..........Som man inte vet om att de finns där någonstans men de kommer fram när man behöver dem! Jag har känt det som att jag har stått och stampat på samma ställe i vad som har känts som en evighet (Jag vet att det inte har varit det men OM man är Sveriges största tidsoptimist så är alla dagar som inte innebär framsteg en evighet) Det känns som att alla tankar och alla reaktioner bara har stannat, de har fastnat i ett läge där de har stått på paus och det har känts hur frustrerande som helst för samtidigt så har det bara varit ett kaos inom mej av känslor men de har inte resulterat i något, jag har inte känt att jag har utvecklats och att jag har bearbetat! 

Min terapeut sa till mej förra gången och även denna att hon önskade att hon hade en bild som visade mej hur jag hade sett ut när jag kom första gången till henne, hur jag hade sett ut i halvtid och hur jag såg ut nu när vi håller på och avslutar för det skulle få mej att inse vilka framsteg jag har gjort för hon såg inte samma person framför sej! Jag inser också att jag inte är samma person egentligen för nu vågar jag tro på mej själv och jag vågar tro på att det finns en framtid! Jag vet att det inte var mitt fel det som hände för det spelar ingen roll vad jag hade gjort så hade resultatet blivit det samma ~ jag hade fått skulden och blivit bestraffad! Samtidigt så känner jag någonstans är det verkligen "meningen" att det ska behöva ta så här lång tid för att jag ska komma till den insikten?!?!?! Tydligen och samtidigt så kommer minnet av vad en klok person sa när jag bodde på skyddat boende att det tar minst lika lång tid att bygga upp det som brytits ner som det tagit att bryta ner det och jag inser att för en gångs skull så är jag beredd att låta det ta tid ~ bara jag vet att det inte kommer att rasa för minsta "vindpusten". Jag är beredd att inte vara den tidsoptimist som jag alltid är utan låta det ta tid och låta det bli ordentligt gjort och ge mej en riktig chans! När jag kommit till den insikten så känns det som att jag lättar och som om jag kommer flera steg framåt bara av att tillåta mej att stå still, bara att tillåta mej att det tar tid, bara av att tillåta mej att vara det jag är ~ en vanlig människa!

När jag lägger barnen så kommer ett minne! Jag minns den dagen när jag skulle klara ett bärtest! Det skulle göras på tid och det var samma krav på mej som tjej som det var på killarna. Först så skulle man bära i ena änden för att sedan byta och även bytena skulle ske på tid, det skulle bäras uppför trappor, nerför, på planmark och massor av andra krav ! Det kändes bara som att det fanns inte en chans att detta skulle fungera för fastän jag styrketränat massor så har jag som tjej inte samma förutsättningar som en kille! Dagen kom när vi skulle göra provet och jag kände mej hur nervös som helst och han som jag skulle göra detta tillsammans med som var instruktör tittade bara på mej och sa: Kom så går vi och sätter oss och pratar lite innan vi kör!

Vi gick och satte och en bit bort och en annan i min klass fick bära innan! Mathias som han heter tittade på mej och så sa han: T! Det spelar ingen roll att dockan som ligger där väger 85 kilo, att båren väger och utrustningen väger för det är inte det som är problemet ~ det är här problemet sitter (Han knackade med handen på mitt huvud). Så länge ditt huvud säjer till dej att du inte kommer att klara detta så kommer du inte heller att göra det, och då spelar det ingen roll om du bär en tändsticksask upp för trapporna, du kommer inte att klara det! Nu går vi och gör detta med inställningen att det är lätt, det kommer att gå och det är inga problem! 

Vi reste oss och jag fick en enorm kram som jag kan känna än idag! Jag kan känna hur den gav styrka genom att någon trodde på mej men även genom att han hade låst upp min egen tanke ~ att jag skulle klara det! Jag gjorde det med och jag insåg den dagen att man klarar så mycket mer än vad man tror att man ska göra bara man aldrig slutar tro på sej själv! Jag har tänkt på det många gånger under denna resa! De gånger som jag har tänkt att jag ska orka fram till en viss punkt så är det precis som Mathias sa den dagen ~ när man kommer till den punkten så finns det ingen energi kvar! Man är slut för hjärnan är inställd på att den ska klarar fram dit och inte längre men när jag tänker att jag måste orka men inte begränsar mej så tar jag slut, känner mej trött men energin tar inte slut på samma sätt!

Egentligen är det bara jag själv som kan och är den som sätter krokben på mej själv! Det är bara jag själv som begränsar mej själv och det jag kan och klarar! Det är klart att vi har fysiska, ekonomiska begränsningar och att lagen och samhället styr oss men den som begränsar oss mest är ändå i själva! Hur många gånger tänker inte jag att jag kommer aldrig att klara detta och hur många gånger får jag inte rätt.....................................

Min morfar använde ofta uttrycket att var och en är sin lyckas smed och jag inser att det är så det är men samtidigt så är det så att det är upp till var en och att välja om man vill att ens tankar ska göra en svag eller stark! Idag är jag ännu tacksammare än tidigare att jag har den bakgrunden som jag har och att jag har de postiva minnena från förr med mej som gör mej stark! Jag har sagt det förr att allt som händer och sker har en mening och det känns ännu mer så just nu för idag känner jag mej stark och tanken gör mej ännu starkare!

  KRAMAR    

Idag har jag och Kruttan röjt ute och plockat och sorterat allt som man tänker att man ska göra en annan dag men som aldrig blir gjort men idag så gjordes det! Som vanligt tyckte hon att det var roligt tills alla leksakerna låg utspridda så att hon såg vad som fanns och att hon lätt kunde välja och jag var den som fick plocka och sortera sedan själv men jag kände att idag så passade det mej för jag behövde den tiden för att bara tänka!

Igår så tog jag mpdet till mej och berättade för henne att det inte skulle bli att tanterna och farbörderna skulle bestämma om de skulle vara tvingad att åka tillbaka till pappa igen förän efter sommaren och vi bestämde att vi skulle försöka glömma detta under sommaren och tänka på att vi skulle ha det kul och göra så mycket som vu kunde denna sommaren och så fick det komma efter att hon började skolan när det väl kom! Jag visste inte hur hon skulle ta detta men när jag kände hennes små armar runt min hals och hörde henne säja mamma! Tack att du berättade så jag slipper fundera så kände jag att jag gjorde rätt trots alla stunder som jag funderat och som jag tänkt om jag skulle göra det rätta med att berätta och den kramen berättade att jag gjorde rätt med att ge henne det beskedet jag har här och nu!

Idag när jag höll på här ute i trädgården så är det en tanke som snurrat varv på varv i mitt huvud och det är just detta ~ hur tänker föräldrar som använder sina barn som ett vapen för att komma åt den andra föräldern, eller bara för att man som förälder ska må bra eller för att man behöver de pengar som man får i bidrag för barnen och därför driver en vårdnadstvist och svärtar ner den andra föräldern med lögner och svek!??! Hur lågt ner har man inte sjunkit när man gör det och det värsta är att samhållet tillåter att detta förekommer och man tar förgivet att när det förekommer en vårdnadstvist så ska det vara fulspel med! Finns det människor som är så ful så att de skaffar barn bara för att de får pengar för de barn som de skaffar? Frågar du mej så tror jag det men jag tycker inte att det är rätt!

Jag tycker att om man flyttar isär så måste man kunna vara så pass vuxen att man om det inte finns våld eller övergrepp så borde man kunna prata om det men tydligen så är det inte alla som tänker så! Jag känner att det många gånger handlar om vad föräldrarna tycker och tänker men barnet ~ är det egentligen inte det som man borde lyssna på i detta stadiet och se hur det vill ha det! Jag tror inte att barn ljuger och jag vet att de gånger jag säjer till mina barn att inte berätta något så är det just det de gör och det första som de gör! Ändå säjer myndigheter än idag att man inte ska lyssna på barn som lever med endast en förälder under ett längre tag för de har påverkas! Jag känner att jag kokar när jag hör det för det finns faktiskt vi föräldrar som inte påverkar våra barn, som inte behöver åverka våra barn för de vet redan vart och vad de vill och varför kan då inte yndigheterna lite på detta!

Jag tror att det är så här ~ om man gick in och granksade flera fall som idag är i vårdnadstvister så skulle man se att det är föräldrar som ljuger för att skydda sej själv, för att man är beroende av de bidrag som man får med barnen och massor med annat och det skrämmer mej att se! När jag för ett tag sedan gick in på en bloogg och det står att hon kämpar för att få tillbaka sina barn och senare så ser jag att det står att hon inte kommer att kunna betala räkningarna för att inte hon får bidrag ioch underhållen då blir min fråga: Är det barnen som hon vill ha eller är det pengarna?

Jag tycker att om man kämpar för sina barn ska man göra det för att DE ska få en trygg miljö att växa upp i där de kan utvecklas och bli de individer som det är tänkt att de ska bli, det är inte meningen att man ska använda dem får att såra den andra föräldern eller för att få pengar så att man klarar sej! För mej finns det inga pengar i världen som kan kompensera om inte mina barn skulle må bra och känna sej trygga för mej är det just det viktigaste och att vi har mat på bordet så att vi kan äta oss mätta! Att vi har varann är en trygghet och inga pengar i världen kan köpa den!

Snälla du som läser detta och ligger i vårdnadstvist, stanna upp och tänk varför just DU befinner dej där du gör och vad ditt skäl är! Är det för ditt eller barnets( barnens skull som du gör detta! Om d har den rätta avsikten så vet jag att du kommer komma  till mål som en vinnare för jag tror på Karma och rättvisa! Och alla barn är värda att kämpa för att de ska få känna trygghet och värme, kärlek och en trygg famn att krypa in i!
   KRAMAR     

Idag var jag och Skruttan på en mataffär, de andra två hade valt att de inte ville följa med utan ville stanna kvar hos mormor och morfar när jag skulle åka för att handla, när det kommer en polis pikebuss med sirener och blåsljus på, och strax efter den så kommer det en vanlig polisbil även den med sirener och blåsljus och de åker mot hållet som vi åker hemåt men även till mormor och morfar! Skruttans kommentar är: Mamma! På dagis har vi lärt oss att om det kommer bilar med sirener på då ska man skynda sej att springa långt från vägen för då har de bråttom! Jag kunde pusta ut för hon hade inte förstått att det var polis och det var inte kaos som det hade varit i somras!

Sen kom kommentaren från en tant som stod bredvid mej: Undra vad det har hänt för trafikolycka nu då?!!??!!??!!??! Det var först när hon uttalade de orden som jag insåg hur sjuk min första tanke och min reaktion var för hennes var ju naturlig och ändå så kände jag att jag tittade på henne som att hon var knäpp och hade den mest onaturliga reaktion som man kunde ha och ändå är det ju så som hon tänkte som jag "borde" ha tänkt om jag hade haft ett "normalt" (vad jag avskyr det ordet) liv! Jag insåg där  att min kropp i den stunden som den hörde sirenen och såg polisbilarna så fanns tanken och reaktionen att Han hade hittat dem medans jag var och handlade och att det var dit poliserna var på väg! 

I de här situationerna så har hjärnan och kroppen en sån fruktansvärd överläggning med varann så det är så svårt att förklara så att någon som inte befunnit sej i situationen ska förstå, det går nästan inte! Hjärnan vet att OM han skulle ha hittat mina två döttrar som inte är med mej så skulle jag ha fått reda på det! Om inte mamma och pappa hade kunnat ringa så skulle polisen göra det! Hjärnan berättar för mej hur stor chansen är att han ska kunna hitta dem precis där och då och allt annat för att kroppen ska bli lugn och tänka precis som tanten att undra vilken trafiksolycka som har hänt nu men kroppen lyssnar inte för den har för många minnen som den kommer ihåg i de här situationerna! Det är dessa som min terapeut kallar för kroppsminnen och som man inte kan bearbete på samma sätt som de psykiska minnena för de finns i kroppen och man "känner" dem och det gör jag verkligen!

I de här situationerna känner jag hur ont det gör i mej när han säjer att jag kommer aldrig att kunna komma ifrån honom för han kommer aldrig att låta mej få lämna honom, jag känner hur ont det gör när han säjer att jag inte kommer att få ha barnen för han ska se till att han får dem, jag kommer inte att klara dem för jag klarar inte ens att ta hand om mej själv, jag känner hur ont alla orden/ hoten gör och jag känner hur alla uttalad ord trycker ner mej! Jag kan höra att det spelar ingen roll vart jag än tar vägen så kommer han att hitta oss, Vad jag än gör så har han kontrollen och i det läget så kommer allt tillbaka och det spelar ingen roll vad hjärnan säjer till kroppen! Det enda som gör att jag klarar av att hålla kvar kontrollen över mej själv är att jag vet att om jag tappar fokus så kan jag inte göra något! Då är jag svag och kan inte hjälpa någon! Jag kan inte skrämma Skruttan och bara jag gått igenom scenariot tillräckligt många gånger i mitt huvud (för mej så känns det som en evighet men i verligheten så tror jag inte ens att en minut gått) så inser jag att det är inte det som hänt för precis som hjärnan säjer så har inte telefonen ringt!

För varje gång som tanken vinner, som jag inser själv att det är inte det värsta som hänt och som jag kan övervinna kroppsminnena så känns det som att jag vunnit ytterligare en seger! Jag vet att jag kommer att få leva med mina psykiska och fysiska minnen och det kommer barnen med att få göra men samtidigt så ser jag att både hos dem och mej så dröjer det längre mellan de jobbiga perioderna och när minnena kommer så kan vi snabbare lägga dem åt sidan. Det finns minnen och saker som påminner varje dag men det är saker som finns där omedvetet som att jag aldrig låter barnen gå ut utanför dörren utan att jag tittat innan, det är något jag gör idag av rutin och mycket annat och kommer att göra så länge jag är med dem men det är min vardag nu!  Samtidigt så skulle inte jag vara den jag är idag utan dessa minnen!

Den som sa att tiden läker alla sår den har fel tror jag men en sak är jag helt övertygad om och det är att att minnena och såren bleknar med tiden! Livet jag lever idag är inget dröm liv men samtidigt så väljer jag att se det som så att jag har fått en andra chans för det var meningen att jag skulle dö och jag gjorde inte det! jag har fått en andra chans och jag tänker ta den! 

Vi lever inte drömlivet, men finns det egentligen någon som gör det OM de skulle vara ärlig för jag tror inte att det finns ett liv som bara är en dans på rosor men det skulle inte skada om det hade varit lite mindre med taggar i den dansen som jag dansar i livet men men...............................................
..............  kanske kommer det med en dag! Kanske en dag är vi trygga och fria och kan tänka när vi hör sirener och ser polisbilar "Undra vart det har hänt en trefikolycka nu" och luta mej tillbaka och fortsätta dricka kaffet UTAN att ha en överläggning med mej själv och ett hjärta som är i halsgropen   

  KRAMAR     

Om jag går in någonstans där det är många som ska ha hjälp och jag väljer att jag iallafall vill ha hjälp eller vill handla där så har jag fått lära mej att jag får helt enkelt vänta på min tur eller så får jag låta bli att få hjälp/ handla! Mina barn har fått lära sej att lever man som barn till en mamma som lever själv så får man vänta på sin tur och det hjälper inte att puttas, skrika, knuffas eller på andra sätt försöka att komma före för man får inte hjälpen fortare iallafall. När jag kommer till kassan och ska betala maten som jag har lagt i korgen i affären så har jag lärt mej under min uppväxt att man ställer sej i kön och väntar på sin tur att få lägga varorna på bandet och på att få betala! Jag kan göra listan hur lång som helst på olika situationer som jag har fått lära sej att man väntar på sin tur och när man väl kommer dit så är det någon som på något sätt visar att nu är det din tur! Ett exempel på detta är att man får en kallelse från läkaren att "då och då är det din tid att komma till doktor Duktig för att han ska kunna göra så att ditt ben blir bra för nu har du väntat så snällt på att det ska bli din tur i väntelistan"! Det finns hur många exempel som helst på när det finns fungerande listor och det finns fungerande system och jag förstår att det kan vara så att om man har fått en tid så kan det vara så att den som man fått tiden hos blir sjuk och att man därför måste boka om tiden det har jag full förståelse för!

Nu tänker jag skriva från   vad jag tycker, tänker och känner! Jag har kämpat i snart 3 år och jag tror inte att någon levande människa kan förstå hur mycket energi det går åt till det, hur mycket det sliter på kroppen och hur mycket det tar på kroppen! Jag gjorde det inte förän kroppen bara så stopp och jag hamnade på sjukhuset och jag tror inte att det gick in riktigt iallafall för om det hade gjort det så hade jag inte orkat fortsätta utan jag hade gett upp där och då! Det heter att inför lagen är vi alla lika och ingen ska dömas oskyldig, man ska hellre frias än fällas om det inte är helt säkert att man är skyldig och jag vet inte allt fins som står där men just nu så kan jag inte tycka att alla människor är lika inför rättsväsendet och det gör mej livrädd när jag tänker på att det är de som har "mitt livs avgörande i sina händer"

Härom dagen ringde min advokat till mej och säjer "Rättegången är inställd!" Hjärtat stannade i bröstet och fastän han fortsatte att prata på en gång så hann miljoner med tankar att passera i min hjärna att de hade lagt ner allt, att han var fri, att de hade bestämt att trots allt så var överklagan inte beviljad och jag vet inte allt men sen så hörde jag ju trots allt det som han sa att det fanns ett nytt datum satt redan. Jag kände att jag inte ens orkade reagera som jag hade gjort tidigare för det är inte första gången som det händer under denna resan att det förändras så det var inte bara febern som gjorde att jag höll mej lugn! Vi fortsatte att prata ett tag och sedan så hör jag mej själv fråga varför inte rättegången blev när den var tänkt! 

Jag hade kunnat bita mej i tungan, slagit kullerbytta, städat hela huset eller vad som helst för att få den frågan outtalad för jag visste redan innan svaret kom att det skulle vara ett svar som irriterade och retade upp mej för så mycket har jag lärt mej under dessa år att det inte är vanliga saker som är orsaker till sånt! På en gång som jag hörde svaret så ångrade jag ännu mer att jag ställde frågan för svaret var att det hade kommit in så mycket nytt/ akut så de hade skjutit upp den! Inte ens 40 grader i feber klarade av att hålla mej lugn då! 

Jag kan inte förstå det! Om alla är lika inför lagen och Rätsväsendet, man ska se till allas värde och alla de fina sakerna - hur kan de då göa så här? Vi skulle äntligen få ett slut på detta och med denna domen så skulle de komma ett slut med vårdnaden! Barnen skulle få de svaret som de förtjänat i år att få veta - om det kommer att bli tvingad att återvända till Helvetet eller inte! Vi skulle få en dom och eventuellt ett straff och under den tiden skulle vi kunna röra oss som vi ville här i Sverige, jag skulle inte behöva vara på helspänn hela tiden och vara rädd för att han ska hitta oss hela tiden. Vi skulle få ett avslut och kunna starta ett nytt liv som jag tycker att vi förtjänar! 

Vi hade fått ett datum och jag var inställd på det, jag hade förberett för hur barnen skulle bo medans jag var borta och jag hade förberett vilka jag skulle h med som stöttning och så blir det bara avblåst! Jag som äntligen skulle få ett slut på en del av mitt helvete och skulle kunna starta om på ett nytt kapitel. Kan de inte förstå att det är människor som de jobbar med som har känslor och inte robotar?!?!?

För mej så visar detta att misshandlarna på mej och den på våran äldsta dotter är inte lika viktig som de andra som är där! Vi är inte lika viktiga som de andra fallen som är där hos dem så därför får vi vänta! Jag vet att det är annat som spelar inte på att det är så rent teoretisk men det känns så för mej och det spelar inte någon roll vad någon säjer för så känns det för mej för de valde att flytta mitt och ta de andra före! Jag har lärt mej att i ett kösystem så är det så att när man låter någon gå före så är det viktigare eller så är det mer bråttom alltså är inte jag så viktig eller så tänker de att eftersom jag snart har klarat ( när rättegången är har jag klarat mer än det) tre år så klarar hon lite till, men det känns att jag kommer inte att göra det!

Om alla ska vara lika inför lagen när de döms så tycker jag att det ska gälla även när man ska vara målsägande, vittne eller vad du än är men så är det inte idag och jag tycker det är skrämmande. Många gånger läser jag i tidningen och tänker att Oj vilken tur eller otur den personen har för jag inser att det skiljer sej så mycket mot ett annat fall och ändå så är detaljerna sååååååå lika! Kanske är det dags för Svensk lag och rättsväsende att leva upp till att alla är lika inför lagen för jag känner efter mitt besked att det inte är så för jag känner det precis som att de skiter i hur jag mår eller känner det för jag har klarat det så länge så det är klart jag klarar det lite till men det finns inga garantier! Det är människor som är "insatsen"  när man kommer till rättssysstemet kanske är det just det man glömmer när man tänker på värdet när man sitter där och ska döma..............................................
...........

  KRAMAR    

 Jag är nog många gånger för optimistisk i mitt tänkande inser jag för större tidsoptimist än mej det kan det inte finnas för jag tror att jag ska hinna med hur många saker som helst på en kvart! Jag var även optimist när jag hamnade på skyddat boende för jag trodde att där skulle jag bo max i en vecka sedan var allt löst - jag bodde där i 4.5 månad och ändå var inte allt löst när jag flyttade därifrån men det var så pass löst att jag kunde flytta och börja starta mitt och barnens liv! När detta startade så kom jag till olika situationer där jag insåg att jag reagerade inte alls som jag trodde att jag skulle göra! Antingen så litade jag inte på människorna som jag mötte eller så litade jag inte på mej själv och mina egna känslor och reaktioner i de olika situationerna! Min tanke var hela tiden att nästa gång som jag befinner mej i en liknande situation eller en annan situation som påminner om denna så kommer jag att reagera annorlund, jag kommer att reagera, känna och tänka som jag gjorde tidigare! När jag väl kom till den situationen så insåg jag att jag inte gjorde det för jag litade inte mer på de andra eller mej själv då heller men samma tanke dök upp igen att nästa gång DÅ skulle det se annorlunda ut!

Varje gång så tänker jag att det kommer att bli annorlunda, jag kommer att kunna lita mer och mer på andra, jag kommer att ta åt mej mindre av det negativa som andra säjer och allt det andra men det händer inte. Jag fortsätter att inte våga släppa människor för nära mej även fastän jag litar på dem, jag fortsätter att inte sätta mej i situationer där jag inte är beroende av andra och framförallt så fäster jag mej inte för mycket i andra för jag vet inte när de försvinner för jag är så van att alla som jag tycker om och som jag behöver i mitt liv de försvinner för de skrämde den jag levde ihop med bort! Alla försvann när jag behövde dem som mest och det kändes som ett svek därför är jag rädd att alla ska svika mej när jag behöver dem som mest för det är ju det som jag är van med! 

Det känns som att om någon kommer mej för nära och jag känner att jag kan bli "beroende" av den personen så skjuter jag bort den personen för jag är så van att bli sårad och nertryckt av dem som kommer mej nära så istället för att ta den risken så stänger jag av och flyttar dem en bit! 

Jag trodde i min naiva värld att detta skulle förändras, att när jag såg att inte alla människor är såna så skulle jag våga men just nu känns det bara som att det är så som ordspråket säjer att "bränt barn skyr elden" för man vet hur ont det gör! Alla människor har blivit svikna och lurade det inser jag men jag blev det gång på gång och vissa gånger flera gånger per dag. Det känns ibland som att jag är ett ljus som blivit bärnd i båda sidor så att stearinet har smält och försvunnit och nu när har börjat kommit nytt stearin på veken så är jag livrädd att det ska hända något så att det skyddande lagret försvinner igen! Att jag ska stå där blottad igen så att den minsta lilla kommentaren, sveket eller ordet ska skada mej igen för att "stearinet" åter igen bränts bort! 

Samtidigt så vill jag inte tro att det är så för jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på människor, jag vill tro att jag kan få tillbaka tron på mej själv! För samtidigt som jag inte litar på andra så litar jag inte heller på mej själv! Jag är livrädd att jag ska bli den som jag en gång var i den relationen som jag befann mej i som bara sa ja och amen till allt bara för att slippa bestraffning! Även om jag vet att jag inte skulle få bestraffning av dem människor som jag har relationer till idag så är jag livrädd att om jag släppte dem ett steg närmare att jag blir den som går emot mej själv för att vara andra till lags, att jag återigen inte lyssnar på mej själv utan gör det som andra förväntar sej att jag ska göra eller det jag tror att andra förväntar sej att jag ska göra! 

Ibland så önskar jag att jag bara kunde koppla bort min hjärna, att jag inte tänkte så mycket utan bara litade på det som mitt hjärta sa att jag skulle göra för det känns som att det är det som har det rätta svaret! Min hjärna minns hur ont det gjorde att "bli bränd av elden" och det minns hjärtat med men samtidigt så känner hjärtat alla de känslorna som finns i livet, relationer och mot alla människor som finns runt mej och i mitt liv och om jag bara vågade lita mer på dem så vet jag att det brända barnet skulle våga närma sej elden och våga lita mer på vad som är rätt utan att måla upp alla faror på vad som kan hända för om jag inte vågar chansa så kommer aldrig motsatsen att bevisas -  att det finns faktiskt människor som finns för att stötta och som accepterar mej för den jag är! Det finns människor som står med en öppen famn för att ge mej en kram och låta mej känna trygghet inte för att slå eller knuffa mej! Det finns människor som vill mitt bästa istället för att trycka ner mej men för att jag ska kunna få den erfarenheten och inse det måste jag våga närma mej "elden" och lita på mina känslor! Jag måste våga utmana ordspråket att "Bränt barn skyr elden" och lägga till "men bara tills den har fått ny erfarenhet som visar att man inte alltid behöver bränna sej på den!

   KRAMAR   

Ibland så känner jag det bara det som att det känns som att det inte finns något slut på något! Det händer en sak och så känns det som att det tar den lilla energin som finns kvar och jag känner att det går inte, jag orkar inte mer. Och så dagen efter så kommer nästa olycka och egentligen så borde jag ha lärt mej vid detta laget att det är så tycker jag men på något sätt så finns fortfarande hoppet att det inte ska vara så denna gången men ändå så är det så varje gång! Och så var det även denna gången för mycket riktigt så kom det ett brev med posten dagen efter att episoden med barnen och paniken hade varit som var en chock för mej och sparkade undan fötterna på mej!

Barnen sov dåligt och oroligt och vaknade flera gånger den natten så på morgonen behövde jag bara titta på dem för att inse att de skulle inte klara av en dag på dagis. Jag frågade dem hur de kände det och när Skruttan tittade på mej och sa att jag orkar inte men vi måste för det är dagis dag så kände jag bara att idag finns det inga måsten! När jag ringde till dagis så fick jag förklaring till vad det var som hade löst ut reaktionen - något som är så vanligt för andra barn men så skrämmande för mina nämligen att leva en vecka med mamma och en med pappa! Det gör att man ser hur annorlunda vårat liv är mot andras och hur lite det behövs för att det ska skrämma upp och minnen ska väckas! Jag kände att jag hade tagit rätt beslut för hela dagen var bara jobbig för alla och fylld av reaktioner och tankar.

Som om inte det var nog så kom ett brev med posten med ett besked som jag inte ville ha och det kändes som om benen bara sparkades undan på mej. På något sätt så hade jag förstått att det inte skulle vara ett positivt besked som jag skulle få men som vanligt är hoppet det sista som lämnar mej och jag hade hoppats! Det är sant som det är sagt "En olycka kommer sällan ensam" men jag börjar bli van och någon gång måste det vända även för mej......................... Jag kände bara att jag var tvungen att få miljöombyte så vi bestämde att vi skulle åka till mormor och hämta lite grejer! Jag satte på mej min "rustning" den som gör att jag känner mej falsk och som inte visar det kaos som jag känner på insidan utan som visar den starka personen som är glad och som jag gör att jag inte behöver visa hur jag egentligen mår!

Den rustningen höll inte igår! Det räckte med att mamma frågade hur jag mådde så sprack den och tårarna kom och sedan gick de inte att stoppa! Jag kan inte minnas när jag grät hos mina föräldrar sist! De har kunnat få mej att gråta på telefonen när allt bara har varit kaos och jag har känt att jag orkar inte mer men inte när jag har varit på samma ställe! Nu gick de inte att hålla tillbaka längre! Jag kände att jag kunde inte bära rustningen längre för det var för många sprickor i den och det var för mycket kaos på insidan och allt bara vällde ur mej!

Det känns ibland som att jag är den falskaste människan som finns för jag visar en person utåt som är glad och pigg men inom mej så är det bara ett enda kaos av känslor! Det är fullt med känslor där inne som jag inte kan sätta ord på och som jag inte kan beskriva med ord för de bara finns där! De finns där och de ställer till ett kaos precis som att någon snurrar runt dem med en elvisp, de går inte att greppa för de far bara runt, Sedan finns det de känslorna som påverkar mej som att jag är livrädd för att tex sitta i rätten och behöva möta honom igen, jag är livrädd att förlora vårdnaden och massor av andra saker, Jag känner sorg över alla skadorna som jag har fått och över allt jag har förlorat, över allt jag har fått lämnat, jag känner tomhet över de få men nära vänner som jag fick lämna kvar! De här känslorna visar jag aldrig! Varför jag inte gör det vet jag - det är för att då blir jag sårbar och den situationen vill jag inte vara i igen för det var då jag blev bränd och utnyttjad! Jag inser samtidigt att jag inte tillåter mej själv heller helt ut att känna de här käsnlorna för att det gör att jag blir svag! Så länge jag försöker att hålla dem undan så länge vet jag att jag orkar stå på benen!

Igår när mamma frågade hur jag egentligen mådde, eller när jag insåg att jag inte längre kunde dölja hur jag ser ut med kläder efter alla kilon som jag gått ner så inser jag på ett helt annat sätt att det är närmare och närmare den gränsen när kroppen inte kommer att orka kämpa vidare! Det är inte bara en utan flera läkare som sagt att egentligen skulle inte kroppen orka men den gör det för att den går på envishet men frågan är hur länge går den på det och hur länge orkar man gå på den?!?!?! 

Jag har kämpat så länge och jag tänker inte ge upp! Jag har hållt mej till sanningen i förhör och jag har varit sann mot mina barn men jag inser att jag är inte sann mot mej själv när jag sätter på mej en rustning för att klara av livet! Samtidigt så vet jag att utan den så skulle jag inte orka för jag skulle inte orka med frågorna hur det egentligen är för jag kan inte och jag vill inte berätta för alla hur det är för jag vill inte ha medlidande och jag vill bli behandlad som en i mängden! En sak vet jag iallafall och det är att när man rasar ihop så är man inte större än att man behöver en trygghet som man kan gå till, någon som man litar på och där man känner sej trygg vare sej man är stor eller liten och för mina barns skull så måste jag klara av att hålla ihop och fortsätta att kämpa trots att inte olyckorna kommer en och en! Och jag måste vinna för att visa dem att det inte är alla barn som är tvingade att leva med mamma och pappa, bara om de har en mamma och en pappa som ser till deras bästa inte som är ute efter att trycka ner dem och skada dem! 

Jag är ingen robot utan en människa och jag vet att tårar är inte att man är svg utan det är ett tecken på att man varit stark för länge! Och det är en sak som jag måste acceptera även när det gäller mej! Ingen är mer än människa och det är inte jag heller och det är dags att inse att jag måste vara stark och vunnit mina kamper innan jag kan hjälpa andra! 

KRAMAR   

När vi hade kommit från Helvetet var det vardagsmat att barnen hade panik och att jag var vaken på nätterna, att dagar och nätter gick i varann! Nu är det längre mellan paniktillfällena men ikväll kom en av dessa och det var både Skruttan och Smulan som fick det och det gör så ont i mej att se dem och det river upp så många sår och det enda jag känner är att jag skulle kunna ge vad som helst för att de skulle slippa känna så här och för att jag skulle slippa se dem så här för jag känner mej så maktlös för jag kan inte ge dem de enda orden som kan lugna dem - att de ALDRIG mer behöver återvända till den personen som ska kallas för pappa trots att det snart gått tre år som de inte träffat eller hört ifrån honom på! 

Om jag bara visste vad det är som gör att det blir så här och vad det är som är den utlösande faktorn men det känns som att det inte finns någon! Troligen är det att det är som för mej att det behövs så lite, att det bara behövs fel ord vid fel tillfälle, eller fel sak vid fel ställe ellr bara ett minne så kommer känslorna och med dem reaktionerna! Ikväll var det bara som att vrida på en kran och så kom paniken för dem båda! Jag såg hur tårarna kom för Skruttan och sedan kom frågan: Mamma! Kommer vi att behöva åka tillbaka till pappa för det vill inte jag!?! 
Tårarna rann och det enda svaret som jag kan ge är det svaret som jag gett gång på gång på gång under åren som gått att om de inte vill det så ska jag göra allt jag kan för att de inte ska behöva åka tillbaka till pappa! Jag lovde mej själv den dagen när "resan" började att jag inte skulle ljuga för barnen utan att jag skulle hålla mej så nära sanningen det bara gick! De vet inte vad en rättegång är så där ställer jag bara till det med att säja vad jag ska på så när jag skulle på den sa jag att jag skulle träffa poliser men annars har jag varit ärlig! 

Idag när jag sa att jag gjorde allt jag kunde så tittade Smulan på mej och sa; Mamma! Det säjer du alltid men det blir inte så iallafall........................ och sedan var henns panik igång och jag förstår henne! Hon har hört det sedan hon var liten och hur ska hon förstå att detta tar en evighet. Hur ska de förstå det jag knappt förstår att rättsväsendet mal så sakta att det känns som att jag hinner hamna på hemmet innan detta får ett slut! Hur ska jag kunna förklara för dem det jag känner själv är fel och hur ska jag kunna förklara något som jag inte ens kan förstå att man kan överväga - att ge honom umgänge efter allt det vidriga han gjort!

Jag satt på golvet med två barn som hade panik och som pratade om hur de skulle hålla i mej och inte släppa om tanterna och farbröderna bestämde att de måste till pappa, de pratade om att pappa skulle slå dem igen, hur han skulle göra dem illa och massor av vidriga saker som gjorde att det kändes som mitt hjärta bara gick sönder. Det kändes som att jag inte ville eller orkade höra och ändå så vet jag att jag måste orka för att jag är deras trygghet och jag är deras mamma. Jag känner att det är i de här situationerna som jag önskar att de som dömer, de som sitter i Tingsrätten, socialen och på alla andra myndigheter som är involverad när det gäller vårdnadsfrågor förstår vilket andvar det är som de har! Det är inte en fråga om föräldrarnas önskan utan det är barnens trygghet det handlar om! Mina barn är livrädda att de ska behöva återvända efter år, så hårt sitter ärren och minnena och ändå har han inte hört av sej så att de har blivit påminda! Vi pratar inte om det som hänt mer än när de minns och behöver prata av sej för vi är så less på det efter förhör och utredningar som pågått under hela den här tiden! Och ändå så är det så färskt! 

Jag vill inte vara den som berättar för dem OM det blir så att det kommer att dömas ett umgänge! Jag tycker att barn har rätt till två föräldrar men då ska det vara föräldrar som tar ansvar för sina barn och ser till barnens bästa och att de har det bra inte som trycker ner och skadar barnen! Det kan inte vara meningen att barnen ska vara livrädda att behöva se en person som skadat dem så att de är livrädda flera år senare, att de har panik flera år senare och att de fortfarande inte fått ett besked! Jag tänker inte ge dem den domen för jag vill fortsätta att vara tryggheten!

Jag svek dem när jag bodde tillsammans med honom för jag kunde inte skydda dem som jag önskar att jag hade kunnat göra! Helst skulle jag vilja skydda dem idag från allt som skadar dem och som gör dem illa och ledsen men jag kan inte det för de måste lära sej vad livet är men jag kan fortsätta att kämpa för att de inte ska behöva återvända till den personen som skadat dem mest och den kampen kommer jag aldrig att ge upp! Jag har inte energin men när det gäller ens barne så hittar man den alltid! Jag skulle ge vad som helst för att de inte skulle ha de minnen som de har, för att de inte skulle behöva känna som de gör och må som de gör de här gångerna men jag kan inte få det ogjort men jag kan fortsätta kämpa för att de ska kunna få en framtid som är ljus och som de kan fylla mej ljusa minnen och den kampen ber jag till Gud att jag ska vinna och finns det någon rättvisa så gör jag det för de förtjänar det efter allt som hänt och som de varit med om!

Allt som inte dödar gör en starkare heter det! Men varje gång jag ser mina barn må så här så känns det som att en liten del av mej dör, som att en liten del av mej försvinner men samtidigt känner jag att jag gör rätt som kämpar! 

Kramar från mej    

Jag kan vara lugnet själv, jag kan vara resonabel och jag kan se det ur både en och två och tre synvinklar men när det är någon som gör eller behandlar mina barn fel då finns det bara en reaktion hos mej och det är att lejonmamman vaknar i mej och jag skyddar mina barn till vilket pris som helst! Mej kan man göra saker emot men man gör inte vad som helst mot mina barn och man bestraffar inte dem för val som jag gjort i mitt liv det är en sak som är säkert för då väcker man verkligen Lejonmamman i mej! Rätt ska vara rätt och är man vuxen så sköter man konflikter som en vuxen människa och håller barnen utanför!

Om jag bara skulle vara mamma och agera som jag kände efter allt som barnen redan har varit med om och har med sej i ryggsäckarna så skulle jag sopa framför dem så att de inte snubblar på småstenar, jag skulle tugga maten åt dem så att de inte sätter i halsen, jag skulle inte låta dem gå utanför dörren för att de inte skulle bli sårade eller besvikna på andra människor igen men jag vet att det inte skulle vara för deras egna bästa! De behöver lära sej att inte allt är farligt och att inte allt gör lika ont och sårar lika mycket som deras tidigare erfarenheter gjort alltså låter jag dem leva ett så normalt liv som det bara går, Jag biter mej i tungan och låter dem ta sina egna fajter, Jag låter dem se att man inte "dör" av att säja ett nej och att man inte får ett slag för att man gör det, att man inte blir idiotförklarad för att man ställer frågor som man ställde tidigare ~ jag låter dem lära sej att det finns de som bemöter dem naturligt och hur det ska vara där de tidigare haft de sjuka erfarenheterna!

För flera månader valde jag bort en person i mitt liv som jag kände jagade mej, tog min energi och som jag kände inte respekterade mej, som inte behandlade mej eller barnen på de sätt som jag tyckte att hon skulle! jag berättade varför jag valde att inte umgås med henne och innan jag valde bort henne ur mitt liv så var det många tankar, funderanden och övervägande just för att min äldsta och hennes äldsta var bästa vänner! Jag förstod att det kunde bli en konstig situation men bedömde att vi båda var vuxna människor och att vi skulle se till barnens bästa och inte låta detta gå ut över dem! Jag inser idag att jag var naiv och att det finns de som inte växer ifrån sandlådenivån någon gång! Jag kanske aldrig kommer att komma från min naiva tankesätt men för mej är det så att om man är vuxen så låter man konfliter och beslut som man gör som vuxen stanna hos den vuxna utan att påverka ens barn mer än vad de behöver göra! Trodde att alla som var vuxna och föräldrar tänkte så men inte då!

Idag var jag ute med barnen och såg på mina döttrar att det var något! Visade sej att två barn som var i lekparken, varav en var dotter till denna som jag valt bort att umgås med, hade skrattat för att de hade stövlar och galonoveraller på sej fastän det inte hade regnat! Mina barn valde själv att sätta på sej detta eftersom de älskar att leka i vattenpölarna men även för att det blåste och att då dessa håller blåsten ute. Jag sa bara till tjejerna att de inte skulle bry sej och att detta är sånt som man har på sej på våren och hösten - konflikten var löst och de fortsatte att leka och vara stolta över sina nya overaller och lyckliga över att kunna leka i vattnet! 

Senare på kvällen när vi sitter vid bordet och ska äta så tittar Skruttan på mej och jag ser hur henes ögon börjar fyllas med tårar! Jag förstår vad som ska komma redan innan frågan kommer över hennes läppar : Mamma! Får en vuxen förbjuda ett barn att leka med ett annat barn?

Jag känner bara att jag vet inte vad jag ska svara för jag vet direkt vad det rör sej om! Jag svarar så som jag tycker att man inte får det om det inte är så att det är ett barn som slår eller hela tiden gör illa eller har sönder saker eller att man hela tiden bråkar att man då som mamma kan säja att man inte vill att man leker med det barnet den dagen för att det bara är bråk! Då ser jag axlarna börjar skaka och att hon inte kan hålla tillbaka tårarna! 
- (namnet på barnet) sa att hon fick inte leka med mej för att du och (namnet på mamman) är osams! Så hon har förbjudit henne att leka med mej!

Jag känner att jag kokar inombords för jag tycker att som vuxen så låter man inte sånt här gå ut över barnen! Man straffar inte barnen med att de inte får leka med varann för de var bästa vänner och lekte varje dag! Att det var så det hade jag redan förstått eftersom vi inte hade sett den andra tjejen någon gång på dessa månader men nu var det uttalat och det hade rivit upp ärr hos Skruttan! Ärr som hennes sk pappa har gett henne när det kommit förbud på förbud och nu är det ytterligare en vuxen som gjort detta mot henne. Jag känner att jag vet inte vad jag ska säja för detta finns inte i min värld att man kan göra så hä för man drar inte in barn i något som är mellan vuxna och vi är inte osams. Jag vill inte ha en människa i min närhet som jag känner tar min energi så att jag interkar något och som jag känner mej jagad av! Jag vill inte ha en människa i min närhet som jag känner att jag inte får något utbyte av och som inte respekterar det jag säjer men osams är det sista vi är! Jag förklarade det och kan inte hon ta det så är det upp till henne!

I och med denna händelsen så kommer massor med tankar och reaktioner! Är det verkligen så här det är att föräldrar bara ser sej själv och sätter sej själv först? Det är ju inte mamman i detta fallet som kommer i kläm utan dottern! Jag vet att hon uppskattade att leka med Skruttan massor för vi hann bara hem från dagis så var hon här och frågade henne om de skulle leka! Hon var här hemma ofta och pratade eller kom och frågade efter en kram! Ser man inte som mamma att man sätter sin dotter i en sits? Hon vet om våran situation och en dels om barnen varit utsatt för och då känns det som att hon inte tänker längre än på sej själv för tror hon att jag ska bli vän med henne för att min dotter inte får leka med hennes dotter?

Ikväll så kom det ännu mer funderingar från Skruttan varför mamman gjorde detta! När Skruttan skulle somna sa hon: Jag tycker synd om L för jag vet att hon tyckte om att leka med mej för det sa hon mamma många gånger!

Jag känner att när sånt här händer så väcks Lejonmamman i mej och jag kan inte tänka klart för det känns så fel att en förälder inte kan se vad de utsätter sina barn för! De sätter sej själv först och ser inte till att barnen hanmar i en situation där det inte själv kan välja vem det vill leka med! Det kan inte vara så roligt att sitta i lekparken med sin gamla bästis och säja att min mamma säjer att inte jag får leka med dej!

Ibland undrar jag om det finns vuxna som stannar på den nivån som man befann sej på när man lekte i sandlådan. Om inte du vill leka med mej så får inte du låna min hink det är bara det att när man blir vuxen så är det inte döda ting som det handlar om utan det är ens barn, levande individer med känslor och tankar. Jag känner att om man är en förälder så måste man se till barnens bästa och det är inte att involvera dem i ens egna konflikter och vad man tycker och tänker till 100%. Vi leer tight här hemma för vi har gått igenom helvetet tillsammans men samtidigt är barnen bara involverad i det som de måste vara involverad i! När det var rättegång höll jag mej så nära sanningen jag kunde ~ jag sa att jag skulle träffa poliserna och att de skulle prata med mej om vad pappa gjort mot oss för jag ville inte ge falska förhoppningar! Idag när detta kom upp så förklarade jag så gott jag kunde att jag var inte osams med henne men jag ville inte vara vän med henne men det var inte så att barnen inte fick leka för det utan jag tycker att de ska leka om de vill det! 

Som vuxen är det dags att växa upp ur sandlådan och lära sej att sära på vad som är en strid för enbart vuxna och vad som ska involvera barnen! Man ska inte använda barnen som vapen för det är bara så att man som förälder har ett ansvar att barnen ska må bra och framförallt få vara barn och vara utanför allt detta men tyvärr så verkar inte alla ha förstått det. Känns som att jag kommer att koka över detta några dagar till mej en sak vet jag iallafall och det är att jag kan gå rak i ryggen och stärcka på mej för mina barn drog jag inte in i någon konflikt som är en vuxenkonflikt och kommer inte att göra heller för i mina ögon är inte barn ett vapen de är en gåva som jag har fått och det är mitt ansvar att de ska må bra och ha det bra!

  KRAMAR