Tack alla ni som skrivit gulliga kommentarer till mej! Bestämde mej för att starta en blogg som jag skulle ha som en slags terapi efter allt som jag gått igenom. Den var tänkt för mej men det gör mej glad att andra också kan hitta något de tycker om i den. 

TACK! Puss och godnatt från Häxansurtant

Debatt 

Jag har börjat känna mej ensam på sista tiden och jag tycker inte om den känslan. Jag känner mej ensam fastän jag är bland alla andra för jag kan inte vara öppen mot dem som finns runt mej, för det är så många "hemligheter" som måste bevaras. Genom att vi har skyddade uppgifter så är det inte heller att bjuda hem vem som helst, man vill undvika vissa samtalsämnen med vissa personer för man vill inte behöva ljuga. Någon gång under vägen har jag lärt mej att tänja på sanningen som tex om de frågar om barnens sk pappa och om han inte vill träffa dem så berättar jag inte att vi kommit överens genom Tingsrätten utan jag säjer att det är bestämmt att barnen ska bo hos mej och sedan känner jag att jag inte behöver utveckla det mer.

I början av denna resa så berättade jag vad jag hade varit med om och jag kände att folk verkligen "gottade" sej i och ville veta detaljer och det skrämde mej mer än ensamheten. Om jag bara ska vara en nyhet som de kan prata med andra om ja då får det kvitta för min del. En av dem som jag tyckte stod mej nära visade det sej bara för ett litet tag sedan att hon såg mej som en sak som hon kunde prata om på jobbet och det sårade. Efter den dagen som jag sa att jag inte ville prata mer om vad som hade varit och hur jag kände kring det, och jag slutade att berätta saker om hur det gick så har jag inte fått ett samtal. Om jag ska vara ärlig så saknar jag inte den slags kontakten för det var bara jobbigt att inse att det var så det såg ut. Det jag saknar är däremot alla underbara människor som bryr sej om MEJ inte det jag har varit med om som jag var tvungen att flytta ifrån. Och den ensamheten gör ont! Att inte kunna ringa någon och fråga om vi ska ta en fika, eller om vi ska se en film eller bara helt enkelt träffas och prata lite skit.

Jag känner mej ensam i alla beslut som ska tas! Jag har aldrig haftnågon att diskutera beslut kring barnen för Han har alltid svarat att det vet jag bättre själv, eller bara sagt att det blir bra fastän det var tre alternativ jag la fram men nu är det en annan sak för jag är verkligen helt själv med dem. Det är ingen som jag kan säja till att jag frågade "dej ju och du sa........" om det blir helt fel beslut. Jag har ett tag gått och fundera på om jag ska byta avdelning för Liten så att jag slipper lämna och hämta på två ställen. Genast så känner jag mej egoistisk för det finns fler småttingar på den avdelningen som hon har blivit vän med och då känner jag mej så egoistisk som ens tänker tanken att det vore lättare för mej. Det skulle säkert inte kännas lika jobbigt att hämta och lämna på två ställen om man var två som gjorde det men jag gör det fem dagar i veckan. Och det är detta som känns så jobbigt för man har ingen att bolla med. Jag har saknat detta även under mitt förhållande - jag vet men det fanns någon som jag kunde hoppas att Han skulle ta ansvar. Sedan kom det aldrig och det irriterade mej till max men hoppet fanns iallafall även om det var litet.

För ett tag sedan så slog det mej att vad gör jag om jag blir sjuk!!! Det finns ingen reservplan och detta skyller jag på myndigheterna för att de inte har tänkt längre än näsan räcker eller rättare sagt så har de tänkt hur de kan spara och lassat över även detta på mej och jag har mina föräldrar men är det egentligen deras uppgift? Nä jag tycker inte det för jag tycker att de ska ha rätten att "bara vara" mormor och morfar och inte känna det ansvaret på sej. Sedan känner jag även att min relation till dem blir konstig pga detta. Jag skulle aldrig kunna bryta med dem för då finns det ingen om allt bara rasar. På något omedvetet sätt låter man även bli att kritisera och säja helt ärligt vad man tycker för man har det hela tiden i bakhuvudet att man är "beroende" av dem. Det låter falskt och oärligt jag vet men jag är iallafall ärlig som ser och erkänner hur det ser ut.

Nä det är bara att inse att jag är menad för att "rädda världen" och en dag kan jag lova att jag kommer att riva upp himmel och jord för att det ska bli förändringar i samhället och det lär märkas när den dagen kommer och jag inte är bakbunden längre för jag har samlat mycket att bli förbannad på under min resa. Jag är som en tickande bomb!!!!!!  

PUSS från Häxansurtant

Jag kan faktiskt inte låta bli att undra över det! Innan jag hamnade i denna cirkus så hade jag som jag tidigare nämnt en tro att det fanns ett barnperspektiv och att om barn for illa så skulle man få hjälp av samhället. Nu ser jag tydligare och tydligare att samhället blundar för detta. Det känns som om det är väldigt lätt att skriva en sak eller en rekomendation i en utredning men när det kommer till att handla och få detta beslutt verkställt det verkar vara svårare.

Det heter så stort att barnen är våran framtid men hur ska den framtiden se ut om de inte lär sej rätt normer och hur man ska vara mot andra. De barn som är nedtryckta och bkir utsatt för övergrepp eller inte respekteras tycker jag ska få hjälp och de ska få en värdig grund att stå på där de vet att de som finns dem älskar dem fastän de inte är felfria, att man får göra misstag och att man duger som den man är. Varför kan man inte ha detta i samhället??? Varför måste man som förälder kämpa för att barnen ska få den hjälp de behöver?

Barnkonventionen finns men man vågar inte ta beslut att den ska gälla som lag i Sveige! Är det för att det blir för mycket då för de olika myndigheterna att ta tag i?

Nu ska jag gå och hämta mina oslipade diamanter som kommer att vara slipade och säkra på sej själv när de blir stor - om jag får bestämma - så de inte gör om mammas misstag i livet!

Puss Häxan surtant

Precis som ett russin. Vad som orsakade detta är det att jag såg hur "gamla" mina barn har hunnit bli på ett år och då genast så blev jag gammal och rynkig för om de åldras så mycket på ett år då måste ju jag oxå göra det.

Vad svårt det är att leta ut kort till en almanacka!!! Jag vill ju ha med alla som är fina och de flesta som man har tagit är ju det eftersom man kan radera dem så är dåliga på en gång när man har en digitalkamera. Annat var det när jag var ung och man fick gå och vänta på att man skulle knäppa slut på rullen och sedan när det var gjort ja då skulle man vänta på framkallningen oxå. Kommer än ihåg besvikelsen när jag hade knäppt ett kort på en kille som jag var kär på och det kändes  som om rullen aldrig tog slut och den kom aldrig tillbaka från framkallningen heller. När den väl damp ner i brevlådan ja då hade kortet inte alls blivit så bra som jag hade fantiserat om att den skulle bli. Usch det var hemskt! Och fastän jag är emot all teknik så måste jag trots att jag är en surtant erkänna att digitalkamera är bättre än de gamla. Min börjar krångla så snart lägger den väll av helt men jag hoppas att jag ska ha råd att köpa en ny då för nu har jag upptäckt hur mycket de förändras på ett år så nu ska jag bli en flitig fotograf och dokumentera.

Usch nu känns det som om mina barn kommer att flyga ut snart så varför letar jag efter en större bostad åt oss för! Suck! Va tiden går fort när man blir äldre. Snart är det ett nytt år och man får lägga till ett till år på åldern och känna sej ännu äldre fast jag har barnasinnet kvar och känner mej som 20 ibland. Varför tyckte man att tiden gick så sakta när man var liten för fasen så långt det var mellan födelsedagarna då och för att inte tala om mellan julaftnarna!

Jag måste iallafall erkänna ändå att det var bättre förr när man var ung!

PUSS från Häxansurtant

Nu har jag lämnat igen böcker och handlat hemma lite fil och så vidare och nu skulle jag leta ut kort för att beställa de obligatoriska fotoalmanackerna som ska ges  i julklapp till tjocka släkten. Då blev det invecklat för eftersom min förra dator gíck sönder så har jag inte photoshop i denna och kan inte fixa till röda ögon och allt det där. Var bara att jaga lilla "pappsen" och fråga om jag kunde få låna skivan och om han kunde komma med den NU eftersom jag är ute i sista minuten som vanligt. Så nu ska jag först installera programmet och sedan sitta och leta reda på kort till den. Är livrädd att Han ska vara med på något av korten för jag har raderat ut Hans utseende på näthinnan och det känns som om jag inte vet ett dugg hur jag reagerar om jag ser Honom ens på kort. Så nu ska jag leka datasnille!

PUSS från häxansurtant