Efter att ha haft sjuka barn sedan i fredags och mer eller mindre ha umgåtts med dem 24 timmar per dygn så känner jag att det vare sej finns ork eller så vårst mycket tålamod kvar. Allt känns bara mest jobbigt för jag känner att jag är så beroende av att få vara ensam en liten stund på kvällen men det har inte ens blivit det så det börjar kännas. Jag får sortera bort saker hela tiden så när de väl är friska så kommer jag att få slita för att få undan allt som har fått vänta.

Såna här gånger blir jag ännu mer livrädd att det kommer att bli ett umgänge för han klarade inte av dem tidigare när vi var två och de var friska. När Skruttan och Liten var sjuk och jag hade jobbat natt så åkte han iväg och var otrogen och jag blev ensam hemma med alla barnen. Detta trots att han visste att vi eventuellt skulle in med Liten till sjukhus men skulle avvakta i 3 timmar. Jag hörde inget från honom och när det blev att Liten skulle till sjukhus så fick jag ta med mej alla barnen trots att det var läggdags. När han väl ringde var vi redan på sjukhuset och det var inget att han skulle komma och hämta de andra utan jag och grannen som hade följt med mej som hjälp fick ha två trötta tjejer plus Liten som låg i flera timmar för observation innan vi fick åka hem igen på natten och det fanns ingen hemma som hjälpte mej då heller. Jag vet att jag bara grinade efteråt. Och det är just detta utöver övergreppen på barnen som gör att jag blir livrädd att de ska behöva vara där utan mej som skyddar dem och bara med han som lika gärna kan lämna dem själva eller helt enkelt bara strunta i dem när de är trötta och griniga. Samtidigt kanske rädslan är bra för det kanske får mej att kämpa till 120 procent istället för 110 för jag vill ALDRIG MER att de ska utsättas för honom och det som han gör dem!

Nu ska här läsas sagor för 112 gången!

PUSS från Häxansurtant