Jag kan inte låta bli att undra hur det kan kännas så tomt där inne samtidigt som det är så mycket som far omkring där ~ tankar, känslor och reaktioner. Det känns som om det ekar där inne samtidigt som det känns som om jag ska sprängas av all frustration över det som jag inte kan dela med någon inte berätta. Förut kunde jag inte berätta det för all skam, alla förbud nu kan jag inte berätta det för min egen säkerhet. Är det verkligen så här livet ska vara? Ibland känner jag bara att varför värdesatte jag inte det där "tråkiga Svensson-livet" jag en gång hade mer än jag gjorde men samtidigt så förstår jag varför jag inte gjorde det för jag visste inte att något annat liv existerade och ännu mindre att det skulle drabba mig. Ibland önskar jag bara att jag vaknade av att en fe stod bredv id min säng och sa till mig att: Grattis idag är dagen när du ska få prova på ditt liv innan de du lever idag och innan Helvetet! 

Om det ändå fanns svar att ge till trollen när de frågar hur länge livet kommer att vara så här eller om det kommer vara så här när de får barn. Om det fanns något som kunde ta bort sorgen i deras ögon som de försöker dölja när jag försöker att göra det så "normalt" som det går med de förutsättningar vi har men det ändå är de som får betala en del av priset fastän de föddes in i detta. Om det fanns något som kunde ta bort det dåliga samvetet som är min ständiga följeslagare men det finns det inte............ 

Det heter att det viktiga är inte var man börjar utan var man slutar.... jag kan inte se var detta kommer att sluta för det är inte jag som styr känns det som och det är det som är det jobbiga. Jag känner att vissa beslut ligger i mina händer men sen är det som att ödet kommer in och spelar mig ett spratt igen. Jag vill känna att det för bara ett kort tag var lugnt så jag hade en chans att landa, finna ett lugn och få en harmoni inom mig. Jag får nog fortsätta att önska och kanske slår min önskan in en dag