Igår så pratade jag med min olyckssyster och det ger mej sån energi i flera dagar efter men oftast ger det mej även en hel del funderingar - antingen på hennes eller mina problem. Är faktiskt skönt att ha någon som man kan skratta tillsammans med åt all misär samtidigt som vi försöker reda upp och stötta varandra och vi har kommit långt på den vägen.

Gången innan igår så började vi att komma in på en sak som jag läste i en bok om psykopatens offer att det kanske har känts för dem som att de har begärt för mycket fastän det egentligen har varit att de har begärt för lite. Detta kom som ett uppvaknande för mej för hur många gånger har jag inte sagt till Äcklet när han var "snäll" att det var tur att jag hade honom och hur många gånger har jag inte köpt hans förklaringar på saker som jag sett som ett problem och tagir upp  att jag kräver för mycket. Nu inser jag att det jag krävde var för lite. Jag krävde bara att bli respekterad som person och i förhållandet och när jag inte blev det så sänkte jag ytterligare och ytterligar och till slut hade jag sänkt allt så det inte fanns något av mej kvar.

Många gånger har jag tänkt att det fanns en snäll sida och det var denna som jag hela tiden strävade efter att få fram igen. Han hade ju varit snäll och omtänksam i början när vi träffades och då sa han ju snälla saker till mej. Under vårat förhållande kämpade och kämoade jag till att komma tillbaka till detta men jag gjorde aldrig det. Idag inser jag att detta var bara ett spel för känslorna när han visade tex medkänsla var aldrig ärliga och det hela gick ut på att jag skulle fastna och bli en bricka i spelet där han satte upp reglerna och ändrade dem när och så det passade honom. 

Jag fick presenter av honom ibland. Det blev färre och färre men i början kom de rätt ofta. Detta var något som han gärna ville att jag skulle berätta föör människor i våran omgivning och om jag inte gjorde det ja då berättade han att han hade köpt dem och givit mej utan att jag fyllde år eller av någon annan orsak. Detta ser jag att det var ju ett sätt att belöna mej precis som en liten hundvalp. När jag hade varit duktig och lytt honom ja då fick jag belöning men de gånger som jag inte gjorde det ja då skulle jag tuktas så jag lärde mej att lyda. Kändes kränkande redan då fastän jag inte såg hela sammanhanget men inerst inne så insåg jag det även om jag inte klarade att erkänna det för mej själv ens.

Jag minns speciellt en gång när jag skulle börja träna igen och jag provade mina gamla träningskläder. Jag kunde ha dem och det var ett linne och ett par träningstights men det passade ju inte  honom. Om jag skulle träna då skulle jag ha en träningsoverall och det hade jag inte. Det slutade med att han åkte iväg och köpte en som jag fick tre nummer för stor och det såg ut som om jag hade lånat någon annans och jag kände mej ännu en gång kränkt men bara för att jag skulle få träna så satte jag på mej den men lite trots fanns kvar så under T-shirten hade jag linnet och kunde ha det när jag tränade tillsammans med de stora byxorna. Jag undrar än idag vad som hade hänt om han hade upptäckt detta men jag vågar inte tänka tanken till slutet för inom mej vet jag vad svaret är.

Det finns så många saker som verkligen har kränkt och ändå så köpte jag hans förklaringar på att jag krävde för mycket när jag bara ville att det skulle vara ett jämlikt förhållande och att han skulle respektera mej för den jag var. Ofta fick jag höra att det var allt en annan person som han hade blivit tillsammans med men det var det även för mej och det var han som påverkade mej att bli till den personen jag var, kuvad och kände mej som ett tjänstejon, men han gjorde aldrig fel så det var inte värt att ens säja det för i hans värld är det alla andra som gör fel inte han.

Tänk om jag hade insett tidigare att det jag gjorde fel var att jag begärde för lite inte för mycket! 

Puss från Häxansurtant 

 Igår när jag var på luciafirande så hade Försäkringskassan ringt och lämnat ett meddelande att jag skulle kontakta dem i dag. Jag trodde att det var jätteviktigt eftersom hon sa att jag skulle ringa idag. Eftersom jag har skyddade uppgifter så har jag bara en person som tydligen jobbar på en speciell avdelning. Det är bara det att detta är min femte handläggare på 1,5 år så det känns som om jag även här får dra historian till min sjukskrivning gång på gång på gång och min förra tyckte jag var superenkel att ha med att göra men han fick sluta så det var så det var!

Idag när jag ringde efter att jag lämnat de friska barnen så ringde jag till henne och då visade det sej att hon bara hade ringt för att ha uppföljning och se om jag hade ett nytt sjukintyg eftersom det andra går ut nu den sista. Kände att jag blev lite irriterad för på telefonsvararen lät det som att det var jättebråttom att ringa upp men för henne kanske det var det för att hon skulle kunna skriva in det i sin journal över mej. Har lärt mej genom alla dessa turer att det är bättre att inte fundera utan bara rycka på axlarna och gå vidare och inte lägga energi på det för det hjälper mej inte ändå.

Idag har jag Smulan hemma eftersom hon hade feber igår och kändes varm imorse oxå så det var bara att engagera min stackars pappa till att passa henne medans jag gick med de andra. Hon bara satt i hans knä och såg hängig ut så min tanke var att vi skulle lägga oss en stund nu idag eftersom jag har sovit dåligt inatt för att jag har drömt massor och sedan legat och trängts med två barn i min säng (har en dubbelsäng men åndå ska de ligga och trängas med mej) men se bara morfar hade åkt ja då blev hon pigg. Så nu har vi kokat tomtegröt och målat lite, å lagt pärlplattor och jag vet inte allt. Samtidigt så känns det skönt att kunna ge henne lite egentid eftersom hon annars måste dela mej med 2 andra så det är inte bara negativt att ha sjuka barn det är mycket vad man själv gör det till!¨

Nu ska hon och jag sätta oss och titta på Rupert björn. Inte min favoritfilm precis men det är mysigt iallafall!¨

PUSS från Häxansurtant  

Idag var det Lucia på dagis och det var små Michelingubbar som kom ut där och sjöng Luciasånger. Önskar så att jag kunde visa hur söta de var men tyvärr så går det ju inte i min situation så ni får bara föreställa er ett luciatåg med små vitaklädda och tomteklädda Michelingubbar så ser ni samma sak som jag såg. Smulan hade fått feber idag på eftermiddagen men dagis hade känt att det inte spelade så stor roll om hon var kvar och de hade märkt hennes iver inför det första luciatåget i hennes liv så hon fick vara med och hon var överlycklig så nu blir det att ta hand om henne imorgon istället för de andra två under helgen. Så är det att vara mamma!!!!!

Något som fick mej att reagera var det att många föräldrar till barn med utländsk bakgrund inte var där. Jag är inte mycket av en treditionsmänniska men jag känner att jag får göra vissa saker för barnens skull. Jag skulle tex inte julpynta om det inte vore för dem. Jag förstår att inte alla natinaliteter firar Lucia men när barnen går på ett dagis där man ska fira det tycker jag att man kan komma för barnens skull. Jag tyckte synd om dem där de stod bland alla utklädda Michelingubbar och inte hade något annat än de vanliga kläderna men det var inte det som fick mej att reagera för Liten hade inte heller sitt lusselinne för det vägrades att sätta på men det fanns glitter ovanpå mössan iallafall    

Det som fick det att hugga till i mitt hjärta var när det var dags att fika och alla andra barn gick till sina föräldrar men deras var inte där. Jag reagerade jättemycket på det och kände att jag vill ruska om föräldrarna och att de skulle se sina barn i den stunden för de såg ledsna ut. Mitt närvi fikade kom en av dessa föräldrar som inte hade varit där under själva sjungandet och hämtar sitt barn och reagerar inte ens att det är fika utan bara tar med barnet fastän det stod med en fröken och fikade.

Jag hade denna diskussion med en jobbarkompis för några år sedan som var med i Jehovas vittnen och de firar ju inga högtider att jag tyckte att det var barnen som blev straffade för ett val som föräldrarna har gjort för de blir utanför i skolan och det var så jag kände för dessa barn. Mina var verkligen jättestolta över att ha stått där och sjungit och sedan att vi fikade och att de hade bakat lussekatter och pepparkakor. Jag tycker verkligen synd om de föräldrarna som inte delade detta med sina barn och jag känner mej ledsen inombords för de barnen som inte hade en förälder som var där och tittade och som de kunde gå till efteråt.

Puss och hoppas att ni haft en bra lucia!

Häxansurtant    

 Idag är det Lucia och jag är så förbannat less på att behöva förklara Äcklets beteenden för barnen. Altt började imorse med att de var helt uppspelt över att de skulle vara med i Luciatåg på dagis och att de skulle få ha glitter och ljus i håren. De var verkligen hetl spralliga och de tyckte att detta var spännande.

När vi bodde i Huset så började Skruttan att vara torr på natten och för varje morgon som hon hade varit det så fick hon en femma. Nu är det Smulans tur med detta och det finns ingen avundsjuka från något håll för att det är så men imorse kom det en fundering.

När vi fick sakerna som var vårat så fattades det massor med saker förutom att det låg glasbitar blandat med grejerna och att mycket var förstört så var det att Smulans sparbössa var med men den var helt tömd förutom på en krona, Skruttans plånbok och sparbössa var inte med över huvudtaget för den gick inte att öppna om man inte hade nyckeln som jag tog med mej. Skruttan var jätteledsen över detta men nu så har hon inte sagt något på ett tag men det kom igen nu imorse när Skruttan fick en femma och jag gav även en till de andra 2 så de kunde lägga dem i sina sparbössor. Då kom frågan -Mamma varför tog pappa mina pengar?

Vad svarar man på det?! Jag har betämmt mej väldigt tidigt att jag inte ska smutskasta Honom inför barnen men det visade sej väldigt tidigt att de bara har en negativ bild av sin pappa och jag kan inte klandra dem för Han har inte ställt upp på dem för fem öre. De var ett sätt för Honom att hålla mej kvar för han visste min rädsla och hu jag kände för att barn ska flytta mellan 2 ställen och de höjde Hans status för han hade en familj och många barn. Jag känner att detta blir en så svår sits för jag vet inte vad jag ska säja och mitt svar blev att jag inte visste varför han hade gjort det. Egentligen vet jag varför och det är för att straffa mej - jag skulle inte ha de pengarna men han ser inte att det är barnen som han straffar. Jag skulle aldrig ta dessa pengar för det är pengar som de fått av mej och som de har fått av andra när de har fyllt år. Jag tar inte av andra och jag skulle inte heller ta av mina barn.

Ibland känns det som om det kommer så många situationer där omgivningen förväntar sej att jag ska kunna förklara hur han tänkte men hur ska jag kunna göra det när jag inte kände Honom eller visste hur han tänkte. Jag kunde bara höra på hans steg utanför vilket humör han var på och om jag skulle få straff för något som jag inte visste ens vad det var eller om det skulle vara lugnt när han kom in. Jag vet inte hur han tänkte när han var otrogen jag vet bara att han inledde det innan Liten föddes och att jag hade det på känn men fick inte bevisen förän flera månader senare genom en person som jag fortfarande beundrar för den styrkan och alltid kommer att högakta och skydda. Hur ska jag kunna ge en bild den dagen det kommer ännu fler frågor från barnen när jag inte ens känner Honom själv????!!!!

Nu ska jag ta en dusch och se om jag kan skölja bort alla grubblerierna!

PUSS från Häxansurtant    

För en smärre evighet sen känns det som gick jag och köpte Lucialinnen för att jag skulle slippa vara ute i sista sekund med detta men vem var det som satt och sydde upp och strök dem ikväll??? Jo jag och jag känner mej själv för väl för jag visste att jag skulle göra det i sista sekunden - det var mer det att jag hoppades att jag kunde ändra mej men inte då. Jag har flera gånger sagt på halvskoj att jag jobbar bäst under press när jag står och fixar det sista till kalaset fem minuter innan folket ska komma. Det är nog trots allt en sanning att jag jobbar effektivast då. Sen satt jag här och svor lite för att det jag satt och sydde upp idag för att det ska användas en kort stund imorgon ska läggas ner nästa år men jag får tänka som en kompis sa att det är mammans lott att göra detta. Tur bara att det inte var pappans lott för då skulle det nog aldrig bli klart har jag en svag känsla av - fastän att jag vet att det finns pappor som engagerar sej.

Skruttan satt och tittade på barnprogram igår och det handlade om en kille som brände sej och handen blev helt svart efteråt. Det var inget hon kommenterade efteråt och jag hade tom glömt det till idag när vi satt och åt och hon tittade ut och utanför gick det en färgad man, väldigt färgad varpå hon säjer: Titta mamma! Han har brönt hela sej eftersom han är så svart.

Vad säjer man efter det??? Fick förklara att det finns människor med olika hudfärg och då tittarhon på mej och säjer: Men mamma det vet jag redan men han hade bränt sej och blivit svart DET ÄR SÅ!

Jag har skrattat gott åt det efteråt för i hennes huvud så var det verkligen så som på barnprogrammet och jag hade kunnat diskutera det tills jag blev hes men det hade inte spelat någon roll för det hade barnprogrammet lärt henne.

Imorgon ska de gå Luciatåg och det ska bli gulligt att se de där små-pluttarna gå där och sjunga. Tyvärr är det ju lite jobb innan men jag kan ju njuta av att jag slipper sätta på dem kläderna innan utan bara får gå och titta på dem när de går och är söta.

Nu ska jag sätta mej och fundera på Skruttans fråga till mej idag för jag har lovat att jag ska svara henne imorgon och det är inte en lätt fråga. Hon är ju kär i en kille på dagis som målade en teckning till henne för att han älskade henne. Hon har även gjort en glitterteckning tillbaka. Det är en väldig massa frågor om han är på dagis när hon kommer dit och allt som har med kärlek att göra men idag kom frågan som jag trodde skulle komma först om flera år nämligen vad som gjorde att jag blev kär i hennes pappa. Det är så hemskt för det har hänt så mycket negativt och jobbigt att jag inte vet vad jag blev kär i. Jag känner efter alla dessa år att jag inte ens vet vem jag har levt med för jag tror inte att jag känner Hans rätta sidor, eller de fick jag se den sista kvällen när Han misshandlade mej sista gången, men det känns som om Han har så många sidor så jag vet inte vem Han är alls. Han är 100 personer i mitt huvud och ingen av dem påminner om de andra. Jag ska komma på ett svar men det är inte lätt för hon är fyra år så jag vet inte vad jag ska svara. Har jag tur så har hon glömt det till imorgon men jag tvivlar på det för hon är en tänkare och hon funderar och har minne!

PUSS från en grubblande Häxansurtant    

Är namnet på boken som jag just nu håller på å läser för att komma vidare i min bearbetning och den gav mej idag ett "slag i magen" men samtidigt en slags befrielse. Den beskrev bla en lista som man använder för att kartlägga personlighetsdrag hos en psykopat och där var bla att han är talför, ytligt charmerande, egocentrisk och har en förhöjd självuppfattning, söker spänning och att han lätt blir uttråkad. Många av dessa drag som psykopaterna har kan tolkas som positiva egenskaper och att det därför kan dröja länge innan ett offer inser hur brutalt utnyttjad hon är och hur länge det har pågått.

Jag kände att detta var på ett sätt en befrielse för mej att läsa för hur många gånger har inte jag tänkt detta att jag borde ha märkt det tidigare och jag fattar inte hur jag inte kunde märka hur utnyttjad jag har blivit under hela tiden. Just detta när jag satt och hade ett samtal på boendet och jag inser att jag och barnen hela tiden har varit brickor i Hans spel och när vi inte passade in, eller jag kanske jag ska säja, så var det bara för Honom att göra sej av med oss. Jag ser ju att Han har haft en färdig plan från dag ett men jag upptäckte den inte förän jag var därifrån.

Detta med talför är något som jag har en åsikt om för Han kunde vara talförd när det passade Honom och det som det skulle leda till. Jag vet när jag i början skulle lämna Honom så skulle Han antingen ta livet av sej eller så skulle Han ge upp allt för utan mej så fanns det ju ingen orsak för Honom att leva. Något som jag har funderat över en hel del och som kändes väldigt fel när Han sa var detta att Han älskade mej mer än sitt eget barn. Fastän jag inte hade barn själv då så kändes det som att jag reagerade så fruktansvärt på detta och funderade över det i väldigt lång tid. Det sades i ett sammanhang där jag hade sagt att jag inte orkade med allt detta och då följdes mitt göra-slut-prat av denna kommentar. Nu när jag har egna barn så känner jag att jag inte skulle kunna jämföra kärleken till barnen med kärleken som man har till en partner för det är på helt olika plan men det kändes fel redan då och jag förstår inte varför jag inte kommenterade det då.

Jag känner att hos Honom har det aldrig funnits några känslor för mej och barnen utan det har varit Hans känslor som har styrt för att komma fram till ett resultat som Han var nöjd med. Vi skulle aldrig vara en del  av det resultatet. Jag ser nu att varje kvinna som Han har haft har varit i ett syfte. Antingen för att det skulle fixas något och Han behövde pengar till detta eller så för att höja sin egen status. Det ska verkligen pratas om att man ska ha barn, att man har köpt ny bil, att man byggt ut, att man vunnit pengar och jag vet inte allt. Jag har dämpat detta mycket genom att vela vänta med att berätta att jag var gravid. Han pratade aldrig om att vi hade köpt något eller gjort något utan det var alltid Han som hade köpt. När jag kommenterade detta fick jag flera slag men jag fick även en utskällning att jag var som alla andra för de hade oxå reagerat och sagt åt Honom det men det var inte så tvunget att man skulle säja att det var vi. Idag förstår jag ju att det var för att Han skulle stiga i status inte vi.

När jag däremot sa mina barn (har kommit på i efterhand att jag aldrig sagt våra för det kändes verkligen som att det bara var mina för jag hade hela ansvaret) ja då fick jag både det ena och det andra slängt på mej både fysiskt och psykist, Efteråt har jag reagerat på att allt som inte var något värt det stod i mitt namn medans det som det fanns ett värde och pengar det stod på Honom.

Det är lätt att vara efterklok men jag har lovat mej själv att jag aldrig mer ska gå i denna fälla vare sej när det gäller mej eller barnen. Nu ska här läsas lite mer så det lär bli fler såna här inlägg!

Puss från Häxansurtant   

Och det som gör mej rädd är att det inte finns något i samhället som heter att man ska ställa upp för andra och detta att det är bättre att hålla käft än att komma i en obekväm sits. Om det är meningen att det ska se ut så i vardagen och det verkliga livet så ger jag mina barn helt fel uppfostran för jag uppfostrar dem att de ska stå för det de tycker och att man ska säja det och inte bara vara tyst. För mej är att hålla tyst och fortsätta i samma fotspår som tidigare vad som än händer samma sak som att hålla med och instämma.

Tankarna har väckts av att en vän till mej har haft kontakt med människor som har funnits i min närhet när jag levde med Äcklet. De hade kommit in på mej och det som har hänt men inte några detaljer. Det kom iallafall fram att det hade cirkulerat mycket "rykten" och att det hade varit fullt pådrag hemma med ambulans och polis. Jag vet att det cirkulerade mycket precis efter men jag vet vilka varianter det var och om man slog ihop 95% av alla dessa så kom man väldigt nära sanningen. Och jag känner att jag vet att det inte hade varit utryckning med blåljus om inte det hade varit allvar.

Det som gör mej rädd är att folk som fanns där i omgivningen fortfarande fortsätter som att inget har hänt. De fortsätter att gå in till Honom och man fortsätter bara i gamla spår för det känns som om det är lättast för dem att inte tänka eller tycke eller använda hjärnan för då slipper de att ta ett beslut hur de vill agera eller någonting. Och då känner jag finns det någon som tänker på vad det symboliserar? För mej är det ett bevis att de "accepterar" det som Han har gjort. Och det som skrämmer mej är att de flesta vet att det är svårt för en förälder att få ensam vårdnad och att det måste finnas mycket innan detta inträffar och ändå så verkar det inte väcka dem heller att inte barnen har varit där på en mindre evighet.

Troligen var det enklare för dessa personer att köpa Hans förklaringar som Han har haft som tex att jag hade rymt med barnen och både polis och soc var efter mej trots att jag under denna tid var på både polisförhör och möten med socialen. Sen när de hittade oss ja då hamnade vi alla på psyk för det jag hade utsatt dem och mej själv för. Är det så männsikor vill se det för att slippa tänke efter och ta ställning? De tar ju ändå ställning när de inte säjer något! Jag har under alla år med Honom fått höra vilka psykiskt sjuka människor alla Hans ex har varit men jag har inte köpt det utan undrat hur det kommer sej att det bara är såna knäppisar som Han har fått men flera gånger har jag tänkt att det kanske är så att det är Han som målar upp dem som det men omgivningen köper detta. Så troligen är även jag ett uppmålat psykfall och omgivningen köper det ännu en gång bara för att det är det lättaste!

PUSS från Häxansurtant 

Ikväll väcktes många många minnen till liv. Jag hjälpte till på en julfest och i detta hus som den var har jag bott en gång i tiden och det var även här som jag träffade Plumsen och blev tillsammans med honom. Två av alla de som bodde där då bor fortfarande kvar och dem fick jag träffa ikväll och det var så kul flr på något sätt så kom minnena ännu mer tillbaka när jag pratade med dem. Det är ungefär tolv år sedan jag bodde i det huset men de hade en så klar bild av hur jag var då så det kändes som igår.

Ovanpå mej bodde det en äldre dam som varit hårfrisörska innan hon gick i pension och idag så sa hon att hon alltid var så imponerad av alla mina färbyten på  håret (det är råttfärgat från början och hur kul är det!! Nu får jag färga det för att jag annars är gråhårig sedan misshandeln) och att jag fick till dem så bra och det känns så roligt att höra det från en som har jobbat med det som jobb. Jag bytte verkligen hela tiden och det var inte små förändringar. Det var i princip från blond till becksvart men på något sätt är det så typiskt mitt gamla ja för då vågade jag. Har aldrig haft bra självförtroende trots det så vågade jag prova och jag kände mej fin när jag färgade håret eller bytte frisyr. Under åren med Äcklet så försvann det för det var bara klag när jag färgade håret så jag lät bli. Det var ingen idé att byta frisyr heller för jag fick höra till en början att det var fint sen blev det svartsjuka när någon annan sa det och då fick jag skit hemma för det. För då hade jag gjort mej fin för att vara otrogen och flörta med andra och nästa stund så fick jag höra att jag aldrig gjorde mej fin för Honom. Jag kan lova att det inte var lätt att vara till lags så någon gång efter vägen så gav jag upp!

Idag gick jag upp till översta våningen och fastän det var ombyggt nu så kunde jag nästan höra ljudnivån när Plumsen bodde där och vi blev ett par. Det var då studentlägenheter så det var high-life där för det mesta men jag var oxå ung så det spelade mej ingen roll. Jag kunde minnas diskussionerna som vi hade när han flyttade därifrån om vi skulle skita i det eftersom det var rätt nytt eller om vi skulle prova på att ha distansförhållande och det blev det sista alternativet. Jag kan minnas det där pirret i magen när jag kom hem och han hade satt en ros i min brevlåda och bara känna känslan att vara kär i hela kroppen. Jag skulle kunna berätta hur många minnen som det vackte som helst men jag ger mej där.

Sen när jag kom hem igen så kände jag mej så tom och jag kunde inte sätta fingret på varför jag kände så tills jag insåg att jag aldrig hade känt så när jag blev tillsammans med Äcklet. Jag hade aldrig den känslan utan det var mer en berg-och-dalbana redan från början. Någonstans ringde det varningsklockor redan från dag ett med Honom men jag valde att inte lita på min magkänsla. Det var så intensivt, så överdrivet och jag tror att det var det som väckte de känslorna. Sen innan jag visste ordet så satt jag fast och det är det som känns så tomt. Jag känner att jag aldrig kommer att kunna lite på någon mer till 100 procent så det känns som ett förhållande i framtiden det är lika bra att glömma för både jag och barnen är så brända och att vara tillsammans med någon som man inte litar på det känns inte heller bra. Jag kommer alltid att leta efter varningstecken och jag kommer alltid att undra när första slaget ska komma. Och då tänker jag - är det verkligen så livet ska se ut för mej?! Jag vill inte att det ska vara så men det känns och jag tror att det är så det kommer att se ut. Uttrycket att bränt barn skyr elden är sant och det gäller även på mej fastän det inte är elden jag skyr!

Nu ropar sängen på mej så jag säjer åter

PUSS från Häxansurtant