Idag ringde min gamla socialsekreterare mej! Efter att vi hade flyttat så valde kommunen som jag flyttade till att göra ytterligare en barnavårdsutredning efter att ha läst den första och sett vad de tyckte fattades i den. Jag fick en som bara var inhyrd och som var en ängel. Mer rak och sympatisk människa kunde jag inte ha fått. Hon gjorde klar utredningen med raketfart eftersom hon skulle sluta strax efteråt och det kändes skönt att hon gjorde detta för man kunder diskutera med henne. En sak som hon sa till mej som har stannat kvar och som kom idag igen var detta "Du är stark och Du kommer att klara detta". Varje gång som jag har fått höra att jag är stark så har jag tänkt att de vet inte att jag är det utan säjer det som de tror att jag vill höra - för stark var det sista som jag kände att jag var.

Idag har tanken snurrat i mitt huvud - vad är egentligen att vara stark? Man kan ha en stark vilja, ha styrka när man ska lyfta eller bära och det finns mängder av sammanhang som just stark kommer in och förtydligar men vad är det egentligen att vara stark som person?

Jag har egentligen inte svaret men om jag ser till mej själv så tror jag att min styrka ligger i detta att vara ärlig. Jag har varit ärlig i polisförhör, samtal med socialen och familjerätten och jag har varit 110% ärlig i min bild av honom. Jag har sagt så som jag har upplevt det och som jag har känt. Jag hatar skitprat och smutskastning och jag har lärt mej att man faller ofta på det själv och därför valde jag att berätta sanningen för den visste jag att jag kunde berätta gång på gång och att det skulle vara en röd tråd i den - det skulle inte vara skillnader, bara i orden som jag använde. Min överlevnad och alla de personer som funnits för mej och barnen  har stärkt mej men det som gett mej mest styrka är mina barn.

Bara att se glädjen i deras ögon, se att de kan le med hela ansiktet igen, se att de kan känna sej så trygga att de kan ta några steg utan att jag är bredvid dem, att de åter vågar säja vad de tänker och tycker och bara deras utveckling ger mej styrkan att kämpa vidare. Utan dem tror jag inte att styrkan hade funnits. Bara när de kommer och ger mej en hård kram och säjer "Mamma! Jag älskar dej, jag tycker om dej" ger en kraft att kämpa lite till. Att se att Liten är som "andra" barn och veta att jag har lyckats rädda en av dem från att bli för kuvad ger mej kraft och styrka. Att se att de inte behöver slänga i sej maten för att hinna bli mätta och att inte behöva vara rädd att han ska rycka undan tallrikarna för dem för att de har spillt gör det värt varje berg-och-dalbana som har varit. 

Många gånger känner jag att det är så lätt att fokusera på det som är negativt och det som man inte har klarat av eller klarar av idag men kanske är det dags att lära sej ett annat tänkande att kunna säja att man är duktig och bra istället för att säja till sej själv att jag kan inte det eller det. Sverige är ett land där det verkar vara fult att tycka att man är duktig och att man klarar saker men jag tror att det är dags att tänka på det. När jag kommer i de "mörka" stunderna så ska jag se till alla framsteg istället för de steg tillbaka som vi har tagit. 

Till rättegången fick jag ett intyg från dagis som var en sammanfattning om vad barnen hade sett och en kommentar som har fastnat är den som Smulan sa : "Pappa slår mamma, mamma slår inte pappa, men pappa slår oss". Många gånger trodde jag att barnen var för små för att förstå vad som egentligen hände och utspelade sej där hemma men jag vet av egen erfarenhet att man inte kan lura barn. De märker så mycket mer än vad man tror. Skruttan sa många gånger när vi hade flyttat samma saker som han hade sagt till mej under åren. När jag frågade henne varför hon sa så var svaret: Det sa pappa och jag är pappa nu! Jag kände förtvivlan över detta att hon skulle vara pappa och sen kom Skruttan även i denna fasen. Jag minns när jag sa till BUP vad ska jag göra - jag vill inte att de ska bli som honom. De bara tittade på mej och sa "Du har svaret inom dej! DU vet vad du ska göra! Detta är deras sätt att bearbeta och det kommer att försvinna" De hade rätt och det försvann och det är bara att inse att vi har olika sätt att bearbeta jobbiga saker som vi varit med om. 

Jag har ett sätt och det är att skriva av mej och en annan person har ett annat sätt men en sak vet jag och det är att man ska lyssna på sej själv för man har svaren bara man vågar lyssna. Och styrkan den sitter i att kunna lita på sej själv och att stå för de beslut man har tagit och om jag lär mej det kommer jag att bli starkare än någonsin!

PUSS    från T 

Igår fick jag en kommentar som jag har funderat fram och tillbaka kring men jag har valt att inte publicera den för att skydda den som skrev den. Jag känner att många gånger får jag frågan hur jag kan vara så stark och hur jag har kunnat klara denna resa. Jag kan inte se att jag har varit så stark för jag tycker att jag bara har gjort det som jag har varit tvungen till - att rädda mej själv och barnen. Vi hade inte levt om vi hade stannat kvar och hade vi gjort det så hade vi varit helt tomma psykiskt.

Jag fick ta emot många slag och kränkningar och fick ärr på bäde utsidan och insidan och de på insidan är de som är svårast att få att läka för det behövs så lite för att de ska öppnas igen. Någonstans inom mej fanns känslan att "du kan slå mej hur mycket du vill, du kan kränka mej så mycket du vill men du kan inte ta ifrån mej viljan att överleva" och jag tror att det var den tanken som gjorde att jag klarade mej att komma ifrån allt. Det lyckades inte komma åt den för min överlevnadsinstinkt var så stark så den kunde ingen rubba.

För varje slag, för varje kränkning så blev överlevnadsinstinkten starkare och starkare och jag lämnade honom bara mer och mer psykiskt. Att jag sedan inte kunde komma därifrån fysiskt det var för att jag visste att jag inte kunde få med mej barnen och man lämnar inte dem man älskar och gör allt för i det helvete som man själv flyr från.

Idag började jag ett projekt att få ordning här hemma eftersom det fortfarande finns saker som jag tänkt att jag tar det senare. När jag sprang (det var att ta i) här hemma med en gungstol som jag försökte att placera ut så insåg jag en sak - så som möblerna är här hemma nu så planerade jag i mina drömmar medans jag levde i helvetet att mitt hem skulle se ut den dagen jag lyckades komma därifrån med barnen. Det var som ett slag i magen att inse det och det fick mej att stanna upp. Jag minns känslan när jag låg där på sängen och det gjorde ont både på in- och utsidan och jag drömde om hur barnen och jag skulle kunna bygga upp ett hem som var så som vi ville inte som vi var tvugna att ha det.

Jag blev nedbruten som person, min vilja fanns inte och jag visste inte vad jag tyckte eller rättare sagt jag vågade inte stå för vad jag tyckte men min överlevnadsinstinkt den fanns kvar och den kom ingen åt. Jag vet inte om jag hade haft den lika starkt om jag inte hade haft barnen för min första tanken var att jag var tvungen att skydda dem.

Jag överlevde helvetet och jag har överlevt resan fram till dags datum och jag vet att jag kommer att klara av den sista biten som ligger framför mej för om min överlevnadskänsla har överlevt allt detta kommer den att hjälpa mej att komma framåt även nu. Det är som min terapeut sa till mej att ingen kan göra något mot mej som jag inte ger dem tillåtelse till så länge jag tror och lyssnar på mej själv - och jag ska aldrig mer svika mej själv för jag är starkare än jag tror och jag klarar mer än jag tror! Egentligen är det bara att jag ser mej runt här hemma för jag lyckades bygga upp drömmen som jag hade i helvetet som gjorde min överlevnadsinstinkt starkare - att jag och barnen förtjänade ett hem som vi kunde kalla vårat och som vi bestämde över och hur det skulle se ut och att jag klarade att bygga upp det jag drömde om när allt var som svartast.

När natten är som mörkast - är gryningen nära!!!!!!!

Puss   från T som nu ska stänga de blå och sova   

Min morfar var en klok man det inser jag mer och mer ju äldre jag blir! Jag hoppas att jag visade honom att jag tyckte det medans han levde med och jag tror att jag lyckades för han var verkligen min bästa vän och lämnade ett enormt tomrum efter sej som känns än idag trots att det är 17 år sedan har dog. Jag minns att han sa till mej en gång under alla våra turer på fjället "En sak hjärtat mitt har livet lärt mej och det är att det finns människor som man har osynliga band till! Man vet inte vilka de är förän de dyker upp i ens liv men när de väl gör det så är det meningen och man känner bandet på en gång"

Jag var nog kanske 15 år när han sa det till mej och just då förstod jag nog inte hur mycket det låg i det men det gör jg idag! Det finns människor som jag känner flyttar in i mitt hjärta på en gång när jag får kontakt med dem för det finns ett "band" till dem som jag inte kan förklara. Jag känner att de förstår mej och verkligen ser mej trots att vi kanske inte har "träffats på riktigt" och att de dyker upp när man behöver det. Jag känner att utan vissa personer i mitt liv så skulle det kännas så tomt och så mycket jobbigare med varje steg som man måste ta. Bara att få ett hjärta i ett meddelande som man vet kommer från hjärtat från den personen kan ge mej ett leende och energi som räcker för att  jag ska orka ta ytterligare ett kliv på rätt väg.

Jag har funderat mycket över detta vad det är som gör att vissa personer hittar nyckeln till mitt hjärta på en gång medans andra skulle kunna leta hela livet och även om de hittade "nyckeln" så skulle de inte hitta en plats. Personkemi spelar in det vet jag men det måste finnas något mer som gör att man fastnar vid en person så där bara på en gång. Jag säjer som drottnigen "Det säjer bara klick" och vid dessa tillfällen menar jag inte att det är kärlek utan vänskap med evig kärlek. Vad är det egentligen som är orsaken till detta? Är det verkligen så att det finns osynliga band mellan personer och att det finns en plan hur ens liv ska bli och vilka man kommer att träffa under livet och som kommer att få en betydlese för en? Jag vet inte men jag börjar tro det!

Under denna resa som har varit ett helvete på ett sätt men samtidigt varit en frigörelse från allt det negativa har jag fått lära känna så många underbara personer som jag inte vill leva utan. Jag tänker inte nämna någon för jag kommer att glömma vissa och jag tänker inte göra det för alla har ni en egen alldeles speciell betydelse för mej och jag brukar inte lämna ut personer på denna blogg och tänker inte göra det denna gången heller. Jag känner att det har varit kämpigt att ta sej framåt och vissa dagar har jag bara känt att jag orkar inte mer men jag har fått en "puff" av att någon har sagt något som gett mej energi att ta nästa steg. Jag känner att jag är så lyckligt lottad som har hittat dessa underbara vänner och jag tror inte att jag hade gjort det om jag inte hade tagit chansen till denna resa.

Ibland känner jag mej så ensam men i tanken kan jag känna att jag är inte det. Det finns människor som förstår det jag går igenom och som tycker om mej för den jag är även när jag har dessa dagar när allt känns jobbigt och svart. Det finns människor som ser min styrka men även mina svagheter och fortfarande tycker om mej! Varför kan jag inte göra det med mej själv då? Jo för att jag är så van att se ner på mej själv och det jag gör så jag låter den delen fortfarande prägla mitt liv. Det är så lätt att ta åt sej av det negativa men så svårt att ta åt sej av det positiva och verkligen tro på det. Jag är så van att bli sviken och lurad så jag förväntar mej att det ska bli så även denna gången men dessa underbara personer har visat mej att det inte är så det är med äkta vänner för de finns när man behöver dem vare sej man är glad eller ledsen!

 Jag är så tacksam att jag får ha er i mitt liv och ni vet själv vilka ni är! Jag har alltid vetat att det finns änglar och ni har visat att det finns änglar på jorden med! Jag är glad över att ha fått sett att det finns människor som inte tillhör "släkten" som inte vill såra och göra mej ledsen utan finns för mej hur jag än mår!

PUSS    från T som nu ska försöka få lite gjort här hemma

Ibland känner jag mej så liten och svarslös. Jag har svaren men jag kan inte ge dem för att mina barn är för små för att förstå dem eller att kunna ta dem. Fastän de är små så kommer tankarna, rädslan och funderingarna och det är då som jag känner att jag hamnar i den situationen att jag vet inte vad jag ska säja och jag kan inte säja något för det är inte jag som avgär det.

Jag är den ständiga tidsoptimisten - jag ska hinna med massor av saker på en och samma dag och om någon tittar på mina planer så skulle de inse direkt att det inte finns en chans till att hinna med allt detta på de få timmarna. Jag hade samma tempo när jag hamnade på skyddat boende för där trodde jag att jag bara skulle behöva bo några dagar sedan skulle allt vara avklarat som behövdes, samma med vårdnadstvisten och rättegången. Det belv inte som jag trodde kan jag lugnt intyga!

Jag har varit en person som har haft hundra bollar i luften samtidigt och klarat av det men nu efter hjärnskadorna så klarar jag inte det men försöker att göra det vilket resulterar i kaos. Jag försöker att mitt liv ska vara så lika som det tidigare har varit men skadorna sätter stopp och jag hoppas och tror att jag någon gång i livet kommer att kunna acceptera dem och anpassa mej mer med dem för att kunna få ett bra liv.

Under resan så har jag insett att jag kommer inte att förstå varför vissa saker har hänt och varför Det gjorde si eller så och kanske är det tur för om jag förstod det kanske jag oxå skulle vara en psykopat och lika sjuk som honom. Jag känner att jag måste bearbeta det som har hänt, förstå att det har hänt och lära mej att älska mej själv och leva med de minnen som jag har och det beteende som jag har fått som en konsekvens av Dets beteende. Jag måste inse att jag är den jag är idag för att jag varit med om det jag har och att jag måste lära mej själv att älska den jag är inte tänka att jag skulle vara annorlunda.

När vi kom från Helvetet insåg jag snabbt med andras hjälp och klokhet att min Skruttan hade en klar bild av "pappa" och att den var svart. Det fanns inget positivt som hon mindes och det gick inte att påverka den bilden. Hon hade en klar bild och fastän jag tidigt bestämde mej för att jag inte har eller hade någon som helst rätt att påverka deras bild av den som utgav sej för att vara "pappa" så var hennes bild av honom så klar fastän hon var så liten. Hon sa till mej minst en gång varje dag " Mamma jag vill ALDRIG mer till pappas hus! Lova mej det!!!!!" Varje gång hon sa det så skar det i mitt hjärta för jag kunde inte lova det för det var inte jag som bestämde det enda jag kunde säja till henne var att jag gjorde allt jag kunde för att de inte skulle behöva komma tillbaka dit om de inte ville det. Jag hade aldrig svikit hennes förtroende så hon litade på det.

När det hade gått två månader så hade jag ett intremistiskt beslut på att jag hade ensamvårdnad utan umgänge. Att kunna berätta för barnen att de inte skulle behöva träffa pappa på ett långt tag var en sån glädje. En glädje för att se vilken lättnad det var att se dem och Skruttan tackade mej hundra gånger: Tack mamma att du hjölpte oss!" Jag minns fortfarande att jag satt på boendet när jag öppnade beslutet tillsammans med G och vi grät båda när vi såg Skruttan och Smulans reaktion och alla andra märkte vilken skillnad det var på barnen. När vi kom till BUP dagen efter så sa de att Skruttan betedde sej som om hon vägde minst tio kilo mindre.

Skruttan kan fortfarande efter denna långa tiden säja till mej att jag ska lova att de inte behöver åka till pappa igen och hon började med det när det hade gått ett långt tag för henne för det var ju det vi sa. Smulan började rätt snart efter att hon kunde prata lite mer att säja att "Mamma! Jag vill aldrig bo hos Pappa. Han är dum -jättedum". Jag känner att de förväntar sej att jag ska kunna lugna med att säja att de inte ska behöva det men hur ska jag kunna säja det när det fortfarande inte är klart. Jag kan inte vara den som sviker dem och lovar saker som jag inte kan hålla utan jag måste säja som jag sagt så många gånger förut att jag och många andra gör allt vi kan för att inte de ska behöva återväda dit om de inte vill. Jag ser dock rädslan och att det inte är de svaret de vill höra utan att jag ska kunna lova dem att de ALDRIG mer ska behöva träffa pappa. Jag kan inte svika deras förtroende och säja det eftersom de redan har blivit nog svikna och har svårt att lita på andra.

Jag känner att framförallt de men även mot mej så blir detta en osäkerhet att man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Jag känner att de har varit utsatta för nog med övergrepp men nu gör samhället ytterligare ett övergrepp när det aldrig blir beslutat när man inte lyssnar på dem mer än vad man gör. Det finns anmälningar och intyg från olika myndigheter som är oberoende av varandra som säjer att det är skadligt för dem att återvända fysiskt, psykiskt och utvecklingsmässigt och ändå ska det ta en evighet innan man kan få ett besked och en riktig dom. Jag känner att det är så orättvist mot dessa små som redan känner sej så svikan och rädda och som är så sårade redan.

Jag känner att jag skulle vilja kunna säja till dem att de inte behöver åka tillbaka dit för jag behöver inte återvända för jag vet vad jag vill men det tror man inte att barn vet. Där är det andra som ska gå in och bedömma. Jag känner att när det är så uppenbart att barnen har farit illa och det finns mängder av anmälningar från myndigheter på olika övergrepp som de har utsatts för då borde man lyssna på dem. Samhäller borde inte sätta mej i en sits där jag inte kan ge mina barn ett besked utan får säja att jag gör allt jag kan för att de ska slippa det om de inte vill. De har sagt sen dag ett att de inte vill återvända och det har inte funnits en enda dag som de inte har sagt att jag ska lova att de inte behöver åka tillbaka. Det har inte funnits en enda dag som de har längtat efter pappa. Det har inte funnits en enda dag på hela den här tiden som Det eller hans släkt har visat att de vill ha barnen tillbaka i sitt liv eller att de har intresse av att veta om barnen har det bra, mår bra eller ens om de lever.

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om tex farmor tänker på dem de dagar de fyller år eller undrar om de funderar hur barnen är eller hur de har utvecklats. De vet inte vilka leksaker de tycker om eller om de går på dagis eller om de ens lever. De har inte skickat ett livstecken som visar att de bryr sej om dem. Jag kan tycka att det är skönt på ett sätt eftersom banden till den sidan är brutna och jag behöver inte hamna i jobbiga situationer pga våran skyddade situation men det skulle kännas så hemst att förlora den ensamma vårdnaden eller att det blev ett umgänge när det är så tydligt att det inte finns något intresse för dessa tre små änglar.

Jag känner en sån frustration över att inte kunna ge dem ett svar, kunna få dem att känna sej trygga i denna situation och när det inte finns ord som räcker till. Jag vill inte ljuga, vill inte vara en som sårar dem eller som ger dem en falsk trygghet - jag vill vara ärlig men vill också känna att jag hittar dem rätta svaren och det gör jag inte idag.

Hur länge kan man svara att man gör allt man kan när en dag kan kännas som en evighet för ett barn? Jag vet inte men jag hoppas att det kommer att räcka fram tills den dagen jag kan ge dem ett klart beslut och jag hoppas att det beslutet ska göra så att de kan fortsätta vara de tre underbara personligheterna de är idag som har börjat kunna lita på andra och släppa in andra i sitt liv och som har lärt sej att det är tillåtet att göra misstag och att man lär sej av dem istället för att bli bestraffad och behöva vara på sin vakt hela tiden! Jag hoppas att det kommer att vara så för resten av deras och mitt liv för jag tycker att vi har förtjänat det!

Puss    från T

Många gånger har jag reagerat över att mina barn är som de är trots allt de t som de har varit utsatta för men samtidigt att det syns så tydligt i vissa situationer att de inte har haft "en normal" (förlåt uttrycket hatar det men hittar inget annat) uppväxt för det har verkligen varit allt annat än det. Jag känner att man kan se på dem i olika situationer att de reagerar kraftigare och att de har ett försvar som inte andra barn har. Det var som idag när en vän säjer när jag och Liten är hemma hos henne att det sysn så tydligt att hon reagerar på vissa saker och att det som hon har varit med om har satt sina spår. Jag trodde att inte andra märkte det för hon var ändå så liten när vi kom därifrån och ändå så märks det så tydligt.

Jag hade utvecklingssamtal på barnens dagis här i veckan och då sa hon som har "hand" om barnen att det är många gånger som man får påminna sej om att de är så pass små som de är för att de verkar och är som så mycket äldre. Det är så jag känner många gånger och det är där som det dåloga samvetet kommer in för mina barn har aldrig haft möjligheten att vara små - att bara vara barn.

Skruttan är den som kom till världen först och är den som varit mest utsatt eftersom hon just är den äldsta. Hon är den som försökte att skydda alla och den som lärdes sej reglerna, både de uttalade och de outtalade. När Det kom in i rummet så var det vi två som stelnade till och läste av vad det var som skulle komma. Det är så hemskt men man kände verkligen av stämningen och om man skulle våga säja något eller om det bara var att vänta på vad som skulle komma.

Smulan kom till världen som den mest envisa som man kunde hitta. Hon fogade sej snabbt men var Dets favorit så hon slapp mycket av bestraffningarna bara för att hon var lik honom. Hon spelade mycket på detta att vara söt och att gömma sej bakom oss andra. Hon gjorde som oss alla andra - hon hittade en överlevnadsstragi.

Många gånger efter att vi har kommit därifrån så har jag fått höra att jag är en strateg och speciellt när jag har varit i kontakt med hjärnskadeteamet och att jag har lagt mina egna strategier för att klara av vardagen. Detta är något som jag gör utan att tänka på det bara för att det är ett beteende som jag har haft under alla dessa år som jag levde tillsammans med Det och jag gjorde det för att jag och barnen skulle överleva och ett så invant beteende försvinner inte!

Sanningen svider men samtidigt så ger det mej kraft att fortsätta att kämpa och en dag kommer jag att ha nått målet!!!!

PUSS   från T

Igår pratade jag åter igen med min advokat på telefonen och efter det finns det en tanke som snurrar varv på varv på varv på varv i mitt huvud: Kan man värdera ett liv? Låter luddigt jag vet men mina tankar är ofta luddiga och flummiga men jag är stolt över det för förr vågade jag inte se att jag hade den sidan för den var svag hos mej.

Igår i tidningen stod det om en man som hade serverat alkohol utan tillstånd och blev dömd för detta. Han fick fyra månaders fängelse och det hade inte hänt något annat än att han hade sålt alkohol på sin pub. Sedan stod det om en kvinna som hade lånat en vattenskoter när hon hade över 2 promille i blodet och hade kört som en galning på en badplats och hade kört ihjäl en person. Hon fick sex månaders fängelse. Detta får mej att reagera för jag tycker inte att det är rätt att servera alkohol utan tillstånd men jag tycker att det var värre att köra ihjäl en person och riskera flera andra personers liv på denna badstrand och allt som skiljer är 2 månader i straff.

Jag tänker på min egen rättegång! Det känns som om vilket straff Det än får så kommer det inte att väga upp det som vi har varit med om och hur vi mått och haft det efteråt. Inga pengar eller straff kan få det som har hänt ogjort och det kan inte heller göra så att vi inte har skadorna och minnena kvar. Jag känner att straffsystemet i Sverige är så fel. Man får mer straff för att döda en varg än att döda en människa.

Känslor är något som inte kan värderas materiellt och ska inte göras det heller för det har sitt "eget vårde och pris" men ibland känner jag att som offer och anhörig så skulle det vara lättare att kunna gå vidare om man såg att samhället visade att det var fel, och att det inte är accepterat på ett annat sätt än det gör idag. Många gånger kan jag känna att de straff som det står om är ett hån för de som är drabbade är drabbade av det som hänt hela livet om det inte handlar om tex ett snatteri.

Igår försvann Skruttan när vi var ute och lekte och jag kunde inte hitta henne. Jag letade på alla de ställen som vi brukar vara på men hon fanns inte. Jag började ringa till grannar som hon ev kunde ha gått till men hon var inte där heller. Jag kände att paniken kom och min enda tanke var att nu har han hittat oss och tagit henne för att hon enligt honom har "förått" våran familj. Man berättar inte det som hände i Helvetet för man vet straffet. Efter letande och miljoner tankar som jag inte ens vill skriva ner så visade det sej att hon tagit en helt annan väg än mej till lekparken som ligger en bit bort och att hon var där men hade glömt att berätta vart hon gick. Då känner jag att jag kan bli så arg över att vi ska behöva leva så här och känna så här. Varför är det offrena som ska gömma sej, ha reservplaner och vara rädda - borde inte samhället ha jobbat fram en bättre strategi för detta?

En annan sak som jag känner kan reta gallfeber är just detta med skadestånd för det är så läga summor så det känns som ett hån. Pengar kan inte göra så att skador, minnen eller måendet blir bättre men det styr mycket. Mina barn såg den sista misshandeln, de har sett hur Det har behandlat mej och de har varit utsatta själva under flera år. Det de kan få i sadestånd för att ha sett när jag misshandlades är 5000 kr och då känner jag att va räcker det till? Hade jag behövt betala för terapin som de går på så hade summan varit mer än det och jag känner att detta gör att man tycker att lagen inte räcker till

Jag känner att det som gör mej frustrerad är att lagen ser ut så att man får två månader mer för att köra en vattenskoter full och ha ihjäl en människa än att servera alkohol utan lov! Hur värderas då liv egentligen?

PUSS    från T 

Idag är jag verkligen arg och börjar fundera om inte Häxansurtant ska återuppstå på denna blogg! Jag har egentligen varit arg över dessa saker i flera dagar men igår hörde jag om en sak som fick bägaren att rinna över och det jag är arg på är Soc.

Först var jag verkligen maxuppretad på detta att de kunde gå in och titta i kylskåpet hos dem som sökte försörjningsstöd. När jag läste det första gången så trodde jag att det var ett skämt. Snacka om att sparka på den som redan ligger och när man söker det så tror jag inte att det är för att man VILL utan för att man MÅSTE och man är nog inte stolt över att göra det. Att det sedan kommer hem en person som ska inspektera vad man har i kylskåpet och sedan bedömma utifrån det om man har rätt til matpengar eller inte det tycker jag är helt sjukt. Redan här kände jag att finns det ingen medmänsklighet alls? Om man har ketchup så det räcker halva månaden ska man bara få så att man kan köpa en halv flaska då för att det bara ska räcka till nästa ansökan? Jag tycker att om man är i den situationen att man behöver hjälp och stöd så ska man få det. Om man sedan har massor av pengar på kontot det är en sak men om man har saker kvar i kylskåpet!!!!!!! Matpengen täcker inte att betala allt om kylskåpet är tomt för det finns något som kallas för basvaror och de behöver man ha hemma.

Sedan hörde jag igår att soc hade sagt till en mamma att hon skulle sätta en blöja på sin dotter som är 8 år för att hon kissade på sej efter att det har hänt en hel del saker kring henne som gör att hon mår dåligt. VA ÄR DETTA? När jag var liten och gick i skolan var det lätt att bli retad när man inte gjorde som de andra och inte "föll inom ramen" för vad som bedömdes som normalt och inte. Vad jag läser i tidningar och hör så är det ännu lättare nu att bli mobbad i skolan. Soc hade sagt att man kunde ju ta något som inte syns utanpå kläderna. VAKNA SNÄLLA! Det finns något som heter gymnastik och där man måste ta av sej kläder och byta om och duscha vad ska hon göra i en sån situation? Ska hon varje gång behöva gömma sej för att byta om eller ska hon stå mitt bland de andra och riskera att bli retad.

För mej känns det som om man inte vill se att det finns problem i samhället. Jag upplevde när jag var i deras papper efter misshandeln att man vill inte se att det finns personer som misshandlas och lever i ett helvete innan det är försent för jag ropade på hjälp så länge innan jag kom därifrån men de förklarade att de kunde inte göra något. Jag känner att man blundar för att det fins barn som utsätts för övergrepp och far illa och man vill inte ta tag i det för det innebär arbete och kostnader. Om de blundar så finns inte problemen men det kommer ifatt en dag. Om jag hade fått hjälp tidigare så hade jag inte befunnit mej i den situationen som vi gör idag.

Jag känner att om man ska jobba med människor som redan är utsatta så kanske man behöver ha en medmänsklig syn. Jag drar inte alla över en kant och jag har mött bra personer inom soc under min resa. Om ett barn befinner sej i en situation som inte känns trygg för dem så kanske man ska föreslå något annat än att det barnet ska börja använda blöja! Är det inte mer medmänskligt att man istället försöker att göra barnet så tryggt som det bara går och att erbjuda hjälp för att nå detta. Känner sån frustration över att det får vara så här i samhället och att inte fler människor reagerar!

Har inte vi som medmänniskor ett ansvar för att de som är utsatta ska bemötas med medmänsklighet och förståelse? Ska vi oxå blunda som myndigheterna gör och innebär inte det att vi blir medbrottslingar och är omänskliga även vi?

Jag vill bli bemött medmänskligt och jag vill bemöta dem jag möter medmänskligt. Jag är inte felfri men jag vågar se och reagera!

Puss   från T som funderar att hoppa upp på kvasten igen   

Ibland känner jag att det finns människor som är så orättvisa! Jag tål att höra sanningen men ge mej den utifrån mitt beteende inte andras! Andra människor väljer att servera den bakom ryggen på mej och det tål jag inte. Lägger man ut om mej på en blogg utan att veta sanningen - varsågod att göra det men håll dej till sanningen!

Jag känner att underhela mitt liv har jag lärt mej att man tjänar på att vara ärlig men just nu så börjar jag fundera om det verkligen är så. Om man får skit för vad andra gör - är det då verkligen så att sanningen lönar sej? Jag är inte så säker på det.

Jag klarar att ta kritik om den ställs rakt mot mej och om det är något som jag har gjort fel men jag kan inte ta det när jag inte har gjort något av det som beskyllningen grundar sej på. Min blogg är mitt ställe och jag skriver sanningen - kan inte en person ta det så är det upp till den personen. Jag känner bara att det blir så orättvist när man blir bestraffad för andra personers handlande. Jag vet att hag gör fel i livet och jag står för dem fel jag gör men jag har slutat tagit ansvar för andra personers handlingar - det får de göra själv.

Jag har gått på terapi under en lång tid och jag har stött och blött just detta att inte lägga skulden och ta på mej vad andra gör och det tänker jag inte göra denna gången. Jag tänker inte känna skuld för att en person tycker att det andra gör är fel och jag tänker inte må dåligt över det. Jag står upp för sanningen och jag tänker fortsätta att göra det och jag känner att den som inte accepterar mej som jag är den förtjänar mej inte heller.

"Jag är en trogen vän för den som förtjänar det" Det var ord som jag hittade idag och som känns som om de passar in på mej för det är bara så att jag har fått vad jag förtjänat, jag har tagit mer skuld och skuldbelagt mej mer än jag borde genom större delen av mitt liv. Det är slut på det nu och det är inte jag som förlorar på det för jag är en trogen vän men mitt krav är att man är det tillbaka - annars kan det kvitta och det är något jag aldrig kommer att vika på!

Vänskap och partnerskap är ömsesidig ärlighet för annars är det inte äkta!

PUSS    från T