.....och påverkade en hel värld och ändå var inte jag beredd på den effekt den skulle få på mig. Jag är alltid personen som insett att den dagen jag fick ensam vårdnad utan umgänge så stog jag ensam med barnen och hade allt ansvar och för mig var det en lättnad när det hände. Jag vet att vi hade inte kunnat samarbeta, barnen, fastän de var små, bad mig om att aldrig mer behöva komma tillbaka dit och för mig fanns det inget annat alternativ. Att alla myndigheter stod på min sida gjorde att jag visste att detta var det rätta. Att ett virus skulle få mig att inse hur ensam man är i denna situationen har aldrig ens slagit mig innan. 

Jag kan erkänna att jag många gånger varit bitter över att jag inte haft någon att bolla med eller dela ansvaret med när beslut ska tas, nya saker behövs för att barnen ska klata av skola och vardag men jag har löst det. Nu insåg jag plötsligt att försvinner jag så finns INGEN för barnen. Jag är verkligen helt ensam som jag känt det i många år och jag erkänner jag hade kunnat skaffa någon ny att leva med men har man inte förtroendet för människor så är det inte en möjlighet för mig. Jag har haft nätter och dygn när jag varit vaken med barnen och bearbetat deras minnen, fått övertyga dem om att ingen kommer att komma för att hämta dem tillbaka till den platsen som de inte vill återvända till som ständigt dykt upp i deras drömmar, jag har suttit med dem när sömnskräcken kommit men för mig har det varit så det ser ut i våran vardag. 

Att jag är den som lägger mig med dödsångest för att jag tidigare läst hur viruset tagit ännu ett liv det fanns inte i min värld, och det skrämmer mig. Jag vet att ingen människa är lovad att leva tills den dagen de känner sig redo att somna in men för mig blev det en mardröm att jag inte vet när eller ens om jag blir smittad och hur det kommer påverka mig. Att veta att jag har 3 individer som är beroende av mig och som jag en gång räddade från helvetet inte har någon om jag försvinner som de känner förtroende för gör så enormt ont i mig att det känns som jag slits sönder. Jag har gjort ALLT för att skydda dem och låta dem vara barn och ibland undrar jag fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda?!? Svaret kommer jag aldrig få utan kan bara luta mig tillbaka mot de orden jag fick höra 2009  av en polis"Du gjorde det bästa du kunde i situationen du var i och med det du visste där och då"

Undra hur många gånger jag har hört det uttrycket och visst stämmer det men det spelar ingen roll hur många år som går för såren rivs upp av minsta lilla känns det som. Vet inte varför jag alltid ska känna det som att en text, en sång eller vissa ord är som att göra en tidsresa tillbaka till helvetet.

Just nu har detta med kvinnomisshandel uppmärksammats i en följetong i tidningen med olika vinklar under några dagar. Ja jag vet jag kan hoppa över att läsa det men det är som ett magiskt under med ögonen och det är precis på de texterna som ögonen hamnar och jag läser. När jag läser så är jag inte kvar i mitt trygga hem längre utan gör en tidsresa tillbaka - jag känner det jag kände då, jag upplever det jag upplevde då och framförallt så öppnas varje sår jag hade. När jag kommer tillbaka till min trygga vrå av världen igen så lämnar inte känslorna mig och jag inser att tårarna forsar längst min kind. Jag vill inte känna så här, jag vill inte påverkas som jag gör ändå är det inte ett val utan det är jag. En person valde att göra detta som en del av mig och jag inser ju längre tiden går att jag måste acceptera att det är så det ser ut.

Jag undrar om det ens kommer komma en dag när jag kan titta på en actionfilm utan att känna att magen är på väg att vända sig ut och in, hjärtat hoppa ur bröstet för jag vet att det är på film som det händer och att det inte är på riktigt men för mig var slagen min vardag och jag vet hur de känns när man får dem men även efter. 

Jag kan inte låta bli att undra om samhället och personerna som lever här förstår hur det är? Personen som väljer att utsätta en annan person för detta får ett straff och avtjänar det men vi som var dem som tog emot vi lever med "straffet" för resten av våra liv även om det blir att man visar det mindre och mindre utåt så är det kvar på insidan