Hur många människor känner du som är stressad?

Hur ofta känner du att du stressar runt för att hinna med allt du "ska" göra?

Hur många gånger har du stannat upp och funderat hur stressad du är inombords?

När stannade du upp och funderade hur all stress påverkar dig och vad du kan göra för att inte vara stressad? 

Idag vet jag att jag borde ha fått en diagnos som var "kronisk stress." Då spelade det ingen roll att människor påpekade att jag var stressad jämt. För mig var det så enkelt att det var mitt liv. Ensam med tre barn på heltid, de saker som jag har med mig i ryggsäcken, nya situationer som dök upp hela tiden....... Skulle jag kunna vara något annat!?!

Sen körde jag på som innan igen. Det var ju lätt att säga för alla runt mig hur jag var och inte var men de levde inte mitt liv.

Det var så illa att en dag när jag hade lämnat barnen, som då gick på dagis och skola, så kom jag bara till parkeringen. Där minns jag inget mer.

Plötsligt vaknade jag av att en granne står över mig och försöker få kontakt men jag reste mig snabbt upp och gick hem. Jag kom över tröskeln och där rasade jag ihop igen. Hur länge jag låg där vet jag inte än idag men när jag vaknade så var jag helt säker på att det är nu jag kommer att dö. Det kändes som om jag hade en bomb innanför bröstkorgen. När jag gråtande ringer till mina föräldrar så hör jag bara dem säga att jag måste ringa så att det finns en tid för mig när jag kommer till sjukhuset. Mer uppfattar jag inte och ringer sjukvårdsrådgivningen som skickar en ambulans omgående trots mina vilda protester. Jag blir kvar på sjukhuset i 2 dyng!

Att jag inte vaknade upp då av läkarens ord är något som skrämmer mig än idag. Han kom in på rummet och tittade på mig.

-Det finns ingen annan än du som kan bota detta. Din kropp var utsatt för en stress som inte kan beskrivas med ord när du var i ditt förhållande. Du kommer ur det men det byggs upp ännu en stress för att ditt liv ser ut som det gör! Du måste lyssna på din kropp för när hjärtat säger ifrån då är det sista varningen!

Rädd kan jag lova att jag blev men när jag kom tillbaka till min verklighet så var stressen inombords och runt mig min följeslagare igen. Hur skulle jag kunna undvika den eftersom vi levde ihop, delade säng på nätterna och den följde mig som en trogen följeslagare som aldrig lämnade min sida....

Idag eller rättare sagt för nån vecka sen öppnades mina ögon på allvar när jag för första gången fick höra någon som sa situationer runt mig utan att nämna ordet stress. När jag sedan fick följdgråforna så började "myntet trilla ner" fastän det hemska ordet stress inte ens nämnts. När jag sedan fick frågan: Vet du hur stress påverkar din kropp? Då var det som om muren rämnade när jag verkligen fick en förklaring på att detta händer i din kropp och så här påverkas du! Det var det som jag behövde för att komma till den stunden då jag satte mig ner och verkligen funderade hur jag påverkas men framför allt hur jag kan motverka det.

Idag är det en helt annan känsla som finns inom mig och jag känner när den minsta lilla stress är på väg in. Jag har lärt mig "koden" för att motverka att den tar över mig. Idag har jag gått igenom situationer som skulle ha fått mig att gå i taket innan men nu är det jag som styr.

Det är en sån befrielsekänsla att ord kan inte förklara det. Jag ska vara helt ärlig, det finns mycket kvar att lära än men jag har kommit längre mot ett liv där jag känner att det är jag som styr inte mina tankar, alla måsten eller de krav som jag sätter på mig själv. Det var ju jag och mina tankar som orsakade massor av stress inte alla saker runt mig som jag skyllde på.

Ibland behövs det bara att man får höra på rätt sätt och rätt ställe i livet att det är så här det är för att man ska vakna och inse att det är inte så här jag vill leva. Jag vill inte få massor av "effekter" som inte är välkomna i mitt liv bara för att jag går med denna trogna följeslagare! Ja det är jag som måste göra jobbet men för att man ska inse det så behövs den där "sparken" som får en att inse att det är nu och inte imorgon som jag måste ta det där steget. Och mitt steg är jag glad att jag tog för det har förändrat mig, mitt liv och min vardag! Och jag känner en enorm tacksamhet!

Hoppas att du med stannar upp och tänker till vad du vill och hur du egentligen mår!

KRAM 

http://scassociation.se/cellreset58.html

Ange ENSAMMALEJONMAMMAN för att få förtur

Är det fel att stå upp för sig själv eller gör jag det på fel sätt? Jag är inte den personen som tycker och tänker och inte säger det men samtidigt så förväntar jag mig att det är precis det som andra människor ska göra till mig med ~ säga det direkt till mig istället för att jag ska få höra det från andra eller att jag ska få höra det som en kommentar som bara "råkar" hoppa över deras läppar när de redan har passerat. Är det farligt om man står och säger vad man tycker, känner tänker och det blir en diskussion? Är det inte precis det som vi lär våra barn och som de lär sig på dagis och skola att man löser saker genom att prata om det för hur ska man annars lösa det? Nä jag är inte dum jag vet att allt går inte att lösa genom att man pratar om det men man kommer en väldigt bra bit på väg genom att göra det och att kunna acceptera att alla människor kan inte ha samma uppfattning och tanke. 

Jag är den udda människan i samhället som inte infinner mig i alla de sociala reglerna som finns bara för att de finns där. På stället där jag bor ska man lyssna på vad alla säger och bilda sig en uppfattning om alla utifrån det. Vissa är okej att umgås med och andra mindre och sen finns det de som är ren synd att umgås med. Där går jag mot strömmen helt. Jag umgås med de jag vill och jagbildar min egen uppfattning, jag är den som uppfattas som den "aviga" typen för jag släpper inte nån nära innan jag fått en uppfattning. Ja jag går säkert miste om en del som jag skulle kunna umgås med men lätt fångat lätt förgånget Jag vill ha de personer runt mig som jag trivs med och som jag litar på och vad är faran med att bilda sin egen uppfattning jag förstår inte det för tycker alla om samma godis eller glass? Måste det då vara så att jag tycker om samma personer som alla andra tycker om. En annan sak som jag inte förstår är varför man på en gång när man fått reda på en sak måste berätta det för allt och alla vare sig det är sagt i förtroende eller som vänner mellan Tror man att man stiger för de andra då? Är det bara jag som tänker att vad händer då om jag berättar något för den personen? 

Jag kan se en person som står upp för sig själv och tänka att den är stark och den vet vad den vill men på en gång när man är tjej och gör det så är man kaxig, bitch och jag vet inte allt. Kan man inte bara accepteras för att jag har vuxit och jag vågar visa vem jag är men samtidigt så accepterar jag dig för den du är och vad du står för men jag kommer inte låta någon trycka ner mig mer för det hände under en allt  för lång tid och det tog för lång tid att bygga upp mig själv men framför allt att hitta mig själv igen. Det behövs väldigt lite för att jag ska falla på min stig och fundera om jag förtjänar min plats här på jorden men för varje gång som jag vågar stå upp för mig själv så blir fallet mindre och jag reser mig fortare. Jag har ärr på min insida som jag inte visar eller blottar förän någon kommer mig riktigt nära men det behövs inte mycket för att de ska rivas upp och kanske just därför låter jag inte så många komma mig nära för det gör ont när de rivs upp och det krävs tid innan de läks igen. Det finns minnen som sover just nu men det finns lukter, ord handlingar och rörelser som väcker dem till liv som gör att hela det liv som jag byggt upp för mig och trollen bara rasar sönder för jag hamnar som på en filmvisning där mitt förra liv visas och kag vet inte var knappen finns för att jag ska kunna stänga av filmen där jag sitter på första parkett. Det är bara så att alla människor som man möter har något som de kämpar med, bär på eller kämpar för så kanske ska man inte vara så snabb att döma, säga det som man precis fick höra eller som man fick se utan tänka till en gång till innan orden lämnar ens mun för orden kan göra större skada än nytta och kanske är den du pratar om en bättre vän och person än den du just är på väg att berätta det till

  CRAMAR   

Det krävs mod för att leva, det krävs mod för att ta de där små små myrstegen som trots allt gör att jag kommer framåt även om jag upplever det som att jag står och stampar på samma ställe med samma beteende men i senaste delen av mitt liv har jag fått upptäcka att det som verkligen kräver mod är att öppna mitt hjärta så att någon kan få se vem jag egentligen är och få tillåtelse att älska den personen. 

För många låter det nog så lätt just detta att bli älskad men för mej så är det den största skräcken på ett sätt samtidigt som det känns tryggt. Jag har en gång lärt mej att det kan göra väldigt ont att bli älskad och att det kan skada mer än det värnar och ändå så vet jag att det som är kärlek ska inte göra ont eller skada mej det ska inte heller bryta ner mej utan det ska bygga upp mej och göra så att jag vågar växa och lita på mej själv, min partner och det som finns mellan oss. Det som skrämmer mest är att det nu känns så rätt och ändå så skrämmande.... jag vågar glänta på hjärtats dörr men kommer jag att våga öppna den och lita helt igen.

Kan så många gånger se att det är inte det som finns idag som skrämmer mej utan det är när det som har varit kommer ikapp som skräcken kommer och alla tankarna "Förtjänar jag lyckan, kan någon verkligen älska mej eller blir jag lurad att tro det bara för att bli utnyttjad igen" ändå så litar jag på honom som finns i mitt liv nu till 110%. Han är min bästa vän, den jag kan skratta med men ändå den som jag kan prata med när allt är svart, han är den som känns trygg när allt annar är kaos och när jag kommer in i hans famn så känns det som att jag har kommit hem. Varför påverkar då det som har varit mej när allt känns rätt? Varför kan jag inte bara leva dagen här och nu Flaschbacken och minnena känns som om de är mina största fienden men jag ska vinna över dem för jag är beredd att kämpa.

Jag ska acceptera att det kommer vara lätta dagar och svårare dagar även här och jag ska kämpa även här för jag vet att jag är starkare än jag tror och jag har besegrat berg tidigare och jag ska göra det även denna gången för jag och trollen förtjänar lycka och trygghet Ensam är inte stark men måste vara stark och ja vill kämpa för att våga låta hjärtats dörr stå öppen jämt för denna underbaring för det är bara han som har nyckeln dit. Jag vet vad min nya bön ska bli

"Lyckan kommer

Lyckan går

Lycklig den som kärlek får   " 

Mitt på en strand i gassande sol så slår det mej ~ jag är en sökare och har varit det i den sista delen av mitt liv. Jag tittade på människorna som fanns runt mej och inser att massor av dessa har radan funnit sin stil och sej själva och de är betydligt yngre än mej och det får mej att undra om jag någonsin vetat vad som varit min stil!

Om jag skulle bjuda in er i min garderob så finns det inget där som egentligen som avslöjar vem som är jag. Jag har massor av olika stilar, allt från kläder som är som ett andra skinn till kläder som ser ut som "mammamodell" och alla de färger du kan tänka dej. Om du skulle titta på min musiksmak så skulle du inte heller få en bild av mej för den är bildad efter mitt humör. Mycket i mitt liv så håller jag nog fortfarande på att försöka lära känna mej själv i men samtidigt så undrar jag: Har det någon gång funnits en klar del som varit jag? En del som stuckit ut oc som varit mitt kännetecken?

Tanken skrämmer mej för jag inser hur lätt det var att forma om mej när jag kom in i mitt destruktiva förhållande till den personen som han ville vara för visste jag själv hur jag ville vara eller vem jag var?! Tankarna maler runt i mitt huvud medan jag tittar runt på alla dem som besökt stranden tillsammans med mej och trollen denna varma dagen och jag kan genom att bara titta på dem säja en hel del om dem som person eller är det så att de bara har hamnat i ett fack? Samtidigt ser de lyckliga ut så det kan inte bara vara så att de har hamnat där utan att vilja vara där. Tankarna är många och även känslorna och åter igen kommer funderingen tillbaka ~ Hur hittar man till sitt sanna jag? Är det så att man får en chans och om man inte tar den så är det förbi eller är det så att vissa inte hittar fram till det? Hittar alla sej själv eller strävar jag mot något mål som är helt omöjligt att nå?

Min psykolog sa sist när jag träffade henne att det gäller att man lär sej vad det är som är "jag" och vad jag använder som säkerhetsbeteende för att slippa min ångest men hur ska jag veta det när jag ibland inte vet vem som är jag........... Nu vet jag i alla fall att jag är en sökare och det känns faktiskt spännande    

Man kan bygga upp hur mycket man vill ~ men när allt rasar så har man ingenting kvar! Man kan bygga upp hur starkt försvar som helst men när man tar bort det så finns det bara det man har inuti kvar! Jag inser nu att vad man än bygger upp så rasar det fort och det gör ont och vem är man när det rasar....... 

Under min senaste terapi så jobbade vi vidare med detta med tankar och försvar för att komma åt min panikångest eller rättare sagt nu ska jag möta min panikångest och "ta den i hand" för nu ska jag försöka att bli vän med den för jag kan inte längre förtränga att jag har den och försöka gömma den i ett hörn. Undra om dagen kommer att komma när jag och paniken kan vara vänner? Jag tror inte det men den som lever får se! Jag upplever den fortfarande som något man inte talar om, något som är skamligt efter att ha fått höra det i mitt förra förhållande men det är en annan historia.

När vi sitter där och pratar så börjar min psykolog att läsa en text för mig och säger att jag ska säga till om jag känner igen mig själv. Jag tänker att detta kommer att bli spännande tills jag inser att texten kunde vara skriven om mig, av mig i min dagbok och jag säger bara Jaaaaa jag känner igen mig!

Kommentaren jag får är att hon hade förstått detta för att det handlade om försvarsmekanismer. Jag inser snabbt att hon har rätt men samtidigt har jag inte sett det som det utan bara som något jag har gjort men när hon säger ordet försvarsmekanismer så inser jag att det är precis det de är - precis som de mekanismer som jag är så medveten om att jag har och som jag använt medvetet och omedvetet för att överleva. Insikten gör ont och jag inser att jag har mycket att jobba med och det är bara att inse ännu en gång KBT är det bästa jag börja med men också det jobbigaste jag börjat med men tar det mig framåt så är det värt det. Tänk att jag har levt med mig själv så länge men ändå är det så många sidor av mig själv som jag har men vet så lite om

I en värld och ett samhälle av alla måsten och krav så pratas det om att man ska hinna med sig själv och det finns olika metoder och man kan gå på ditten och datten för att få hjälp med det. Det pratas om att man ska hitta sig själv och jag är ständigt på jakt efter mig själv känns det som för jag förändras och jag växer och jag minskar allt eftersom jag bygger upp mig själv efter det som varit och när det händer saker som påminner mig och trycker ner mig igen. Mitt i allt detta så kan jag inte låta bli att ställa frågan Hur hittar man sitt sanna jag utan försvar och onormala krav? Jag skulle inte ställa ens hälften av kraven som jag ställer på mig själv på mina vänner men när jag ställer dem på mig själv så ifrågasätter jag det inte ens för det är naturligt tills jag får i uppgift av min psykolog att titta på mina tankefällor. Jag tänker så många nedvärderande tankar om mig själv som jag inte ens reflekterat över att de är dömande för de tillhörde bara mitt tankemönster att det behöves någon utanför innan jag började reflektera över hur jag behandlade mig själv och insåg att jag hade tagit med någon annans beteenee in i mitt nya liv. Jag inser att det är så mycket som påverkar att det inte är lätt att bygga upp något men det är väldigt lätt att riva ner det och frågan är fortfarande ~ vem är man då? 

Just nu känns det som att jag står Mitt i ett kaos där det även är kaos inom mig och jag vet inte vad jag ska känna eller tycka men jag tror att jag behöver tillåta mig att vara i det här kaoset för jag är alltid den som ska ha kontroll över allt. Helst skulle min almanacka vara planerad för månader framöver och det skulle inte förändras för att jag skulle känna att jag har kontrollen men det är inte så det ser ut just nu och det är det jag måste acceptera. Jag kan inte sätta etiketter på det som rör sig inom mig men jag får känna så att det är rörigt och jag kommer inte rasa ihop av det utan det tar bara mer energi av mig än när jag kan säga vad det är jag känner och tycker men om jag accepterar det här så har jag tagit ytterligare ett kliv i att komma framåt i livet och i utvecklingen. Jag kanske inte har funnit mitt sanna jag än men jag gör det inte genom att motarbeta det som händer inom mig och just nu kan jag bara acceptera att det är kaos och försöka göra det bästa av det. Jag inser att jag måste lägga alla försvar jag har åt sidan och försöka möta livet ändå för det är inte bara att överleva det är att minnas det fina som faktiskt finns där med även om det är svårt att se där ibland men kanske är det så att bara jag försöker se rosorna bland taggarna så lyckas jag bara se dem till slut. Kanske kanske om jag försöker tillräckligt mycket............................................
.

  CRAMAR    

Du är en vacker prinsessa som lever ett vanligt liv och gör vanliga saker. Du känner att varje dag ser lika ut och du kan förutspå vad som händer dagen efter – men plötsligt händer det – Prinsen kommer in i ditt liv. Han är inte på något sätt vanlig för han säjer att du är den vackraste och bästa som han någonsin träffat och att det finns ingen annan som du. Han är intensiv i sin uppvaktning och du känner dej unik och ingen annan har någonsin fått dej att känna så som han får dej att göra. Du går på rosa små moln och vardagen blir en stor fest inget är längre som vanligt. Du faller för denna prinsen och det finns ingen annnan i hela världen än ni två. Det är honom som du har väntat på och du känner dej hedrad att han valt just dej och du kan inte förstå varför han som är så bra valde just dej när han kan få vem han vill. Ni flyttar snabbt ihop och börjar planera för framtiden men det är här som du kommer till nästa nivå.

När han har fått dej till sitt slott börjar han sakta men säkert att minska ditt utrymme som du behöver för att vara du men detta märker inte du för det är bara rosa moln som du ser honom igenom och han är felfri. Att utrymmet minskas är för att prinsen vill ha dej och att du är så speciell. Varje sekund och minut är viktig för honom att få tillbringa med dej. Att vännerna klagar på att ni inte träffas så ofta, att du inte ringer när du lovat och att du jämt hittar på bortförklaringar när något är inplanerat är inget du reagerar över för de är bara avundsjuka på att du har hittat mannen i ditt liv och när denna tanke kommer flyttas du till nästa nivå.

Här börjar det rosa skimret att försvinna men du vill inte det så du försöker hålla fast bilden av att prinsen är den rätta och att det inte finns några fel eller brister i ert förhållande. Att det gör ont i magen och gnager av misstankar det vill du inte känna utan skjuter det åt sidan och tänker på allt som är bra istället för erat förhållande har inga brister det är ju det perfekta som alla är avundsjuka att du får elaka kommentarer och slag det är bara för att du inte har gjort rätt det är ju inte hans fel utan ditt. Nu är det dags för nästa nivå.

Här kommer mer och mer av det öppna nedbrytandet för han har redan brytit ner dej så att allt som inte är bra det tar du skulden för. Att han gav dej en örfil det var ju för att du inte hade plockat under skorna innan han kom hem. Att han skrek att du var värdelös eller inte kunde något och aldrig skulle klara dej utan honom det var ju för att du sa emot honom och ville göra något på egen hand. Slagen och skällsorden hänger hela tiden i luften men det är ju ditt fel för han har inga fel, han blir bara irriterad över ditt handlande och att det varit mycket på jobbet men han är ju så gullig ibland så du struntar i att se vart problemet ligger. Du är nu så duktig att du går vidare till nästa nivå.

Här finns det en uttalad rädsla men prinsen har ju sagt till dej att du aldrig skulle klara dej utan honom och att ingen skulle tro på dej om du berättade vad som händer inom slottets väggar. Varför skulle någon tro på en prinsessa som dej som tidigare var stark, självständig och vacker och glad men nu bara är en skugga av dej själv. Du är ju inget i dej själv det är ju prinsen som gör att du lever och klarar dej. Du tar emot skällsorden som haglar men orkar inte längre säja emot för du tror att detta är bilden som alla har av dej och du är alltid full med blåmärken men det var inte han som gjorde dem utan du fick dem när du var i skogen eller när du ramlade de sista trappstegen men han skulle inte göra dej illa.

De gånger du har försökt att lämna slottet och prinsen har han antingen sagt att han tar livet av sej eller så har han hotat med vad som händer om du lämnar honom så du stannar kvar och stänger av känslorna. Du flyttas automatiskt upp till nästa nivå.

Här finns inga känslor kvar för då orkar du inte leva. Du har lärt dej att när du är snäll så får du belöning men när du inte är det får du bestraffning. Han sätter upp reglerna för vad som är tillåtet och inte. Du kan inte visa känslor för han accepterar inte det och du kan inte heller känna dem för då skulle du inte överleva. Du har blivit en person utåt när de andra i kungariket ser och du är en annan person innanför slottets väggar men det finns inget av den prinsessa som du en gång var. Du har skrivit kontrakt med en som du trodde var en prins men som visade sej när du hade skrivit på pappret vara en djävul och du kan inte riva kontraktet för det finns ingen kraft kvar för allt går åt till att överleva.

Grattis! Du har vunnit spelet men förlorat din själ och din person. Du spelat i ett kungarike där reglerna ständigt ändras, det finns ingen röd tråd i något och du är inte en person längre du är en bricka i hans spel och det är bara att följa tärningens uppmaning när den kastas

Detta var i många år inte ett tragiskt spel/saga för mej utan det var mitt liv som slutade i en grov misshandel som ger mej konsekvenseer och handikapp för resten av mitt liv och det var för att jag till slut lät känslorna komma fram och jag följde inte längre spelreglerna och blundade för övergrepp och otrohet.

Många gånger kändes det och känns än idag när minnen kommer, man ser barnen må dåligt eller känslor kommer som jag inte kan förklara varför de kommer där och då att smärtan inom mej är outhärdlig ~ ändå vet jag att jag har överlevt den tidigare och kommer att göra det även denna gången! Ändå så startar den ett kaos inom mej som jag inte kan sätta ord på, jag kan inte bemästra den och jag vet inte vart jag ska ta vägen och det är de gångerna som jag undrar om jag är på väg framåt eller bakåt.........

När jag denna gången åter började mig terapi så var jag inte beredd att möta en psykolog som skulle se genom det som jag så skickligt byggt upp som ett skal runt mig. Vi skulle bara träffas för att "känna av varandra" och se om det fanns något som hon kunde hjälpa mig med och fastän jag insåg att jag kunde ha hjälp av detta för att det var just kaos inom mig så var jag nog inte beredd på att det skulle röra upp så mycket, att jag för en gångs skull inte skulle klara av att dölja de saker som jag inte vill ska synas/märkas. Plötsligt så känner jag bara att hon tittar på mig och säger: Känner du själv att du bär på massor av skuld? Hon hade lika gärna kunnat ge mig en käftsmäll för jag uttalade inte ordet skuld och jag visste inte att jag hade visat det ändå så ligger det som ett ok över mina axlar! Hon hade lokaliserat min ömmaste punkt vid första mötet och plötsligt kände jag att jag litade på henne för hon såg inte bara på mig och lyssnade inte bara på det jag sa utan såg så mycket längre samtidigt som det skrämde mig något fruktansvärt! Idag sitter jag och undrar vad det är för "käftsmäll" jag ska få när jag träffar henne imorgon och vi ska börja jobba med varför jag har fått tillbaka min panik som jag inte kan bemästra!

Jag brukar inte känna förtroende för människor och de jag gör det för kan jag räkna upp på min ena hand och jag vet att jag får fingrar över, och då menar jag detta förtroende som innebär att man visar vem man är, det riktiga jag! Skulle man fråga några personer som finns runt mig skulle man nog få väldigt skiftande svar om hur de ser på mig för jag visar inte mig. Jag går inte in för att lura människor men bränt barn skyr elden och jag är ett av dem och visar hellre det jag vill än blir bränd igen med att ge förtroenden! Bitter ~ nä, jag är bara rädd om mig själv på ett sätt som jag inte var förut och jag vet hur ont det gör men bitter vill jag inte kalla det! Jag väljer vilka som får mitt förtroende och det sker efter att man har förtjänat det och det är inte det lättaste ~ tyvärr!

Jag är chockad över mig själv att jag kan säga att jag känner ett förtroende för denna psykologen efter ett möte men när jag hör henne säga: Vi tar det här helt i din takt, du berättar det du vill när du vill och det är din takt som bestämmer! så känner jag att den respekten vet jag inte att jag möts av när det gäller någon som har "anlitats" för att hjälpa mig. Det brukar vara på deras villkor då och inte på mina och det gör att mitt förtroende känner att det finns en grund att växa på! Det är inte en färdig stark växt men det är en liten planta som om den sköts väl kommer att bli stark och den kommer att ge resultat och det känns rätt! Det känns inte som att jag är i samma underläge som jag brukar vara och som påminner om det som varit och som gör att jag ännu mer känner det som att jag går bakåt! Jag var på samma nivå ändå gör minnena, känslorna, tankarna och allt som finns där inne så förbannat ont men jag kan ta det i min takt och det är en tröst för det känns då som att jag inte kommer att förblöda!

Jag känner att jag just nu skulle behöva en kompass som berättade för mig vart jag är på väg inombords om det är framåt eller bakåt för just nu så känns det bara som kaos! Så ont som allt där inne gör nu det vet jag inte när det gjorde sist och ändå vill inget i mig minnas, inget vill komma fram så att det kan bearbetas och glömmas och en del av mig vill bara rusa framåt så att allt detta är förbi......................... Så frågan är fortfarande framåt eller bakåt ~ åt vilket håll går resan?    

Denna kvällen som började så bra känns som om den nu har slutat i ett kaos där jag inte längre kan kontrollera tankar och känslor så jag får försöka med det som så många gånger förut har hjäpt mig, att skriva av mig och hoppas att det kan hjälpa mig även denna gången. 

Jag var så glad att jag inte reagerade på smällare och att de för en gångs skull inte påminde mig om skott! Jag kunde tänka på dem som enbart smällare och tänka att de fanns där ute men de påverkade mig inte något! Jag kan med handen på hjärtat säga att jag njöt av känslan men jag borde ha lärt mig att jag inte får njuta så länge av saker! 

När jag flyttade hit där jag nu bor var det för att jag inte klarade av ljuden av dörrar som slog, skrik och stegen i trappor och jag har sluppit det på de åren som varit ~ tills ikväll! Plötsligt hade våra nya grannar fest och stegen i trappa lät som stegen som en gång fanns i det förflutna och resan för mig blev omedelbar. Jag klarade dock av att stoppa den med stor vilja och mycket kraft! Jag var stolt över mig själv men när sedan festen hade pågått ett tag så höjdes även rösterna och då kunde jag inte längre med hur mycket vilja jag än uppbådade och hur mycket kraft jag än kunde ta fram stoppa resan! Orden som kom genom väggarna, som jag inte hörde mer än höga röster förde mig tillbaka mot helvetet och demonerna från det förflutna började dansa! Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det bara är ord men för mig så finns det flera sorters ord 

När jag inte hör orden utan bara hör de höga rösterna så är det bara för mig de orden som sårar som är de som uttalas. De orden som tryckte ner mig och som skadade mig och gjorde att jag till slut försvann som en individ. Jag var ingenting värd och jag visste till slut inte vem jag var eller vad jag var mer än det jag fick höra ~ att jag ingenting var värd och att jag lika gärna kunde vara död för så mycket betydde jag. Ofta följdes de av bestraffning och det var tunga steg och det gör att demonerna dansar ännu fortare när jag hör stegen som stampar hårt i trappan och på golven. Jag kan känna den smärta som slagen och orden gjorden, både på mig och i mig, och jag vill inte känna så här. Det var så länge sedan jag fick en sån här resa av något kring mig att jag hade hoppats att det hade lindrats men det är när något sånt här händer som jag verkligen upptäcker hur skört allt är, hur skör jag är och hur skört allt är som jag har byggt upp och jag kan inte låta bli att fundera om jag någonsin kommer att bli fri att kunna känna och vara i världen som alla andra?!?! Jag vill inte ha demoner som dansar runt mig från det förflutna och jag vill inte behöva resa tillbaka i tiden för att det är saker som jag inte kan påverka.

Kommer jag någonsin att kunna befinna mig på en plats där någon höjer rösten utan att jag väntar mig att det kommer ett slag efteråt? Kommer jag någonsin att kunna höra tunga steg eller stamp utan att vänta på den där höjda handen, sparken eller att någon sliter av mig täcket och förnedrar mig så att jag bara vill dö? Kommer jag någonsin att kunna glömma det som en gång varit så att jag kan stänga alla de där ljuden ute så pass mycket att jag bara stör mig på att grannen har en fest som är alldeles för högljudd och att jag ska klaga? Jag vill tro och hoppas att det ska vara så men innerst inne så känns det som att det aldrig kommer att hända eftersom det redan gått år sedan jag utsattes för något av detta. Jag önskar att det var som när man var liten och hade spöken under sängen att de försvann när man tände lampan men jag vet att även om ljuden tystnar så har demonerna vaknat och de slutar inte dansa för att ljuden tystnar, de slutar dansa först när jag har bearbetat detta färdigt ännu en gång och jag vet inte vart jag ska hitta energin till att göra det ännu en gång för jag vill inte minnas allt detta igen. Jag vill inte stå i duschen och försöka tvätta bort den där äckel~känslan för jag vet att den går inte bort med tvål och vatten den går bara bort med min egen tankekraft och just nu är det långt borta, jag är långt borta ännu en gång. Jag vet bara att det alltid är för tidigt att ge upp och jag måste klara av att göra resan tillbaka till mig själv ännu en gång..................................