Genom svårigheter mot stjärnorna

Idag känns det som om jag tog ett enormt steg på min terapi - jag vågade säja saker högt som jag inte ens har vågat tänka tanken till slit och det känns som en lättnad samtidigt som jag chockade mej själv. Känner mej lite lättare och det känns som om jag nu kan fortsätta att "lägga mitt pussel" nu när jag har fått "ramen" klar. Det könns verkligen som det är det som jag håller på med jag lägger ett pussel och när det är färdigt så kommer resultatet att bli en person. Den personen är jag som jag var innan jag blev nedtryckt och utsatt för övergrepp. Jag vet att jag inte kommer att bli min gamla jag för det är helt omöjligt men de egenskaper som jag hade som person kommer att komma fram igen. Jag vet att det kommer att komma nya situationer i hela mitt liv som kommer att framkalla nya tankar och reaktioner men jag vet att jag kommer att klara dem bara jag har lyckats "lägga färditg pusslet".

Det jag lyckades få över mina läppar idag var det helvete som jag hade om han var på jobbet för jag hade inte en aning om vad som hände och jag kunde inte påverka hans humör. Jag kunde inte försöka släta över det som hände som jag hade blivit riktigt skicklig på genom åren. Jag var en mästarinna på att lyssna av hans steg, sättet han körde upp på infarten, sättet han slog igen bildörren på och hur han öppnade dörren för att jag skulle veta hur jag skulle agera när han kom in genom dörren. Hur många gånger slängde jag inte på barnen kläderna och bara mötte honom i dörren för att vi skulle ut och gå med hunden fastän den inte behövde ut för att jag hörde på allt detta att han var arg eller irriterad och hade vi tur så hade det försvunnit lite när vi kom hem så kanske kunde han behärska sej till barnen hade lagt sej. Vissa gånger var det bättre att möta honom i dörren för att försöka prata bort allt detta och försöka få in honom på ett annat spår och vissa gånger så gav jag bara upp för det var för uppenbart att inget jag kunde göra skulle kunna hindra hans humör.

Det som skrämmer mej idag är att jag ser att tiden från att han körde in på gården tills att han kom in i huset var mellan 1-2 minuter och på denna tid kunde det ändras så det var viktigt att jag var uppmärksam hela vägen för det kunde ändras. Jag skrämms av att timmarna som han var på jobbet var en mardröm för jag hade miljoner med saker som skulle göras för att inte reta upp honom och utöver dessa saker hade jag barnen och hunden att se till och att inte de blev eftersatta. Det var ett helvete när han var hemma för man visste inte när det skulle vända. Det behövdes bara att man sa något eller att man inte sa något, att man skrattade eller att man såg sur ut, att barnen lät eller att de grät för att det skulle vända på en hundradels sekund. Och hu rman under dessa omständigheter omedvetet gör dessa saker, man lägger märke till och man räknar ut allt för att man ska överleva. Detta är inget som jag tänkt på utan det bara kom tillbaka i en dröm. Jag var i huset och jag gjorde allt detta igen och jag vaknade av att jag grät.

Jag har under min tid tillsammans med honom varit till läkare för att jag inte kunde sova, jag kände mej deprimerad och jag hade känslan av att livet var hopplöst och det som förvånar mej än idag är att det inte var någon som frågade hur jag hade det hemma eller om jag visste vad orsaken var till att jag mådde så här.

Jag var alltid tvungen att tänka ett steg längre. Skulle det komma främmande fick jag försöka att få honom att bli arg innan om det var på gång för jag ville inte att andra skulle se hur jag hade det för då skulle jag bli straffad för det också. Det värsta jag visste var när folk kom oanmälda för då hade jag inte kontroll och jag var tvungen att vara på min vakt hela tiden. Idag inser jag att jag aldrig hade kontrollen någon gång men det var en känsla att jag hade det när det inte märktes för mycket utåt. Jag blir rädd när jag tänker på alla dessa tankar och planerande som det var bakom allt. Hur många gånger har han inte bestämmt med sina släktingar att de skulle komma men när den dagen kom så var han inte hemma för det passade inte honom och jag fick sitta där och försöka förklara bort det. Vi skulle ha en fest med några av mina kompisar men det passade naturligtvis inte honom så han berättade rakt upp och ner för mej att om de kom så skulle han antingen åka därifrån innan de kom (det var ett par) eller så skulle han vara sur och berätta precis för dem vilken skit jag var. Jag ställde in denna flera gånger eftersom jag visste att det skulle bli ett helvete även för dem men jag klarade inte av att smutskasta honom inför dem så jag hittade på olika anledningar. Idag har jag berättat som det var men det krävdes massor av mod kan jag lova!

Idag tog min terapeut mej "på sängen" med en fråga och det var om jag alltid hade varit lite pajas för att släta över saker och ting och om jag aldrig kunnat tagit positiva saker som människor säjer till mej. Jag var verkligen tvungen att tänka efter och ja jag har alltid varit dålig på att ta positiva kommentarer för det känns som om det är lättare att människor har en lägre syn på mej och att jag kan stiga än att de skulle ha en positiv syn som jag inte kan uppfylla. Känns jättejobbigt även detta att erkänna men jag har alltid varit rädd för att såra och göra människor som jag har en relation med besviken. Jag kan minnas såna händelser i år efteråt.

Detta med att spela pajas för att släta över sakre och ting det är något som kom fram under min relation med honom och jag inser idag att det var ett slags överlevnad för mej. Sa någon nåt positivt om mej och sedan vände sej till honom och frågade honom varför han adrig gjorde så eller var så spelade jag alltid pajas för att försöka släta ut det andra sa till honom för jag visste att det var jag och inte de som skulle bli straffade. Samma sak var det i andra sammanhang jag blev pajas för att släta över allt som kunde göra honom uppretad eller som jag ville att han inte skulle fästa för mycket vikt vid. Detta blev ett sätt för mej att försöka få honom att glömma det som kunde reta eller kränka honom. Mycket av det tror jag har gjort att jag kom levande från denna relation för det har legat i det undermedvetna att jag var tvungen att stå ut tills barnen klarade sej utan mej. De var tvungen att bli större innan han dödade mej och detta är något som jag vaknar av var och varannan natt denna känslan av att jag kommer att bli dödad av honom. Jag känner idag att jag är mer förvänad över de nätter som jag kunde sova än de som jag inte sov på men det är lätt att tänka så när man kan se det med andra ögon då tröck jag bara ner det gång på gång för om jag hade tänkt de tankar som jag tänker idag hade jag dött där och då.

Nu ska jag ta och samla energi för att göra mej klar för natten så jag orkar ta hand om tre sjuka troll imorgon igen. De har feber som kommer och går men en hosta som består!

PUSS från en snurrig Häxansurtant