är ännu värre det är när vi sedan sitter och pratar om det! Att skriva ner mina minnen, tankar och vad jag har varit med om eller känt är jobbigt men att någon som jag ser och sitter mitt emot ska prata med mej om det är något som kändes så hemskt. Någon som vet vem jag är ska veta vad jag har varit med om och vad jag utsattes för ~ och VIPS så kom skamen som en objuden gäst och satt bredvid mej som fikagäst. När jag säjer detta till henne så bara tittar hon på mej helt frågande. Hon förstod inte varför jag skulle skämmas och när jag fick frågan så insåg jag att jag kunde inte förklara det för när hon sa det så insåg jag hur sjukt det egentligen är att jag skäms för det som han utsatte mej för! Det är ju inte jag som gjorde det mot honom! 

Hon tittade på mej och frågar hur mycket längre än mej han är eller om vi är lika långa. Jag sätter mej och räknar efter och konstaterar att det skiljer 1,5 dm ungefär. Nästa fråga som kommer är vad det skiljde mellan oss i vikt och den var lätt att räkna ut för det diskuterade han och jag en gång när jag vägde som mest och han som minst att då skiljde det 30 kilo mellan oss. Hon tittar på mej och så säjer hon bara:

När myndigheter och de som utreder pratar så prata de bara som att kvinnan har ett val, varför lämnade du inte honom om du såg detta, varför levde du ihop med honom om han utsatte dej för allt detta osv........... INGEN frågar mannen Varför slog du henne när du är 1,5 dm längre och väger 30 kilo mer och är som man fysiskt starkare än en kvinna även om ni är lika lång och tung? 

Med ens känner jag att jag ser på det på ett annat sätt för det är verkligen så det varit i alla utredningar att det är jag som varit granskad under lupp och det känns som om jag har varit granskad med och utan kläder och han har de bara låtit slippa mellan deras fingrar med att säja att han inte gjort något mot någon av oss. Jag har fått lämna ut mej gång på gång och ja jag har känt skam för detta var inte vad jag ville med mitt liv, att finnas samtidigt som jag inte finns. Jag trodde att jag levde i ett samhälle som om man skötte sej så skulle man leva ett "vanligt" liv och inte behöva gömma sej men det visade sej vara tvärt om att som offer var man den som fick gömma sej och ändra hela sitt liv och vara rädd att man inte skulle bli trodd. Fastän Tingsrätten trodde mej så vet jag inte om jag är trodd nästa gång fastän jag håkkt mej till sanningen hela tiden och valt att inte smutskasta honom en endaste gång fastän jag trott att det kunde ha varit skönt efter all skit som han kastat över mej i alla förhör och alla lögner som har kommit. Jag tror ändå på att sanningen är det som man kommer längst med och om det inte är så kan jag iallafall hålla huvudet högt för jag har inte sänkt mej till en låg nivå och jag har inte sänkt eller svikit mej själv och det jag tror på! Om inte andra tror på sanningen så kan jag inte tvinga dem jag har varit sann mot dem och mot mej själv och jag har hållt fas vid det som jag lär mina barn och vänt ryggen åt det som jag föraktar och som sårade mej mest under för många år!

När vi hade suttit och pratat fram och tillbaka om massor av saker och kommit igenom allt som jag skrivit till henne denna gången och det som komma skall tittar hon på mej och det är bara sån värme i blicken så jag känner att jag blir varm hela jag. Hon öppnar munnen och säjer:

Jag har många gånger tänkt att jag ska säja det och så kommer jag ihåg det när jag har åkt så nu har jag skrivit upp det! Vi beundrar dej att du klarar detta med de skador du har och efter det trauma som dessa år har varit. Du kallar det ett Helvete men det ordet räcker inte och du ska vara stolt över dej själv att du kom därifrån och att du klarar allt i vardagen med barn, attdu finns för dem hur jobbigt du och de än har det och du ger inte upp, skador och utredningar, rättegångar och allt som inte finns för andra och detta trots att du har de skador du har! När man har bestämt något med dej så gör du det och du gör det bra! Du är beundransvärd!

Jag har aldrig förr gråtit när hon gått härifrån men jag gjorde det idag för de orden från en person som inte behöver säja det till mej gjorde att tårarna kom! Hon förstod inte att detta var precis vad jag behövde höra idag efter att ha känt att ingenting fungerar, att jag inte får ihop vardagen när fler saker kommit in. jag känner mej som en värdelös mamma som inte vet vad jag ska säja i vissa lägen när barnen mår dåligt, jag känner att jag gång på gång måste lämna dem för att det är rättsprocesser eller polisutredningar eller andra saker som har med detta att göra och det känns som att jag inte räcker till. Jag jämför hela tiden hur jag gjorde saker innan hjärnskadan tex hur jag skrev då, hur jag kunde göra flera saker samtidigt och jag är aldrig nöjd nu när allt inte är lika bra som det var då men just dessa ord gjorde att jag kände att kanske är det inte så illa när man inte har det tidigare att jämföra med och kanske är det dags att jag släpper det jag kunde då och ser vad jag kan nu även om det inte kommer att bli lätt och kommer att ta tid. Jag kan ju trots allt skriva än så att hon förstår iallafall

Någonstans måste jag lära mej att det är bara så att det finns människor som hela tiden kommer att blunda för det de inte vill ska finnas runt dem eller blunda för det de gör men inte vill att andra ska veta och för dessa personer spelar det ingen roll hur mycket sanning det är i det jag säjer. Kanske är det så att jag får tänka att om jag inte blir trodd i det jag säjer så får jag tänka att jag har hållit mej till sanningen och jag har gjort mitt bästa och räcker inte det så kan jag inte göra mer ~ även om jag önskar att jag kunde det....................................... men ingen kan frälsa alla 

  KRAMAR   

Jag har inget tålamod det är konstaterat för många år sedan för helst vill jag att all skulle ha löst sej redan igår eller ännu hellre innan det började krångla eller trasslade! Jag vet inte hur många gånger som min terapeut sa till mej under min tid som jag hade terapi att man kan bara lägga en pusselbit i taget och jag vet det men ändå så vill jag lägga fler för att komma framåt fortare i min bearbetning och lägga allt detta bakom mej och ändå så inser jag att det kommer att finnas med mej i resten av mitt liv och göra sej påmind i olika situationer och ge reaktioner på det andra gör vare sej jag vill bara det att de kommer att komma med längre mellanrum och att de kommer att kännas mindre och försvinna fortare hoppas jag! 

Ibland känner jag att jag kommer framåt med "sjumilakliv" och att det fungerar och det känns som att livet verkligen ler mot mej men andra gånger så bara smyger jag fram med så små steg att det känns som jag står still men efteråt så inser jag att jag rörde mej trots att det int kändes så. När jag fick ett bakslag för att allt blev för mycket med en ny förhandling och alla krav som jag kände att omgivningen ställde på mej så sa min psykolog till mej helt lugnt att det kändes som att jag tagit sjumilakliven tillbaka men denna gången visste jag vad det handlade om och det skulle vara lättare att ta sej framåt igen och kanske är det så helt enkelt att de där stegen tillbaka behövs för att jag ska lära mej och komma lite lite längre fram för varje gång men ibland känns det bara som att jag vill inte, jag vill inte påminnas om det i situationer som inte andra reagerar! 

Idag var en sån där skräck upplevelse som fortfarande sitter kvar och den vill inte lämna mej. Jag vill inte vara stark längre, jag vill bara just nu vara liten och ha en stor trygg famn att krypa in i där någon säjer att allt kommer att bli bra och det kommer att ordna sej att jag inte behöver vara rädd för det finns inget att vara rädd för ~ men det spelar inte någon roll om någon säjer det för jag vet att det finns det för det finns situationer som hela tiden får mej att förflytta mej tillbaka till den tiden att trots hur många "sjumilasteg" eller hur många trippsteg jag tagit komma tillbaka dit på en hundradelssekund i minnet 

"Jag ska döda dej" var orden jag hörde när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg var en pistol. Det kändes som en evighet som kroppen var helt förlamad och jag kunde inte röra mej tills jag hörde ett skratt och såg att den som höll i pistolen var ett barn som bor här och hade klätt ut sej till pirat men det räckte för att jag skulle vara tillbaka i helvetet och jag kunde inte hindra minnena och känslorna från att välla fram 

Det var en av de här dagarna som promenaden med hunden och barnvagnen hade tagit längre tid än det brukade ta, dels för att det bara var skönt att gå och slippa känna pressen som hela tiden fanns på mej hemma för att jag var tvungen att vara på min vakt men även för att jag inte ville gå hem. Att jag troligen skulle få en utskällning när jag kom hem var något jag försökte förtränga och njuta av att vara här och nu och hoppades att det inte skulle bli så denna gången för kanske så var han på bättre humör eller hade hittat på något att göra för han hade ju inte ringt för telefonen hade jag alltid med mej för annars bröt det stora helvetet lös för då hade jag något stort att dölja. Detta var ett beslut som jag fick ångra för jag hann bara innanför dörren innan han kom mot mej och hela hans kroppsspråk visade att han var vansinnig över att jag hade varit borta så länge och att jag använde hunden och barnen som orsak till att vara otrogen det var verkligen det lägsta man kunde förvänta sej av en som skulle kalla sej för mamma! Jag visste inte vad jag skulle säja för jag visste att om jag sa fel ord så skulle det bli ännu värre så jag valde att inte försvara mej utan gick in i köket och gav hunden mat. Barnen låg i vagnen ute och sov och jag bestämde mej för att gå upp och lägga mej och vila en stund eftersom det hade varit bråk nästan hela natten över en av hans fantasier och det inte var ofta jag fick chansen att vila eftersom de inte sov samtidigt så ofta.

Jag hann bara lägga mej innan han kom upp och slet upp mej ur sängen med orden att om jag knullade runt med alla skulle jag fan inte tro att jag kunde komma hem och vila. Jag öppnade munnen och sa att jag hade haft hunden och barnen med mej men insåg fort att det hade varit bättre att jag hade varit tyst för fast jag aldrig har varit otrogen så var jag det varje gång jag målade naglarna, satte på mej en kort kjol eller målade mej eller gjorde något annat som inte passade honom eller som nu inte kom hem i tiden som det skulle ha tagit enligt honom. Han slet tag i mej och knuffade mej mot trappan och jag insåg att det var bättre att jag gick ner för den istället för att knuffas ner för den som jag hade blivit så många gånger för. Skräcken kom krypande som en ovälkommen gäst och jag bad att detta skulle ha gått över innan barnen vaknade så att inte de med skulle få smaka på hans vrede denna gången 

När vi kommer ner i köket är det första jag ser pistolen som ligger på köksbordet och skräcken blir en klump som gör att jag knappt kan andas! Jag är livrädd att jag ska bli måltavlan och jag ber tyst att jag ska överleva för barnens skull! Jag stannar för jag kan inte ta ett endaste steg till för kroppen lyder mej inte och han tar tag i pistolen med ena handen och drar mej mot baksidan med den andra. När vi kommer fram ser jag en läskburk som hänger på en gren i skogen och innan jag hinner reagera träffas den av två skott och han vänder sej mot mej med helt svarta ögon full med hat. Det finns inga andra känslor i ansiktet utan det är helt kallt och han säjer bara: Det är vad som händer dej om du lämnar mej! Jag kommer att döda dej! Jag kommer att skjuta dej precis som jag gjorde nu och det lovar jag dej för du lämnar inte mej! Och du kommer ALDRIG kunna gömma dej för jag hittar dej och dödar dej! Ingen kommer att tro dej om du berättar!

Han släpper min arm och går in och jag rasar ihop för mina ben bär mej inte längre. Hur länge jag sitter där det vet jag inte men jag "väcks" av ett barnskrik. När vi kommer in så är han sitt vanliga jag igen och det är som om inget har hänt men hotet hänger i luften. Jag har satt på mej min "rustning" för att inte reta upp honom mer för att inte barnen ska få ut för hans vrede men burken hängde kvar i skogen under hela min tid i helvetet som en påminnelse om vad som skulle hända mej om jag lämnade honom eller berättade vad som hände 

Att en leksakspistol och de orden kunde få mej att resa tillbaka, att känna och att påverkas så här mycket skrämmer mej för jag trodde att jag hade tagit så många kliv längre. Ja jag är i ett känsligt läge just nu när det är mycket som ska hända inom en snar framtid men ändå så trodde jag inte att det var så här mycket som skulle kunna komma upp. Jag kunde höra ljuden, känna lukterna -  jag var där igen och när jag kom till bilen så bara satt jag där. Jag kunde inte ens sätta nyckeln i tändningslåset för händerna skakade

Det får mej att fundera om det är bättre att ta de där små tassande stegen och känna sej för eller om det är bättre att ta de stora kliven? Kanske är det så att jag behöver nysta ut så mycket och kanske är det så att någonstans ligger fortfarande tvivlet att kommer någon att tro på mej att han kunde göra allt det så kanske är det först när "straffet" kommer som jag får mitt kliv för fast det inte ens är på en tusendel som han gjort så visar det för mej att det inte accepteras det han gjort och för mej innefattar det mer än vad domen handlar om och det är ändå som min advokat säjer Vi måste se konsekvenserna det ger med! 

En sak är säker jag tänker inte ge upp hoppet om mitt sjumilakliv som är kvar trots en leksakspistol eller vad det är nu nästa gång jag möter en utmaning eller prövning för då är det inte jag som har vunnit över rädslan utan motståndaren

  KRAM   

Tankar kommer............

Tankar går............

Undra om jag svaren en dag får.............................

  KRAM