Det heter att gräset är grönare på andra sidan men tänker någonsin den som går till andra sidan för att få det gräset som är grönare och godare på de skador och ärr som den ger hos den personen som den sviker och bedrar? Av egen erfarenhet vet jag att det inte finns mycket som känns så djupt som att bli bedragen genom otrohet och jag kan inte förstå vad det är man vill uppnå genom denna handlingen. Nej my love som jag precis har erkänt att jag har i mitt liv har inte gjort något och inte jag mot honom men när saker händer i min närhet kan jag inte låta bli att reagera och tänka.

Jag förstår att man kan ha olika gränser för vart otrohet går men finns det någon som kan acceptera att man träffar en annan person kysser, hånglar och har sex med denna bakom sin partners rygg och inte räkna det som otrohet?! I min värld existerar inte det och fanns det i andra personers värld så skulle man inte smyga med det heller. Jag kan inte annat än känna avsmak inför det och tycka att det är fegt. Om man inte är nöjd med det man har hemma varför väljer man inte att göra något åt det antingen genom att man sätter sig ner och pratar och berättar vad man tänker och känner och ser man ingen lösning så går man skilda världar. Är alla människor så rädda för konflikter att de känner att de inte kan ta detta steget eller vad är det som gör det? Jag kanske är lyckligt lottad som har ett förhållande med den som jag älskar och som samtidigt är min bästa vän så att jag kan prata med honom om allt men hade jag inte vågat prova att prata om saker hur skulle jag då veta att jag kunde göra det?  Är det lindrigare i andras ögon att vara den som är tillsammans med den som är otrogen när man vet om att denne är gift eller är i ett förhållande eller är det jag som är dömmande som tycker att om man vet om detta så går man inte in i en relation med denna?!? Jag vet att jag inte är och tänker som alla andra men samtidigt så brukar jag inte vara den som dömer men just här så gör jag det. Okej om jag inte vet att x är i en relation då kan jag inte göra något men om jag vet det så är jag i mina ögon precis lika skyldig som den som bedrar.

Är du gammal nog att ha inlett ett förhållande så måste du också vara nog vuxen att kunna reda ut problem eller att stå för konsekvenser av ditt handlande och inte såra mer än nödvändigt. Det är egentligen inte svårare än att man behöver tänka på hur man själv skulle vilja bli behandlad......vill jag i en relation att någon går bakom min rygg och ljuger och bedrar mig. Hur det än ser ut så behöver man inte hugga knivar i ryggen på varandra för någon gång fanns det något som man föll för och jag tror att sanningen segrar och hur man än gör så kommer sanningen ändå fram till sist. Alla kan göra misstag men hur man än vänder och vrider på det så är otrohet inget som man "råkar göra" eller som "bara händer" det är en handling som man själv väljer att göra och man har ett val och det sätter spår hos den andra personen som man gör det hos som kanske aldrig försvinner och som andra som den går in i en relation med kan bli lidande av så det kanske är en sak till att tänka på innan man låter andra sidor av sig tänka än hjärnan. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera varför man som singel tycker att man inte gör något fel att gång på gång ligga med en man/kvinna som är gift?! Hur du än vänder och vrider på det så vet du ju att det finns någon i handlingen som blir sviken och det finns andra som du kan ha sex med som inte sviker någon. Vad är det då som gör att du inte gör något fel? I slutet kommer någon att bli ledsen, sårad och sviken för det finns för många med i detta "spel"

Kanske är det helt enkelt att jag har för många ärr på min insida och när jag ser att i min närhet händer det saker som påminner om något från förr så väcks tankarna och funderingarna tillsammans med mina känslor. Samtidigt så vet jag att jag ALDRIG kommer att acceptera otrohet för om det går att gå till någon annan så är det inte mig personen jag är tillsammans med och älskar vill ha för då är jag utbytbar och han kan få samma uppmärksamhet och tillfredsställelse hos någon annan och då är det inte rätt. Jag vet också själv att det är lätt att skylla på att man inte har de bevis som man behöver för att kunna gå därifrån men idag vet jag att när den där känslan kommer att det finns andra och man vet att man inte haft den förr eller man har varit svartsjuk då är det bara att gå för den känslan kommer inte utan orsak. Jag är glad att jag idag vågar stå upp för mig själv, jag vågar ta en konflikt, vågar stå för min åsikt och framför allt jag vågar lita på det jag känner för annars hade jag inte stått där jag står idag.

Trevlig helg till er alla och våga tro på er själv

  CRAMAR     

Är det så att vi föds med de rollerna vi får beroende om vi är kille eller tjej eller är det så att vi får dem längs vägen i livet? Enligt mej så får vi dem på en gång när vi föds för det är "förutbestämt" att flickor ska ha tjejiga kläder på sej och killar ska ha kläderna som är lite tuffare och om man som mamma väljer att gå emot denna oskrivna regel så är man en liten revolt bland mammorna på öppna förskolan. Har man ljusblå kläder på tjejen som ligger i vagnen så kommer hur naturligt som helst kommentaren: Vilken söt son ni har. Honom måste ni vara stolt över och det kommer säkert att bli en fotbollsspelare när han blir stor. När man då som mamma förklarar att det är en tjej ser det ut på den som man berättar det för som om man kommer från en annan planet som har lyckats missat helt att det är en killfärg som man har satt på henne. Tanken slår dem inte att blått kanske är min favoritfärg helt enkelt!

Jag erkänner ~ jag är egentligen inte bättre när jag tänker efter lite längre för nog att jag gick emot klädkoder och de magiska "gullighetskoderna" med rysch och pysch" som jag inte alls tycker om men när det kommer till aktiviteter på fritiden som mina troll ska hålla på med så har jag aldrig ställt frågan till tjejerna om de vill hålla på med tex hockey utan tex gymnastik, kör, dans osv var de naturliga frågorna. Jag försöker ju tänka att det var för att jag ansåg mej att inte ha råd med den dyra utrustningen men innerst inne vet jag att det inte var det. Men vi lämnar snabbt den delen av detta inlägget   

Tanken kring detta ämne kom härom dagen när jag skulle skjutsa Skruttan och hennes bästis till en klassfest och jag hörde dem fnissande sitta i baksätet sitta och prata om hur roligt det skulle bli och vad de skulle göra. Då säjer bästisen: Förra året dansade jag tryckare med O Jag vet att det är killen som ska bjuda upp men det var jag som frågade men jag fick ju dansa med honom i alla fall. 

Denna kommentar har fastnat i huvudet sen dess. Jag sa till henne att man visst fick bjuda upp som tjej om man ville dansa och frågade vem det var som hade bestämt att bara killarna skulle bjuda upp och hennes självklara svar var att "det bara är så". Är det så vi lär våra barn att det ska vara att man som tjej ska vänta på att en kille ska komma och fråga? Att det är killarna som har initiativet och att vi tjejer bara ska vara "fina flickor" som sitter där och väntar på att de ska välja och vraka när det passar dem? Ja jag vet att jag är hård nu i orden men det är ju lite så det är. Jag vill att mina barn ska kunna se utanför ramarna och kunna göra det som de vill men veta vad som är rätt och fel, men inte behöva tänka på om de är tjej eller kille. Jag vill inte vara en sån mamma som begränsar dem och ger dem en klar roll för att de är av ett visst kön. 

Lite så suddas denna gränsen ut för dem eftersom de har levt ensam med mej under så många år så jag får ta på mej både en "mamma-och-pappa-roll" här hemma och göra det som man delar på när man lever tillsammans. Jag önskar att alla människor iställlet för att se att jag är tjej så jag kan inte göra det istället kunde tänka att jag ska testa för jag har insett under dessa år att man kan mer än man tror och på ett sätt är jag tacksam att jag har varit med om denna resa för jag har testat mina gränser på ett sätt som jag inte skulle ha gjort annars. Jag tror att framför allt vi tjejer lätt kan gömma oss bakom en fasad att vi är svaga och vi kan inte lika mycket som killar men vi kan mer än vi tror. 

Även om samhället ger oss en roll redan när vi föds så kan vi förändra den. Förr fick inte kvinnor gå i byxor, de fick inte rösta, män skulle inte vara hemma med barn tex För mej visar det att det går att förändra saker som varit "förutbestämda" och jag tror vi kan förändra de förutsedda roller som jag tror att vi föds in i men jag erkänner jag kan ha fel så har du en annan åsikt så är du välkommen att berätta den. 

  CRAMAR   

Jag påstår inte att jag är felfri eller att jag är bäst men jag kan inte låta bli att reagera när människor runt mej känns som om de har ett liv utan ett annsvar och där man kan göra det som man känner för där och då. Ja jag kan oxå göra det som känns och passar mej för dagen men jag tar fortfarande mitt 

Jag har haft en livsfilosofi som följt med mej och det är att det jag tar på mej det har jag ansvar för och det som är beroende av mej det måste jag ta hand om. Svårare än så behöver det inte vara. Beslut som jag tar påverkar dem som är beroende av mej för att överleva och den ekvationen är inte svår att förstå och det gör mej så förbannad att se att människor som är vuxna och har satt andra till jorden om det så är beslutet att skaffa barn eller låta sina djur få ungar inte tar ansvar för det när det inte längre är "nymodigt" Ja jag kanske låter elakt men det är en sanning och det kanske inte är alla som vågar erkänna det högt. Det är inte bara gulligt utan det är allvar när man tar beslutet för det kommer någon som inte har bett om att komma till denna jorden och då anser jag att man ska göra det bästa för dem. Ja jag vet man är inte mer än människa me man kan ändå göra sitt bästa och inte bara sätta sina egna intressen och nöjen först för dessa individer som kommer är beroende av oss som tagit beslutet och det är något att tänka på innan man tar det. 

Ansvar för mej är viljan att ta ansvar för våra egna handlingar och inte skylla på andra eller lägga över beslut, handlingar på andra som finns runt oss för att det finns annat som lockar mer just då. Jag är glad att jag kan se mej själv i spegeln och veta att jag har gjort det jag har kunnat för att ta ansvar för de beslut som jag tagit i mitt liv, sen har det inte alltid blivit rätt men jag har gjort det bästa jag har kunnat där och då och jag har aldrig gett upp utan kämpat på och inte valt den enkla vägen för att det är den som har verkat mest intressant för min egen del där och då utan jag har sett till dem jag satt till jordens bästa.

Det är dags att ta ansvar och stå för sina beslut och att de som inte vuxit upp än att göra det för man kan inte leva som en tonåring hela livet när man har de runt sej som är beroende av sej!

CRAM från HäxanSurtant    

Det heter att alla människor har samma rättigheter men är det verkligen så det fungerar i praktiken?!?

Fick jag frågan skulle jag svara nej för det känns som att vissa får chans efter chans medan vissa får "misslyckas" en gång och sedan går dem chansen förbi. Vad är det som avgör om man hamnar på de lyckigas sida i samhället eller de förlorandes sida..... är det ett lyckohjul som man får en lott till när man föds eller är det andra människor som sitter med det avgörandet i sin hand? Inte vet jag för det känns som jag försöker att knäcka koden varför det är så här men jag vet inte om det är jag som försöker göra det begripligt för mig själv hur vissa hela tiden kan "slippa undan" det som andra tvingas att gå igenom. 

Man kan kalla det så många saker och det kanske är så att "kärt barn har många namn". Hur många gånger har man inte hört människor säga att någon har "glidit på en räkmacka genom livet" är "född med lyckoklöver", ja listan skulle kunnas göra enorm men är det egentligen inte bara andra ord för att säga att de personerna inte behöver gå igenom det som andra behöver gå igenom och som kan på ren svenska vara ett helvete?!? Vissa drabbar det mer och andra drabbar det mindre och ändå så heter det så fint att vi har samma rättigheter och skyldigheter. 

Ibland känns det som att en person behöver göra ett misstag och sedan startas det en häxjakt (även om det sägs att det inte förekommer längre) och människor i omgivningen väljer att se vad de vill se. Om så personen gör hundra bra saker och en dålig sak så är det bara den dåliga saken som alla såg och pratar om de bra sakerna "råkade" alla missa. Visst är det skrämmande men hur många pratar om det.......... Kanske ska man tänka till en extra gång innan man är med i samtalet i fikarummet, ute på gatan med grannarna eller vad det nu är man har det om den där personen som "gjort det där" vilka konsekvenser det kan få för personen. Nästa gång kan det vara du och det är inte säkert att du gjort mer än ett misstag och hundra bra saker för att människor valt att se det som de ville se istället för att se som det är.......................................... Alla har vi en skyldighet för det som kommer ur våran mun och för våra ord som lämnar oss!

  CRAMAR   

Eller är det bara jag som får massor med motstridiga tankar och känslor inom mig när det blir tal om att få hjälp?!?! Det spelar ingen roll från vem samtalet kommer så väcker det samma raktion och jag börjar genast att analysera vaje ord som sägs, varje tonläge som används och jag lyssnar på orden som sägs men lyssnar också samtidigt efter orden som inte sägs, När samtalet är över så böja själv överanalyserandet när jag verkligen sönderanalyserar allt som sagts och inte sagts och letar efter det som jag kan tolka. Jag behöver inte förklara tror jag att detta tar mer energi än det oftast tar att göra sakerna själv och att jag därför har väldigt svårt att ta emot hjälp. Dock finns det ju vissa situationer där jag är tvungen att ta emot hjälp och det är då själva ifrågasättandet kommer ~  inte av den som ska hjälpa utan av avsikten.

Om jag ska få hjälp som "mamma" är jag rädd att jag inte anses klara av min mamma roll även om jag vet innerst inne att jag klarat av 99 saker av 100 och att jag erbjuds detta som avlastning. Kanske beror det på att jag i mitt förflutna dagligen fick höra hur värdelös jag var både som mamma och person och att jag inte klarade något så att jag nu måste bevisa för mig själv att jag ska klara allt även om det inte är mänskligt eller så är jag livrädd för att det ska kunna vändas emot mig i en ev vårdnadstvist. Eller så beror det på min envishet att hela tiden ska jag klara av ALLT på egen hand. Jag vet bara inte varför jag inte kan se till de saker jag klarar av som mamma istället och ta emot hjälpen jag kan få när jag ändå har trollen på heltid själv

Om jag ska få någon hjälp som person så funderar jag vad som ska tänkas om mig som person som inte klarar av det själv Att jag har fått mina skador det vill jag inte helst tänka på och att jag klarade att ha många bollar i lufen samtidigt och klara av det innan skadorna men att acceptera att det inte är så idag det har jag svårt att acceptera vissa dagar och då kanske det vore en fördel att kunna ta emot den där hjälpen istället för att analysera sönder varför. Alla människor behöver hjälp ibland det förstår jag när det gäller andra men tydligen inte mig själv för där sätter hjärnan in på andra spår

När det kommer till att få hjälp här hemma då sätter hela kroppen in i en protest. Här hemma är det ett stort revirtänk för det är mitt "fredade~område" och i mitt förflutna fick jag inte tycka eller tänka som jag ville hemma så här är det taggarna utåt när någon annan än trollen ska komma och försöka hjälpa till eller förändra. Jag kan inte förklara mer än att det är "våran fredade plats" där vi för första gången på år äntligen fick känna att vi kunde göra som vi ville utan att vi blev bestraffade och det känns som att det behövs så lite för att det ska rubbas. Tror inte att någon kan förstå det om man inte levt i den situationen. Har svårt att någon ens diskar åt mig för integriteten är så hög här hemma på "vårat revir" så det är nog inte lätt att komma in här heller 

Det känns som att en hjälp ska just vara hjälp och underlätta inte vara en belastning men det är inte lätt att förklara för någon hur jag känner det, vad det är som triggas i gång på insidan när någon bara är vänlig och ska försöka underlätta. Jag vet att om jag inte bar på min ryggsäck så skulle jag inte reagera som jag gör men nu bär jag på den samtidigt vet jag att jag måste våga ta de utsträckta händerna för att se att hjälpen jag får idag inte är bestraffande händer som kommer med hån och slag efteråt för om jag inte vågar ta emot hjälp så får jag ingen ny erfarenhet som ger mig nu erfarenhet. Känns som om jag hela tiden ger mig ut på ny mark och som för varje steg jag tar så ska jag testa om den håller och när man inte har tilliten till människor för att man är för bränd så är det inte lätt att lita på att de händer som sträcks fram ska hjälpa en framåt itället för att göra färden framåt jobbigare. Undra om denna känsla kommer att försvinna någon gång att det är ny mark jag utforskar och att hjälpen är lätt att ta emot eller att det finns tilltro till människor runt mig för hur det än är så har jag i min nya del av livet mött människor som visat att det finns godhet

  CRAMAR   

Kan det vara så att när vardagen och livet är jobbigt så väljer man att plocka fram minnen och "leva i dem" en stund? Kanske för att man vet att man överlevt och klarat av dem en gång redan eller bara för att slippa läågga livspusslet en liten stund ~ dessa bitar är ju redan lagda. Kanske är man inte ens medveten om att man växlar över till minnes-läget utan att det är en ren överlevnadsinstinkt

I mib minnes-ryggsäck finns fina minnen, hemska minnen, minnen som gör mig glad och som får mig att må bra men även de som har motsatt effekt. Hur de än påverkar mig så har jag ändå upplevt dem en gång tidigare och det känns bekant men fram för allt så vet jag att jag har överlevt och klarat av det här en gång innan vilka känslor minnena än väcker hos mig. Det kan finnas en trygghet i den vetskapen vare sig det är medvetet eller omedvetet. Hur jag ska tackla det som är här och nu är ibland mer skrämmande för de reaktionerna är jag inte alltid beredd på och inte heller alla känslorna som det väcker hos mig.

Min psykolog har pratat om att jag har ett "säkerhetstänkande" när det gäller mig och att undvika paniken i olika situationer och på något sätt så känns det som att det här också är ett sådant tänk. Jag känner själv att jag inte alltid är beredd på alla känslor och reaktioner som livet och vardagen väcker hos mig och då är "minnesvägen" en liten flykt ~ i alla fall de gånger som jag kan välja om jag vill ta den eller inte. De gånger som jag tvingas in på den mot min vilja blir det ofta en mardröm för det  är då som de mörka minnena kommer som väcker all skräck och de känslor jag inte vill känna eller jag minns de minnen jag försöker förtränga och glömma. 

Samtidigt inser jag att jag är mer i kontrollbehov än jag egentligen vill erkänna. Jag vill inte förlora kontrollen över känslor, mig själv, minnena eller något som påverkar mig men det är inte så livet ser ut. Jag vet att man inte kan ha kontroll över allt och minst över känslor och tankar och ändå så försöker jag att hela tiden ha det för att inte bli överväldigad av reaktionerna som de kan föra med sig om jag släpper "kontrollen" och ger dem fritt spelrum, om jag riskerar att komma in på den "mörka minnes-vägen". Kommer någonsin mitt kontrollbehov att minska eller är det en konsekvens av att ha levt i ett destrutkiv förhållande där jag  var den som blev styrd som en marionettdocka och inte hade någon kontroll utan blev styrd av den som hade all kontroll? Jag vet inte det kan bara framtiden ge mig svaret på. 

  CRAMAR   

Alla människor behöver en balans i sitt liv och jag vet att det inte är enkelt eller smärtfritt att komma dit. För mig känns det som att varje gång jag börja närma mig den där balansen mellan livet och själen, med små tassande försiktiga steg, så slits den lite längre bort och det är åter dags att ta beslutet - Ska jag kämpa igen för att nå den eller ska jag ge upp här och nu?!? 

Än har jag inte tagit beslutet att ge upp även om det varit nära många gånger men det krävs mycket kraft, mod och vilja att ta det beslutet att jag försöker ännu en gång när allt hopp har tagits ifrån en när det kändes som om man bara hade ett endaste litet tassande steg kvar för att få känna hur det kändes att ha balansen där. Om det så bara skulle vara för en kort sekund så känns det som att det skulle vara värt det för det måste vara just där som reserven fylls på för att man ska orka det där lilla extra, för att man ska orka ta den där striden som jag skjutit upp så länge, för att jag ska kunna ta det där extra andetaget som fyller min kropp med lite, lite extra energi så jag känner att jag kan leva igen. Tyvärr kommer jag aldrig ifatt balansen men den försvinner inte den är bara som en frestelse långt där framme på vägen och jag vet att när jag kommer närmare den igen så kommer jag att börja smyga och tassa för att den inte ska försvinna igen men än har jag inte hunnit ifatt den.

Just nu känner jag det som att jag är en båt som bara följer med strömmen och vågorna och egentligen vet jag inte vart jag är på väg och jag hatar känslan. Jag har tappat bort mig själv i kaoset som är runt mig och inom mig och jag kan inte sätta ord på det som finns inom mig. Egetnligen så vet jag inte om det leder mig någonstans eller om jag ens är på väg eller om det bara är en kåänsla för det känns som om det inte är jag som styr det. Jag kommer ingen vart inom mig sjåälv och hur kommer man då någonstans utanför? Om man inte hittar det man söker hur ska man då få svaren som man behöver? Det känns som om jag har fått en karta som jag ska följa men den har suddats ut framför mina ögon så jag vet inte hur jag ska ta mig från den platsen där jag är nu till den platsen där jag kan hitta det jag behöver för att få någon balans, eller för att det ens ska lugna sig i det kaos som är inom mig. Allt jag känner är frustration för jag skulle vilja förklara för andra, för mig själv men det finns inget som går att förklara i detta kaos för jag hittar inte orden, det finns inga som kan förklara för jag förstår inte själv. Det enda som finns är minnen och tankar som gör ont och som gör att det blir ett ännu större kaos än det redan är. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra som gjorde att jag kunde stoppa allt som händer inom mig, lugna det men det går inte det är bara att följa med och kanske är det just så det är att motgångarna som jag möter nu en gång kommer att ge mig svaren även om det inte alls känns så när jag är mitt i det.

Vad är det som ska få mig att bli "nöjd"? Det känns som att jag egentligen borde känna att jag kommit till ett ställe i livet där jag har allt efter att bara ha levt med de kläder som jag hade på kroppen och bodde "inlåst" ändå så är det kaos inom mig. Det väcks hela tiden nya saker och jag möter dem och jag bearbetar dem men hela tiden så kommer det nya. Kommer jag någonsin att komma till botten av alla dessa saker som måste bearbetas eller kommer jag att vara som en bubblande flaska hela mitt liv där jag aldrig vet vad som kommer upp nästa gång, där jag inte vet när båten ska ta mig ut på resa nästa gång och jag ska få följa med strömmar och vågor tills jag inte vet vem jag är men jag vet vem jag var innan jag försvann ut på denna färden. Jag vill inte!!!!!!! Jag vill kunna sätta ord på det som händer inom mig och kunna förklara för dem jag älskar och bryr mig om inte behöva säga att jag vet inte vad det är som händer just nu och känna det som att jag är den som försöker bortförklara mig själv och det som händer. Jag vill inte leva med rädslan över att är nästa minne det som kommer att få mig att falla så att jag inte orkar resa mig igen och kämpa mig tillbaka för jag vill också kunna njuta av livet och det som händer inte bara känna att det är mer motgångar än medgångar

Förr fann jag tröst i orden "You were given this life because you are strong enough to live it" och kanske är det helt enkelt så jag får se det - livet ger mig inte större utnaningar än jag klarar av men samtidigt önskar jag att det vore längre viloperioder mellan dem. När jag jobbade inom vården som ung sa en farbror till mig: Kom ihåg en sak jänta, Gud ger sina starkaste soldater de största utmaningarna och det är även de som får de största belöningarna en dag!" Jag har ju min egen syn på hur Gud är så jag får väll tolka det på mitt eget sätt men kanske en dag får jag ändå en belöning för allt mitt kämpande och om jag får önska mig något så är det att mina troll ska få slippa sina minnen från förr och att jag ska kunna förklara om jag ska behöva bära med mig det jag har inom mig för om jag kunde det så skulle jag kunna må mycket bättre och slippa den frustration jag känner idag över att känna det som att jag döljer det jag har inom mig för dem som betyder mest för mig!

  CRAMAR    

Just nu så önskar jag att det fanns en avstägningsknapp på mina grubblerier men eftersom jag fortfarande inte lyckats uppfinna det och mer eller mindre har gett upp hoppet om att den dagen ska komma när det inte surrar i mitt huvud av grubblerier så är det kanske bara att acceptera att jag är en grubblare och kommer alltid att vara. Så snurriga inlägg på denna blogg är ett faktum så länge som det är jag som skriver och jag inte har fått någon annans hjärna 

Det känns som om min livs väg ofta är väldigt krokig men jag inser nu att jag har lärt mig att parera bra i kurvorna. Det jag inte har lika bra koll på är när det ligger en sten på vägen för då kommer signalen direkt att det är fara och jag bromsar in. När jag har kommit över stenen så ser jag många gånger att "Oj det var ingen fara. Det enda som hände var att det tog lite längre tid än jag tänkt att ta mig den där sträckan men jag klarade det trots allt" Andra gånger så var stenen lite större och det skakar om i mitt liv men trots det så håller jag mig kvar på vägen och jag kan fortsätta framåt. Jag inser idag att det är en styrka att våga passera trots att de där stenarna ligger på vägen och lita på sig själv men signalen för fara den kommer alltid att komma det gäller bara att våga tro på mig själv och våga fortsätta framåt trots att rädslan finns där. Jag måste bara hitta tålamodet, att lära mig att jag kan inte rusa framåt i livet för jag kommer inte framåt mot att lära mig det "normala" fortare då utan det måste få ta den tid som det tar för det tar tid för sår att läka även om de sitter på utsidan och man ser dem. Så varför blir jag så rädd och frustrerad när såren på insidan tar tid att läka när de skapades under år? Varför skrämmer det mig när jag blir den återfallsförbrytare som faller tillbaka till gamla mönster när jag vet att det var det enda som jag visste då för att överleva och gjorde det under år så det är klart att det är ett invant beteende som är mer bekant än det nya, friska beteende som jag fortfarande håller på att lära mig idag. livet är ingen dans på rosor det har jag lärt mig men det är en dans med svåra steg och jag hoppas att jag kommer att lära mig dem en dag så att jag bemästrar livet för jag vill att jag ska känna att det är värt att leva och att det inte bara är en kamp att bemästra stegen för att komma igenom det..................

Jag har haft några "grubblarnätter" och många tankar har gått genom mitt huvud och svåra beslut har tagits och jag insåg plötsligt att jag återigen stängt av mina känslor enbart för att överleva och klara det som låg framför. Jag hade inte insett att jag gjort det men samtidigt visste jag att där och då så kunde jag inte göra något åt det och jag kan inte göra något åt det där jag befinner mig på livets väg idag heller......... det är för mycket runt mig för att jag ska kunna börja nysta i känslorna och öppna på det lock som jag måste öppna på. Jag kände bara en stor tomhet och den enda som förstår utan att jag har orden som kan förklara för mig själv eller någon annan när det känns så här är min älskade syster. Har man ett tvillinghjärta med ett starkt band så behövs inte alltid ord utan förståelsen finns utan att man kan förstå det som händer själv.

Jag har insett att hur väl man än försöker att dölja alla de sår man har på insidan, vare sig de är öppna, börjat läkas eller är ärr som kan rivas upp, ens präglingar, beteenden och vanor, ja allt det som man bär med sig från det som varit kommer att bli synligt hur väl man än försöker att dölja det och hur man än försöker glömma och förtränga det. Även om man har barbetat det så finns det där för det går inte att sudda ut. Mörka hemligheter har en magisk kraft så länge vi håller dem för oss själva. Drar vi ut dem i ljuset genom att berätta kan laddningen försvinna och läkningsprocessen börja. Men är det alltid rätt att berätta för andra om dem för det påverkar ju dem som man berättar dem för? Och hur gör man det när man inte hittar orden och man inte ens kan beskriva det som finns där inne ens för sig själv?! En av de mörka hemligheterna är ord som sades gång på gång och som jag aldrig kommer att kunna uttala men jag tror att om jag lär mig att älska mig själv och min kropp även om det känns som ett omöjligt uppdrag idag så har jag fått makt över den mörka hemligheten och kanske finns det någon som jag vågar berätta en del av den för då. Min älskade syster sa till mig att det svåraste är inte att någon vill eller kan älska våra kroppar det svåraste är att älska sinb egen kropp och det ligger så mycket i det. Jag önskar att jag kunde lära mig att älska en del av mig själv i månaden för om jag gjorde det så skulle jag komma så enormt långt på ett år men vart har jag kommit på över 5 år på den resan.......... ingenstans och ändå får jag höra dagligen att det finns de som älskar mig. Om det ändå var lika lätt att ta till sig de orden som när jag får höra någon kritik för de orden går raka vägen till hjärta och hjärna och fastnar på en gång och ifrågasätts inte en endaste gång medan jag vänder och vrider och ifrågasätter varje komplimang och kärleksfras tills jag inte vet om det är sanning eller något som bara sägs. Varför gör jag det mot mig själv när jag  innerst inne vet att människorna som säger det menar det och jag ser och känner att det gör det? Jag vill ju tro dem och känna det in i hjärtat och ändå så finns spärren där.

Hur ska man finna svaren utan att man hittar ledtrådarna........ ochg hur ska man veta att man gör rätt när det inte finns något facit? Och varför känner jag det alltid som att människor går bakom min rygg? Kommer dessa känslor någonsin att försvinna eller är det något som jag måste lära mig att leva med? Hade avslut med en underbar terapeut som under denna sommar gett mig föräldrastöttning för att jag skulle kunna finnas där och stötta min Skrutta men även för att jag skulle få modet att göra de förändringar för att vi skulle kunna leva här och nu. Hennes ord när hon tittar på mig och säger att hon aldrig mött någon som har en sån vilja att göra det bästa för sina barn, har ett sånt mod att ta tag i saker för att förbättra det som gör att familjen ska må bättre och kunna leva ett så normalt liv som det går i våran situation och som har styrkan att gå framåt så mycket som jag gjort på dessa gånger varför kan jag bara inte ta åt mig dem och ta med mig dem inför de nya stenar som jag kommer att möta på livets väg? Varför kan jag inte ta till mig dem när det gäller att lyfta på locket som gör att jag har förvandlats till den som jag en gång var och varför kan jag inte tillåta mig att vara svag när jag just nu har alla skäl som finns för att vara just det? Varför låter jag bara de negativa orden komma genom mitt skal och alla de positiva som jag behöver för att bli stark igen låter jag bara rinna av mig som vatten på en gås när det är dem jag längtar efter att kunna ta in för att lära älska mig själv och min kropp igen. Varför tilltåter jag just nu vissa personer att såra mig gång på gång utan att ens visa att de sårar mig eller ens river ifrån? Jo för att jag är tillbaka i det gamla beteendet som jag vet innebär att jag överlever och den enda som det skadar är mig själv för jag dör en liten bit inombords igen.......................

CRAMAR