Att jag hamnade på skyddat boende efter att jag kommit från Helvetet är en sak som jag nämnt här tidigare men det jag nu kommer att skriva om är en sak som jag vet kommer göra att jag kliver på massor av tår men samtidigt så känner jag att jag måste få ur mej det, och det är bara så att sanningen svider och om den inte kommer ut så kan inget förändras! Jag var och är tacksam att jag fick vara där för det var en "fristad" från allt där jag kunde känna mej trygg! Jag kan inte säja att jag inte kände rädsla men den hade jag känt vart jag än hade befunnit mej någonstans! Rätt så fort insåg jag dock att det fanns en mall som man helst skulla passa in i och när en person som bodde där inte gjorde det så kändes det som att hon inte fick samma chans som oss andra! Jag var "liten och hjälplös" och visste inte något så jag känner att jag passar in rätt bra i "mallen" på hur man skulle vara för jag var den som inte ställde krav och inte sa emot utan jag sa mest ja och amen för det var vad jag var van att göra med den "ryggsäck" som jag hade med mej mot dem som hade "makt". Dem som var på samma nivå som mej de vågade jag visa vad jag trodde var mitt rätta jag för!

Jag är tacksam för att jag under denna tiden träffade helt underbara personer som jobbade ideellt där. Personer som såg till det som fanns kvar där långt inom mej och som jag inte visste fanns där själv men de såg det och de vågade berätta för mej vad de såg. Vissa av dem finns kvar fortfarande och de vill jag inte leva en endaste dag utan för de är en del av den styrkan som jag har för jag vet att de finns där och de trodde på mej när jag var som svagast och de har aldrig svikit mej en sekund utan alltid funnits där, både när det varit lättare men även när det var som värst! När jag gick till vårdnadstvisten var mina ben som gele och jag visste inte hur jag skulle ta mej dit och utan Gulligaste E vet jag inte hur jag skulle ha klarat det! Utan hennes ord hade inte trappan gått att gå och bara att höra att hon visste att jag skulle klara detta gav mej "vingar" Den som säjer att tro inte betyder något den vet inte vad den pratar om för att veta att någon tror på en det kan flytta berg och dessa 2 starka Qvinnors tro som jag har med mej i mitt liv idag ~ den kan förflytta många berg!

Samtidigt som jag blev starkare och visste mer och mer vad jag ville och framför allt vad jag tyckte så började jag se en ny sida, inte av dessa två Qvinnor för de har funnits hela tiden, men av de som jobbade på boendet där jag hade bott! De människor som jag hade trott skulle hjälpa mej att utvecklas i att bli självständig började at ifrågasätta mina val i kontakter med personer som gjorde mej stark, som stöttade mej och som gav mej något positivt. De började ifrågasätta ställningstaganden som jag gjorde och saker som de hörde från andra ringde de till mej för att höra om det stämde och fråga min syn på det. Jag som hade varit i denna situationen tidigare men då med personen jag bodde tillsammans med och hade barn med hamnade åter i den situationen men med de personer som hade hjälpt mej och som jag på något sätt stod i en beroendeställning till kändes det som trots att jag hade flyttat därifrån! För mej så kändes detta jättekonstigt och det kändes som att jag kom i en situation där jag började ifrågasätta mej själv igen!

Jag bollade detta med en av de Qvinnor som alltid finns för mej efter ett tag för det kändes inte rätt! Speciellt en manlig kontakt som jag hade var något som blev väldigt ifrågasatt för det hette att jag kunde inte ha hur många mentorer som helst, ändå var de inte medveten om vad jag pratade med honom om utan detta var något som de hade fått reda på från andra att vi hade kontakt med varandra och jag valde att inte redovisa något för dem när de frågade mej! Jag har blivit ifrågasatt om mitt val av att bo hemma hos en person istället för ensam på ett hotell innan min första rättegång för det borde kännas bättre att bo på ett hotell än att det skulle bli rörigt att bo hos en person ~ men ingenstans fanns frågan vad jag ville! Jag känner bara att ju mer jag tänker på detta så är det än en gång så att när man är stark så "passar det inte in i mallen" och jag tycker att det är så hemskt att det ska vara så! Jag vet att jag låter som en gnällmadam och jag vet att jag kliver på tår, jag är fullt medveten om det men jag känner att jag måste få ur mej detta för det ligger inom mej och gnager som en börda som måste få komma ut! Och jag vet att de jag berättat det för inte kommer att prata om det för jag har bara berättat det för dem jag litar på!   

Jag har analyserat detta massor och jag har funderat och det som känns så hemskt för mej det är att man kommer till dem som ett offer, man är utsatt och som jag var så visste jag inte "vem jag var egentligen eller vad jag tyckte om eller inte tyckte om" men jag har kämpat och byggt upp mej själv bit för bit. Ibland har några bitar rasat igen men jag har inte gett upp utan har samlat ny kraft för att lyfta upp de bitarna igen och fortsätta att bygga och jag har kommit en bra bit på vägen! Jag har många runt mej som hjälper mej i arbetet och som ger mej positiva kommentarer men även som ger mej den positiva kritiken som jag behöver för att komma vidare och de personerna vet när jag behöver en kram eller när jag behöver en knuff för att komma vidare! De som jobbar på ett ställe som man kommer till som "offer" (jag hatar det ordet) tycker jag ska vara så proffesionella att de inte lägger sej i det privata! När jag inte har bott där på ett långt tag och byggt upp mitt kontaktnät och de ser att jag mår bra av det och jag kommer vidare i livet och i mitt arbete att bygga upp mej själv så förstår jag inte varför jag ska stå till svars varför jag har kontakt med den eller den, varför jag väljer att bo hemma hos en person istället för att bo på hotell! De har kommit med bra råd med det ska jag inte sticka under stolen med men de försvinner med skadan som detta gjorde för det tryckte ner mej och jag kan ärligt erkänna att jag bröt ihop efter det sista samtalet som jag fick för det var rena korsförhöret! Jag fick stå till svars för mycket och jag fick höra vad de tyckte om mycket och jag kan inte säja att jag tyckte att det var proffsigt! Det har gått ett tag sen dess, jag har funderat, tänkt och gått vidare men jag tycker fortfarande att det är fel! För mej sänder detta ut signaler att de hjälper mej så länge jag är "svag och gör som de vill" men när jag blir stark och har en egen vilja då får jag stå till svars för det med!

Detta inlägg kanske tas som skitprat ~ men det är det inte menat som! Jag hoppas att om någon läser det som jobbar inom detta så kan det väcka en tanke hur man känner sej när man är i min situation! Man är redan så bränd, man testar de personer som man tar in i sitt liv inte bara en, två eller tre gånger utan en miljon gånger och de man släpper nära sej de har förtjänat den platsen. Jag var livrädd för män och att anförtro mej för en man igen det fanns inte och att det sedan skulle bli ifrågasatt när det är en person som jag känt att jag kunnat prata och ventilera massor med saker med det kändes som att vara tillbaka i Helvetet med svartsjukan igen! Vad syftet var denna gången ~ det vet jag inte och kommer nog aldrig att få reda på men det känns inte rätt på något sätt. Att ifrågasätta min relation till en person som har jobbat ideellt hos dem det är inte heller rätt för mej! Jag förstår inte att de inte kan vara glad över att jag har hittat någon/några som finns för mej och gör mej stark och som får mej framåt i kampen! Jag förstår inte att det inte finns förståelsen att när man lever i den situationen som jag gör så behöver man de personer som man litar på och som man släppe nära sej ~ för de är inte många! Jag kan räkna dem på mina fingrar och jag behöver inte använda alla fingrar som jag har!

Kanske är det så att jag växte ifrån dem och blev för stark och att det inte var det de klarade men då borde tanken ha funnits att det var det jag skulle göra! Tanken borde ha funnits att de gjorde samma sak mot mej som han gjorde när jag levde i Helvetet ~ ifrågasatte mina beslut och ifrågasatte mitt omdöme och mina val och lät mej stå till svars inför dem som i mina ögon stod över mej! Åter igen var jag under någon annan som "dömde mej"....................men tydligen så fanns inte den tanken som jag tycker borde ha funnits innan de ens slog numret till mej att är detta rätt att göra efter det hon gått igenom!

  TACK till er två starka Qvinnor som alltid finns E & C    

  KRAMAR   

Egentligen så borde det vara helt omöjligt att känna en tomhet när man har människor runt sej, när man lever tillsammans med tre barn på heltid som man har ansvar för dygnets alla timmar och jag har vänner som står mej nära och jag har ett större kontaktnät idag än när jag levde i Helvetet, jag har mer kontakt med andra människor och jag har mer värde i mitt liv och mer som jag värdesätter ~ och ändå är det ändå precis det som jag känner oftare och oftare. En stor tomhet inom mej som jag inte kan förklara för det finns inget ord för det och det finns inget ord som passar in på det ~ för det är inget som jag känt tidigare! Tomhet har jag känt tidigare men inte så här starkt och inte denna för det känns bara som att det inte finns något på insidan mer en ett endaste stort hål och där finns ingen energi eller något ~ bara tomhet som ett eko och den känslan skrämmer mej!

Jag vet att man inte kan kämpa hur länge som helst för till slut så tar energin slut! Det är som att sprnga en tävling ~ man kan köra på högsta växeln en sträcka men till slut så orkar man inte det längre och det är helt förståligt för kroppen tar slut och min kropp gjorde det för en "evighet" sedan men det fanns inget annat alternativ än att fortsätta för "målet" var inte inom synhåll än, och det är det fortfarande inte även om jag vet vart det är. Kanske är det så att tomheten är ett tecken på att kroppen har kört på reserven för länge och att den varnar mej att det är som läkaren sa att det kommer att sluta med förskräckelse om det inte får ett slut snart och helst igår, men det är inte jag som bestämmer det! Målet är andra som sätter upp och det är inte jag som styr över det. Jag kan bara försöka lägga tankarna så mycket det går åt sidan och samla så mycket energi det bara går till dagen D men hela tiden så kommer det upp nya saker som kräver att energin ska finnas och som kräver att jag ska fungera och det finns som vanligt inget annat alternativ!

Kanske är det helt enkelt så att tomheten är alla känslor som hela tiden blir undantryckta för att det inte finns utrymme för att bearbetas eller att ens reflekteras över! Alla känslor och minnen som jag inte vill ska finnas där för att de är för hemska, för jobbiga och som jag tänker att jag ska ta tag i när allt är över! Kommer det att vara över någon gång?!?! Kommer det någon gång att vara lättare att ta tag i dem då för hur det än är så kommer jag att komma in i en ny fas i mitt liv med nya reaktioner och nya tankar för livet står inte still även om jag önskar ibland att det skulle göra det! När jag kom från allt fick jag en diagnos som var PTSS (posttraumatiskstressyndrom) vilket jag fortfarande har kvar. När jag fick den så visade det mej att jag var svag som inte hade klarat av detta bättre utan att det hade påverkat mej så och jag gjorde allt för att den skulle tas bort! Idag så inser jag att problemet sitter inte i att jag var svag problemet satt i att jag var stark och det var därför jag utsattes för allt detta! Jag var för stark för att be om hjälp och jag var för stark för att brytas ner och därför fick jag stå ut med allt tills jag var totalt utraderad! Ja jag inser idag att det var ett trauma allt som hände och att det var därför som jag fick diagnosen och har den än idag för det försvinner inte över en natt och kanske är det så att allt detta spelar in på tomheten! 

Jag känner att jag försöker klyva mej i molekyler för att finnas för alla och stötta alla! Om någon mår dålig så vill jag inte det för jag vet hur det är att vara där utan att ha någon som man kan prata med eller som förstår en! Kanske har jag tömt mej i mitt försök att finnas för alla så att jag någonstans har glömt bort mej själv! Jag vet hur det är att sitta " i skiten" och hur det är att inte kunna prata med någon så jag gör allt för att inte andra ska vara där! Hur många gånger har jag inte suttit och pratat med hunden och hans ögon har gett mej tröst men jag önskade att det var någon som bara kunde ge mej en enorm kram och säja att "allt kommer att lösa sej, jag lovar det och jag finns". Jag kan inte få de gånger som jag önskade att jag hade fått höra det ogjorda genom att finnas för andra även om det gör ont! 

Tomheten finns och hur jag än tänker och funderar så kommer jag inte att få svaret/svaren! Det enda jag kan göra är att göra det jag inte vågade göra när jag levde i Helvetet och försvann som person ~ lyssna på mej själv och mitt  . Om jag vågar det så tror jag att jag kommer att hitta svaret hur jag ska hitta tillbaka till det som kan fylla mej med glädjen igen.................................

  KRAMAR   

...........hur stark du är innan att vara stark är din enda överlevnad, innan styrkan är ditt enda sätt att komma vidare och ditt enda andra alternativ som finns det är att bara lägga dej ner och ge upp. Och det alternativet det är inget alternativ för du bara måste framåt det är då man inser hur stark man egentligen är! Jag har insett att det är inget som man väljer att vara det är något man blir för att man måste, för att det inte finns något annat alternativ att välja mellan utan man måste komma vidare och man måste fortsätta att kämpa för att överleva! Snurrigt?!?!?! Ja det är det men livet är inte en rak bana och kommer inte att vara det och det är något som jag fått erfara gång på gång och kommer att få se fler gånger! Jag har många gånger känt att jag ger upp här och nu för jag orkar inte ett steg till men jag inser idag att när man har orkat det steget som kändes som tusen så vann jag över mej själv och alla de som inte trodde på mej, och det steget gjorde mej starkare!

Du vet inte hur rädd du kan bli förän du möter det som är mest skrämmande i hela världen, och du vet inte hur du kommer att reagera när du står där! Jag inser att man kan gå igenom saker miljoner med gånger hur man ska göra, hur man ska agera, tänka men när man står där tar rädslan och adrenalinet över och ingenting fungerar som det ska. Allt det man har tänkt, övat och memorerat finns inte och det som kommer fram är alla urtidsinstinkter som finns i kroppen och den första som kommer fram är flykt! Det är skrämmande att man i den situationen inte kan styra över sej själv. Kroppen gör som den vill och hjärnan hinner tänka hundra miljoner med tankar på en sekund, den hinner spela upp tusen scener och ändå så känns det som tiden står still! Kroppen bara töms på energin på ingenting! Efteråt så finns bara tanken ~ hur kunde det bli så? Svaret det vet jag inte om man någonsin kommer att få och jag vet inte heller om det ger något om man får något! Jag hoppas bara att all erfarenhet ger kunskap och att jag blir klokare även om den gör ont och sätter spår!

Jag har insett att de största vinsterna i livet de gör man genom att "vinna över" sin egen rädsla eller sina egna svagheter! Förr så trodde jag att jag var tvungen att bevisa min styrka och att jag klarade saker själv för andra ~ idag inser jag att det är jag själv som ställer de kraven på mej själv. Jag inser att alla utredningarna som gjordes inför vårdnadstvisten och allt det runt dem var det egentligen jag som ställde kraven att jag skulle visa mej så enormt stark och att jag inte var rädd för det som skulle komma! Jag erkänner ~ jag var livrädd och jag är livrädd än idag! För dem kunde jag "öppna lite på dörren" till de känslorna men idag så inser jag hur rädd jag är för vissa saker efter uppvaknandet denna vecka! Jag har sett min största skräck och rädsla med egna ögon och i en helt oväntad situation och plats, det fick mej att reagera på ett sätt som jag inte trodde och det fick mej att agera på ett sätt som jag absolut inte förväntade mej att jag skulle. Jag överlevde, jag klarade mej därifrån och allt slutade lyckligt. Jag övervann fler rädslor i samband med det och jag kommer att övervinna fler innan all bearbetning är klar ~ jag har ännu en gång insett att jag kan "misslyckas" i mina ögon och ändå så är det inte det i andras för det gjorde allt bättre och starkare och det gjorde mej starkare!

Kanske är det ändå så att den starkasteinstinkten som vi har sen vi skapades är flykten och att det är den som sätter in i vårat liv när det är saker som inte känns bra vara sej det är något som vi är rädd för eller det känns obehagligt, vare sej det är något konkret eller om det är något som finns inom oss som en känsla! Kanske är det därför som jag känner mej svag och känner vissa gånger att jag bara vill ge upp för att jag vill fly från det som är jobbigt och jag inte vill ha där inom mej fast jag egenligen vet att jag är stark bara jag tar det där obehagliga och jobbiga klivet........ Kanske var det just det svaret som jag behövde lära mej av denna situation som inte fick hända men ändå hände! Och någonstans vill jag tro att allt händer av en mening och kanske är meningen att jag skulle inse det och se att jag överlever även om man blir så rädd att hjärtat stannar fastän det slår i 320, adrenalinet flödar, svetten forsar och inget i kroppen fungerar som det ska! Kanske skulle jag inse att fastän flyktinstinkten är stark så kan man styra den bara man tar det klivet som är så jobbigt och stannar upp och tänker och när jag kommit så långt i tanken kan man komma ännu längre i sin styrka än jag var tidigare................. För jag vägrar tro att något händer utan att det har en mening och att något händer utan att det har något att lära mej........... hur jobbigt det än är! 

  SNURRIGA KRAMAR    

Jag kan inte sluta känna tacksamhet över de personer som finns i min närhet som får mej att se klarhet efter klarhet som jag egentligen borde se själv! Kanske är det just därför som man har vänner ~ för att de ska få en att se de där sakerna som gör att man kan ta nästa steg, som gör att man orkare ytterligare en liten stund till för annars så hade men helt enkelt gett upp för länge sedan! Dessa personer som alltid finns där, vare sej jag är glad eller ledsen, arg eller inte eller om jag orkar prata eller om det är en sån dag när jag bara kommer och sätter mej och bara behöver en kram ~ och de ser det utan att jag behöver säja det! Dessa personer som kan se på det jag skriver att jag behöver höra att de finns där vad som än händer och de som inte ställer ett endaste krav på att jag ska vara på ett speciellt sätt utan bara vara jag och må som jag gör för jag duger!    TACK   att ni alltid finns!

Idag satt jag och pratade med just en av dessa personer och så bara tittar hon på mej och säjer: Men tänk på en sak! Det är inte du som har valt den situationen som du lever i och det är inte du som har gjort så att det har blivit så här!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har tänkt det miljoner av gånger jag erkänner, men först när jag fick höra någon annan säja det till mej och så ärligt så gick det in att det är ju så det är! Och just nu var det verkligen precis det jag behövde höra efter en vecka som inte varit mänsklig för fem öre för det känns verkligen som allt som har kunnat hända har hänt! Barnen har mått daligt för att mycket har påmint dem om saker som har varit förr, det är sommar och det var då som mycket hände och förändrades!

När man kommer till situationer som innebär förändringar för barnen inser jag hur mycket deras förflutna fortfarande påverkar dem! Skruttan skulle på inskolning och det var ny miljö, nya personer och mycket som var nytt! I den situationen så kom massor av detta som jag inte alls ser i vardagen längre som han intalade henne att hon var värdelös att hon inte kunde något och att hon inte skulle göra något för hon skulle ändå inte lyckas! Det gör så ont att se och höra henne säja att jag kan inte det här mamma jag vet det och veta att det är inte hennes ord! Jag ser hur hela hennes kroppsspråk förändras och hon blir åter den lilla som hon en gång var, inte lika liten men mycket som påminner om den och man inser att det kommer att följa med henne i många år till, inte lika starkt men det kommer att finnas där. Att se hennes oro över småsyskonen när de inte är på samma ställe och hon inte har kontrollen och veta varför denna oro finns det gör ont i hjärtat! Ett barn ska inte behöva bära detta och jag skulle kunna ge vad som helst för att kunna lyfta bort det från hennes axlar och bara radera bort minnena! Därför betydde kommentaren idag ännu mer! 

Samtidigt att se föräldrar som beter sej som att de inte vuxit ifrån sandlådan gör att jag bara funderar hur deras barn ska bli när de blir stora! Jag kan inte låta bli att fundera om det är de eller barnen som ska gå i skolan för det var inte frågan om att barnen skulle vara nöjd med klassindelningarna utan föräldrarna! När de väl hade fått sin vilja igenom ~ då var det minsann inte ett pip som kom över deras läppar trots att Skruttan var den som kom själv i sin klass efter att de hade "krigat" en hel dag! Känner bara att jag är stolt över henne för hon tittade bara på mej när jag frågade henne hur det kändes att ingen från hennes dagis hade kommit i hennes klass och sa: Mamma! Det känns bra för jag känner att jag tycker om de barnen som jag är i samma klass som!

Jag kände att jag var en stolt mamma då för det visade att jag har en dotter som kan lita på sina egna känslor och vågar känna efter vad hon själv tycker! Att jag inte kunde förklara för de andra föräldrarna när "kriget" var igång varför vi hade hamnat i den gruppen som vi gjort eftersom våran situation är som den är och den läraren hade tagit emot överrapporteringen av henne gjorde inte situtionen lättare men det känns som att jag börjar bli van! Hon hade sina två bästa vänner med sej från början för att det var de som dagis hade trott att hon helst ville ha med sej men efter "kriget" hade hon inte dem kvar där heller så jag är glad att hon var nöjd och längtar tills skolan börjar ändå för jag vet inte hur jag hade gjort annars! Nu känns det som att hon kan få en nystart och det är hon verkligen värd!   Och jag är så överlycklig över att hon är nöjd med situationen och att jag vet att hon skulle våga säja om hon inte skulle vara det! 

Det känns alltid som att när jag har som minst med kraft ~ det är då som det händer som mest som testar mej! Kanske är det så livet är men ibland så vore det så skönt om det bara var en liten bit i livet som var en platt raksträcka där jag bara fick tänka på att transportera mej framåt! Känns som att det hela tiden är en utmaning att ta mej framåt och att det är en kamp! Jag har hela tiden vetat att det någon gång skulle komma en kalllelse till rättegången och ändå när den väl kommer så bryter den ner mej! Det kändes som att den bara slog undan fötterna på mej helt! Känslorna blev en karusell och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Hjärtat det slog så jag trodde att det skulle komma ut ur min bröstkorg! Jag förstår inte varför det är så mycket värre att se allt svart på vitt när det är skrivet! Kanske är det för att det är först då som man inser att det är "på riktigt" En sak vet jag i alla fall ~ att ännu en gång har jag fått bevisat för mej att ibland måste man brytas ner igen för att kunna bygga upp sej och bli stark och det ska jag göra och jag ska klara det! Jag ska klara även denna rättegång för att få det avslutet som vi förtjänar! Jag ska visa mej själv att jag orkar och klarar det och för att bygga upp mej ska jag skala bort allt som inte ger mej energi utan tar min energi utan att ge tillbaka!  

Idag har jag genom kommentaren insett att jag har inte satt mej i situationen själv men jag sätter mej ofta i situationer som tar min energi istället för att ge mej energi! Många gånger så känner jag att jag utnyttjas för att jag tycker synd om människor men jag behöver inte rädda andra! De jag behöver rädda nu är mej själv och mina barn först! Det är så lätt att säja till andra att om de inte mår bra själv och är starka så kan de inte hjälpa andra ~ men varför kan jag inte tänka så när det gäller mej själv? Kanske är det som en annan vän sa till mej att jag har för stor empati.......... Kanske är det den som jag ska lägga lite åt sidan för att samla energi till det som komma skall! För idagsläget finns inte energin och någonstans så känns det som att en del av livslusten försvunnit och mycket går på att jag måste och det har varit så förr och jag vet att det inte bara förändras över en natt vare sej åt det ena eller åt det andra hållet! 

Jag har inte valt situationen jag lever i nu för den har påverkats av det som varit men jag väljer situationen som jag kommer att leva i framöver och det kan ingen annan göra åt mej! Kanske är det dags att tänka mer på mej själv än vad jag gör och kanske är det dags att ta det steget nu för ingen gör det åt mej............................................

  KRAMAR     

"Mamma! Jag vill intebo kvar! Jag vill flytta!"

Skruttans ord kom som en hink med iskallt vatten över mej när jag skulle lämna på dagis imorse. At något var fel det har jag sett tecken på ett tag eftersom hon börjat att tugga och bit på saker igen, hon förstör saker och ron som fanns i kroppen under ett längre tag denna gången än den tidigare funnits där har varit mindre men att denna kommentaren skulle komma var som en chock eftersom jag vet att hon älskar stället som vi bor på och sotrtrivs! Det var bara att ännu en gång finna sej mitt i kaoset som kan vara på ett dagis mitt i lämningen och sätta sej med henne i ett så lugnt ställe som man bara kan hitta, försöka att hitta sej själv och samla ihop mej så mycket att jag skulle kunna reda ut varför hon kände så! Jag hade mina misstankar men jag ville ändå att hon skulle få berätta även om det var jobbigt och det var vad jag tyckte var helt fel tillfälle och plats men jag har lärt mej under denna resa och åren att de väljer de tillfällen som de själva vill och att det bara är för mej som mamma att anpassa mej!

Rätt snabbt kommer det fram att det är något som oroar henne och att det är därför som hon börjar bita och tugga på kläder och så säjer hon men tårar i ögonen:

"Men mamma, denna gången tuggar jag inte på håret iallafall som jag lovat dej att inte göra mer! För du blir ledsen när jag gör illa mej själv!"   

Tårarna bränner innanför ögonlocken ~ min kloka lilla "unge" som redan varit med om för mycket har tänkt på det mitt i cirkusen och oron! Jag lyckas få fram att jag inte vill att hon ska må dåligt alls och att jag inte kan hjälpa henne om hon inte berättar vad det är som gör att hon vill flytta och som gör att hon mår dåligt och samtidigt säjer jag som jag brukar att jag inte kan lova att jag kan göra något åt det för jag lovar inget som jag inte kan hålla till dem! 

Det är något som jag aldrig kommer att göra ~ lovar något som jag inte kommer att kunna hålla för de har fått nog med brutna löften redan! 

Tårarna rinner nerför hennes kinder när hon berättar att motorcykeln som åker utanför oss gör att hon blir rädd och tror att det är pappa som kommer, att han har hittat oss! Paniken kommer mer och mer hos henne och jag hör vad hon säjer men samtidigt så känner jag bara att jag vill inte höra det för det gör för ont. Ett barn ska inte behöva känna så här över något som de flesta inte ens tänker på eller lägger märke till och om de gör det så är det en "häftig grej". Jag har redan fått vara den "knäppa mamman" som fått fråga om han kan ta en annan väg så att han inte åker precis utanför oss men vi hör ljudet iallafall och jag reagerar på det och tittar mej runt ikring varje gång jag hör det så jag förstår hennes reaktion hon som är liten när jag som är stor reagerar för ljudet är så förknippat med honom! Det är gör ännu ondare i mej när hon säjer att det gör att hon minns allt det hemska som har hänt och att hon kommer ihåg det varje dag som hon hör ljudet! Det känns som om usen knivar körs rakt in i mitt hjärta för jag vill bara ta bort de här minnena och de här känslorna hos henne och samtidigt så skäms jag för att det gör så ont hos mej att höra detta. Jag är mamma och jag ska kunna ta det! Det gör så ont att jag inte kan göra något åt det! 

Jag förklarar för Skruttan att hur vi än gör och vart vi än flyttar så kommer det alltid att finnas något som påminner oss om det som har varit och det är så svårt för hon är så liten men ändå så förstår hon så mycket, har fått vara med om så mycket och framförallt så har hon varit utsatt för så mycket! Jag försöker förklara att vi inte kan flytta varje gång det är något som påminner om det som varit för att det kommer att komma något nytt och det är som att hon förstår och som att hon accepterar och jag får en bamsekram och hon säjer bara "Jag älskar dej du är den bästaste mamman" och sen springer hon till sina kompisar. 

När jag kommer till bilen så brister allt! Tårarna bara forsar ner för mina kinder för det känns som att det aldrig blir ett slut! Jag ska orka bära, tackla och bearbeta mina egna minnen, känslor och reaktioner men samtidigt så ska jag orka med deras också och ibland så känns det bara som att det blir för mycket! Det känns inte som att det är mänskligt! Jag gjorde ett val som visade sej vara fel ~ jag valde fel man att bilda familj med men jag tycker att jag har tagit mitt straff för det flera gånger om nu! Jag tycker att jag har betalat ett pris som är högt nog för att få lugn och ro men tydligen så har jag inte det för hela tiden så skjuts datum upp och det kommer nya saker och det känns som att kraven som ställs inte är mänskliga! Jag har kämpat i år och det känns som att vi måste någon gång få ett avslut för vi lever alla i ovisshet fortfarande om vad som kommer att gälla i framtiden och det ger en större oro! 

Jag förstår att minnen och reaktionerna av dem inte kommer att suddas ut bara för att vi får en dom eller att de bestämmer hur det ska vara men denna ovisshet som vi lever i nu gör att man inte kan "landa" allt ligger på ytan och kommer upp av minsta lilla! Bara att man fick lägga en sak bakom sej skulle betyda så mycket för när förra domen kom så kände jag att jag "blomstrade" jag hade fått mitt slut men det varade ju inte så länge men det var en sån frihet nu är vi tillbaka på ruta ett igen och även om inte barnen är medveten om det "spelet" så vet de ju att tanterna och farbröderna ännu inte bestämt om de ska behöva åka tillbaka till den person och det ställe som de är mest rädd i hela världen att de ska behöva återvända till och det är klart att de blir oroliga över det och även vi som vet hur de var när de kom därifrån! 

Jag inser att hur jag än vänder och vrider på mej och hur jag än svarare så kommer det att komma fler såna här tillfällen när orden och minnena som kommer från mina barn åker som knivar rakt in i mitt hjärta vare sej jag vill eller inte och jag vet att jag inte har något val ~ jag måste orka! Och samtidigt så vet jag att jag har orkat fram till idag för jag står fortfarande på benen och jag hoppas att jag gör det när denna resa är över med..............................

  KRAMAR