.....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig var det en lättnad när det hände. Jag vet att vi hade inte kunnat samarbeta, barnen, fastän de var små, bad mig om att aldrig mer behöva komma tillbaka dit och för mig fanns det inget annat alternativ. Att alla myndigheter stod på min sida gjorde att jag visste att detta var det rätta. Att ett virus skulle få mig att inse hur ensam man är i denna situationen har aldrig ens slagit mig innan. 

Jag kan erkänna att jag många gånger varit bitter över att jag inte haft någon att bolla med eller dela ansvaret med när beslut ska tas, nya saker behövs för att barnen ska klata av skola och vardag men jag har löst det. Nu insåg jag plötsligt att försvinner jag så finns INGEN för barnen. Jag är verkligen helt ensam som jag känt det i många år och jag erkänner jag hade kunnat skaffa någon ny att leva med men har man inte förtroendet för människor så är det inte en möjlighet för mig. Jag har haft nätter och dygn när jag varit vaken med barnen och bearbetat deras minnen, fått övertyga dem om att ingen kommer att komma för att hämta dem tillbaka till den platsen som de inte vill återvända till som ständigt dykt upp i deras drömmar, jag har suttit med dem när sömnskräcken kommit men för mig har det varit så det ser ut i våran vardag. 

Att jag är den som lägger mig med dödsångest för att jag tidigare läst hur viruset tagit ännu ett liv det fanns inte i min värld, och det skrämmer mig. Jag vet att ingen människa är lovad att leva tills den dagen de känner sig redo att somna in men för mig blev det en mardröm att jag inte vet när eller ens om jag blir smittad och hur det kommer påverka mig. Att veta att jag har 3 individer som är beroende av mig och som jag en gång räddade från helvetet inte har någon om jag försvinner som de känner förtroende för gör så enormt ont i mig att det känns som jag slits sönder. Jag har gjort ALLT för att skydda dem och låta dem vara barn och ibland undrar jag fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda?!? Svaret kommer jag aldrig få utan kan bara luta mig tillbaka mot de orden jag fick höra 2009  av en polis"Du gjorde det bästa du kunde i situationen du var i och med det du visste där och då"

Kod för att importera min blogg till Nouw:

6323869374

Jag vet att jag lagt ut massor av  personliga inlägg men detta kommer nog ändå att räknas som det mest personliga, för att jag  lämnar ut mig på ett otroligt privat plan. Självkänslan sitter inuti säger många men jag vet att den sitter ihop med det psykiska och fysiska och den som säger något annat vet jag inte vilket liv den levt.

För 7 år sedan lite dygt fick jag höra att jag skulle inte ha överlevt den sista misshandeln. Det fanns inte en fläck på min kropp som inte var täckt med blåmärken eller andra märken och skador fanns på insidan och jag insåg att detta är något som jag kommer att få leva med. Att upptäcka att min högra fot och ben inte alls ville följa med mig när jag gick var en chock men att sen upptäcka att jag hade haft 2 armar som löd mig men nu levde sitt egna liv tror jag inte var mindre jobbigt. Att öppna munnen och säga något som inte alls var det jag hade tänkt eller inse när jag kom till slutet av meningen att jag inte mindes hur jag börjat var som att känna att jag ger upp här och nu. Att stava var ett mysterium och att kunna skriva ner en mening som var begriplig det var bara att glömma. När det var som mörkast kom min dotter in på min sal och hennes första kommentar var "Mormor jag känner visst igen mamma även om hennes skinn ser annorlunda ut" Efter den kommentaren väcktes en överlevnadskänsla hos mig som försvann när läkaren kom in och ville prata med oss allihop. Vad som blev sagt under det samtalet finns olika uppfattningar om för alla snappade vi upp olika saker. Det enda jag hörde var att jag hade hjärnblödningar som skulle resultera i skador och de visste inte hur många funktioner jag skulle få tillbaka. När min dotter kommer och kryper upp i mitt knä hör jag orden "du kommer inte att kunna gå mer och hela livet kommer att bli förändrat och påverkat" I den stunden bestämde jag att jag skulle kämpa för att visa att de hade fel och att jag skulle kunna återhämta mig. Det har kostat mycket men jag återhämtade mig och satte mig aldrig i rullstolen som jag skulle sitta i enligt dem och steg för steg har jag kommit tillbaka.

Där och då startade jag min resa som handlade om att överleva för det var ju det enda jag kunde göra, jag ansåg att det var en vinst.

Nu 7 år senare har jag startat en Hälsoresa  för att jag inser att jag men även barnen förtjänar en mamma som lever, inte bara överlever, som orkar göra de där sakerna som förgyller vardagen. Jag valde att lyssna på dem som sagt till mig så många gånger att om jag mår bra då gör även barnen det och idag kan jag erkänna att dessa personer hade rätt även om jag inte insåg det då när de sa det. Jag valde att ta en utmaning när den kom i min väg och jag ångrar inte en sekund att jag skickade iväg en motivering som kändes ärlig. Jag fick chansen för att det fanns de som trodde på mig (vilket jag inte är van med i alla lägen) att satsa på att jag skulle må bra igen och att jag skulle få bygga upp kroppen som jag så länge hade misskött. Jag kan erkänna att jag var skeptisk när jag gick in i detta för jag tänkte att jag har så många gånger fått höra att jag ska få hjälp med en det ena än det andra men det har inte blivit så men nu blev det så och jag vill dela med mig av det resultat som jag fått de 3 veckor som jag gjort denna resa för att få en bättre hälsa och att bli nöjd med mig själv.

Jag kan erkänna att den bilden som mött mig i spegeln under den senaste tiden har inte känts som jag. Jag som alltid har tränat och varit aktiv såg en person som hade fått mage och allt kändes dallrigt. Ja jag har fått lära känna mig själv genom åren men att se detta var något som jag inte kunde acceptera bara. Mina mål var att gå ner x antal kilo, att komma igång med träningen vilket jag fått höra att jag aldrig mer skulle klara samt att få leva igen, inte bara överleva. Jag ville verkligen känna att jag levde. Med tveksamhet om detta skulle funka efter alla mina andra försök med LCHF, 5:2 och ja jag har nog gått igenom listan med dieter så skulle jag få resultat utan diet. Resultatet kom fortare än jag någonsin vågat tro.

Redan efter 2 dagar börja jag känna en energi som jag inte kan säga när jag senast hade. All energi försvann inte av att göra de saker som var tvugna att göras utan det fanns över till att engagera sig i barnen och hitta på saker och ändå så var jag inte som en urvriden trasa när kvällen kom. Det kändes som att vinna högsta vinsten. Samtidigt började jag se och känna att saker hände med kroppen och detta blev bara mer och mer ju fler dagar som gick på resan.  

Jag klarade av mitt första gympass med en timme på löpband och sedan ett pass styrka efter en vecka och detta hade läkarna tom sagt att jag inte skulle klara. Det var med stolthet och tårar rinnande på kinderna som jag lämnade gymmet. Under de här 3 veckorna som gått så har jag orkat gjort mer saker än sammanlagt på ett år innan och det är en känsla som får en att växa.

När jag var tonåring fick jag Acne Rosacia i ansiktet och detta har jag inte varit utan mer än när jag medicinerat. Detta försvann under den första veckan och bara det gjorde att det var roligt att titta i spegeln igen. Jag kunde se när jag titta på mig själv att där fanns en energi och utstrålning som jag glömt att jag haft. Jag började även få frågor från andra vad jag hade gjort för jag var inte samma person längre och ändå hade jag inte berättat för någon innan jag startade detta. Jag orkade ha kontakt med människor igen och jag kände en glädje som inte funnits där innan. Min kroniska migrän försvann mer och mer och i vecka 2 bestämde jag mig för att återigen sätta ut den medicinen och prova även om jag visste att det kommer resultera i att bli liggande. Jag vet inte om jag eller omgivningen är mest chockade över att jag nu 10 dagar senare inte behöver ligga pga huvudvärk eller tagit medicinen igen. Min medicin mot PTSD tog jag också bort trots läkarens varning och har inte mått så här bra på år. Det är första gången på över 7 år som jag inte äter mediciner morgon och kväll eller ens vid behov. Det känns som om min kropp håller på att bli hel och jag tillsammans med den. Jag kan sova igen och har ännu inte haft en vakennatt eller att jag vaknat upp av mardrömmar och jag har fått en ro i kroppen som inte kan beskrivas med ord.

Idag kör jag 2 pass per dag bara för att jag njuter av det för jag klarar både styrka och kondition utan att jag känner att jag har värk och i rygg, knän eller resten av kroppen som jag haft under åren utan att ha tränat. Jag känner att  jag håller på att ta tillbaka mig och mitt liv. Jag är inte nöjd med att bara överleva och få tiden att gå tills jag får lägga mig igen utan nu vill jag njuta av alla möjligheter som kommit under resan att jag bestämmer inte min värk

Vikten....ja den har jag fått som bonus med livskvalitén och en kropp som jag känner att jag inte behöver skyla med massor av stora plagg. Min självkänsla växer med allt det som händer och jag känner att alla de ord jag fick höra tidigare de påverkar mig inte längre för jag har fått bevisa för mig själv att jag klarar det som jag bestämmer mig för. Ibland är det verkligen så att bilder säger mer än ord och därför väljer jag att visa detta istället för att skriva mer om detta

Jag kan inte med ord säga vad allt detta betytt eller betyder för mig. Ger er därför chansen att se vad det handlar om

http://scassociation.se/cellreset58.html

Bara för att jag anser att detta är ett av det bästa valet som finns så tycker jag att ni ska ge det en chans och satsa på er själv och eran hälsa. För att få förtur, ange ensammalejonmammans blogg när ni fyller i formuläret och så hoppas jag att just du tar chansen att få ett bättre liv. Jag kommer i alla fall att fortsätta på min resa och ta chansen att få det liv jag önskar mig och verkligen leva det. Hoppas att vi ses på resan

KRAMAR FRÅN EN SOM FÅTT LIVSGLÄDJEN TILLBAKA    

Är det fel att stå upp för sig själv eller gör jag det på fel sätt? Jag är inte den personen som tycker och tänker och inte säger det men samtidigt så förväntar jag mig att det är precis det som andra människor ska göra till mig med ~ säga det direkt till mig istället för att jag ska få höra det från andra eller att jag ska få höra det som en kommentar som bara "råkar" hoppa över deras läppar när de redan har passerat. Är det farligt om man står och säger vad man tycker, känner tänker och det blir en diskussion? Är det inte precis det som vi lär våra barn och som de lär sig på dagis och skola att man löser saker genom att prata om det för hur ska man annars lösa det? Nä jag är inte dum jag vet att allt går inte att lösa genom att man pratar om det men man kommer en väldigt bra bit på väg genom att göra det och att kunna acceptera att alla människor kan inte ha samma uppfattning och tanke. 

Jag är den udda människan i samhället som inte infinner mig i alla de sociala reglerna som finns bara för att de finns där. På stället där jag bor ska man lyssna på vad alla säger och bilda sig en uppfattning om alla utifrån det. Vissa är okej att umgås med och andra mindre och sen finns det de som är ren synd att umgås med. Där går jag mot strömmen helt. Jag umgås med de jag vill och jagbildar min egen uppfattning, jag är den som uppfattas som den "aviga" typen för jag släpper inte nån nära innan jag fått en uppfattning. Ja jag går säkert miste om en del som jag skulle kunna umgås med men lätt fångat lätt förgånget Jag vill ha de personer runt mig som jag trivs med och som jag litar på och vad är faran med att bilda sin egen uppfattning jag förstår inte det för tycker alla om samma godis eller glass? Måste det då vara så att jag tycker om samma personer som alla andra tycker om. En annan sak som jag inte förstår är varför man på en gång när man fått reda på en sak måste berätta det för allt och alla vare sig det är sagt i förtroende eller som vänner mellan Tror man att man stiger för de andra då? Är det bara jag som tänker att vad händer då om jag berättar något för den personen? 

Jag kan se en person som står upp för sig själv och tänka att den är stark och den vet vad den vill men på en gång när man är tjej och gör det så är man kaxig, bitch och jag vet inte allt. Kan man inte bara accepteras för att jag har vuxit och jag vågar visa vem jag är men samtidigt så accepterar jag dig för den du är och vad du står för men jag kommer inte låta någon trycka ner mig mer för det hände under en allt  för lång tid och det tog för lång tid att bygga upp mig själv men framför allt att hitta mig själv igen. Det behövs väldigt lite för att jag ska falla på min stig och fundera om jag förtjänar min plats här på jorden men för varje gång som jag vågar stå upp för mig själv så blir fallet mindre och jag reser mig fortare. Jag har ärr på min insida som jag inte visar eller blottar förän någon kommer mig riktigt nära men det behövs inte mycket för att de ska rivas upp och kanske just därför låter jag inte så många komma mig nära för det gör ont när de rivs upp och det krävs tid innan de läks igen. Det finns minnen som sover just nu men det finns lukter, ord handlingar och rörelser som väcker dem till liv som gör att hela det liv som jag byggt upp för mig och trollen bara rasar sönder för jag hamnar som på en filmvisning där mitt förra liv visas och kag vet inte var knappen finns för att jag ska kunna stänga av filmen där jag sitter på första parkett. Det är bara så att alla människor som man möter har något som de kämpar med, bär på eller kämpar för så kanske ska man inte vara så snabb att döma, säga det som man precis fick höra eller som man fick se utan tänka till en gång till innan orden lämnar ens mun för orden kan göra större skada än nytta och kanske är den du pratar om en bättre vän och person än den du just är på väg att berätta det till

  CRAMAR   

Cramar 

Jag undrar ibland om jag har en skylt i pannan där det blinkar "Kom till mej så hjälper jag dej för jag lyckas alltid" och just nu så känns det som att jag har gjort det igen ochvarför är jag ens förvånad?! Jag borde ha fattat det redan dagen som goa G sa till mej att jag var som en hötapp mellan 2 åsnor att jag skulle säja "tack och hej detta befattar jag mej inte med. Vad situationen handlar om tänker jag inte skriva om eftersom jag inte lämnar ut andra på denna blogg så därför kommer detta inlägg att låta rörigare än vad jag redan brukar låta men det bjuder jag på för ni som har läst denna ett tag vet ju att jag brukar snurra runt en hel massa. 

Hur jag än tänker just nu så känns det bara som att den frågan som snurrar runt i mitt huvud är: Ljuger de för varandra eller är det mej som de ljuger för?

Jag är rak och ärlig och står för det jag säjer och tycker även om det inte alltid uppskattas men jag kan inte vara på något annat sätt och jag förväntar mej att andra är det mot mej med. Just nu så känns det bara som att jag får för många variationer av en soppa som jag inte har med att göra egentligen men ändå blev indragen i och som jag tycker för mycket om människor som blivit drabbad av och ändå kan jag inte låta bli att känna mej själv så lurad och att alla varningsklockor som finns just nu spelar melodi på melodi inom mej. Orsaken till detta är att när jag pratar med den ena så får jag en version men när sedan den andra berättar samma sak så låter det helt annat. Vem ska man då tro på? Jo antagligen så ska jag tro på mej själv och bara dra mej tillbaka till någon plats där jag slipper ha en roll och det är just detta som känns mest aktuellt just nu. Varför är det så svårt för människor att vara ärliga jag kan inte förstå det? Sen finns det saker som man inte behöver berätta det är en annan sak men jag skulle aldrig svara med ett oärligt svar om jag fick frågan. 

Jag känner att om jag behövde vara oärlig så skulle jag hellre leva ett liv där jag var helt ensam för jag klarar inte av det. Mina troll brukar säja till mej att det är den enda gången som de ser mej arg när de ljuger för mej och det är verkligen det värsta jag vet efter att ha levt ihop med en person som ljög om precis allt. Jag klarar inte utav det! Sen spelar det ingen roll vem lögnen kommer ifrån eller varför den kommer för den är lika oärlig, Gör mej hellre ledsen med sanningen än lycklig med lögnen för det är ingen äkta lycka. Och vem blir jag mitt i "cirkusen" när jag vet vad den ena sa vi ett tillfälle till mej och sedan får höra vad den samma sa till den andra berörda parten för att försvara sej nästa gång ~ jo jag känner mej som en lögnare men jag vill inte bli indragen i detta spelet mer än jag redan är för jag känner mej precis som han sa för några dagar sen som höet mellan två åsnor. Jag vill inte känna mej falsk för det är det sista jag är men just nu känner jag att det är det jag känner mej som när jag ser mej själv i spegeln............

Jag har lärt mej under resan som jag gjort att man måste leva livet ärligt mot sej själv och kan jag inte göra det i detta så är det kanske bättre att dra sej tillbaka till min "bergstopp" och dingla med benen tills jag ser vilken som är den rätta vägen att gå för mej för just nu mår jag inte bra på insidan av det som händer runt mej.

  CRAMAR