Eller är det bara jag som får massor med motstridiga tankar och känslor inom mig när det blir tal om att få hjälp?!?! Det spelar ingen roll från vem samtalet kommer så väcker det samma raktion och jag börjar genast att analysera vaje ord som sägs, varje tonläge som används och jag lyssnar på orden som sägs men lyssnar också samtidigt efter orden som inte sägs, När samtalet är över så böja själv överanalyserandet när jag verkligen sönderanalyserar allt som sagts och inte sagts och letar efter det som jag kan tolka. Jag behöver inte förklara tror jag att detta tar mer energi än det oftast tar att göra sakerna själv och att jag därför har väldigt svårt att ta emot hjälp. Dock finns det ju vissa situationer där jag är tvungen att ta emot hjälp och det är då själva ifrågasättandet kommer ~  inte av den som ska hjälpa utan av avsikten.

Om jag ska få hjälp som "mamma" är jag rädd att jag inte anses klara av min mamma roll även om jag vet innerst inne att jag klarat av 99 saker av 100 och att jag erbjuds detta som avlastning. Kanske beror det på att jag i mitt förflutna dagligen fick höra hur värdelös jag var både som mamma och person och att jag inte klarade något så att jag nu måste bevisa för mig själv att jag ska klara allt även om det inte är mänskligt eller så är jag livrädd för att det ska kunna vändas emot mig i en ev vårdnadstvist. Eller så beror det på min envishet att hela tiden ska jag klara av ALLT på egen hand. Jag vet bara inte varför jag inte kan se till de saker jag klarar av som mamma istället och ta emot hjälpen jag kan få när jag ändå har trollen på heltid själv

Om jag ska få någon hjälp som person så funderar jag vad som ska tänkas om mig som person som inte klarar av det själv Att jag har fått mina skador det vill jag inte helst tänka på och att jag klarade att ha många bollar i lufen samtidigt och klara av det innan skadorna men att acceptera att det inte är så idag det har jag svårt att acceptera vissa dagar och då kanske det vore en fördel att kunna ta emot den där hjälpen istället för att analysera sönder varför. Alla människor behöver hjälp ibland det förstår jag när det gäller andra men tydligen inte mig själv för där sätter hjärnan in på andra spår

När det kommer till att få hjälp här hemma då sätter hela kroppen in i en protest. Här hemma är det ett stort revirtänk för det är mitt "fredade~område" och i mitt förflutna fick jag inte tycka eller tänka som jag ville hemma så här är det taggarna utåt när någon annan än trollen ska komma och försöka hjälpa till eller förändra. Jag kan inte förklara mer än att det är "våran fredade plats" där vi för första gången på år äntligen fick känna att vi kunde göra som vi ville utan att vi blev bestraffade och det känns som att det behövs så lite för att det ska rubbas. Tror inte att någon kan förstå det om man inte levt i den situationen. Har svårt att någon ens diskar åt mig för integriteten är så hög här hemma på "vårat revir" så det är nog inte lätt att komma in här heller 

Det känns som att en hjälp ska just vara hjälp och underlätta inte vara en belastning men det är inte lätt att förklara för någon hur jag känner det, vad det är som triggas i gång på insidan när någon bara är vänlig och ska försöka underlätta. Jag vet att om jag inte bar på min ryggsäck så skulle jag inte reagera som jag gör men nu bär jag på den samtidigt vet jag att jag måste våga ta de utsträckta händerna för att se att hjälpen jag får idag inte är bestraffande händer som kommer med hån och slag efteråt för om jag inte vågar ta emot hjälp så får jag ingen ny erfarenhet som ger mig nu erfarenhet. Känns som om jag hela tiden ger mig ut på ny mark och som för varje steg jag tar så ska jag testa om den håller och när man inte har tilliten till människor för att man är för bränd så är det inte lätt att lita på att de händer som sträcks fram ska hjälpa en framåt itället för att göra färden framåt jobbigare. Undra om denna känsla kommer att försvinna någon gång att det är ny mark jag utforskar och att hjälpen är lätt att ta emot eller att det finns tilltro till människor runt mig för hur det än är så har jag i min nya del av livet mött människor som visat att det finns godhet

  CRAMAR   

Idag roade jag mig och trollen med att åka till en julgransplundring som var i en gymnastiksal en bit bort. För ett tag sedan hade det varit en omöjlighet för att det hade fått min panikångest att nå en nivå som jag inte hade klarat av men idag så valde jag att se det som en utmaning som jag hade fått av min psykolog och när jag väljer att se det från den vinkeln så går det på ett miraklulöst sätt lättare. Jag önskar att jag kunde förklara varför men samtidigt får jag väll finna mig i att jag inte kan få svar på allt och vara nöjd med allt som kan underlätta 

Att komma in i en sal där massor av barn i olika åldrar samlats för att dansa ut julen, vänta på att tomten ska komma och ha massor av förväntningar på hela tillställningen kan verkligen höja en ljudnivå som redan är hög. Känns som att min tinnitus har en helt annan tonart än den hade tidigare men det är det värt när det är nöjda troll som man åker därifrån med   

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera i bilen under resan hem om det är min PTSD eller om det är mina hjärnspöken som spökar och sätter igång alla tankar och funderingar hos mig eller om det bara helt enkelt är min längtan att förstå mig själv igen. Jag kan komma på mig själv att sitta där och bara titta på alla "normala familjer" som är där och ännu en gång kommer minnena som en film över mig och jag inser hur helt annorlunda våra liv var då mot vad alla trodde att det var. Ja jag inser nu efter att jag pratat med min "bästis" att hon reagerat över att jag alltid var ensam med att göra saker hemma och med barnen men jag trodde inte att andra runt oss upplevde det så utan att det var som jag fick höra det jag som bara gnällde och ställde för höga krav när jag sa att jag kände mig som en ensamstående förälder med sambo som levde sitt eget liv. Att jag bestraffades för uttalandet gjorde inte skulden mindre och jag tog inte upp ämnet mer. Jag kan känna en saknad att vi aldrig haft det där familjelivet när jag ser de där familjerna vara där tillsammans och samtidigt så snurrar frågan inom mig "Värdesätter ni det ni har eller tar ni det bara förgivet för att det är så det ska vara när man är en familj?" 

Jag vet att man inte vill veta om att det finns familjer där barn blir slagna, barn får se sina mamma bli slagen med både ord och slag men det är sanningen även om jag önskar att ingen skulle behöva uppleva den. 

För ett tag sedan blev jag stående och prata med en pappa som har en dotter som är i samma ålder som ett av mina troll. Han har ett förflutet som inte heller är som "vem som helst" och det gör att vi kan prata om de där sakerna som man inte pratar om med alla om för de skulle ändå inte förstå Vi kom in på detta med samvetet som man har som den föräldern som får se barnets reaktioner på det som hänt och att man hela tiden försöker kompensera barnen för det som varit och de sår som de fått. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka dit i tankarna gång på gång för det kändes som en lättnad att det var någon mer än jag som kunde se på sig själv från detta perspektivet för omedvetet ibland och medvetet andra gånger så försöker jag kompensera dem för det som de har med sig i ryggsäcken. Jag känner skuld för det som de föddes till även om det inte var jag som orsakade smärtan och såren men jag hade önskat att jag hade kunnat ge dem så mycket mer när livet började. Samtidigt försöker man som mamma att förbereda dem på livet som kommer ~ det är en svår balansgång och jag vet inte om jag alltid gör rätt men jag väljer att lyssna på mig själv när det gäller dem, att ta råd av dem som har större kunskap när jag känner att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå och höra min morfars ord när jag tvivlar på mig själv som mamma ~ Har man gjort sitt bästa så kan man inte göra bättre

Jag tror att när man blir mamma så får man ett till hjärta, sitt mammahjärta som för resten av livet kommer att kämpa för barnens bästa och göra ont när det inte är för barnens bästa och jag tror även att det känner av när andra barn far illa, mitt gör det ialla fall. Jag tror även att man får ett större samvete för det känns som att jag hela tiden har dålligt samvete för något när det gäller trollen även om jag vet att mycket av skuldkänslorna ligger i min PTSD och den spelar in på samvetskänslorna. 

Jag vet att jag kan inte göra något åt det som en gång var och jag kommer få leva med min "filmvisning" av minnen som kommer när jag inte vill det men framtiden kan jag påverka. Jag är inte Gud så jag kan inte styra något men jag kan göra mitt bästa för att vi ska ha fina minnen av det som är våran del av livet och jag hoppas att vi en dag när vi sitter och tittar tillbaka på den kan le och minnas den med glädje även om vi inte är en av de "normala familjerna" 

  CRAMAR   

......ärligt mot sig själv! Men hur gör man det när det känns som om man hela tiden måste kompromissa med att antingen svika sig själv eller andra i de val man gör i livet och jag i min natur är en sån som avskyr att såra andra. Samtidigt vill jag inte att det ska vara så lätt som det är att svika mig själv och det som känns rätt innerst inne för mig. 

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra av min älskade H att jag är "brutalt ärlig" och att det är det som hon uppskattar med mig att jag inte lindar in saker, att jag säger vad jag tycker, tänker och känner dessa timmar när vi suttit och nött och blött saker ut och in och sett problemen ur alla vinklar som går att se dem ur men ändå är det så "lätt" att vara det mot andra men så svårt att vara det mot mig själv. Jag som avskyr falska människor och inte är falsk mot någon är det mot mig själv ~ hur illa rimmar inte det....... jag som inte sviker dem jag älskar och ändå gör jag det gång på gång mot mig själv är det ett bevis på att jag än idag inte har lärt mig att älska mig själv? Det vore så enkelt att bara skylla det på mitt förflutna och en del av skulden ligger nog där med men samtidigt så ligger nog största delen i att jag är så rädd i att såra andra men så van att inte se till mig själv att detta är det lättaste att göra. Gamla hjulspår är alltid de lättaste att följa för de följer den vägen som man vet vart den redan leder medan man måste jobba för att få nya hjulspår och det är en ovisshet att inte veta vart de leder. 

Under min terapi har jag så många gånger tagit upp detta ur olika synvinklar att jag sviker mig själv men jag har nog aldrig förr satt orden på dem som jag gör nu denna gången som jag analyserar detta. Min första terapeut som jag hade efter den sista misshandeln sa till mig att jag skulle minnas en sak från henne: Livet och minnena är som ett hjul och de kommer tillbaka gång på gång. Varje gång som de dyker upp så behöver de bearbetas en gång till men det är inte i samma vinkel eller på samma sätt som man gjorde det gången innan utan man måste vara öppen för att se dem ur nya vinklar med nya ögon och möta dem med den nya erfarenheten som livet gett en.. Jag inser att hon hade så mycket insikt i dessa ord men det krävs så mycket mod för att göra detta. Hon skrapade upp mig från ingenting och vågade tro på mig igen och ge mig tron på att jag skulle klara det som låg framför mig och jag gjorde det nu måste jag tro att jag klarar av det som ligger i dessa ord med. 

Min terapi som jag går på nu har lärt mig i de utmaningar som jag får vecka efter vecka att det är så otäckt lätt att falla tillbaka i de olika mönster och beteenden som jag hade för att överleva när jag befann mig i Helvetet. Utan dem hade jag inte överlevt då och det lärde sig kroppen fort nu måste jag lära mig att jag behöver inte dessa beteenden längre för de stjälper mig istället för att hjälpa mig. Jag vet att jag måste och borde lyssna på den rösten som jag har inom mig för den säger mig vad som är rätt för mig och vad jag behöver ändå så tystar jag ner den. försöker rusa i från den och tänka på vad alla andra behöver, känner eller kommer att känna om jag lyssnar på mitt innersta. Varför tänker jag inte istället på vad jag skulle känna om jag lyssnar på denna rösten och gör som den säger........ jag vet att jag skulle känna lättnad och frihet för den vet vad jag behöver för det är mitt jag som är den rösten. Det som alla lyssnar till när de ska ta beslut och veta vad som är rätt för dem eller vad som inte är rätt. vad de känner eller tycker men istället väljer jag att lyssna på det som berättar för mig vad alla andra kommer att tycka, tänka och känna om jag lyssnar och gör det som känns och är rätt för mig. Ändå vet jag att de gånger som jag gått efter mitt innersta så har det blivit helt rätt och jag har känt en frihet som inte kan förklaras med ord. 

Min psykolog brukar många gånger säga till mig "Om det var din bästa vän som hade det så här/ kände så här/ berättade det här......... eller att du såg att hon kände så här och mådde så här vad skulle du säga, göra och tycka?"

Jag behöver inte ens tänka efter de gångerna för jag vet att jag skulle inte döma henne så hårt som jag dömer mig själv, jag skulle berätta för henne att hon skulle lyssna på sig själv utan att bry sig om vad alla andra skulle tycka eller tänka för hennes känslor är det som är viktigast och att det blir bäst för henne och de som är närmast henne. Jag skulle berätta för henne hur duktig hon är som klarar av allt det hon gör och samtidigt klarar av att stå på sig utan att hon ens ska känna den minsta lilla gnutta skuld för att det kan såra någon för hon måste för det första tänka på vad som är bäst för henne och hennes familj. Jag skulle finnas där för att visa henne att det hon känner där inne är rätt och att hon inte är ensam och att hon ska lita på de där känslorna som säger henne vad hon ska välja/göra. 

Det är precis det jag har gjort de där timmarna som vi blött och nött och jag varit "brutalt ärlig" och ja det är lätt att vara det mot andra men det är så förbannat svår att vända dessa ord tillbaka till sig själv även om det är vad jag vet är det rätta just nu. Jag vet vad som är det rätta när jag måste kriga för mina barn för då blir andra lidande än jag och de som är de viktigaste för mig men det är ännu alldeles för lätt för mig att sätta mig själv i ett "rum bakom alla andra" 

  CRAMAR