...... som jag tar upp detta med bloggen igen efter drygt 3 år i tystnad.

Varför - jag har saknat detta att ha mitt lilla place att skriva av mig utan att känna att jag blir dömd eller att det ska följa med mig. Samtidigt finns samma frustration i mig sen förr att ingenting känns som det förändras. Kanske kommer jag en dag att kunna acceptera att jag inte ensam kan förändra världen och få människor att se det som man egentligen inte vill ska existera.

Någonstans trodde jag nog att alla frågor och grubblerier som jag bar på skulle få ett svar under vägen och åren men det har snarare blivit värre och kanske är det dags att efter 11 år lämna dem och inse att jag kommer inte hitta svaren men de har gjort mig till den jag är idag. Att efter mer än 10 år åter hamna i vårdnadsprocessen för att den som en gång kallades pappa kom på att det var läge för det, för att rubba våra liv och den lilla trygghet vi hade lyckats bygga upp gjorde att jag började ifrågasätta ALLT! Inte nog med att det känns som vi är de som fick det längsta straffet för det han gjorde utan nu insåg jag att jag kommer leva resten av mitt liv med oron att han åter igen ska komma på ett nytt sätt att rucka allt som vi byggt upp.

Samtidigt kan jag bara sitta och titta på Tripp, Trapp och Trull och känna mig så sjukt stolt - Jag har på egen hand fått dem att bli de individer de är idag i ett kaos som inte går att förklara med ord och det kan INGEN ta ifrån mig hur många frågor jag än bär med mig på insidan.