Hur många människor känner du som är stressad?

Hur ofta känner du att du stressar runt för att hinna med allt du "ska" göra?

Hur många gånger har du stannat upp och funderat hur stressad du är inombords?

När stannade du upp och funderade hur all stress påverkar dig och vad du kan göra för att inte vara stressad? 

Idag vet jag att jag borde ha fått en diagnos som var "kronisk stress." Då spelade det ingen roll att människor påpekade att jag var stressad jämt. För mig var det så enkelt att det var mitt liv. Ensam med tre barn på heltid, de saker som jag har med mig i ryggsäcken, nya situationer som dök upp hela tiden....... Skulle jag kunna vara något annat!?!

Sen körde jag på som innan igen. Det var ju lätt att säga för alla runt mig hur jag var och inte var men de levde inte mitt liv.

Det var så illa att en dag när jag hade lämnat barnen, som då gick på dagis och skola, så kom jag bara till parkeringen. Där minns jag inget mer.

Plötsligt vaknade jag av att en granne står över mig och försöker få kontakt men jag reste mig snabbt upp och gick hem. Jag kom över tröskeln och där rasade jag ihop igen. Hur länge jag låg där vet jag inte än idag men när jag vaknade så var jag helt säker på att det är nu jag kommer att dö. Det kändes som om jag hade en bomb innanför bröstkorgen. När jag gråtande ringer till mina föräldrar så hör jag bara dem säga att jag måste ringa så att det finns en tid för mig när jag kommer till sjukhuset. Mer uppfattar jag inte och ringer sjukvårdsrådgivningen som skickar en ambulans omgående trots mina vilda protester. Jag blir kvar på sjukhuset i 2 dyng!

Att jag inte vaknade upp då av läkarens ord är något som skrämmer mig än idag. Han kom in på rummet och tittade på mig.

-Det finns ingen annan än du som kan bota detta. Din kropp var utsatt för en stress som inte kan beskrivas med ord när du var i ditt förhållande. Du kommer ur det men det byggs upp ännu en stress för att ditt liv ser ut som det gör! Du måste lyssna på din kropp för när hjärtat säger ifrån då är det sista varningen!

Rädd kan jag lova att jag blev men när jag kom tillbaka till min verklighet så var stressen inombords och runt mig min följeslagare igen. Hur skulle jag kunna undvika den eftersom vi levde ihop, delade säng på nätterna och den följde mig som en trogen följeslagare som aldrig lämnade min sida....

Idag eller rättare sagt för nån vecka sen öppnades mina ögon på allvar när jag för första gången fick höra någon som sa situationer runt mig utan att nämna ordet stress. När jag sedan fick följdgråforna så började "myntet trilla ner" fastän det hemska ordet stress inte ens nämnts. När jag sedan fick frågan: Vet du hur stress påverkar din kropp? Då var det som om muren rämnade när jag verkligen fick en förklaring på att detta händer i din kropp och så här påverkas du! Det var det som jag behövde för att komma till den stunden då jag satte mig ner och verkligen funderade hur jag påverkas men framför allt hur jag kan motverka det.

Idag är det en helt annan känsla som finns inom mig och jag känner när den minsta lilla stress är på väg in. Jag har lärt mig "koden" för att motverka att den tar över mig. Idag har jag gått igenom situationer som skulle ha fått mig att gå i taket innan men nu är det jag som styr.

Det är en sån befrielsekänsla att ord kan inte förklara det. Jag ska vara helt ärlig, det finns mycket kvar att lära än men jag har kommit längre mot ett liv där jag känner att det är jag som styr inte mina tankar, alla måsten eller de krav som jag sätter på mig själv. Det var ju jag och mina tankar som orsakade massor av stress inte alla saker runt mig som jag skyllde på.

Ibland behövs det bara att man får höra på rätt sätt och rätt ställe i livet att det är så här det är för att man ska vakna och inse att det är inte så här jag vill leva. Jag vill inte få massor av "effekter" som inte är välkomna i mitt liv bara för att jag går med denna trogna följeslagare! Ja det är jag som måste göra jobbet men för att man ska inse det så behövs den där "sparken" som får en att inse att det är nu och inte imorgon som jag måste ta det där steget. Och mitt steg är jag glad att jag tog för det har förändrat mig, mitt liv och min vardag! Och jag känner en enorm tacksamhet!

Hoppas att du med stannar upp och tänker till vad du vill och hur du egentligen mår!

KRAM 

http://scassociation.se/cellreset58.html

Ange ENSAMMALEJONMAMMAN för att få förtur