Många gånger har jag önskat när jag kommer till vägskälen i livet att jag skulle kunna välja utan att känna så mycket, utan att tänka så mycket och utan att analysera men jag kan inte det och det är nog bara att inse att det är dessa processer som har fått mig att välja de rätta vägarna även om de inte har varit de enkla vägarna. Samtidigt inser jag att man måste ge sig utrymmen i livet där man bara får vara och erkänna för sig själv att här och nu orkar jag inte mer än det som är basic i mitt liv men det är så det ser ut just nu och jag får acceptera det eller nå ner tilk botten innan jag blir tvungen att acceptera det. Så lätt att inse men så svårt att ta det beslutet när man står där för det är så lätt att tänka att jag orkar en sak till sen ska jag ge mig det där utrymmet men det är en sanningen att efter den saken så kommer nästa sak som pockar på ens uppmärksamhet. Ibland önskar jag att det var lika enkelt att vara klok och se lösningarna när det gäller en själv för att man ska må bättre och komma till harmoni som det är att se det när det gäller andra men det är bara att inse att det är så mycket lättare att se det när man ser det med ögon som ser utifrån istället för inifrån 

Ibland kanske man inte förstår att man stod inför ett vägskäl förän man tagit beslutet och man har kommit in på en ny väg med nya utmaningar och prövningar och man börjar fundera att vad är meningen med detta och vart ska det leda och det känns som om det är där jag står nu. Jag tog ett beslut att ta en strid istället för att se mellan fingrarna och vips så befinner jag mig i en ny fyrvägskorsning där det känns som det finns en väg som är så lätt att gå och bara lägga över allt ansvar på alla andra och hoppas att de presterar ett bra resultat vilket de inte gjort hittills. De andra vägarna innebär olika utmaningar som kommer att leda fram till samma resultat troligen men det är bara olika svårighetsgrader/feghetsgrader på dem. Hur vet man då vem av dem man ska välja? Hur ska man veta att det blir rätt och det känns som att på minst två av dem riskerar jag att få en "kniv i rygggen" men jag är beredd på det men vet att det kommer att svida precis lika mycket. "Livet är en dans på rosor" men jag måste erkänna att det känns som om mina har väldigt många taggar som riskerar göra illa mig igen och såra mig så det gäller att tassa fram varligt och ändå så får jag nya sår men även gamla som rivs upp! Varför kan det inte vara så enkelt att den rätta vägen är den enkla vägen....... kanske för att jag insett att inget i livet är enkelt 

När jag fick frågan en gång om vilket som jag hade upplevt värst den fysiska elle psykiska misshandeln så sa jag utan att tveka den psykiska för den gjorde sår på insidan som ingen kunde se, den tryckte ner mig tills jag inte var en människa längre och den suddade ut mig, allt jag var värd, tänkte, kände eller som existerade i mig och samtidigt hade den fysiska satt psykiska spår. Här och nu inseer jag att den fysiska kan ge minnen som man inte heller kan påverka för de sitter i kroppen och de känns när minnen som man tryckt undan under en längre tid ploppar upp till medvetandet. Då kan man känna smärtan av slagen, sparkarna och knuffarna som jag fick för år sedan och jag tror inte att jag varit så här medveten någonsin om hur ont dessa minnen verkligen kan göra. I natt hade ett av mina troll en kamp mot sina egna demoner och väckte genom detta mina och idag värker varende del av min kropp som om någon misshandlat och våldtagit mig i natt och ändå vet jag att det inte hänt här och nu. Ibland känns det som att jag kommer att bli galen av detta och att få höra att de kroppsliga minnena inte försvinner men att de kan blekna gör inte kampen lättare. Kanske är det helt enkelt så att man får lära sig att inte bara dansa mellan taggarna på livets rosor, vålja rätt väg utan också dansa med demonerna utan att känna smärta - frågan är bara hur man gör det..........

Mitt i allt det så valde jag vägen att leva ett så "normalt" liv som möjligt, att acceptera att det är så här mitt liv ser ut och försöka göra det bästa av det för att inte falla ner i bitterhetens gropar så även där valde jag den "besvärliga" vägen att dölja mig bakomn en fasad som inte visar vad vi har varit med om för att inte bli klassad som offer..... rätt eller fel vet jag inte men jag vet att jag skulle inte klara av att bli klappad på huvudet och att människor skulle tycka synd om mig. Jag vill leva så normalt det bara går och vara en i mängden.......

Jag inser att hur många vägskäl jag än kommer till i livet så kommer jag att välja den väg som känns rätt istället för den som känns lätt för det är de vägarna som gjort att jag är där jag är idag och att jag kan stå på egna ben. Jag kan försvara de val jag har gjort för jag har gjort dem med tanke på trollens bästa och jag har haft hjärtat med och för mig så finns det inget som är försvarbart. Jag hoppas att det man gör med sanning och kärlek det vinner till slut även om det inte är det lättaste och snabbaste

  CRAMAR     

Det heter att "man står sig själv närmast" men jag kan inte hålla med i det för när något av mina troll mår dåligt av det som varit så är det som att alla sår i mig öppnas på en och samma gång. Det händer en kedjeeffekt här hemma och alla påverlas på olika sätt och det är i de här stunderna som jag undrar hur mycket de som egentligen ska hjälpa Skruttan tror att jag ska orka bära och samtidigt känner jag frustrationen när jag ser att hon skriker efter hjälp att få bearbeta allt som hon varit utsatt för. Hur ska min föräldrastöttning kunna hjälpa henne när hon inte klarar av att ha trosor på sig för att det påminner om det som hände för år sedan och jag har provat alla saker som jag kan komma på och den sista utvägen jag kom på idag eftersom hon inte tänkte gå utanför dörren utan var att hon fick låna mina! Vad säger jag när hon är helt hysterisk över saker som inte jag kan känna men som är verklig för henne och samtidigt vet jag precis hur det känns att vara där för jag har de dagarna jag med men jag är äldre och har mer erfarenhet så jag kan tackla det på ett annat sätt! Hur länge ska man som mamma behöva kriga innan ens barn får den hjälp som behövs för att kunna bearbeta det som en gång hände? Och sedan får jag höra att jag måste sluta bära med mig skulden.......Hur ska jag kunna göra det när jag hela tiden påminns om det som hände när jag vände ryggen till? Hur många gånger har jag inte ställt frågan till mig själv om jag borde ha förstått vad som hände när jag inte var där och jag kan inget annat än att svara ärligt:Misstanken fanns men det är ett stort steg att anklaga den man har barn tillsammans med för saker och när jag ifrågasatte så bestraffades jag eller barnen så till slut lär man sig att istället observera och planera hur man ska fly....... men hur gör man det när pengar kontrolleras av någon annan än en själv

Egentligen borde alla utredningar som vi gått igenom bevisa för mig att jag inte har någon skuld i det som skedde. Ändå bär jag på en skuld som jag aldrig kommer att kunna släppa. Det är så mycket lättare att se vad jag borde ha gjort, vad jag borde ha sett och förstått än det jag faktiskt gjorde när jag var där. Jag hade trollen med på jobbet vissa dagar för att jag inte kunde lämna de hemma för att de var hysteriska, jag retade upp honom för att han skulle bli arg på mig istället för på dem och massa andra saker. Varför kan jag inte ta fram de minnena istället när skulden kommer som ett ok på mina axlar istället för alla signaler som jag har missat för att de doldes så bra men nu när jag fått koderna så syns de så tydligt! Alla missbrukare blir mästrare på att dölja det som de inte vill ska synas och en psykopat som missbrukar människor och förtroenden är mästare på att dölja allt inser jag nu Undra hur många lik det fanns i våran garderob egentligen men jag vet inte om jag vill ha ett svar på den frågan om jag ska vara helt ärlig mot mig själv 

Jag mötte en kvinna som också hade kämpat för att hennes barn skulle få hjälp att bearbeta det som de hade varit med om. Det skrämmande var att ju mer vi pratade om våra situationer som egentligen var helt olika så blev det som att hon berättade min historia bara att bakgrunden var en annan. Är det verkligen så att man ska behöva kämpa så länge för att ens barn ska få den hjälp de egentligen har rätt att få att när den väl kommer så är behovet borta? Antingen så har barnet blivit "tyst igen" för att det har gett upp hoppet om att någon vill hjlpa det eller så har man varit tvungen att tackla det på bästa sätt inom familjen så det är den vuxna som går på knäna för att barnen ska ha näsan över vattenytan! Var finns då barnperspektivet som vi ska ha i Sverige? Är det meningen att bara de som står beredd att hoppa från ett tak för att ingen har velat lyssna ska få hjälpen.......... för enligt mig är det ett misslyckande när det har gått så långt även om barnet inte hoppar utan får hjälp innan för så dåligt ska inget barn behöva må att det är ett alternativ

Jag vill komma framåt i livet och jag har gjort det på många delar men samtidigt så känns det som om jag står och stampar på samma fläck i andra och där nöter jag marken väl! Min läkare sa till mig att så länge det ser ut som det gör runt mig så är det ett pågående trauma för det finns en hotbild och jag har inte ett vanligt liv utan är skyddad och så länge det ser ut så kan inte det som varit bearbetas med ett fullgott resultat! Kanske är det något som jag måste acceptera men jag känner att just nu bär jag mer än jag orkar bära när jag ska bära allt som kommer i trollens minnen och det i sin tur väcker nya minnen hos mig som jag inte kan hantera. Jag inser att på ett sätt har vi hamnat i ett hamsterhjul och jag har inte lösningen hur vi ska komma ur det innan de får hjälp jag vet bara att de minnen som jag började minnas idag har jag inte modet att berätta för någon innan jag bearbetat dem själv men de har fått mig att inse att man har mer tårar i sig än jag trodde var möjligt