*Anti-Jantelagen*, en lag att följa!

1. Du ska tro att du är enastående!
2. Du ska tro att du är värdefull och god!
3. Du ska tro att du är klok och att du kan lära dig mer!
...4. Du ska tro att du kan och alltid göra ditt bästa!
5. Du ska tro att du kan veta mer än andra!
6. Du ska tro att du har mycket att vara stolt över!
7. Du ska tro att du duger till allt!
8. Du ska le och skratta åt dig och din värld!
9. Du ska tro att många bryr sig om dig!
10. Du ska tro att du kan lära andra en hel del!

I fredags hände en vardagshändelse som gjorde att jag ännu en gång insåg att mina barn inte har samma referensram som andra i deras ålder. Vi skulle cykla till dagis och när vi ska ner genom en viadukt så ser jag att det står poliser uppe på vägen och kollar förare och hastighet och jag kände på en gång i magen att detta kommer inte att sluta bra men låtsades som ingenting för att barnen kanske inte ens skulle se det. Naurligtvis så visade det sej att lasern som de mäter hastgheter med den tjuter och en som de stoppat och "tagit" var tvungen att diskutera med dem samtidigt som han gallskrek och gestikulerade och vips så stämde min magkänsla till 110% ~ denna dagen började inte bra och skulle påverka barnen mer än jag visste när vi gick upp den morgonen.

I 20 minuter fick jag stå och lugna mina två äldsta för att mängder av minnen från när polisen kom hem till Helvetet började rullas upp för dem. Det kommer mängdav frågor och mängder av saker som de aldrig tidigare hade berättat för mej och jag kände att jag visste inte vad jag skulle säja eller hur jag skulle förklara det för dem. De är ändå barn och kan inte förstå allt som hände under dessa år men samtidigt vet jag att jag måste förklara för dem så att de kan leva med det. Ett tag funderade jag på om jag istället för att fortsätta till dagis skulle ta med dem hem men samtidigt kändes det som att dagis var ett nödvändigt ont för att de skulle få annat att tänka på. Barnen var inte som de brukar vara när jag lämnar dem och jag är så tacksam att jag fick möjligheten att prata med en av deras fröknar och förklara vad det var som hade hänt.

Skruttan berättade för en kille att de hade sett "massor" an poliser när vi åkte till dagis och han tittade på henne med en avundsjuk blick och sa bara ordet "Häftigt" men det var det sista som mina barn kände och det var i den stunden som jag kände att mina barns erfarenheter skiljer sej så myket från de andra barnens. Det är ju just så som barn ska se på poliser som snälla och häftiga men för mina så är de förknippade med liv och död, att pappa slår mamma och rädsla och panik.

När vi skulle åka hem så var det med fasa som de cyklade med för tänk om polisen stod kvar och tog med dem hem till pappa igen eller om de tog mej. Jag kände att jag visste inte vad jag skulle kunna säja mer än att poliser är snälla och att de inte tar någon om de inte har gjort något fel. När jag hämtade dem berättade deras fröken att händelsen från morgonen hade följt med dem och påverkat dem hela dagen och Skruttan hade inte lekt tillsammans med andra utan dragit sej undan och det var då hon hade kunnat prata med henne tack vare att jag hade berättat vad som hade hänt. Det är såna gånger som jag är glad att jag är den jag är och kör med öppna kort och har slutat att dölja det som händer i vårat liv och påverkar oss på olika sätt för annars kan de ju inte hjälpa barnen.

Fredagens händelse har påverkat hela helgen så igår bestämde jag att vi skulle fly vardagen och bara komma bort ett tag. Det hjälpte och barnen blev gladare men de är så hemst att se hur en sån här sak som att se poliser kan väcka så mycket minnen inom dem och riva upp såna sår igen. De har sovit oroligt på nätterna och vaknat flera gånger för att ytterligare en gång prata om det som kommit upp i samband med detta. På dagarna har de varit lättirriterade och gått och grubblat och det känns så orättvist. De är så små och skulle inte behöva bära på dessa minnen och inte bli påverkade på detta sättet. Samtidigt så lever han som gjort allt detta mot oss och är orsaken till att vi mår som vi gör sitt vanliga liv och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att han skänker dem en tanke om vad han har gjort eller hur de påverkats av det för i hans sjuka hjärna så har han aldrig gjort något. Känns så orättvist men samtidigt så har jag lärt mej att leva med att livet inte är rättvist men jag kan inte förlika mej med allt som barnen varit med om och absolut inte att det är en person som ska kallas för förälder/pappa som orsakat dem alla dessa sår och minnen.

Samtidigt får jag tänka som deras terapeut säjer att det enda jag kan göra är att ge dem nya, glada minnen som ersätter dem gamla och jobbiga och det ska jag göra men det är inte lätt när hela tiden det förflutna gör sej påmint i vardagen genom händelser som tillhör just vardagen och inte går att påverka!

PUSS    till dej från mej  

Igår var det nog ett av de nyttigaste terapitillfällena men santidigt ett av dejobbigaste som jag varit på. Jag fick konfontera mej själv med hjälp av henne och att hon mer var så att hon berättade vad hon såg. Jag vet att jag många gånger i livet ser mej själv som mindre betydelsfull att inte man ska lägga så mycket vikt vid vad jag tycker eller tänker men det som fick mej att reagera igår var att hon på ett så tydligt sätt kunde se att jag gör detta mot mej själv.

Jag tror att jag alltid har haft en snedvriden självbild men att den blev ännu mer snedvriden under åren i Helvetet. Ibland önskade jag att jag vågade fråga dem som jag har kontakt med hur de ser på mej men jag skulle inte våga det för jag är livrädd för svaren. Jag känner att jag nästan ber om ursäkt vissa gånger för att jag finns till eller för att jag öppnar munnen och har en åsikt. Detta är något som ligger omedvetet och jag tror att det har med det att jag varit nedtryckt under så många år och fått höra hur ful, äcklig och värdelös jag varit.

Igår när hon ställde frågan till mej; Varför gör du så här mot dej själv? Varför förminskar du dej själv? Är det någor som jag sänder ut som gör att du känner så?

På en gång kunde jag svara på att det inte var något som hon sände ut som gjorde att jag kände så men jag kunde inte svara på frågan varför jag förminskar mej själv och det jag tycker och tänker för jag vet att jag har samma rätt som alla andra att ha en åsikt och finnas till men jag gör ändå detta mot mej själv. Jag känner att det gjorde så ont att få den insikten men samtidigt så var det nyttigt för det får mej att kunna tänka på det och kunna jobba så att detta försvinner för jag vill inte förminska mej själv.

Idag när jag pratade med min älskade Sis så inser jag att jag gör det i så många situationer. Om det finns mat kvar och någon annan vill ha det så får de ta det även om jag ville ha det för varför ska jag ha det?!? Om jag har en åsikt så säjer jag allid efteråt att det är ju vad jag tycker! ~ skulle inte personen som jag pratar med förstå det själv och det känns som att jag lika gärna kunde säja förlåt att jag tycker något.

Jag skulle kunna göra en lista som vore enorm när jag förminskar mej själv men jag vill ju inte göra det ~ et var ju så jag hade det i Helvetet att jag blev förminskad men även nedtryckt. Bara min "näsa kom ovanför vattenytan" så blev jag nedtryckt igen och nu inser jag att det är samma sak som jag gör mot mej själv. Jag ska arbeta med det men det gör så ont att se att jag gör detta mot mej själv. Och det som skrämmer mej var att min terapeut sa att när jag förminskade mej själv fick jag ett annat kroppsspråk, röst och liksom "krömp" och det känns så hemskt att det kan synas så tydligt samtidigt som detvar nyttigt för mej att höra att det inte bara var orden utan även sättet att säja det och hela mitt kroppsspråk som visade det.

Inatt har jag funderat över orsakerna till att jag gör detta och jag tror att det är som hon säjer att jag lärde mej det beteendet när jag bodde i Helvetet för att jag visste att om jag gjorde mej liten så slapp jag bestraffningar eller de blev iallafall lindrigare. Då var det en fråga om liv eller död men det är det inte idag och ändå så gör jag det! Jag har visat att jag har kraften att fortsätta att kämpa trots att det är motvind men ändå kan jag inte se mej som den jag är. Jag tillåter inte mej själv att vara den som jag en gång var ~ en som inte bad om ursäkt för att finnas eller att tycka saker. Jag vill inte vara sån som gör det och ändå så har jag gjort det under så lång tid. 

Jag inser att jag har en lång väg kvar att vandra innan jag bearbetat vissa delar av det som finns inom mej för jag inser at bearbetningen kommer att fortgå under hela livet men jag kommer inte att påverkas av den på samma sätt. Jag kan vara glad at det finns människor runt mej som kan visa för mej och hjälpa mej att se saker som jag glr motmej själv, att de finns där och stöttar mej. Min självbild är det bara jag som kan bygga upp och rätta till så att den överensstämmer med verkligheten men det är så mycket lättare för mej att ta åt mej av det negativa än av det positiva. Jag är nog rädd för att veta hur andra ser mej för det kanske är samma person som den jag ser när jag tittar och tänker på mej själv. Kanske kan den förändras bara jag får fler vinklar på hur andra uppfattar mej och en dag bli övertygad om att jag inte är den svaga, som inte klarar mycket som jag fått höra varje dag under flera års tid som ett mantra.

PUSS    till dej från mej    

Idag känns det som att det bara blir mer och mer med både funderingar och irritation. Jag känner att jag blir så frustrerad över hur lagarna ser ut i Sverige och vilka regler som gäller och vilket skydd som erbjuds.

Eftersom rättegången börjar närma sej ännu en gång så känns det som att alla de här funderingarna om hur säkerheten efteråt och under kommer denna gången med. Jag har pratat gång på gång med min advokat och bara ställt frågan är det så här det ser ut i Sverige när det gäller säkerhet och svaret jag får är JA

Idag pratade jag med min åklagare när det gäller detta med besökdförbud. Det finns en risk eller chans att om han blir fälld för det som han har gjort mot oss så kan det bli så att han går fri under tiden från rättegången/domen och fram tills det finns en plats. Jag är livrädd för att det ska hända för i hans huvud så har han inte gjort något. När jag tänker på denna tiden så minns jag alla hot och dödshot som uttalats under de åren som vi levde tillsammans. Jag är livrädd ~ inte bara för mitt liv utan även barnens. Min tanke var att jag ännu en gång skulle lyfta upp mina känslor och tankar och att det känns som att det minsta vi kan få är ett besöksförbud så det finns något som man kan "vila mot"

Även denna gången fick jag svaret att jag kan söka men eftersom han inte sökt upp oss eller hotat oss under denna tiden så är det troligen inte så att det kommer att bli beviljat. Okej ~ de flesta vet att psykopater är uträknande och det är han som jag levde tillsammans med. Jag hade oftast inte blåmärken där det syntes, han kan räkna ut att det ser sämre ut om han kommer till en rättegång och har gjort ytterligare saker ~ han är inte dum. Alttså sköter han sej så länge det gynnar honom. Om han blir dömd så ska han avtjäna ett straff för något som enligt honom aldrig har hänt och då kan ha lika gärna göra det som han ska avtjäna. Hur många gånger har vi inte fått höra att han ska döda oss om vi berättar vad som hände "hemma" och han har tom visat hur han skulle göra. Om han hittar oss så lever vi inte längre.

Det som retar mej mest är att myndigheterna måste prata med honom och höra hur han ställer sej till att jag söker besöksförbud och det retar gallfeber på mej. Jag anser att eftersom det som han har gjort har lett till åtal så ser samhället och myndigheterna att han har gjort detta och då tycker jag att hans åsikter saknar betydelse. Jag och barnen har inte valt att hamna i denna situationen och jag tycker att vi förtjänar att ha en säkerhet och kunna känna oss så trygga som det bara går. Om han inte ger sitt medgivande till att vi får ett besöksförbud så startas en utredning och då ser man risker men även om han hotat eller sökt upp oss. Nä, vi har gjort allt vi bara kunnat för att han inte ska hitta oss.

Känner att det blir så dubbelt för man blir ett offer ännu en gång. Jag vill inte behöva be om hjälp för att kunna skydda mej själv och barnen och hela tiden känna att jag befinner mej i en undersitution. Det var en sak om de meddelade honom att vi fått besöksförbud för dummare än så är jag inte så jag förstår att det behövs men just detta att de ska fråga honom hur han ställer sej till det. Känns som om de ställer mej i en situation där han åter igen har makten att styra över mej och mitt liv och som att det kan tagga honom att jag är så rädd för honom att jag söker detta. Jag vill inte att han ska kunna styra oss längre. Jag vill bara ha ett slut på allt och jag vill bara att vi ska kunna känna att vi har ett liv och kan leva det men hela tiden känns det som att det finns hinder som kommer ivägen för det. Kan inte låta bli att fundera om det kommer att komma en dag när jag och barnen har ett liv som inte präglas av säkerhetstänkande, rädsla och att hela tiden vara beredd på massor av saker!

Livet är inte ett problem som ska lösas
utan en verklighet som ska upplevas

Puss    till dej från Lilla mej   

Idag har jag en sån där dag som jag bara känner mej så kluven inför allt. Dagen började med att jag hade fått ett SMS under natten från en person som jag älskar och som står mej så nära. Hon och jag har vandrat samma stig en gång i tiden men sen så delade stigen på sej och vi gick bredvid varandra istället för tillsammans. Jag lovade att jag skulle finnas där som stöd men just nu så känner jag att kan jag egentligen vara det!?! Jag gjorde allt jag kunde för att stötta och jag sa allt som jag tyckte och ändå så tog hon sina egna beslut och nu känner jag att vad mer hade jag kunnat sagt eller gjort?! INGET och jag vet inte vad jag ska säja idag som skulle påverka heller för det är samma saker som skrivs och säjs än idag. Kanske är det så att jag inte förstår eller så är det så att det inte var rätt det jag sa fast ändå är det så att alla människor har enfri vilja och den mäste man ta och acceptera.

Jag hade fått flera meddelande från människor som under den senaste tiden visat en annan sida som jag inte tycker om eller accepterar och ibland så känns det som om det omöjliga krävs av mej - att jag ska finnas vad än människor gör mot mej. Jag är den som tror gott om allt och alla tills motsatsen bevisas, även om jag blivit mera kritisk under åren men missbrukar mitt förtroende så får man ingen mer chans för jag vill inte ha falska människor i mitt liv. Jag vet idag vilka som är mina sanna vänner och de är jag rädda om!

Kände att det bara blev för mycket med allt idag så jag tog med mej barnen och rymde från vårat liv för några timmar. Jag känner att kanske är det precis det som jag behöver just nu - bara vara för mej själv med barnen och bygga upp mej och varför skulle jag då inte göra det. Vi gick i skogen och jag kände lugnet. Skogen har alltid varit en plats som jag rymde till under tiden i helvetet för där fann jag lugnet. Jag kunde sitta där i timmar och se ljuset leka mellan träden, känna lukten av skogen som lukta som inget annat och detta var min lugna plats. Jag fortsatte att rymma dit även när barnen hade kommit även om det inte var lika lätt att rymma så med barnvagn och sedan även syskonvagn men det gav mej så mycket så det var värt det.

När jag var i skogen idag med de som betyder mest för mej så kände jag att jag fick ett lugn. Jag kan inte påverka andra människor och jag kan inte säja till dem vad som är bäst för det är bara så att man måste se det själv. Man måste reagera och ta ett beslut och sedan stå för det och det beslutet kan svida men man måste ta det och det är bara en själv som kan komma från till det. Jag kände att den kluvenheten som jag hade känt tidigare försvann. Jag kan bara ta mina beslut utifrån den erfarenheten och kunskapen som jag bär med mej och jag kan inte ta ansvar för andra människors beslut. När det hela tiden finns ursäkter för varför de gör si eller så känner jag att då kan jag lägga energin på andra ställen istället.

Jag har fått min kvot i livet av lögner, svek och oärlighet och kommer inte att ta det mer. Jag är rak och ärlig och tänker fortsätta att vara det och om inte de som finns runt mej accepterar det så är det deras beslut - jag tänker inte ändra mej en gång till för någon. Idag fick jag och barnen en flykt från våran vardag och det är vad vi behövde. Jag har tagit beslut som jag har fått stått för och det har svidit och jag har fått kämpa men om man gör det så kan man se att man klarar mer än vad man tror, att man är värd mer än vad man tror och man får ett bättre liv. Även om besluten senare visar sej att de kanske var fel så tog man det med den erfarenhet och kunskap som man hade där och då!

Jag inser idag att man själv styr sitt eget liv bara man tar kontrollen och det kan ingen annan göra åt en. Med ärlighet kommer man långt men man blir inte älskad av alla men det är inte det jag vill heller. Jag har hellre få och nära vänner än många och falska. Jag kommer att finnas för dem som jag älskar men jag tänker inte en gång till ta slut på mej själv för att rädda andra. Var ärlig mot mej så är du min vän!!!! Ljug för mej och du försvinner ur mitt liv för jag har fått nog av den dosen!

Det är inte antalet vänner... som räknas...
Men kvaliteten...
De som VERKLIGEN... är där när du
behöver dem...♥ ♥ ♥

PUSS    till dej från lilla mej   

Jag kan inte förstå än idag hur Han som ska kallas för pappa kunde göra allt som han har gjort mot barnen men jag förstår att allt det han gjorde kommer att förfölja och påverka dem hela livet trots all hjälp som de får.

För några dagar sedan vaknade Smulan på morgonen och hade panik. Det gick inte att prata med henne på en lång stund för hon tog inte in utan var bara livrädd. Det visade sej att hon hade trott att det var pappa som kom när det var en man som pratade utanför där vi bor och jag reagerade också på rösten för den påminde om hans röst. Jag fick henne lugn men hon var påverkad av detta hela morgonen och även när vi kom till dagis la fröknarna märke till att det inte var den vanliga Smulan som kom men de har lärt sej att inte göra en grej av det vilket jag är tacksam över.

Några dagar gick som var som vanliga här hemma och det var inget mer än det vardagliga. Sen så åkte Skruttan bort några dagar med mormor och på natten vaknar Smulan och har panik. Gick inte attt lugna henne för eftersom inte storasyster var hemma så var det pappa som hade varit och hämtat henne och det var bara så. Jag försökte att köra med de gamla valserna att pappa vet inte vart vi bor, att pappa inte hade hämtat henne och att han inte fick göra så för det tillåter inte tanterna och farbröderna som bestämmer osv. Ingenting hjälpte och jag kände att paniken och frustrationen i mej växte för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fick inte krama henne men ändå så ville hon ha kontakten och den gråten och synen med denna lilla Smula var så hjärtskärande att jag kände att jag hade börjat kunna gråta jag med. Det är när dessa perioder kommer som man känner sej så liten och otillräcklig för jag vet inte hur jag ska göra.

Hon somnade till slut i min säng nära mej och helt slut efter utbrottet. Jag låg vaken i flera timmar och kände att jag blir så vansinnig över att en förälder kan göra så här mot sina barn som det är meningen att man ska skydda och älska. Jag känner mej så frustrerad över att det påverkar vår vardag så mycket samtidigt som jag kan se att perioderna med denna paniken kommer med längre och längre mellanrum.

Igår var det dags för hennes första terapitillfälle efter sommaruppehållet och eftersom Skruttan var borta så var det jättestort för henne att få gå på detta helt själv för första gången. Hon berättade för alla som ville höra på dagis att hon skulle och prata med sin M och hon var verkligen uppspelt över detta och att hon och morfar skulle åka på detta själva och sedan fika.

När hon kommer därifrån är det inte samma dotter som jag lämnade på dagis. Hon var så nedstämd och när jag kommer fram till henne så slänger hon sej runt min hals och säjer: Mamma va bra att du är här!

Jag tittar på henne och kände mej som ett frågetecken. Hon berättar då att hon trodde att jag inte skulle vara hemma när hon kom hem utan att jag var hos pappa med precis som Skruttan. Jag kände att tårarna började rinna från mitt hjärta igen.

För barn ska det vara ett lyckligt tillfälle när ett syskon åker bort och man får vara ensam hemma och äga mamma lite mer än vad man får när man är tre syskon som delar på en förälder men för mina barn innebär det en sån enorm oro samtidigt som det är något som de måste genomleva för att se att det inte är farligt. Jag känner att det hela tiden kommer nya tårar på insidan av det som andra familjer ser som en naturlighet men för oss så är en vanlig händelse laddad med massor av känslor. 

Jag kan minnas när jag bodde i Helvetet och något eller några av barnen skulle följa med mina föräldrar hem. Jag tror att föräldrar känner separationsångest när man ska lämna bort barnen men för mej var det dödsångest. Skulle jag någonsin få se dem igen för nu hade han verkligen fritt spelrum att göra vad han ville med mej. Skulle jag kunna träffa dem när de kom tillbaka eller skulle jag vara död elller så slagen att jag inte ville visa mej för dem. Hur många gånger är det inte som de har kommit hem och jag har kramat dem och känt att jag skulle kunna ha skrikit rakt ut för att jag var full med blåmärken där de inte syntes men jag kunde inte visa någon hur ont det gjorde på insidan men även på utsidan.

Jag vet att mamma en gång reagerade på min reaktion när hon hämtade Skruttan och det bara var hon som fanns. Jag visade aldrig detta för någon men denna gången så hade hon glömt något och kom in tillbaka när jag satt och grät i trappan så att hela jag skakade. Det var så hemskt för jag skämdes för att jag grät så och samtidigt skämdes jag för att jag var avundsjuk på min egen dotter som skulle slippa helvetet samtidigt som jag var glad för hennes skull. Mamma tittade på mej och sa att om jag tyckte att det var så jobbigt att hon skulle åka så skulle hon ju stanna kvar och jag bara tittade på mamma och bad henne att hon skulle ta med henne iallafall fastän en del i mej skrek att jag skulle följa med att jag skulle ta chansen att rymma. Jag kunde inte göra det för att jag visste att det skulle bli mina föräldrar som skulle straffas om jag gjorde det och sedan skulle barnen aldrig komma från helvetet ens för ett litet tag.

Varför ska situationer som hör vardagen till sätta såna spår och minnen i våra liv. Jag vill bara ha ett liv och mina krav är inte höga. Jag vill känna mej trygg och att jag kan göra saker som många bara tar förgivet. Tydligen har vi inte kommit dit än men jag hoppas och tror att vi kommer att komma dit men det är nog iallafall så som en kär vän sa till mej; Han hade sönder oss i så många små bitar och de behöver sys ihop igen med änglatråd och när jag hörde det så kände jag att det är ju så det är. Det är därför som jag så ofta känner mej så kluven och jag får inte ihop det för jag har fortfarande bitar som inte är ihop sydda men änglarna jobbar med det och det kommer de att lyckas med! Även mina "änglar" på denna jord jobbar med att sätta ihop mej igen och en dag hoppas jag och ber att jag ska vara hel igen men fram tills dess kommer det att dyka upp många varför!

PUSS    till dej från mej     

Idag var första gången som jag var på terapi efter sommaruppehållet och det var med blandade känslor som jag äkte dit. På ett sätt vet jag att jag behöver terapin för det är inte misshandeln och Det som jag bearbetar utan det är med mej själv som jag jobbar med mina tankar och funderingar. En annan del av mej säjer att jag bara ska strunta i att fortsätta för det borde var klart vid detta laget efter mängder av terapitankar och mängder av ord och hela tiden så känns det som att dessa sidor bråkar med varandra.

När jag hade min sista terapi innan "sommarlovet" så sa min terapeut till mej att jag under sommaren skulle fundera över om jag ville fortsätta eller om jag tyckte att vi skulle göra ett avslut. Hela denna terapin har varit helt uppbyggt på vad jag har känt för att prata om och vad jag har velat berätta och det har passat mej men jag har några gånger märkt att hon tycker att det måste finnas en fortsättning på det jag berättar men frågorna har varit få.

Under hela sommaren har mina två sidor diskuterat med varandra fram och tillbaka och egentligen hade jag inget direkt svar till henne när jag åkte idag men jag bestämde mej för att jag skulle ta det när jag såg henne igen utefter vad jag kände där och då. Ibland så känner jag bara att det är frågan om hur länge man är ett offer för eftersom de vanliga terapeuterna ansåg att jag var för frisk att gå hos dem för att jag inte hade tankar på att ta mitt eget liv så känns det som att detta är ett "förbarmande" att jag får gå hos henne ~ fast innerst inne vet jag att det inte är så. När min terapeut kom och hämtade mej i väntrummet så kände jag att jag hade kunnat börja gråta för det var en sån lättnad att se henne, veta att jag kunde vräka ur mej allt som legat inommej och bara kokat och som jag inte vågar berätta för andra för att jag är rädd för att de ska tycka att jag är galen. Idag kändes det som om trappstegen upp till "mitt-hemlighets-rum" aldrig skulle bli klara.

När jag satte mej i min fåtölj så kände jag att känslorna bara bubblade upp och det blev som ringar på vattnet när en droppe faller ~ de blev bara fler och fler. Nr hon frågade hur det kändes att vara tillbaka så kände jag att det enda jag kunde säja var att det var underbart men jobbigt. Jag känner mej stolt över mej själv efter denna dag för jag känner att jag har kunnat förklara för henne vad jag vill med terapin ~ nämligen att hon får mej att tänka och minnas till slutet av minnet eller händelserna även om det gör ont. Jag insåg idag att jag måste ha den smärtan för att bearbeta och kunna komma från dem. Jag insåg idag att det är rätt av henne att vara "som en elvisp i mina tankar" för utan hennes hjälp vågar jag inte tänka de jobbiga tankarna och minnena till slutet för det gör så ont. Det är inga minnen som jag önskar att någon skulle ha men jag inser att jag har dem och jag måste göra det viktigaste ~ att minnas och bearbeta och förlåta mej själv.

Udag under denna timme insåg jag att jag än idag inte har förlåtit mej själv för att jag inte lyssnade på vad min kropp och alla sinnen sa när jag började detta förhållande, att jag inte lyssnade på hjärtat när det sa att detta inte var kärlek. Jag inser att jag stannade kvar för att jag värnade för mycket om att vi skulle vara en familj och för att jag såg det som ett misslyckande att inte barnen fick bo med båda sina föräldrar. Det finns så mycket som jag trott att jag förlåtit mej själv för men som jag idag inser att jag inte har. Jag lägger omedvetet skulden på mej själv för allt som hänt ävne om jag vet att den inte hör hemma här.

Idag var många av mina funderingar inriktade på hur det kunde bli så här att jag blev så liten i förhållandet och att jag försvann. Hur jag kunde släppa allt som jag trodde och tyckte bara för att det skulle vara lugnt hemma. Jag kommer inte att veta svaret inom en snar framtid men jag vet att jag är på väg för jag inser idag att det finns två sidor av mej som jag visar i relationer med människor. Det är en anonymsida som jag visar för dem som inte betyder något för mej eller som jag inte vill släppa in på mitt liv medans jag visar den äkta för dem som jag litar på och som jag vill ska vara en del av mitt liv. Jag har insett att livet i Helvetet har gett mej en känslighet som gör att jag rtegistrerar och känner av saker och känslor som andra inte ens lägger märke till. Jag kan se på en skriven mening vad personen som skrivit menat och känner även om det inte står i orden. Jag kan se på en människa hur den mår eller känner sej även om den visar en annan fasad. Jag har fått en känslighet och lyhördhet som man bara får genom denna erfarenheten och jag är glad för den samtidigt som det är en förbannelse att ha den för man ser och känner så mycket mer än andra.

Jag är den jag är idag för att jag har varit med om allt det som jag har varit med om i det förflutna. Jag kan inte sudda ut minnena eller det jag känner det som kan suddas ut är jag och det har hänt förr men jag tänker inte tillåta att det händer igen. Jag är den jag är och jag ska vara stolt över den jag är för jag är unik som alla andra. Ingen är den andra lik men jag inser att man måste älska sej själv innan man kan älska andra och man måste lita på sej själv innan man kan lita på andra. Jag vet att jag har fått en ny chans i livet och den chansen tänker jag ta. Det är en chans att bli den jag vill bli och ha det livet som jag vill ha. Det är inte alla som får en andra chans men jag har fått det och jag tänker inte tappa bort den eller mej själv igen.

Egentligen så var det meningen att jag skulle dö den kvällen och hade jag inte svimmat sista gången och han hade trott att han hade lyckats och gått ut så hade jag varit död. Jag fick en andra chans att bli lycklig och jag tänker inte låta den chansen gå mej förbi för jag förtjänar lyckan och jag har vänner, familj och en underbar terapeut som finns för mej och någonstans inom mej har jag även styrkan och kraften att kunna nå fram  till målet och jag kommer att komma dit en dag även om vägen är krokig och många backar!

PUSS    till dej från lilla mej   

Jag är så tacksam för att jag har mina vänner som öppnar mina ögon ibland eller ofta rättare sagt när jag behöver det. Känns som om det är en mening med allt som händer och alla som kommer in i mitt liv eller som försvinner. Allt har en mening även om man kanske inte inser det precis där och då.

Jag har under hela denna resa varit rädd för att se mej som ett offer för våldet och övergreppen som jag och barnen varit utsatta för men idag inser att jag behöver det lika mycket som att erkänna att jag kände bitterhet. Den sista biten inom mej fattas för att mitt hjärta och jag ska bli hela eller med andra ord för att cirkeln ska slutas och den enda som vet vad det är för bit är jag. Och jag är livrädd för att behöva tänka, fundera och reagera över detta men jag är värd det och mina barn är värd en "hel" mamma. Jag har suttit på timmar av terapi och "lagt pussel" med mitt förflutna, mina känslor och mina tankar och framförallt mina reaktioner. Ingen annan än jag kan göra mej själv hel. Det är dagens sanning fastän den är jobbig.

Jag har sagt att efter rättegången kan jag börja mitt nya liv, när vårdnaden är klar och massor av saker men idag slog mej insikten efter samtalet härom natten att det är bara jag som kan lägga den, för det är bara jag som kan leta efter den och finna den och innan jag är hel så kan jag inte börja ett nytt liv. Jag har innerst inne vetat det hela tiden men det har varit för svårt och för jobbigt att ta in. Det är inte lätt att hitta den sista biten när allt är kaos och det känns som om inget är på plats. När minsta lilla ord eller mening kan riva upp allt.

Jag har svårt att lita på månniskor men vissa känner man ett osynligt band till- och när man då blir sviken så känns det svårare att ta det och då litar man hellre inte på människor än att man tar den risken. Man vill inte utsätta sej själv flera gånger och det är fel jag vet men troligen är det också en sak i bearbetningen för man är mer sårbar när man inte är hel. Jag behöver få cirkeln sluten och jag kommer att få det.

När jag satt och grubblade och grubblade ikväll så kunde jag inte låta bli att tänka på den socialsekreterare som jag hade på mitt skyddade boende. Han sa alltid att han såg mej som så stark och att jag var som en Lejonmamma som skyddade mina barn. Jag kan erkänna att jag skyddar dem till varje pris som finns i hela världen men jag tror idag att jag kan skydda dem ännu mer om jag blir hel som mamma och som person.

Jag inser att det är mej jag ska satsa på och bli hel. Kanske är det som han sa till mej när vi pratade ett tag efteråt att en lycklig mamma gör barnen lyckliga och kanske är det så att en hel mamma gör barnen hela och mindre sårbara!

Jag hoppas att orken och styrkan kommer att räcka!

PUSS    till dej från mej