Har ju redan stuckit ut hakan en del så jag kan ju slänga ur mej min nästa fundering också! Är det rätt att barn ska flytta mellan två hem när föräldrarna väljer att separera? Enligt mej så tycker jag inte att det är rätt för barnet känner sej inte hemma någonstans och sakerna som är barnets hos mamma finns inte när det är hos pappa! Man har på ett sätt när man bor hos den ena och på ett helt annat sätt när man kommer till den andra. Kanske är det inte heller samma regler som är på båda ställena utan att barnen måste ändra sej efter det oxå vart det befinner sej. Är detta rimliga krav att ställa på ett barn som inte valt att bli till eller har fått välja sina föräldrar? Jag tycker inte det och egentligen så tycker jag att det är föräldrarna som ska flytta till barnen för att ha dem inte tvärs om! Det är bara att tänka skulle jag som vuxen kunna leva under dessa förändringar och jag tror inte att många skulle svara ja och att de skulle må bra av det men det förväntas av barnen. Kan detta vara en av orsakerna till varför barn är osäkra och känner att de inte har ett hem och föräldrar som stöttar dem?

PUSS från Häxansurtant   

Idag mitt i förberedelserana för kvällsmat och sedan lördagsmys med barnen så ringde min pappa och säjer att mamma är på väg till sjukhuset med ambulans. Mitt hjärta hoppade direkt upp i halsgropen för innan min mamma åker ambulans då är det på gränsen till att hon ska vara död. Det visade sej att hon haade fått jätteont i bröstet och att hon då hade gått och lagt sej. Sedan hade hon jätteont och det hade blivit två "knäppar" till och då hade pappa ringt efter ambulansen. Och på en gång så väller det bara upp så mycket inom mej med funderingar och panik.

Eftersom jag lever som jag gör så är det inte det lättaste att ha någon som kan passa barnen så de jag har är mina föräldrar sen finns det ingen mer. Och eftersom omständigheterna kränglar till det så är det inte precis så att jag kan ringa en kompis heller och höra om de passar barnen åt mej medans jag åker  in till sjukhuset eftersom de bor många mil bort. Så det blev att jag blev sittande här hemma med tankar som snurrade i huvudet och samtidigt skulle man försöka att vara som vanligt till barnen. Och jag känner bara mer och mer vad sårbar min situation är.

Samtidigt kommer detta att tänk om hon skulle dö! Det låter hemskt att säja men det var då jag kom på alla saker som jag borde ha sagt till henne medans jag kan men inte gör. Jag kommer säkert inte heller att göra det nu efteråt heller och nästa gång ja då kommer det att vara samma sak igen. Varför säjer man inte det man känner för medans man har chansen??!!

Efter flera timmar ringer pappa och berättar att de inte har hittat något fel på henne men att hon fortfarande har jätteont i bröstet och att de ska akutröntga henne och se vad det är som är fel. På ett sätt hade det känts bättre om de hade hittat vad felet är på en gång för nu känns det mer ovisst. Samtidigt så känner jag mej som en stor egoist som ens kan tänka att jag inte orkar med mer nu. Det känns som om jag har uppfyllt min olyckskvot för hela mitt liv nu och jag vill bara kunna leva ett "vanligt" liv vad nu det innebär. Jag vill kunna ringa till H och bara säja att jag har problem med vilken sås jag ska ha till köttet på kvällen men om den dagen kommer så kanske jag kommer att tycka att det är ett stort problem också men just nu så känns det att jag hellre skulle vilja ha det än dessa jag har nu.

Tänk när man var i tonåren och tyckte att mamma var det värsta som fanns och bara var pinsam och att man hade världens största problem då. Det var tider det! Jag hade jätteproblem vet jag om hur jag skulle få pengar till stereon som jag ville ha men vilken lycka det var när jag hade sparat till den. Bara vad man skulle ha på sej dagen efter var ett stort problem då så kanske sitter jag om några år och tänker att det var bättre förr fastän jag inte tror att jag kommer att tänka så.

Nu ska jag ta och kolla om de har hört något nytt om mamma!

PUSS från Häxansurtant    och ta hand om dem ni tycker om

Och jag är stolt över att jag befinner mej där för jag har aldrig varit där tidigare för redan som barn hoppade jag över den! Jag är trotsig i mycket just nu men för mej känns det som att det är ett sätt att lära mej att sätta gränser och att bygga upp mej själv. Jag avskyr just nu när follk ska berätta för mej vilka jag ska ha kontakt med och vilka som inte är bra - jag är vuxen och jag kan bestämma det helt själv. Och när någon berättar för mej ja då kommer trotset och så gör jag i alla fall som jag vill. Jag försöker att börja sätta gränser igen och det känns underbart.

Jag har tagit bort många ur mitt liv som jag kände bara tog energi men gav inget tillbaka och jag känner att dessa personer saktar ner mej istället för att putta mej framåt. Vilka personer jag har kontakt med det är mitt beslut för ingen annan kan veta vilka som är bra eller dåliga för mej. Jag är inte den öppna boken som många verkar tro - jag berättar det jag vill och sedan är det stopp. Det finns något som heter privatliv och jag värnar om det. Denna blogg använder jag som ett ställe där jag kan säja det jag känner för den stunden jag kan bearbeta det som har hänt och det är mina ord som finns här. Det här är mitt utrymme och jag tänker använda det. Här hjälper jag mej själv att bygga upp den personen som en  gång försvann - nämligen jag!

Jag har idag konstaterat att jag har lyckats fyllai ögeonen på streckgubben som suddades ut för jag vågar och kan se vad som har hänt och vad som händer. Och jag vågar se det som inte är bra och ta bort det. Jag har målat i munnen igen för jag vågar prata om det och jag har börjat fylla i hjärtat och känslorna för jag vågar känna igen fastän det gör ont och många gånger känns tomt och inte så många positiva känslor.

Igår fick jag en fråga av en som står mej nära som jag har tänkt på hela natten. Jag pratade med henne om detta att jag känner mej rädd och är på helspänn hela tiden men att det känns mindre när jag är hemma än ute. Hennes reflektion var att hon skulle bli galen av att känna så men jag känner mej inte galen. Jag är trött men jag kan hantera den tröttheten. I natt slog det mej att när jag bodde tillsammans med Äcklet så var jag rädd och på spänn hela tiden även hemma. Jag hade aldrig ryggen vänd mot honom för då var jag inte beredd när det kom ett slag eller en spark. Jag var alltid på spänn och kände efter vilka vibbar det kom. Jag väntade alltid och lyssnade och hela tiden fick man vara rädd för vad som kunde hända men även vara på helspänn så man kunde parera när det hände något. Nu har jag iallafall ett hem som det inte sker övergrepp i så just nu känner jag att det finns ett + i mitt liv som inte fanns där förr. Jag måste försöka se de små ljusglimtarna för annars kommer jag aldrig att orka. Jag använder ett gammalt och utnött uttryck som jag och min Olyckssyster använt i flera år men vi väntar fortfarande "När natten är som mörkast är gryningen nära" och jag vet att en dag kommer gryningen till oss med! Den tar bara onödigt lång tid på sej men vad ljust det kommer att bli när den väl kommer och till dess kommer jag att bestämma vilka jag vill ha kontakt med SÅ DET SÅ!!!!!!!

PUSS från en trotsig Häxansurtant    

Alla människor ör unika och vi föds som unika människor med unika egenskaper. Ikväll när jag tog ett uppmuntrande ord när du är nere på fb så fick jag just detta att jag är unika det finns bara en av mej men när jag tänker efter så funkar det ju inte så i verkligheten. Redan när man föds blir man ju betraktad utifrån en mall hur mycket man ska växa, väga och hur man utvecklas och jag som har haft barn som legat under normalvikten tills de blivit över året vet vilka konsekvenser det för med x antal extra besök på BVC för att se att de inte blir ännu mer skillnad mot medeltalen. 

Sedan förväntas barn att börja gå, prata kunna olika saker vid olika åldrar och gör de inte det ja då¨blir det spekulationer kring varför det inte är så. Sedan kommer de till dagis och där finns det människor som lägger märke till om de följer den normala utvecklingen eller om de har beteenden som de inte förväntas att ha. Jag menar inte att det enbart är negativt för det är klart att det är bra om man kan observera saker som de behöver hjälp med men ibland känns det som om det är för mycket fixerat när det gäller barn att de ska följa en mall. Jag har helt underbara dagisfröknar som inte kommenterar såna saker utan mer fokuserar på vad som är speciellt med mina barn men jag vet andra som har pratat om detta.

Ju äldre man blir dessto viktigare är det att man följer genomsnittet. När de kommerupp i skolan ja då bedöms de av lärarna och får betyg på vad man presterar. Av kompisarna bir man bedömd efter vad man har för kläder, vilka man umgås med och allt annat som hör skolan och tonåren till. När man blir äldre så kommer man in på detta med förhållanden och att man är konstig om man inte har ett förhållande. Jag var sen pga saker som jag inte tänker ta upp nu med min första pojkvän och då blev man ju utanför detta normala.

Jag minns en man som jag jobbade hos när jag jobbade på hemtjänsten. Han hade hamnat som liten på ett hem för dem som var förståndshandikappade och det var för att han kunde för mycket om vissa saker men för lite om det som inte intresserade honom. Nu var han åter "ute i världen" men dessa år hade ju satt sin prägel så nu följde han verklligen inte det normala men jag bara älskade honom. En annan man som jag minns från när jag var liten han gick med en kråka på axeln och det var hans hund som var ute och gick med honom och inte tvärs om och han var bara så go. Dessa personer och jag skulle kunna räkna upp fler följde inte den normala synen på hur man skulle vara och de blev utanför samhället på ett sätt fastän de levde mitt i det. 

Det jag menar med detta inlägg (som nog låter helsnurrigt, fast det gör nog de flesta för jag skriver vad jag tycker och tänker och sedan skickar jag iväg det fort som bara den) är att varje människa föds unik men jag tror att man under vägens gång hamnar i en mall som förändrar en för att man ska passa in i det normala. Jag vet att det inte finns en term som heter normala människor i ett normalt samhälle men jag tror att det är mer förståligt att använda de orden.

Jag önskar att man kunde se till varje individs specifika egenskaper och förstärka dem istället för att jaga efter det som de flesta är. Jag är inte som alla andra för jag säjer det jag tänker och jag säjer det även om dem jag älskar men jag är ärlig. Passar det inte dem så varsågod. Jag har skrivit skaer här om människor i min omgivning som jag älskar men reagerar på det de gör. Det jag tänker då är att jag skriver ner det här och avreagerar mej och att jag kan säja det till den personen om jag tycker att det hjälper den. Sedan glömmer jag det och ser åter till personen. Jag försöker se personen bakom skalet och jag ger människor en chans att visa vem de är utan att dömma dem för det jag hör om dem - och det önskar jag att fler kunde göra!

PUSS och godnatt från Häxansurtant