Denna kvällen som började så bra känns som om den nu har slutat i ett kaos där jag inte längre kan kontrollera tankar och känslor så jag får försöka med det som så många gånger förut har hjäpt mig, att skriva av mig och hoppas att det kan hjälpa mig även denna gången. 

Jag var så glad att jag inte reagerade på smällare och att de för en gångs skull inte påminde mig om skott! Jag kunde tänka på dem som enbart smällare och tänka att de fanns där ute men de påverkade mig inte något! Jag kan med handen på hjärtat säga att jag njöt av känslan men jag borde ha lärt mig att jag inte får njuta så länge av saker! 

När jag flyttade hit där jag nu bor var det för att jag inte klarade av ljuden av dörrar som slog, skrik och stegen i trappor och jag har sluppit det på de åren som varit ~ tills ikväll! Plötsligt hade våra nya grannar fest och stegen i trappa lät som stegen som en gång fanns i det förflutna och resan för mig blev omedelbar. Jag klarade dock av att stoppa den med stor vilja och mycket kraft! Jag var stolt över mig själv men när sedan festen hade pågått ett tag så höjdes även rösterna och då kunde jag inte längre med hur mycket vilja jag än uppbådade och hur mycket kraft jag än kunde ta fram stoppa resan! Orden som kom genom väggarna, som jag inte hörde mer än höga röster förde mig tillbaka mot helvetet och demonerna från det förflutna började dansa! Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det bara är ord men för mig så finns det flera sorters ord 

När jag inte hör orden utan bara hör de höga rösterna så är det bara för mig de orden som sårar som är de som uttalas. De orden som tryckte ner mig och som skadade mig och gjorde att jag till slut försvann som en individ. Jag var ingenting värd och jag visste till slut inte vem jag var eller vad jag var mer än det jag fick höra ~ att jag ingenting var värd och att jag lika gärna kunde vara död för så mycket betydde jag. Ofta följdes de av bestraffning och det var tunga steg och det gör att demonerna dansar ännu fortare när jag hör stegen som stampar hårt i trappan och på golven. Jag kan känna den smärta som slagen och orden gjorden, både på mig och i mig, och jag vill inte känna så här. Det var så länge sedan jag fick en sån här resa av något kring mig att jag hade hoppats att det hade lindrats men det är när något sånt här händer som jag verkligen upptäcker hur skört allt är, hur skör jag är och hur skört allt är som jag har byggt upp och jag kan inte låta bli att fundera om jag någonsin kommer att bli fri att kunna känna och vara i världen som alla andra?!?! Jag vill inte ha demoner som dansar runt mig från det förflutna och jag vill inte behöva resa tillbaka i tiden för att det är saker som jag inte kan påverka.

Kommer jag någonsin att kunna befinna mig på en plats där någon höjer rösten utan att jag väntar mig att det kommer ett slag efteråt? Kommer jag någonsin att kunna höra tunga steg eller stamp utan att vänta på den där höjda handen, sparken eller att någon sliter av mig täcket och förnedrar mig så att jag bara vill dö? Kommer jag någonsin att kunna glömma det som en gång varit så att jag kan stänga alla de där ljuden ute så pass mycket att jag bara stör mig på att grannen har en fest som är alldeles för högljudd och att jag ska klaga? Jag vill tro och hoppas att det ska vara så men innerst inne så känns det som att det aldrig kommer att hända eftersom det redan gått år sedan jag utsattes för något av detta. Jag önskar att det var som när man var liten och hade spöken under sängen att de försvann när man tände lampan men jag vet att även om ljuden tystnar så har demonerna vaknat och de slutar inte dansa för att ljuden tystnar, de slutar dansa först när jag har bearbetat detta färdigt ännu en gång och jag vet inte vart jag ska hitta energin till att göra det ännu en gång för jag vill inte minnas allt detta igen. Jag vill inte stå i duschen och försöka tvätta bort den där äckel~känslan för jag vet att den går inte bort med tvål och vatten den går bara bort med min egen tankekraft och just nu är det långt borta, jag är långt borta ännu en gång. Jag vet bara att det alltid är för tidigt att ge upp och jag måste klara av att göra resan tillbaka till mig själv ännu en gång..................................

Varje morgon när klockan ringer för att det är dags att gå upp och göra trollen klara för dagis och skola så tänker jag att det måste vara ett skämt, det kan inte vara dags redan. När jag har konstaterat att så är det minsann så är tanken: "Varför gick jag inte och la mig tidigare igår och ikväll ska jag minsann komma i sängen och hängla med kudden tidigare" . Jag går som en sömngångare och lämnar barnen och efter många koppar kaffe och några timmar vaken så är jag åter mitt vakna jag och vid lunch så har jag på något mirakulöst sätt glömt det där löftet som kändes så heligt på morgonen. På kvällen så är det helt bortblåst och att det kändes så jobbigt på morgonen det minns jag inte förän jag inser att det är dags att lägga sig och att det verkligen har varit det ett tag och då tänker jag bara: "Hur dum i huvudet får man vara när man inte lär sig av sina misstag och går och lägger sig när man känner att ögonlocken börjar bli lite tunga och trötta?" 

Men jag kan ju inte rå för att klockan går så fort på kvällen, att det är så skönt när det är tyst och lugnt i huset och att trollen är såååååååååå söta när de sover och att det är så skönt att bara vara jag och inte ha alla de måsten som man har när man är mamma. Samtidigt är det inte roligt när man står där framför spegeln och borstar tänderna och vet hur trött man kommer att vara när klockan ringer tidigt imorgon, alldeles för tidigt, och samma tankar kommer att komma ännu en gång som de gör varje morgon. Är det så här det känns att vara en Hamster och springa runt i det där hjulet som de har i sin bur bara det att jag är en mamma och springer runt i mina dygn som har för få timmar? Jag får skylla på att det är svårt att lära gamla hundar att sitta för det kan ju inte vara så att ordspråk har fel ~ för det heter ju att man lär av sina misstag ~ men jag lär inte av mitt att man blir trött av att vara uppe för länge på nätterna. Om jag ändå kunde skylla på att jag gjorde något vettigt eller att jag fastnade framför datorn eller TV:n men jag vet inte vart tiden tar vägen den försvinner bara på att vara och njuta av lugnet. Eller förresten det kanske inte är så bara för det kanske är det som gör att man orkar vara mamma och göra det där lilla dagen efter även om man är en sömngångare när man lämnar och blir det mer och mer ju längre veckan går och sedan när det blir helg då är trollen piggare än vanligt så då blir man snuvad på sovmorgonen då med. Men det kommer väll en tid när man får sova med och som tur är ser jag fler än mig som är trötta när det är morgon och lämningsdags så det kanske finns fler gamla hundar som har svårt att lära sig sitta  och lite Alfons Åberg har jag i med mig så lite ung är jag fortfarande för när jag väl närmar mig sängen "så ska jag bara"

Sov gott där ute för nu "ska jag bara" göra lite mer innan det blir sängen för mig 

Jag älskar dessa dagar även om de är få, när jag får känna mig som en i mängden, som en av alla andra och bara prata om vardagssaker ~ men idag har det varit en sån dag och det känns så befriande och jag kan inte annat än älska livet när det är så här. Jag har stått och pratat med Goa S om allt mellan himmel om jord, och fastän vi pratat om min bakgrund och hur den kan påverka mig idag så är det på ett bra sätt för det var när vi kom in på detta med en så självklar sak för vissa som relationer och hur vi ser på dem. Då tittade hon på mig och säger: Jag förstår att du innan du ger dig in i en relation behöver hängslen, livrem och flytväst flera gånger om men jag tror att det kommer att komma en dag när det bara känns rätt och din intuition leder dig men innan den dagen så är du inte beredd! Kanske kommer den imorgon kanske kommer den om år men den kommer att komma hur du än känner nu! 

Och för en gångs skull så kände jag att okej det finns någon som förstår för att jag vet hennes historia och jag har henne nära mig och jag uppskattar det och sedan slängde vi oss genast till nästa ämne. Sedan kom en annan granne och vi kom ifrån de djupare ämnena och stod där och bara skrattade så det kändes längt ner i magen och det är då det känns långt där inne, dit ingen annan människa kan nå, och tanken och känslan finns där som säger: Är det så här det känns att vara "normal"? 

Det är de här dagarna som jag gömmer i mitt minne och jag tror att det är dem som gör att jag orkar de svarta dagarna. Att det finns väldigt få människor i min närhet som vet hur mitt liv ser ut för att jag har valt dem med omsorg, fingertoppskänsla för att de ska kunna hantera hemligheten men samtidigt för att de ska kunna behandla mig som just en vanlig person, inte ett offer för det är inte det jag behöver. Jag behöver hjälpen att hitta mig själv och det gör jag endast genom att få se mig själv igen genom andras ögon och det fick jag idag. Jag fick skratta, jag fick ta fram mitt äkta jag och jag fick vara en helperson och det finns inte ord som beskriver hur mycket det ger mig tillbaka. Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket det lyfter mig och får mig att gå vidare. Att det sedan är mängder av människor som är runt oss som inte vet vilka dolda hemligheter jag bär på gör det naturligtvis lättare och jag är glad att jag tog det beslutet att verkligen välja vilka jag berättar det för. Det är de som vinner mitt förtroende och sedan måste man vinna det igen för att jag sedan ska se hur mycket information man kan hantera. Det finns bara två personer som vet så gott som hela min historia mer än jag och min terapeut och de personerna är verkligen testade. En person bor verkligen nära mig och den andra har jag aldrig träffat fysiskt men har ett djupt band som inte kan förklaras i ord till! 

Jag önskar så att jag ikväll kunde säga när jag somnar att jag visste att dagen imorgon kommer att vara lika som denna men jag vet att den inte kommer att vara det vad jag än bestämmer mig för att hoppas på. Det är kanske för mycket begärt och jag är nöjd att jag fick denna för jag kommer att leva på den länge jag önskar bara att jag hade värdesatt de dagar som jag hade förr som jag bara tog förgivet för att de var "vanliga tråkiga dagar som alltid" i mitt då vardagliga liv ~ nu är det de som gör att mitt liv får den där extra guldkanten och som gör att jag tycker att livet blir underbart. Varför värdesatte jag dem inte då när det fanns massor av dem? För att jag inte hade den erfarenheten som jag har nu och för att de då var en självklarhet för jag "fanns och var normal". Så snälla ni som har det livet där ni själv bestämmer ~ ta inte allt förgivet för imorgon kan allt vara örändrat och det som är självklart idag kanske är lyx imorgon och det tänker man inte på förän spelplanen är helt förändrad och dess spelregler!

  CRAMAR   och hoppas att ni får en underbar kväll 

..är att ALDRIG försöka!

Försöker man ALDRIG någonting så har man ju inte heller en chans att lyckas och sen så spelar ingen roll vad det handlar om!! Att misslyckas Känns för mig farligt men när jag ser i backspegeln ser jag att jag gjort det så många gånger och ändå så har jag överlevt, jag har lärt mig saker av det och jag har blivit starkare även om jag många gånger önskat att det varit ogjort. Jag inser att först när rädslan får dig till att sluta försöka med det som skrämmer mig eller det som känns främmande, att det hindrar mig från att försöka så kan jag ju inte heller lyckas hur skrämmande det än känns att jag kan misslyckas. Och det som får mig att känna så här inser jag är de erfarenheter som jag bär med mig

När jag kommer till vägskälen i mitt liv där jag måste ta ett beslut där hjärtat och magkänslan säger en sak och hjärnan säger en sak för att den har minnena så kommer rädslan som ett brev på posten och det är ingen bra kombination. Ändå vet jag att någon gång i livet måste man våga ta ett beslut som gör att man kommer in på en väg som ger en nya erfarenhet och förhoppningsvis ger en annan erfarenhet än den man redan har. Ändå är det så skrämmande och det är vid dessa tillfällen som jag önskar att jag inte var en känslomänniska som inte kände allt det som jag känner på en och samma gång utan som bara kunde stänga av och ta ett beslut. Istället är jag som en hamster som trampar runt i sitt hjul och funderar och funderar och när jag gått där varv på varv på varv så har oftast hjärnan övertalat mig och jag har blivit feg. Ändå vet jag att det är då jag misslyckas. Är det inte så att man någon gång i livet ska lära av sina misstag? Eller gäller det bara vissa personer och ett visst klientel? Inte mig utan de som lever i den verkliga världen? Hur kan det vara så lätt för vissa att våga och så svårt för andra? Du ska veta Tvillinghjärtat mitt om du läser detta att du är en av dem som jag beundra mest för dit mod och besluten du tar   och de gör att jag älskar och beundrar dig mer för varje steg du tar på den väg de ledde dig! 

Iblande önskar jag att livet var lättare, att man fick en prövoperiod med de utmaningar, beslut man skulle ta och allt som kan få konsekvenser och ändå så vet jag att man måste våga för att vinna ~ så vad är det egentligen som är så svårt. Livet är det som finns här och nu inte det som är om ett år eller tre år och ändå så vill jag ha svaren som finns där. Varför skulle just jag gå igenom det Helvete jag fick och ha de minnen jag fick för det känns just nu som att jag inte orkar bära dem med det som finns runt mig här och nu! Allt jag önskar mig är att få känna och få finnas ~ att få vara som vem som helst om så bara för en dag så kanske jag skulle våga......................................