Lånad av google

Ibland  undrar jag om detta stämmer och jag vet att jag i ett tidigare inlägg har skrivit om detta att man kan komma framåt i livet med lögner men man kan inte återvända. Jag kör med helt raka rör och är ärlig för det är det som jag vill att människor ska vara mot mej men ibland så känns det som om jag kanske är för ärlig. Kom att tänka på det igår när en kompis sa att jag var brutalt ärlig.

Min vän H känner jag att det är den personen som jag verkligen säjer rakt ut vad jag tänker och tycker för jag vet att om hon inte förstår eller att hon tycker att något är oklart så frågar hon. Jag känner att hon kör med samma sak till mej och våran relation fungerar hur bra som helst bara för att jag vet att jag kan säja precis som det är till henne och vad jag tycker om det hon ska göra eller redan har gjort och hon tar det på ett bra sätt men kanske ska jag tänka mej för lite mer när det gäller andra.

Jag går genom livet med synen att man ska stå på sej för annars så gö någon annan det och att man ska bemöta andra som man själv vill bli bemött och jag vill ha total ärlighet och därför är jag det mot andra. Frågar en person hur jag skulle ha gjort i en situation så svarar jag precis vad jag skulle ha gjort utan krusiduller. Jag skulle aldrig klara av att säja vad jag tror att den personen vill höra för jag skulle känna mej så falsk. Om man frågar en annan person om råd vill man inte då ha ett ärligt svar? Och om man inte vill ha det varför frågar man ens då?

Jag har i mitt tidigare liv haft väldigt många killkompisar och de var fler än mina tjejkompisar och där var det aldrig någre problem utan man körde med sanningar även om de gjorde ont. Jag minns när jag hade köpt en ny tröja och min bästa killkompis frågade hur jag hade tänkt när jag köpte den. Det sved men det kändes bättre än detta som tjejer gör mot varandra när man får höra saker bakvägen. Jag tror att jag har lärt mej av dem och att det är därför som jag är så brutalt ärlig men jag förväntar mej att människor är det mot mej med.

Jag vill veta vad jag har människor och hellre får jag just det ärliga svaret som svider för då vet jag att när jag får ett svar som värmer så är det inte falskt. Det gör att jag mycket lättare kan ta åt mej det när det kommer från en person som alltid har sagt som det är till mej. Jag tänker på när jag bodde på mitt skyddande boende så blev det att jag tydde mej till vissa människor för jag visste att de skulle säja ärligt hur det såg ut runt mej och hur de tyckte att jag uppträdde. För mej inneb'r sanning förtroende och vänskap för jag tycker inte att man är en vän om man inte kan vara ärlig mot varandra.

Jag hade en kompis som jag bröt med för många år sedan som var en sån här typisk vända-kappan-efter-vinden typ och hon var verkligen inte ärlig ens mot sej själv. Jag tycker att det svider hundra gånger värre när jag får höra saker om mej ryktesvägen än när de kommer direkt från den som tycker det för då kan man få en förklaring till det.

Om man inte kan vara ärlig mot sina vänner hur ska man då kunna ha en relation över huvudtaget?

PUSS från Häxansurtant   

Barnen var jättetrötta idag när jag hämtade dem på dagis och sedan gick vi och hämtade ett paket som hade kommit idag och det de helst ville det var att gå och lägga sej så jag fick leka lejon och jag vet inte allt. När det väl var sängdax så läste vi ytterligare ett kapitel i boken som jag lånade igår för de har berättat nu att de är så stora nu att de ska läsa såna böcker. De somnade i princip bara  jag hade släckt lampen men senare så vaknade Smulan och jag tog upp henne och vi satt och pratade i soffan om varför hon inte kunde sova och som vanligt var det minnen om saker som pappa har gjort som väckte henne,

Vi satt och pratade och sedan borrade hon in sin näsa i halsen på mej och sa Mamma jag vill aldrig vara utan dej! Jag ska alltid bo hos dej!

Jag smälte som smör i solsken och det är såna här gånger som jag bara vill frysa tiden för nu har jag ett domslut att han inte ska träffa dem och jag kan skydda dem men det vet jag ju inte om jag kan längre fram eftersom jag inte vet vad som beslutas då.

Jag känner att jag skulle vilja ha en liten ask i min hjärna där alla dessa minnen sparades så när det är som tyngst och jobbigast ja då ska jag kunna ta fram dessa minnen och känna att jag får styrka av dem. Bara detta att sitta med henne i knät och hon bara kryper in i famnen det kan ju få en att känna värme om man så är ute i minus 30. Och ibland känner jag att de växer så fort så jag bara vill stanna dem lite för snart är vi där när de inte vill kramas och sitta med mamma och mysa i soffan och titta på barnprogrammen utan hellre vara med kompisar. Då kommer jag nog att sakna dessa stunder och allt plockande efter dem även om jag tycker att det är FÖR MYCKET plockande just för tillfället för det är leksaker överallt!

Samtidigt så när jag sitter med dem i knät och känner hur små och oskyldiga de är så funderar jag hur Äcklet har kunnat göra dem så illa. Hur kan man göra barn illa över huvudtaget förstår jag inte och jag kommer aldrig att förstå. Jag känner att man får beskyddarinstinkt på en gång när man ser ett barn vare sej det är mitt eller andras. Jag känner att såna människor som skadar barn dem finns det inte något straff för som räcker till. Sedan är det en känsla jag har som säjer att samhållet vill inte att detta ska existera därför så blundar man så mycket som man bara kan för att det inte ska finnas och det ska vara fin statistik.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur stort mörkertalet är på misshandel på kvinnor och barn inom hemmen. Jag tror att det skulle ge alla en chock om man kunde veta det för jag tror att det är mycket vanligare än man tror. Jag undrar även över hur många det är som precis som jag gjorde håller det hemligt för husfridens skull för man vet att det blir ett helvete om man berättar och det helvetet vet man inte om man överlever! En annan sak som nog döljer mycket är guds namn. Detta att det händer saker inom religionen men på något sätt så är det tillåtet. Det var för några år sedan tror jag som det kom fram att det var en som arbetade i en kyrka med ungdomar som hade utnyttjat dem men det tystades oxå ner. På något sätt så döljer man det som kan röra upp känslor och som gör att det inte ser fint utåt.

Tänk om någon hade bevakat oss i huset de hade aldrig trott att det var samma man som utsatte mej och barnen för detta som det var de mötte när de var ute och gick. Jag känner inte honom heller och ju längre tiden går och jag lägger mitt pussel  dessto mer inser jag att jag inte vet vem jag levde ihop med och skaffade barnen med. Det som är ännu hemskare är detta att han kunde manipulera så att det kändes som om det var mina egna beslut men nu inser jag att det som jag såg som egna beslut det var skörden av ett frö som han hade planerat i huvudet på mej. Det är hemskt att man inte vägar och kan se detta när man befinner sej mitt i det! Jag får glädja mej över att jag kan se det nu och framförallt att jag kan bearbeta det och en dag lägga det bakom mej.

Puss från Häxansurtant 

Idag var det operation sista julklappen som körde igång och det var främst till Liten som tanken var. Jag har nämligen haft problem kring hennes julklapp för eftersom hon är minst av tre så finns redan det mesta och det känns dumt att köpa dubletter bara för att man ska köpa så nu är jag nöjd och till på köpet så fick jag 50 minuters promenad oxå i minus 14 grader så nu har jag röda och fina kinder och o´nt i ryggen. Jag fick iallafall tag på dem och det är bara så att jag vägrar gå ut imorgon eller närmare jul för då får man ju trängas med alla andra som oxå är ute i sista stunden.

Detta med julklappar är faktiskt på gott ochh ont för i vissa fall tror jag att de kan ställa till mer problem än vad de ger glädje. Min vän bor inte tillsammans med barnets pappa men de  brukar ändå hjälpa sonen att köpa julklappar så att han har något att ge den andra föräldern. Detta år hade pappan inte hjälpte pojken att köpa något till mamman så det var deppigt imorse när han kom på att vem skulle hjälpa honom nu att köpa julklappen till mamma så idag blev det för henne att åka och köpa sin egen julklapp och det är väll inget problem i sej men det tar ju ifrån barnet denna glädje att kunna ge föräldrarna något på julaftonen.

Jag tycker det är sorgligt att det finns människor som kallar sej föräldrar men som inte förstår att det är ett ansvar att vara förälder och att man inte blir det automatiskt för att man har varit med och gjort barn. Jag skulle kunna dra tusen exempel på rak arm när inte han som kallas pappa till mina barn har brustit i det men jag tänker inte göra det men för mej så är det konstigt att man klarar av att kalla sej själv för förälder när man inte tänker på barnens bästa utan sitt eget först. Och tyvärr så tycker jag att det verkar finnas för många som bara är föräldrar på pappret ute i samhället och det kommer jag att tycka tills motsatsen är bevisad men hoppet lever genom att jag vet att det finns vuxna som tar sitt föräldraansvar fastän det kostar! Tack för att ni ger mej hopp!

Puss från Häxansurtant   

Idag hamnade jag åter igen i diskussion med min mormor. För ett bra tag sedan lovade jag mej själv att jag inte skulle låta detta hända fler gånger men varje gång jag pratar med henne så driver hon mej till en gräns där jag bara exploderar. Det är alltid mest synd om henne och hon är alltid sjukast och jag orkar inte med sånt. Jag vet att lyckan inte kommer och ringer på dörren utan man måste söka efter den själv och jag är väldigt mycket yngre än henne så jag tycker att även hon borde ha insett detta men inte då. 

Jag vet att mormor har haft en tuff barndom dör det förekom barnaga och hennes mamma satte andra före sina egna barn men jag känner ändå att man är sin egen lyckas smed och att man någonstans börde ta ett beslut ska jag fortsätta att leva som offer eller ska jag leva mitt liv i lycka. Och det är när vi kommer till denna diskussion som vi blir ovänner och vänder helt åt olika håll. Hennes försvar när man inte håller med henne och säjer ¨vad man sjäv anser att att man inte vet vad hon har varit med om. Nä det vet jag inte men hon vet inte heller vad jag har varit med om eller andra som hon pratar med. Jag tror att två personer kan vara med om samma sak men ändå ha en olika uppfattning om vad som hände men även att det är olika känslor. 

Diskussionen löstes upp igen av samma orsak som förra gången och det var att jag aldrig skulle acceptera att mina barn gjorde så som min morbro gjorde mot min mamma för ett tag sedan när han sa rakt ut att han hatade henne och att han inte ville ha henne som syster längre. Jag hade aldrig accepterat att mina barn sa så till varandra för jag säjer till dem bara de säjer att de inte tycker om varandra - sen beror det naturligtvis i vilken situation det är. Min morbror sa detta hemma hos mormor och hon hörde och sa inte ett ord, I mina ögon är det samma sak som att man godtycker att det ena barnet säjer så till den andra och det är här min mormor och jag blir osams varje gång. 

Min morbror vräkte ur sej mycket mer och kontentan var att han helt sa upp bekantskapen med mamma och det innefattar oxå oss barn känner jag. Och mormor tycker inte att hon samtyckte när hon inte sa något då utan att hon skulle ta det senare men det har ännu inte blivit av och det kommer inte att bli av utan hon gör allt för att knyta tillbaka till honom. Han beter sej som ett barn och har ingen kontakt med mormor heller och det hela är en soppa som inte ens går att beskriva. Det var inte det jag skulle ta upp men eftersom jag skrev det så är det troligen något som jag behöver. 

Mormors försvar när hin inte tycker som någon annan är att försöka göra så man tycker synd om henne. Steg ett är att hon säjer att man inte vet vad hon har gått igenom. Svar: Jag vet inte allt men detta var saker som hände när hon var liten och det är hennes val om de ska få kuva henne eller om hon vill bearbeta dem och gå vidar. Det är detta som gör att jag är så rädd för att bli kvar i offersynen som jag inte ens har kommit in i för att jag vet hur de är eftersom min mormor alltid är ett offer.

 Steg två: Det är att man ska komma tillbaka när man har vuxna barn. Här ser jag verkligen inte vart hennes problematik sitter för när jag ska förklara för mina vart problematiken är måste jag tänka tio gånger på att det blir en nivå som de förstår och att de förstår vad problematiken är om man har vuxna barn så har de erfarenhet och tänker på samma sätt som föräldern så då behöver man inte börja med nummer ett utan kan starta vid problemet. Ju äldre barnen blir dessto mer förstår de ju själva.

Steg tre: Det är att hon byter samtalsämne och det är verkligen att byta ämne för att inte behöva prata om det som är jobbigt. Eller så lägger hon över skulden på mej. Jag är så hård! Jag förstår inte hur hon tänker för det hon har med sej från barndomen det har lärt henne vad som är bäst!

Och då är min fråga är en dålig barndom en ursäkt för att sticka huvudet i sanden hela livet? Att bara ta de diskussioner som man vill ta och de andra pratar man bara bort. Idag när jag berättade att jag inte vill ha kontakt med min morbror i framtiden för att han representerar det som jag har flytt ifrån och det jag försöker rädda barnen ifrån då kommer ytterligare en idiot-kommentar att jag kan inte likna honom med Äcklet. Jo jag kan det för de har samma sätt att bemöta människor för vissa saker säjer man inte och man kan faktiskt säja saker på ett lämpligt sätt och ett olämpligt. Man behöver inte säja såna här saker inför andra för det är ännu mer kränkande.

Hon vet inte vad jag har varit med om heller och de få gånger som jag försökt att förklara delar så säjer hon bara att varför lämnade du inte honom då? Jag försökte hundra gånger men det är inte bara att lämna barnen i det helvete som man själv flyr från för då var det de som hade fått tagit alla bestraffningar. Jag fick höra att det är mer synd om henne för att hon har nedsatt syn trots att det är av en sjukdom och hon är gammal än för mej som blev det och riskerar att bli blind för en persons handling. Jag hade haft lättare att ta det om det hade varit av sjukdom och jag hade levt och fått sätt saker men jag säjer inte till henne att det är mer synd om mej än henne för alla ger det problem vart de än befinner sej i livet.

Jag går på terapi för att jag ska bearbeta det jag har varit med om och för att jag ska kunna lägga det bakom mej. Helt kommer jag aldrig att kunna göra det men det kan man inte med några erfarenheter och minnen för det är ju dem som gör en till den personen som man är idag. Jag hoppas att inte jag sitter där på min ålderdom och inte vågar se och blundar för allt och skyller det på mitt liv med Äcklet. Man måste våga ta nästa steg och gå vidare och det kan ingen annan än en själv göra. Det är svårt, tufft och jobbigt men lyckan kommer inte i brevlådan och man måste kämpa. Livet är till för att fyllas med upplevelser och det är ingen som serverar dem och det kommer även negativa såna med men man bestämmer själv i vilken utsträckning man låter det trycka ner en eller om man bearbetar dem och kommer vidare och får chansen till lycka!

Så mitt svar på min egen fråga är att man inte kan skylla på barndomen eller andra negativa händelser för det är jag själv som beslutar hur mycket de brgränsar mej men det är inte lätt och det tar tid att läka men man får lön för mödan den dagen som man mår bättre och solen lyser igen! Det gäller bara att man vågar se - och det vågar jag nu!

   PUSS från Häxansurtant 

Som person är jag van att hålla tio bollar i luften samtidigt som jag förberereder tio till att kastas upp men mina hjärnskador gör att jag inte kan hålla det tempot samtidigt som det bara blir kaos i huvudet när jag försöker. Idag inledde jag projekt "julhem" och det var det jag hade tänkt göra i lördags när pappa ringde och allt blev liggande. Så idag var planen att jag skulle städa och ställa alla tomtar som ligger i en hög på de ställen som de skulle vara. Jag är pedant och jag är vanemänniska så jag är noga och jag börjar överallt på en gång.

Resultatet som tidigare var ett perfekt hem blir nu kaos. Jag inser efter att ha gjort rent i köket genom att få en skinande diskbänk och spis och undanplockat och fint där om man inte tittar på matbordet så har jag påbörjade projekt både här och där och det slutar i att jag blir frustrerad. När jag fick resultaten så sa hon som undersökte och konstaterade att jag skulle avsätta tid och planera innan jag började med saker. Och i min frustration så frågar jag mej själv varför jag inte gör som hon sa och undrar hur jag ska kunna få hjälp av en hjärnskadeläkare och ett team om jag inte gör som de säjer. Det gör att jag blir ännu mer frustrerad för jag vill inte ha dessa skador och jag vill kunna göra som jag alltid har gjort och klarat av. I den vevan kommer även frustrationen över att en person har orsakat detta och då känner jag bara att min hjärna blir helt överbelastad av all frustration och inget blir bättre utan sämre eftersom inte hjärnan klarar av stress heller längre utan som det så fint heter ska jobba i sitt tempo och att det ska ta den tid det tar men hur gör man det som tidsoptimist också??!!??

PUSS från Häxansurtant som snart ska hoppa upp på kvasten och hämta barnen men kan glädja sej över att jag inte behöver dra tre pulkor i 3 dm snö för nu har de plogat

Idag kom dagen som jag hade hoppats att den skulle komma senare i livet - nämligen att jag fick berätta för barnen att någon som de håller av ligger på sjukhus och jag vet ju vilket som är deras minne av sjukhus. Det var oxå det första som Skruttan frågade om jag mindes och hur skulle jag ha kunna glömma det!

Förra gången som någon inom familjen låg på sjukhus var det jag som låg där efter den sista misshandeln. Jag var i alla regnbågensfärger och Skruttan ville verligen träffa sin mamma. Mormor och morfar hade förberett henne genom att säja att hennes mamma inte såg ut riktigt som hon brukade och att hon kanske skulle tycka att jag såg konstig ut (vilket jag gjorde). Hon bestämde iallafall att hon ville träffa sin mamma och när hon kommer in på mitt rum så vänder hon sej till mormor och säjer - Mormor jag känner igen min mamma! Det var ju det jag sa!!!!

Jag kan fortfarande se hennes lycka över att ha känt igen mej och jag kan känna värmen som kramen gav samtidigt som det gjorde så ont i varje blåmärke som fanns men det var värt det bara för den kramen. Sen satte hon sej bredvid mej och klappade på kinden och ögat och sa att pappa hade varit dum som hade gjort detta mot mej! Vilken glädje det var att se henne igen och dagen efter fick jag träffa de andra två och bara att se dem och att vi alla levde och hade kommit ifrån Helvetet!

Tänk va minnen som kan väckas!!

PUSS från Häxansurtant

Har ju redan stuckit ut hakan en del så jag kan ju slänga ur mej min nästa fundering också! Är det rätt att barn ska flytta mellan två hem när föräldrarna väljer att separera? Enligt mej så tycker jag inte att det är rätt för barnet känner sej inte hemma någonstans och sakerna som är barnets hos mamma finns inte när det är hos pappa! Man har på ett sätt när man bor hos den ena och på ett helt annat sätt när man kommer till den andra. Kanske är det inte heller samma regler som är på båda ställena utan att barnen måste ändra sej efter det oxå vart det befinner sej. Är detta rimliga krav att ställa på ett barn som inte valt att bli till eller har fått välja sina föräldrar? Jag tycker inte det och egentligen så tycker jag att det är föräldrarna som ska flytta till barnen för att ha dem inte tvärs om! Det är bara att tänka skulle jag som vuxen kunna leva under dessa förändringar och jag tror inte att många skulle svara ja och att de skulle må bra av det men det förväntas av barnen. Kan detta vara en av orsakerna till varför barn är osäkra och känner att de inte har ett hem och föräldrar som stöttar dem?

PUSS från Häxansurtant   

Idag mitt i förberedelserana för kvällsmat och sedan lördagsmys med barnen så ringde min pappa och säjer att mamma är på väg till sjukhuset med ambulans. Mitt hjärta hoppade direkt upp i halsgropen för innan min mamma åker ambulans då är det på gränsen till att hon ska vara död. Det visade sej att hon haade fått jätteont i bröstet och att hon då hade gått och lagt sej. Sedan hade hon jätteont och det hade blivit två "knäppar" till och då hade pappa ringt efter ambulansen. Och på en gång så väller det bara upp så mycket inom mej med funderingar och panik.

Eftersom jag lever som jag gör så är det inte det lättaste att ha någon som kan passa barnen så de jag har är mina föräldrar sen finns det ingen mer. Och eftersom omständigheterna kränglar till det så är det inte precis så att jag kan ringa en kompis heller och höra om de passar barnen åt mej medans jag åker  in till sjukhuset eftersom de bor många mil bort. Så det blev att jag blev sittande här hemma med tankar som snurrade i huvudet och samtidigt skulle man försöka att vara som vanligt till barnen. Och jag känner bara mer och mer vad sårbar min situation är.

Samtidigt kommer detta att tänk om hon skulle dö! Det låter hemskt att säja men det var då jag kom på alla saker som jag borde ha sagt till henne medans jag kan men inte gör. Jag kommer säkert inte heller att göra det nu efteråt heller och nästa gång ja då kommer det att vara samma sak igen. Varför säjer man inte det man känner för medans man har chansen??!!

Efter flera timmar ringer pappa och berättar att de inte har hittat något fel på henne men att hon fortfarande har jätteont i bröstet och att de ska akutröntga henne och se vad det är som är fel. På ett sätt hade det känts bättre om de hade hittat vad felet är på en gång för nu känns det mer ovisst. Samtidigt så känner jag mej som en stor egoist som ens kan tänka att jag inte orkar med mer nu. Det känns som om jag har uppfyllt min olyckskvot för hela mitt liv nu och jag vill bara kunna leva ett "vanligt" liv vad nu det innebär. Jag vill kunna ringa till H och bara säja att jag har problem med vilken sås jag ska ha till köttet på kvällen men om den dagen kommer så kanske jag kommer att tycka att det är ett stort problem också men just nu så känns det att jag hellre skulle vilja ha det än dessa jag har nu.

Tänk när man var i tonåren och tyckte att mamma var det värsta som fanns och bara var pinsam och att man hade världens största problem då. Det var tider det! Jag hade jätteproblem vet jag om hur jag skulle få pengar till stereon som jag ville ha men vilken lycka det var när jag hade sparat till den. Bara vad man skulle ha på sej dagen efter var ett stort problem då så kanske sitter jag om några år och tänker att det var bättre förr fastän jag inte tror att jag kommer att tänka så.

Nu ska jag ta och kolla om de har hört något nytt om mamma!

PUSS från Häxansurtant    och ta hand om dem ni tycker om