Flera nätter har jag vaknat i panik och haft en rädsla som inte går att beskriva i ord. Den finns i varenda liten cell i kroppen och den gör att varje muskel spänns till bristningsgränsen och det värker i käkarna efter att jag har bitit ihop och tårarna forsar på mina kinder. Jag är iskall av skräck samtidigt som svetten rinner av mej och det som väcker mej är mitt eget skrik. Att någon annan kan sova trots detta skrik det förstår jag inte för det skär genom benen på mej och det känns som en evighet innan jag inser att det bara var en dröm. Det är en mardröm som påverkar mej hela dagen - den stannar kvar inuti mej och det skrämmer mej att känslan aldrig försvinner. Det skrämmer mej för drömmen startar och slutar på samma sätt.

Jag befinner mej i mitt nya hem och har precis kommit hem efter att ha lämnat barnen på dagis och varför det är halvmörkt ute det kan jag inte förklara men det är det. Jag sätter mej vid köksbordet för att dricka kaffe och jag känner smaken, jag känner värmen och jag känner att jag slappnar av i hela kroppen av att bara sitta där när det är tyst och lugnt runt mej - det är jag och min kaffekopp och tystnaden. Jag sitter och drömmer om hur jag ska inreda tjejernas rum och hur lyckliga vi ska bli här. Det finns barn som mina kan leka tillsammans med och det är ett lugn som jag inte har känt på länge som finns inuti mej.

Jag sitter och tittar ut och jag ser två barn som springer och leker och jag hör deras kluckande skratt - ett sånt där oförst'llt skratt som bara barn kan skratta. Det är naturligt inte återhållsamt eller tillgjort. Jag ler för mej själv och känner att jag har kommit till ett ställe där jag känner mej hemma. Jag bestämmer mej för att hämta en bok och läsa i medans jag dricker kaffet och att jag ska bara njuta av denna stunden och att jag känner mej avslappnad. Jag har hittat ron och glädjen i mitt liv. Jag ska göra det bästa för mej och tjejerna och kampen är över. Detta ska bli våran nystart.

Jag sätter mej åter vid bordet och jag öppnar boken och börjar läsa. Plötsligt känner jag mej iakttagen. Det blir kallt i rummet och jag vill bara gömma mej. Vill inte känna så här för jag känner igen känslan från när Äcklet kom in i ett rum. Jag börjar titta mej runt och jag känner att paniken kommer krypande. Jag vill bara vakna, vill bara slippa denna känsla och vakna och känna att jag är i tryggheten men det går inte - jag är fast. Jag går igenom alla rummen men det finns inget där. Jag börjar bli arg på mej själv för att jag känner så här - för att jag inbillar mej. Jag bestämmer mej att jag ska återvända till köket och jag ska hitta lugnet igen. Jag ska njuta av min bok och kaffe och jag ska skjuta bort denna känsla för det finns ingen orsak att känna så.

Jag går in i köket och sätter mej vid köksbordet igen. Jag tittar snabbt ut genom fönstret och det finns ingen där. Jag blir ännu mer irriterad på mej själv för att jag inbillar mej saker och skäller inombords för att jag är så fjantig. Känner mej som ett rädd barn som har monster under sängen samtidigt som man vet att det inte finns något där eller i garderoben men hjärnan spelar ett spratt med en. Det är då jag ser fönstret i ögonvrån och jag vill inte tro det jag ser, jag vill att det bara ska vara en inre bild en fantasi men det är det inte. Det är han som står där med de kalla, svarta ögonen som han fick när han var den "onda" och han bara tittar på mej utan att röra en min. Han ger mej blicken som jag vet innebär bestraffning och att det kommer att göra ont på både ut och insaidan. Det kommer att bli märken som jag inte kan dölja och han kommer att knäcka mej så jag åter bara är en blöt fläck när han är färdig och jag önskar att jag hade dött istället för att uppeva det hån det är att det gör så ont, och känns så förnedrande. Kroppen lyder inte men jag vill bara bort från fönstret, gömma mej, skydda mej samtidigt som jag hinner tänka en tacksam tanke att barnen inte är hemma de behöver inte få utstå mer än vad de redan har gjort. Jag skickar iväg en tanke att mina föräldrar ska vara de som hittar mej död och sönderslagen så att barnen inte behöver det. Jag känner sån frustration och skräck över att han har hittat oss trots alla säkerhetsåtgärderna.

Då ser jag hur han höjer handen och krossar rutan. Jag inser då att detta är min sista stund jag kommer inte att träffa barnen mer. Jag kan inget göra bara skrika och hoppas att någon hör mej och kommer och räddar mej innan det är försent.

Skriket är så hjärtskärande och det innehåller alla de gånger jag har fått utstå denna "behandling" men inte har vågat skrika, inte vågat visa att det gör ont för jag vet att då kommer jag att straffas ännu hårdare. För om jag gör det är jag svag och då blir han ännu mer irriterad. Skriker jag så blev han vansinnigare så det var när han gick som jag grät och det är av detta skrik som jag vaknar. Jag ligger i fosterställning och jag gråter, jag är livrädd och drömmen sitter under mitt skinn. Jag kan inte få bort den och jag kan inte få bort känslan. Jag är livrädd och vet inte om jag ska våga gå upp och titta om han är i lägenheten eller om det var en dröm. Det är en sån dröm som lämnar spänningen och känslan i luften och är så stark så man kan ta på den. Jag är livrädd för att somna igen för jag vill inte fortsätta att drömma jag vill inte vetavad han gör med mej. Det tar timmar innan spänningen släpper och jag kan somna igen. Som tur är kommer inte drömmen tillbaka den natten men den kommer tillbaka i samma version med samma känslor natten efter. Jag är livrädd hela dagarna efter för den är så verklighetstrogen - det är ju så mitt liv såg ut och det är minnen och beteenden som sitter så långt inne.

Jag ber varje kväll att jag ska slippa drömma den igen för jag orkar inte ha känslan, jag orkar inte ha så lite sömn och jag har värk i hela kroppen av spänningen och allt detta följer mej hela dagen efter. Jag hoppas att jag snart ska kunna sova utan den drömmen för jag vet inte hur många nätter till jag orkar. Jag vill inte ha drömmen och jag hoppas att fastän det inte fungerade förra gången när jag skrev av mej drömmen så kanske det kommer att funka denna gång!

PUSS från Häxansurtant som hoppas att få en drömlös natt i natt   

Ibland kan jag inte låta bli att undra om det kommer att komma en dag i mitt och barnens liv där vi inte ser nya konsekvenser av det som vi har varit med om! Svaret lär jag ha den dagen somm jag dör men jag kan ändå inte hindra tanken. Helgen har varit helt underbar om man bortser från "konsekvenser" och denna helg har vi bara gjort roliga saker och låtit alla måsten och krav varit. Det är såna här helger jag önskar att det var hela tiden fast utan konsekvenserna.

I fredags fick barnen för första gången se vårt nya hem och jag var lite nervös inför detta för vad skulle hända om de sa att de absolut inte ville bo här. De älskade det och en stor sten föll från mitt hjärta. Skruttan var sjövild och lyssnade inte ett dugg på det vi sa till henne så till slut sa mormor till henne på skarpen och i vårat nya hem finns en trapp som påminner om den som fanns i helvetet och på en gång som mormor sa till så gömde sej Skruttan på samma ställe som hon gömde sej med hunden i helvetet när Äcklet fick sina utbrott. Det blev den avstängda blicken och det gamla kroppsspråket på en gång. Det gick dock rätt fort att få bort det men det är skrämmande att se att det kom tillbaka efter så lång tid. Det som är en underbar förändring är att hon nu kan prata om det och inte bara stänga in det som hon gjort tidigare.

På lördagen var det en tur till badhuset som var inplanerat och här har barnen gjort såna framsteg så det går inte att beskriva och jag blir så glad när jag ser dem. Speciellt Smulan som vågar lägga sej ner i vattnet och slappna av, hon får inte längre panik när det kommer vatten i ansiktet och är inte rädd för att pappa ska komma och trycka ner henne i vattnet som han gjort. Det är en sån glädje att se att de kan leka i vattnet som "vanliga" barn och man känner att man får lön för alla timmar som man lagt ner på dem för att bearbeta saker och ting.

När vi var på badhuset kände jag igen ett par bröder som jag har känt sen tidigare men jag tänkte att om inte de känner igen mej så lätsas jag att jag inte känner igen dem. Fegt - jag vet men det är så förbannat jobbigt att inte kunna svara på de naturliga frågorna om vart man bor och vad man gör och det leder till att jag hellre undviker den kontakten som kan innebära att jag måste slingra mej. Det gick bra tills vi skulle ta av oss skoskydden när vi var färdiga och skulle gå för då satt den yngre brodern där med sina barn och säjer när vi kommer: Visst är du ...........................?

Vad svarar man? Jag kan ju inte ljuga och säja nä det är inte jag utan det var bara att erkänna och åter en gång låtsas att jag var tvungen att tänka efter vem har var. Det är ändå många, många år sedan jag träffade dem så det var bara att spela.

Hans äldre bror kom bakom mej och gav mej bara en stor kram och jag känner att jag får panik. Jag vill inte kramas jag vill inte att människor ska ta i mej utan att jag ger dem tillåtelse och ändå skulle det vara den mest naturliga sak att krama en gammal vän som man har stått nära. Jag känner att jag bara får panik av hela situationen och samtidigt ska man försöka att avbryta kramen på ett naturligt sätt som inte ska märkas och verka konstigt och sedan ska man försöka att slippa svara på alla frågorna som är helt naturliga att ställa men som jag inte kan svar på eftersom omständigheterna är som de är.

Det värsta var att se Skruttan när han gav mej en kram. Hon blev svart och frånvarande på ögonen och hade blickar kunna dödat så hade han inte levt. Det hjälpte inte att jag förklarade efteråt att det var en kompis till mej. När vi var ensamma igen så säjer hon bara samtidigt som hon tar min hand: Mamma jag trodde att han skulle göra dej illa. Så gjorde pappa jämt innan han gjorde dej illa!

Det skär i mitt hjärta när hon säjer så för jag önskar att hon inte skulle ha sett det de gånger som han kramade mej innan slagen kom. Hon var för liten och hon skulle inte ha förstått inte behövt veta att det hände. Nu har de sett och de har bearbetat men vissa konsekvenser från helvetet ser man efter väldigt lång tid fastän man har varit medveten om att de kanske fanns.

Igår upplevde jag min barndom igen genom att vara på konsert med barnen. Vi var på Moraträsk trots att det var en bit att åka. När jag såg att de hade 40-års jubileum så kunde jag inte låta bli att köpa biljettter och resa den bit som krävdes. Det var en fröjd att se hur de kunde trollbinda mina och andras barn och få dem att hänga med på alla sånger och rörelser så det var trötta och svettiga barn som lämnde salen. Jag var helt slut efter att ha varit på min vakt hela tiden omedvetet och det är först när man kommer ut och känner i varje muskel hur spänningen släpper som man inser hur på sin vakt man är - helt omedvetet. Jag var helt slut och kroppen och tom i huvudet men det var lön för mödan att se hur lyckliga mina barn var efter detta.

Nu ska jag se till att få lite gjort här hemma som kan hjälpa till och gå lite fortare när jag ska vara ur detta hem och bestiga det nya.

PUSS från Häxansurtant    

Så är det jag känner varje gång som jag har pratat med min älskade "syster". Vi är född samma år och samma månad och vi har levt massor med mil ifrån varandra och när hon berättar vad hon har varit med om så är det mitt liv hon berättar. Ibland känns det att det kan inte vara  så för man kan inte ha levt ett så lika liv som någon annan. Jag vet att det finns många som man kan säja att "så var det för mej med", "vi har gått samma utbildning, har samma intressen och skrattar åt samma saker" men det är inte en sån allmän likhet jag menar detta är en likhet som skrämmer mej samtidigt som det får mej att se ett hopp.

Idag när jag pratade med henne så berättade hon om en händelse från hennes tonår och när hon berättar denna sak så kommer inte reaktionen utan den kom ikväll - jag var med om samma sak under samma period i mitt liv och det ska inte kunna hända. Det är inte att vi köpte samma kläder eller att vi tittade på samma film utan detta är en händelse som inte många utsätts för.

Jag brukar ha svårt att lita på människor och släppa dem inpå mej och speciellt sen jag kom ifrån helvetet för då blev så mycket offentligt i och med anmälan och nu även rättegången så det känns ännu mer som att jag vill värna om det som är privat men till henne så fanns det inte ens en tanke att jag inte skulle berätta eller attjag skulle kunna bli sviken - det fanns ett osynligt band från börja ett band som är så starkt. Hon har fyllt upp ett tomrum som fanns inom mej och som jag inte ens var medveten om att det fanns. Hon är min tvillingsjäl och trots att jag nyss lärt känna henne så kan jag inte tänka mej att leva en dag utan att ha möjligheten till att ta kontakt, att bara berätta hur det känns eller helt enkelt veta att möjligheten finns. Det finns en person som vet vad jag menar utan att jag säjer det och förklara i detaljer.

Jag minns när jag jobbade på ett boende för senildementa, var medans jag var ung och tyckte att det inte var så konstigt livet, så var det en tant som kom tre gånger i veckan för att hälsa på sin man. Mannen var inte den personen som hon en gång hade blivit kär i sa hon ofta men han hade varit hennes andra halva och när hon hälsade på honom så kom de minnena tillbaka hur det hade känts när hon träffade honom och blev hel. Jag kan se henne än när hon sa detta för just då befann hon sej själsligt på en plats där ingen annan kunde komma in - det var hon och hennes "gamla man". Varje gång efter att hon hade berättat detta så tittade hon mej i ögonen och sa: Kom ihåg en sak! Allt har en mening och alla har en tvillingsjäl! När man hittar den personen, är inte alla som gör det men jag tror att om man behöver den andra delen av "sej själv" så dyker den upp, klarar man vad som helst och ingen kan ta den personen ifrån en.

Som jag sa så var jag ung och dum och trodde att detta bara var en "gammal  tants svammel" - idag har jag en annan syn på det. Jag har känt under denna resa att det hjar kommit in personer i mitt liv som på olika sätt har påverkat mej och fått mej att inse saker. Jag hoppas att jag har kunnat ge dem något tillbaka även om det var i en jobbig period som de kom in. Jag tror att det är en mening med det som händer för varför skulle jag annars ha träffat på min syster precis när det var som svartast och känna denna samhörighet?! Jag träffade personer på skyddae boendet som jag aldrig skulle ha träffat annars och som kan ge mej en spark i arslet när jag behöver det men jag vet att det är av kärlek och omtanke och jag vet att när jag behöver denna person när allt är som mörkast så finns det "en axel" att gråta mot och någon som tröstar. Utan dessa personer skulle jag inte ha klarat denna resa och jag vet att det kommer att vara ett livslångt band som jag har till dem för det går inte en dag som jag inte tämker på dem eller känner att jag får energi eller tankar från dessa personer och det gör mej starkare.

Jag är äldre och klokare och jag inser idag att om man är beredd att ta chanserna som kommer även om det inte var det alternativet som man ville ha så kommer man framåt, man lyckas. Om man har ett öppet hjärta så hittar man änglarna och man får ett band som stärker en. Idag kan jag säja att ensam är inte stark utan när man har rätt personer runt sej så är man stark tillsammans - och jag vill inte leva utan systerskap för det är den som får mej att orka ta ytterligare ett steg när det är slut på energin och skorna väger 5 ton.

PUSS från Häxansurtant    

Ibland när jag vaknar kan jag känna att det tar en stund innan jag förstår vart jag befinner mej och hur situationen ser ut runt mej och sedan kommer tanken; Är det här mitt liv? Är det verkligen så här det ser ut eller kommer jag att vakna snart och inse att det bara är en dröm? Jag har inte vaknat än så jag förmodar att svaret är Ja detta är mitt liv och varsågod å gör det bästa av det!

Idag hade jag bestämt mej för att jag bara skulle ta ett avbrott från alla måsten och alla skall och bara åka och titta på de saker som jag vet att jag kommer att behöva när jag flyttar.  Inte så smart när jag redan har full panik över allt jag ska packa men för att det ska bli lite extra match så måste jag ju köpa lite mer saker också. Det känns jättebra att flytta samtidigt som jag har lite ångest över flytten. Detta hem är ju min och barnens första fristad på lång tid. Det var ju här vi hamnade när vi rymde från helvetet och fick en plats som vi kunde känna oss något så när trygga.

Idag ringde Försäkringskassan när jag var ute på min handling och bara jag hörde att det var de för jag har haft ett antal strider med dem om allt mellan himmel och jord men idag så överraskade de mej. Jag hör till dem som räknas som ”utförsäkrade” men att försäkringskassan har sett till mina skador och bedömt att de är så stora att de har beviljat fortsatt sjukpenning till 2012. Min första tanke idag var att trots att det hade gått flera månader sedan beslutet kom så var det något som hade tillkommit så att de skulle dra in det. Döm om min förvåning när hon berättar att hon bara ringer för att fråga hur det går för mej och vad som har hänt sedan vi pratade sist.

Naturligtvis så trodde jag i alla fall att det skulle komma något som inte var bra men det kom aldrig. Sen hör jag hur jag själv frågar om det är dags för mötet som skulle ha varit för X månader sedan som det skulle ha varit egentligen. Då hör jag bara ett svar i andra änden som förvånade mej: Har du inte mycket ändå så det räcker! Då känner jag att det verkligen finns människor som jobbar på Försäkringskassan som har känslor.

När jag hade kommit hem så ringde de från hjärnskadeteamet och att de skulle komma på hembesök nu och att de hade prioriterat mitt ärende. Det känns jättebra att jag ska få hjälp men samtidit så undrar jag hur jag ska kunna ta emot den när jag inte ens har accepterat fullt ut att jag har fått dessa hjärnskador?! Det var iallafall en kurator och en psykolog som skulle komma och mötet skulle ta två timmar. Jag hade i min egna lilla värld trott att de skulle komma och vara här typ en kvart och sedan skulle de försvinna. De skulle även skicka ett brev med frågor som de ville att man skulle fundera över innan de kommer. Tur att jag har såååååååååååå mycket tid att jag kommer att kunna göra ett bra arbete med dessa frågor - not!

Samtidigt känner jag att jag har mer energi än jag har haft på länge trots att det är en miljon saker som ska göras och att jag skjuter upp dem till imorgon. Jag är ju tidsoptimist och har för länge sedan konstaterat att jag jobbar bäst under press så det kan bara bli bra. Bara jag accepterar att detta är mitt liv och det blev inte som jag hae tänkt, planerat eller drömt men jag ska göra det bästa av det!!!!!!

PUSS från Häxansurtant   

....på två misshandel av mej och en på Skruttan och det har tagit flera dagar för mej att låta det smälta och känna efter för jag trodde inte att denna dagen skulle komma för att det kändes verkligen som om tiden drog ut och det skulle bli som jag hade fått höra att ingen skulle tro mej. Jag vann och det gick till åtal och nu känns det som om halva vinsten redan har kommit - jag har inte drömt och förstorat under dessa år.

När min advokat ringde mej och meddelade detta så rann tårarna på mina kinder. Det var glädjetårar för vi börjar närma oss ett slut på denna resa och vi kan börja om efter det. Jag och barnen kommer att få ett slut på allt och det känns som en enorm lättnad samtidigt som jag inte vet vart jag ska få energin ifrån att klara rättegången. Jag ska klara den och för min egen bearbetning så ska jag klara av att sitta i samma rum och se honom som densvaga person som han har varit hela tiden fastän jag har tyckt att han varit ett enormt monster.

Samtidigt skrämmer rättegången mej för det kommer att visas bilder som jag inte har orkat se hur jag såg ut efter misshandeln och jag kommer att få se hur Skruttan satt på ett polisförhör och berättade detta när hon bara var tre år. Jag kan se henne sitta där ensam och rädd och svara på dessa frågor. Hennes älskade M satt i väntrummet för jag kände att jag inte kunde följa med henne för det skulle bara göra allt svårare för Skruttan. Jag kommer att gråta floder när jag ser henne sitta där och jag kommer att känna ännu en gång att jag måste orka kämpa vidare bara för att få upprättelse för oss.

Samtidigt kan jag känna frustration över det som inte kommer upp denna gång - alla de andra övergreppen som de har bevis att det har hänt men det fattas en liten bit innan de kan fälla honom. Samtidigt så är det som min advokat sa: Allt har sin tid och att det finns en mening med allt.

Blir lättare om man tänker att det finns en mening med att detta inte tas upp nu utan kanske kommer att tas upp senare. Jag är glad för det lilla och att man får lön för ödan. En dag kommer vi att kunna smälta detta och känna att det fanns fler än vi som tyckte att det han gjorde mot oss var fel och jag tror att  "tjejerna" kan ha lättare att bearbeta det som de har varit utsatta för bara de får reda på att det finns fler än vi som stöttar dem som tycker att han har handlat fel mot dem.

Idag var det meningen att barnen skulle till mormor och morfar och att de skulle komma med hem imorgon. Ikväll ringde Smulan och hade panik för att hon trodde att pappa skulle komma till mormor och morfar. Jag försökte att lugna henne på telefonen och de försökte hemma hos sej men det hjälpte inte. Det slutade med att de fick skjutsa tillbaka henne hit och efter ett tag så lugnade hon sej. Såna här gånger kan jag inte låta bli att undra om han någon gång tänker på vilken skada han har gjort - svaret blir alltid nej för han har inte gjort något och i hans värld finns det bara han men barnen och jag är dem som får leva med effekten av skadorna.

Nu är det iallfall ett slut på väg och det känns bra!

PUSS från Häxansurtant   

När jag var liten så drömde jag om att jag hade en syster. Hon skulle alltid vara snäll och jag skulle kunna leka med henne och vi skulle hålla ihop i vått och torrt! Jag fick aldrig en syster fast jag önskade det och var jättesur när jag fick en bror istället men jag har fått en syster nu som jag tidigare har skrivit om men det är så otäckt för det känns verkligen som en syster, Och det är få förunnat att få en syster när man är "gammal" och som verkligen känns som en del av mej. Jag har inte känt henne länge men det känns som att hon alltid har funnits i mitt liv och likheterna är slående.

Jag kan känna när jag pratar med henne att hon säjer det som jag tänker och att jag vet precis vad hon menar. Jag har svårt att få förtroende för människor men henne kände jag att jag kunde lita på till 110% och samtidigt som det känns helt underbart så skrämmer det mej. Jag har hlrt massor av gånger att alla människor har en själsfrände och att man har en person som är lika som sej själv men jag har inte trott på detta - förän nu!

Inatt när jag inte kunde sova så tänkte jag på det - hur stor är egentligen chansen att man ska träffa på sin själsfrände som finns någonstans i världen och speciellt när man lever under de omständigheter som jag gör?! Jag tror inte att de är stora och jag känner att jag tänker ta till vara på denna chans och person. Jag känner att jag kommer att ha denna personen med mej på en speciell plats i mitt hjärta och hon betyder så mycket för mej trots att jag har känt henne under en så kort tid. Hon är verkligen den sytster som jag aldrig har haft och min själsfrände som förstår det jag säjer men tyder inte bara orden utan det som ligger bakom.

Bara så du vet syster så kommer du ALDRIG att bli av med mej och du får ta det som ett hot eller ett löfte men det är så - du har en för stor betydelse för mej!

<3

PUSS från Häxansurtant   

............. att be om förlåtelse

............ att börja om från början

........... att beakta rådet

........... att börja om från början

........... att vara hänsynsfull

.......... att tänka först och handlasen

.......... att ta nytta av felet

.......... att glämma och förlåta

Hittade detta på ett gammalt vykort jag har fått och insåg inte då hur mycket det ligger i de orden! Jag ska försöka och jag ska lyckas

PUSS från Häxansurtant    

Ibland kan jag inte låta bli att önska att jag skulle komma till det stadiet att jag åker till min terapi och jag pratar där och lämnar det sen - att det inte skulle röra upp så mycket känslor och funderingar som det gör. Samtidigt så skulle jag nog funder om det inte rörde upp fullt med känslor för då hade jag antingen ännu en gång stängt av att kunna känna eller så vore jag helt känslokall men det är så jobbigt när det kommer nya tankar och funderingar hela tiden och framförallt så mycket som jag inte förstår och kan förlika mej med.

Det är så lätt att säja att Äcklet gjorde ett val de gånger som han bestrafffade mej och på det sättet lägga skulden på honom men efter att ha levt mitt liv så inser jag att det inte är lika lätt att acceptera detta inom mej. Jag har för många gånger fått höra att det är mitt fel och att det är jag som fick han att göra det han gjorde mot mej.

Sista misshandeln där kan jag verkligen lägga skulden på honom för jag hade inte gjort något mer än att jag hade varit och jobbat jag kom hem och dagen efter skulle jag och titta på två lägenheter som jag skulle flytta till. Jag gjorde inget eller sa något och han gick ifrån rummet som han misshandlade mej i och kom tillbaka och fortsatte. Det var inte heller impulsivt att han slog mej utan det kändes så uträknat - han blev svart och kall och han var "onskan". Det som hände under de andra åren där har jag svårare att lägga skulden där den hör hemma för det är mer difust och han angav en orsak till detta och la skulden hos mej. Det kom så krypande och med tiden så kom det oftare och oftare.

När jag bodde på skyddade boendet så satt jag och pratade med en klok kvinna som tittade på mej och sa: Han hade ett val hela tiden. Om han iriiterade sej på att det stod skor innanför dörren varför flyttade han då inte på dem istället för att slå dej? Om diskbänken var lortig varför torkade han inte av den istället för att slå dej?

Och när jag tänker på det så är det så logiskt - han gjorde ett val att såra och skada mej och han letade efter orsaker till att få göra det och jag var så nertryckt att jag inte orkade reagera utan det var lättare att lägga skulden på mej själv för jag var redan så nertryckt så vad gjorde lite till!?! Jag önskar att jag här kunde lägga skulden där den hör hemma men jag kan bara göra det med hjärnan. Hade allt hänt och förändrats över en natt då hade det varit så mycket lättare att se att det var fel men det kom så krypande att man inte märkte det förän det var försent.

Jag kan minnas än när vi hade en dag om misshandel och våld när jag gick på högstadiet och att jag sa att jag ALDRIG skulle acceptera att bli slagen av någon utan då skulle jag bryta på en gång med den personen men nu vet jag att man aldrig ska säja aldrig för man vet inte förän man går i andra personers skor. Jag vet att jag aldrig mer kommer att sudda ut mej själv som jag gjorde under dessa år för jag orkar inte bygga upp mej ännu en gång.

Sen jag fick veta att barnen hade varit utsatta för olika övergrepp så har jag känt en sån frustration att jag inte märkte det. Att han var hårdhänt och att han skrek och hotade och tog i dem på ett sätt som inte kändes acceptabelt för mej det var jag medveten om men inte att det hade varit i denna utsträckning. Socialen skrev i  barnavårdsutredningen att de anser att jag inte uppfyllde föräldraansvar under tiden som jag levde men Äcklet för jag klarade inte att skydda barnen och till en början så tyckte jag att det var så hårt skrivet. Jag har gått emellan och tagit slag som var riktade mot dem. Jag har gått emellan och tagit elaka kränkande kommentarer som var riktade mot dem men jag kan idag erkänna att jag inte tog föräldraansvaret på det sättet som de menar. Jag klarade inte av att skydda dem från det som var farligt och hämmande men det var för att det inte var uppenbart för även det kom krypande.

Imorse vaknade jag av att Smulan gav mej en STOR kram och säjer: Mamma jag älskar och tycker om dej bäst i hela världen! Och de är de gångerna som jag känner att jag nu kan säja att jag uppfyller det föräldraansvar som jag inte hade möjlighet att göra då och jag känner att det är rätt att kämpa för dem och slita som jag gör för de uppskattar det på sitt sätt. De förtjänar en "hel" mamma och det ska de få för jag ska kämpa för att slippa minnena och bli en hel stark människa för deras och min egen skull!

PUSS från Häxansurtant