Kan det vara så att när vardagen och livet är jobbigt så väljer man att plocka fram minnen och "leva i dem" en stund? Kanske för att man vet att man överlevt och klarat av dem en gång redan eller bara för att slippa läågga livspusslet en liten stund ~ dessa bitar är ju redan lagda. Kanske är man inte ens medveten om att man växlar över till minnes-läget utan att det är en ren överlevnadsinstinkt

I mib minnes-ryggsäck finns fina minnen, hemska minnen, minnen som gör mig glad och som får mig att må bra men även de som har motsatt effekt. Hur de än påverkar mig så har jag ändå upplevt dem en gång tidigare och det känns bekant men fram för allt så vet jag att jag har överlevt och klarat av det här en gång innan vilka känslor minnena än väcker hos mig. Det kan finnas en trygghet i den vetskapen vare sig det är medvetet eller omedvetet. Hur jag ska tackla det som är här och nu är ibland mer skrämmande för de reaktionerna är jag inte alltid beredd på och inte heller alla känslorna som det väcker hos mig.

Min psykolog har pratat om att jag har ett "säkerhetstänkande" när det gäller mig och att undvika paniken i olika situationer och på något sätt så känns det som att det här också är ett sådant tänk. Jag känner själv att jag inte alltid är beredd på alla känslor och reaktioner som livet och vardagen väcker hos mig och då är "minnesvägen" en liten flykt ~ i alla fall de gånger som jag kan välja om jag vill ta den eller inte. De gånger som jag tvingas in på den mot min vilja blir det ofta en mardröm för det  är då som de mörka minnena kommer som väcker all skräck och de känslor jag inte vill känna eller jag minns de minnen jag försöker förtränga och glömma. 

Samtidigt inser jag att jag är mer i kontrollbehov än jag egentligen vill erkänna. Jag vill inte förlora kontrollen över känslor, mig själv, minnena eller något som påverkar mig men det är inte så livet ser ut. Jag vet att man inte kan ha kontroll över allt och minst över känslor och tankar och ändå så försöker jag att hela tiden ha det för att inte bli överväldigad av reaktionerna som de kan föra med sig om jag släpper "kontrollen" och ger dem fritt spelrum, om jag riskerar att komma in på den "mörka minnes-vägen". Kommer någonsin mitt kontrollbehov att minska eller är det en konsekvens av att ha levt i ett destrutkiv förhållande där jag  var den som blev styrd som en marionettdocka och inte hade någon kontroll utan blev styrd av den som hade all kontroll? Jag vet inte det kan bara framtiden ge mig svaret på. 

  CRAMAR   

Du är en vacker prinsessa som lever ett vanligt liv och gör vanliga saker. Du känner att varje dag ser lika ut och du kan förutspå vad som händer dagen efter – men plötsligt händer det – Prinsen kommer in i ditt liv. Han är inte på något sätt vanlig för han säjer att du är den vackraste och bästa som han någonsin träffat och att det finns ingen annan som du. Han är intensiv i sin uppvaktning och du känner dej unik och ingen annan har någonsin fått dej att känna så som han får dej att göra. Du går på rosa små moln och vardagen blir en stor fest inget är längre som vanligt. Du faller för denna prinsen och det finns ingen annnan i hela världen än ni två. Det är honom som du har väntat på och du känner dej hedrad att han valt just dej och du kan inte förstå varför han som är så bra valde just dej när han kan få vem han vill. Ni flyttar snabbt ihop och börjar planera för framtiden men det är här som du kommer till nästa nivå.

När han har fått dej till sitt slott börjar han sakta men säkert att minska ditt utrymme som du behöver för att vara du men detta märker inte du för det är bara rosa moln som du ser honom igenom och han är felfri. Att utrymmet minskas är för att prinsen vill ha dej och att du är så speciell. Varje sekund och minut är viktig för honom att få tillbringa med dej. Att vännerna klagar på att ni inte träffas så ofta, att du inte ringer när du lovat och att du jämt hittar på bortförklaringar när något är inplanerat är inget du reagerar över för de är bara avundsjuka på att du har hittat mannen i ditt liv och när denna tanke kommer flyttas du till nästa nivå.

Här börjar det rosa skimret att försvinna men du vill inte det så du försöker hålla fast bilden av att prinsen är den rätta och att det inte finns några fel eller brister i ert förhållande. Att det gör ont i magen och gnager av misstankar det vill du inte känna utan skjuter det åt sidan och tänker på allt som är bra istället för erat förhållande har inga brister det är ju det perfekta som alla är avundsjuka att du får elaka kommentarer och slag det är bara för att du inte har gjort rätt det är ju inte hans fel utan ditt. Nu är det dags för nästa nivå.

Här kommer mer och mer av det öppna nedbrytandet för han har redan brytit ner dej så att allt som inte är bra det tar du skulden för. Att han gav dej en örfil det var ju för att du inte hade plockat under skorna innan han kom hem. Att han skrek att du var värdelös eller inte kunde något och aldrig skulle klara dej utan honom det var ju för att du sa emot honom och ville göra något på egen hand. Slagen och skällsorden hänger hela tiden i luften men det är ju ditt fel för han har inga fel, han blir bara irriterad över ditt handlande och att det varit mycket på jobbet men han är ju så gullig ibland så du struntar i att se vart problemet ligger. Du är nu så duktig att du går vidare till nästa nivå.

Här finns det en uttalad rädsla men prinsen har ju sagt till dej att du aldrig skulle klara dej utan honom och att ingen skulle tro på dej om du berättade vad som händer inom slottets väggar. Varför skulle någon tro på en prinsessa som dej som tidigare var stark, självständig och vacker och glad men nu bara är en skugga av dej själv. Du är ju inget i dej själv det är ju prinsen som gör att du lever och klarar dej. Du tar emot skällsorden som haglar men orkar inte längre säja emot för du tror att detta är bilden som alla har av dej och du är alltid full med blåmärken men det var inte han som gjorde dem utan du fick dem när du var i skogen eller när du ramlade de sista trappstegen men han skulle inte göra dej illa.

De gånger du har försökt att lämna slottet och prinsen har han antingen sagt att han tar livet av sej eller så har han hotat med vad som händer om du lämnar honom så du stannar kvar och stänger av känslorna. Du flyttas automatiskt upp till nästa nivå.

Här finns inga känslor kvar för då orkar du inte leva. Du har lärt dej att när du är snäll så får du belöning men när du inte är det får du bestraffning. Han sätter upp reglerna för vad som är tillåtet och inte. Du kan inte visa känslor för han accepterar inte det och du kan inte heller känna dem för då skulle du inte överleva. Du har blivit en person utåt när de andra i kungariket ser och du är en annan person innanför slottets väggar men det finns inget av den prinsessa som du en gång var. Du har skrivit kontrakt med en som du trodde var en prins men som visade sej när du hade skrivit på pappret vara en djävul och du kan inte riva kontraktet för det finns ingen kraft kvar för allt går åt till att överleva.

Grattis! Du har vunnit spelet men förlorat din själ och din person. Du spelat i ett kungarike där reglerna ständigt ändras, det finns ingen röd tråd i något och du är inte en person längre du är en bricka i hans spel och det är bara att följa tärningens uppmaning när den kastas

Detta var i många år inte ett tragiskt spel/saga för mej utan det var mitt liv som slutade i en grov misshandel som ger mej konsekvenseer och handikapp för resten av mitt liv och det var för att jag till slut lät känslorna komma fram och jag följde inte längre spelreglerna och blundade för övergrepp och otrohet.

Många gånger har jag önskat när jag kommer till vägskälen i livet att jag skulle kunna välja utan att känna så mycket, utan att tänka så mycket och utan att analysera men jag kan inte det och det är nog bara att inse att det är dessa processer som har fått mig att välja de rätta vägarna även om de inte har varit de enkla vägarna. Samtidigt inser jag att man måste ge sig utrymmen i livet där man bara får vara och erkänna för sig själv att här och nu orkar jag inte mer än det som är basic i mitt liv men det är så det ser ut just nu och jag får acceptera det eller nå ner tilk botten innan jag blir tvungen att acceptera det. Så lätt att inse men så svårt att ta det beslutet när man står där för det är så lätt att tänka att jag orkar en sak till sen ska jag ge mig det där utrymmet men det är en sanningen att efter den saken så kommer nästa sak som pockar på ens uppmärksamhet. Ibland önskar jag att det var lika enkelt att vara klok och se lösningarna när det gäller en själv för att man ska må bättre och komma till harmoni som det är att se det när det gäller andra men det är bara att inse att det är så mycket lättare att se det när man ser det med ögon som ser utifrån istället för inifrån 

Ibland kanske man inte förstår att man stod inför ett vägskäl förän man tagit beslutet och man har kommit in på en ny väg med nya utmaningar och prövningar och man börjar fundera att vad är meningen med detta och vart ska det leda och det känns som om det är där jag står nu. Jag tog ett beslut att ta en strid istället för att se mellan fingrarna och vips så befinner jag mig i en ny fyrvägskorsning där det känns som det finns en väg som är så lätt att gå och bara lägga över allt ansvar på alla andra och hoppas att de presterar ett bra resultat vilket de inte gjort hittills. De andra vägarna innebär olika utmaningar som kommer att leda fram till samma resultat troligen men det är bara olika svårighetsgrader/feghetsgrader på dem. Hur vet man då vem av dem man ska välja? Hur ska man veta att det blir rätt och det känns som att på minst två av dem riskerar jag att få en "kniv i rygggen" men jag är beredd på det men vet att det kommer att svida precis lika mycket. "Livet är en dans på rosor" men jag måste erkänna att det känns som om mina har väldigt många taggar som riskerar göra illa mig igen och såra mig så det gäller att tassa fram varligt och ändå så får jag nya sår men även gamla som rivs upp! Varför kan det inte vara så enkelt att den rätta vägen är den enkla vägen....... kanske för att jag insett att inget i livet är enkelt 

När jag fick frågan en gång om vilket som jag hade upplevt värst den fysiska elle psykiska misshandeln så sa jag utan att tveka den psykiska för den gjorde sår på insidan som ingen kunde se, den tryckte ner mig tills jag inte var en människa längre och den suddade ut mig, allt jag var värd, tänkte, kände eller som existerade i mig och samtidigt hade den fysiska satt psykiska spår. Här och nu inseer jag att den fysiska kan ge minnen som man inte heller kan påverka för de sitter i kroppen och de känns när minnen som man tryckt undan under en längre tid ploppar upp till medvetandet. Då kan man känna smärtan av slagen, sparkarna och knuffarna som jag fick för år sedan och jag tror inte att jag varit så här medveten någonsin om hur ont dessa minnen verkligen kan göra. I natt hade ett av mina troll en kamp mot sina egna demoner och väckte genom detta mina och idag värker varende del av min kropp som om någon misshandlat och våldtagit mig i natt och ändå vet jag att det inte hänt här och nu. Ibland känns det som att jag kommer att bli galen av detta och att få höra att de kroppsliga minnena inte försvinner men att de kan blekna gör inte kampen lättare. Kanske är det helt enkelt så att man får lära sig att inte bara dansa mellan taggarna på livets rosor, vålja rätt väg utan också dansa med demonerna utan att känna smärta - frågan är bara hur man gör det..........

Mitt i allt det så valde jag vägen att leva ett så "normalt" liv som möjligt, att acceptera att det är så här mitt liv ser ut och försöka göra det bästa av det för att inte falla ner i bitterhetens gropar så även där valde jag den "besvärliga" vägen att dölja mig bakomn en fasad som inte visar vad vi har varit med om för att inte bli klassad som offer..... rätt eller fel vet jag inte men jag vet att jag skulle inte klara av att bli klappad på huvudet och att människor skulle tycka synd om mig. Jag vill leva så normalt det bara går och vara en i mängden.......

Jag inser att hur många vägskäl jag än kommer till i livet så kommer jag att välja den väg som känns rätt istället för den som känns lätt för det är de vägarna som gjort att jag är där jag är idag och att jag kan stå på egna ben. Jag kan försvara de val jag har gjort för jag har gjort dem med tanke på trollens bästa och jag har haft hjärtat med och för mig så finns det inget som är försvarbart. Jag hoppas att det man gör med sanning och kärlek det vinner till slut även om det inte är det lättaste och snabbaste

  CRAMAR     

Att rasa och förstöra något går på ett ögonblick men att bygga upp det igen kräver energi och tid och ibland undrar jag om detta är livets gång eller om det är jag som har fastnat i en spiral där det jag bygger upp raseras för att jag ska kunna bygga upp det till något bättre eller vad är egentligen meningen?! Min morfar sa till mig när jag var liten att man skulle lära sig så mycket som möjligt i livet för man kunde aldrig lära sig för mycket och kanske är det så jag ska försöka att se det att jag lär mig något nytt varje gång jag bygger upp det igen men det är inte lätt att ha den tanken när man ser det som man kämpat för rasa ihop mitt framför ögonen för en inte bara en gång utan gång på gång!

Jag kan minnas nätterna på skyddade boendet när jag och C satt och skrattade mitt i allt elände så att tårarna sprutade och så tittade vi på varandra och sa: Det måste vara någon som försöker driva oss till vansinne genom att testa hur mycket vi klarar av och var våran gräns går innan vi blir galna....................... och det känslan finns där fortfarande ändå vet jag att ingen har den makten men att veta är en sak att ha känslan är en annan sak. ~ de går inte alltid hand i hand och är inte alltid logiska eller påverkbara vare sig av mig eller någon utanför.

Att bygga upp mina troll och deras självkänsla är en självklarhet men att sedan se den rasa är att själv dö en smula men här finns det inga tvivel jag kommer aldrig att sluta med det återuppbyggnadsarbetet för det finns inget alternativ där. Den dagen jag blev mamma skrev jag på ett avtal med blod att jag skulle göra allt jag kunde för dem i livet för att de skulle få det bästa de kunde,. Att jag inte kunde det under deras första levnadsår är något jag får leva med under resten av mitt liv men kanske kan jag "försonas" med det och mig själv en dag och inse det jag fått höra så många gånger att jag gjorde allt jag kunde och mer där till med de förutsättningar som jag hade där och då. Ändå räcker det inte för att stilla mitt samvete. Idag viker jag inte en tum när det gäller trollen och blir den ensamma lejonmamma jag är och kämpar med all styrka som finns för att skydda dem, bygga upp dem och ge dem det som är bäst för dem samtidigt som de själva får ta de strider de behöver för att klara av livet, Det är en balansgång men där gäller det att lita på sin mamma-känsla även om det inte alltid är lätt. När de inte mår bra eller det inte är bra runt dem så är det en liten del i mig som dör varje gång och bygger på det dåliga samvetet. Jag har lovat dem en sak och det är att "vi ska klara av sakerna vi möter tillsammans och att tillsammans är vi starka och att jag aldrig kommer att sluta att älska dem" Stora löften men jag vet att det är löften som jag kan hålla annars hade aldrig gett dem. Jag har lagt ner "blod, svett och tårar" och mångder av energi och tid på att bygga upp min relation till mina troll men jag kommer aldrig att ångra det för den relationen vi har tror jag inte många har med sina barn och jag vet att vi kommer klara det som kommer tillsammans för att vi kan vara ärliga mot varandra och pratar om det som är jobbigt på ett rakt och ärligt sätt

Hur ska energin räcka till att reparera mig, livet, vardagen och allt annat som går sönder? När jag var på min senaste terapi sa min psykolog att vi ska börja jobba med detta om tankar och hur de styr oss och jag välkomnar det med öppna armar för jag vet att massor av min energi försvinner ut i mitt grubblande och analyserande men samtidigt inser både hon och jag att det kommer inte att försvinna eftersom det är "jag" Just nu håller jag på att lära mig att styra mina känslor genom att vara ett "levande expriment" och tvingar fram känslor som jag inte känner mig bekväm med genom övningar och inser att jag bemästrar dem bättre och bättre. Kanske kommer dagen när jag inser att det är just det jag gör med att bygga upp det som rasar ihop hela tiden hur jag än försöker att bygga upp det också ~ jag bygger ihop det bättre och bättre och det tar mindre och mindre energi för att jag hittar sätt att göra det på. Det gör bara så ont att gå sönder gång på gång och bit för bit och se hur man blir en spillra av sig själv. Jag längtar efter att bli hel och det känns som om jag varit så nära men ändå så kommer jag inte dit för jag kommer in i spiralken där något händer så jag går sönder igen och jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort för att det ska bli så här?! Om man gör ett brott så avtjänar man ett straff sedan är man fri så jag vet inte vilken straff jag har gjort för att ha hamnat i denna spiral för ibland känns det som att livet jag fick när jag kom till sjukhuset är ett straff inte ett liv. Det blev en kamp för överlevnad även om varje dag innan även var det så var det med andra förutsättningar nu kämpar jag mot allt och ingenting känns det som och bara jag känner att jag byggt upp så att det är starkt och tryggt så börjar spiralen att mala ner det så att jag får börja kämpa för att bygga upp allt igen, Låter det negativt....... nä jag är bara ärlig och förskönar inte verkligheten. Kan man inte ta det så behöver man inte läsa. 

Samtidigt när jag ser i backspegeln var jag inte en individ när jag kom från Helvetet ~ jag var en utsuddad streckgumma där bara konturerna efter pennan fanns kvar som inte visste vem hon var, vad hon ville eller vad hon tyckte och jag började min resa med att lära känna mig själv igen. Dit ner har spiralen ännu inte lyckats rast mig till igen så det gäller att se framgångarna inte motgångarna. Det gäller att se styrkorna inte svagheterna för annars ger man upp! Jag inser att ibland får man stanna upp i livet och fundera över vad det är man vill kämpa för och vad som är värt att kämpa för och jag har sagt det många gånger men det är alltid för tidigt att ge upp för jag tror och hoppas att någon gång kommer det en vändning. Jag kommer aldrig att sluta kämpa för att mina barn ska bli de individer som kan gå med rak rygg och våga stå upp för sig själv och visa att ett nej är ett nej som vet vad de vill och stå för det, Jag vill inte heller känna att jag kommer till slutet av livet och känna att jag inte "hittade mig själv" även om jag kommer att få kämpa och rasa ihop fler gånger men jag får inte sluta lyssna på mig själv, vad min intuition säger och vad jag tror på. Samtidigt kanske det är dags för mig att se min erfarenhet som en resurs och styrka istället för en belastning för med den vet jag hur jag kan hjälpa oss framåt och vad som gått fel och göra det rätt nu när jag åter ska bygga upp det som rasar. Det är bara att sätta på sig "byggstället" hitta energin och se om jag hittat lösningen den här gången som inte spiralen klarar av att krossa och när jag byggt färdigt hålla tummarna och om det inte skulle hålla för en evighet så får jag inse att jag får en viloperiod och acceptera att detta är mitt liv!

  CRAMAR