Idag när jag var hos tandläkaren berättade hon att tanden som hade gått sönder (jag vaknade imorse och hade ont i tanden och det visade sej att det hade lostnat en bit i den under natten) inte går att rädda. Hon försökte förklara för mej vad det var hon hade sett på röntgen och att den inte satt mot benet (tror jag det var) som den skulle och för att det ska bli så måste det ha varit en kraft utifrån som påverkat detta. Jag berättade att jag hade blivit misshandlad och hon sa direkt att det var då som det hände. Hon gjorde dock en tillfällig fyllning och så får tanden funka så länge den gör och sedan får man ta bort den nästa gång som den ställer till besvär.

Jag hade en annan tand som gick helt sönder under misshandeln och denna kommer att byggas upp på stift nu under december och det kommer att kosta 2000 kr och jag tänkte då om man kunde göra samma sak med den andra kindtanden. Svaret jag fick var då att det kunde man men man får då betala hela summan för Försäkringskassan har bestämt att de bara ger bidrag till tandvård så länge det gäller att man har fem tänder på samma sida och detta är tand nummer 6.    

Jag blir så förbannad över detta för jag tycker att det är helt sjukt. Om jag var 80 år kanske jag inte skulle bry mej om en kindtand inte fanns men jag är inte ens 40 och jag vill ha alla tänder i min mun. Jag tuggar med mina kindtänder och jag förstår inte varför de har denna sjuka regel. Så för att få en ny tand när vi tar bort den andra så måste jag betala mellan 10000 och 15000 och det utrymmet i budgeten har inte jag nör jag till på köpet är ensam med tre små och måste ha en reserv om något händer med dem. Reserven är inte stor men jag har en liten nödkassa. Och efter att jag blev arg på Försökringskassan för denna sjuka regel så blev jag ännu mer arg på Han som har gjort detta mot mej. Sen så trodde jag att bara jag kom hem så skulle allt kännas bättre i munnen men nu har jag upptäckt att efter att ha lagat två tänder bredvid varandra så gör det så ont så jag kan inte bita ihop. Jag blir så förbannad över alla regler så jag kokar och om jag var rik ja då hade jag inte varit beroende av att få den hjälpen från försäkringskassan men nu är jag inte det.

Jag hann bara hem så berättar mamma som hade hämtat barnen att Litens personal hade tyckt att hon skulle vara hemma imorgon för att hon hade varit lös i magen så det inte var magsjuka. Liten är lös i magen lite då och då utan att det är magsjuka och hon har varit det på dagis oxå men nu tycker de att hon ska vara hemma imorgon. Hon är inte ens hängig och hon har inte bajsat eller kräkts sen hon kom hem så det känns verkligen som det är av stor vikt att hon är hemma imorgon. Hade det varit magsjuka är jag helt övertygad om att det hade kommit mer under kvällen. Och imorgon ska jag på min terapi men det är väll bara att ställa in den eller så får Liten följa med. *SUCK* Det är så+na här gånger som man önskar att man var två föräldrar. Och ännu en gång blir jag arg på Honom för att han gjort detta och att det är jag som får gå på terapi för det Han har gjort och om det inte vore för det ja då hade jag inte haft behov av terapi.

Sen ringde en bekant som jag inte pratat med på månader och jag kände att jag inte orkade prata med henne för att hon är så inkonsekvent så jag sket i att fråga. 15 min senare då ringer det hemligt nummer och jag svarar för att jag tror det är min bror då är det hon. Känner att jag blir irriterad redan där och jag är mitt i läggningen av barnen och jag säjer som det är och att jag har ont i tänderna efter att ha varit hos tandläkaren. Då säjer hon att det går fort det hon vill och det är att låna pengar!!!!! Då känner jag åter igen har jag en skylt i pannan där det står att folk ska utnyttja mej eller vad är det??!! Vi har inte haft kontakt på flera månader mer än sms och jag har inte svarat på fler än kanske 2 av 1000 men att i det läget ha mage att be om pengar. Hon har sambo som jobbar och jag bor själv och vi har inte haft kontakt. Jag lånar gärna ut till mina vänner om jag kan men detta tycker jag var ett övertramp som heter duga!!! Hon ringer aldrig annars men när det gälle att hon inte har pengar ja då dög jag. Blev så arg så jag slängde bara på luren och jag vet att det är töntigt att göra så men jag kände att jag inte orkar mer.

Blir nog att Liten får följa med på terapin iallafall så kanske jag blir mindra gnällig och retlig efter det! PUSS från en grinig tant 

Å det hör inte till vanligheterna men detta såg för roligt ut för nu förstår jag varför inte snö-röjningen fungerade. Det var nämligen en syn som förklarade allt. Traktorn som plogade hade nämligen backat ner i diket å en annan fick dra upp den. Så mitt i min oro över hur det skulle gå hos tandläkaren så fick jag mej ett gott skratt och en förklaring så nu behöver jag inte klaga och undra över snöröjningen mer!

Tack och puss!

  Jag vill inte vara pedant längre. När jag ska städa så innebär det inte som för de flesta andra att plocka undan, ställa saker där de ska vara och dammsuga och någon gång torka golvet - för mej innebär det att få det perfekt från tak till golv. Detta har funkta tidigare dels för att det inte funnits tre "yrväder" som tycker att det ska se ut på ett annat sätt än vad jag tycker. Mina hjärnskador gör att jag har svårt att bla organisera saker och ting och detta visar sej verkligen när jag ska städa. Jag börjar i alla rummen samtidigt och det blir bara rörigare och rörigare och då blir det att jag inte orkar se vart jag ska börja. Det var detta som jag skulle få hjälp av en hjärnskadeläkare och team med att kunna strukturera min vardag men det är ju en sådan kö...............

Just nu sitter jag i ett virr-varr-utan-dess-like och funderar på att flytta istället för att ta tag i detta för jag vet inte vart jag ska börja. Om jag inte var pedant så skulle jag tycka att det blev jättefint bara jag fick bort högarna med kläder som jag har vikt men en pedant som mej nöjer sej inte med det utan det ska vara tipp topp överallt och jag orkar inte det. Jag kan inte få ihop det i min hjärna och det gör mej så frustrerad. Mitt i allt så har man tiden att jobba mot oxå och jag är en tidsoptimist men tyvärr har inte mina dygn fler timmar för det.

Nu ska jag försöka få lite ordning i allt iallafall så kanske tandvärken känns mindre för naturligtvis har jag lyckats bita sönder en tand i natt i sömnen så nu ska jag till tansläkaren på eftermiddagen oxå och betala för att bli utsatt för pina och min största skräck är tandläkare och lukten hos dem. Jag skulle ju få betalt för att gå dit inte tvärt om!

PUSS 

Jag bara förundras över hur dåligt det mesta i samhället fungerar när det blir kallt och det kommer snö. Det kom rätt mycket snö på kort tid och nu när denna snö har plogas bort från vägarna ja då har de hamnat i högar som gör att det är omöjligt att se om det kommer en bil INNAN man klivit ut i vägen och riskerar att bli påkörd. Borde det inte finnas ett system om hur man tar ska ta bört snön och kunna göra det säkrare för alla trafikanter vare sej de går eller kör bil.

Sen skulle jag gå och ta ut pengar på en bankomat och till och med den maskinen som man har använt i alla tider och som känns som om den uppfanns på stenåldern den hade vissa knappar frusit på så när man skulle trycka in koden ja då tog den inte vissa siffror och naturligtvis så var de siffrorna med i min kod och när jag skulle trycka på avbryt ja då funkade den med nöd och näppe.

Jag känner att jag förstår inte varför det ska behöva vara så här för vi i Serige vet att vi får vinter med kyla, snö och halka och den kommer vare sej vi vill eller inte så vad är egentligen problemet? Det måste ju finnas lösningar utan att allt ska behövas påverkas!

PUSS

Idag var det -16 så idag var det termobyxor även för mej! Men jag kan inte rå för det men jag längtar till sommar, sol och värme! Det känns som om jag har en debatt varje morgon med mina barn om varför man inte kan ha en rosa och en orange strumpa, varför man ska ha trosor under byxorna och inte utanpå. Vem som vinner det vet jag däremot inte men sent kom vi till dagis och nu har jag förvarnat dem om att en dag kommer de att komma i pyjamas och med kläder som inte de ska vara och det som var så skönt det är att de förstod mej! Så nu känner jag att jag vunnit en fajt idag. Nu ska jag ut i kylan igen!!!

PUSS 

Idag slog det mej som ett slag i magen efter mitt sista inlägg att varför tycker jag att det är helt naturligt att jag ska ställa upp för dem jag tycker om till 110% och tilloch med så att jag sätter dem före mej själv? Och jag väntar aldrig något tillbaka för då finns det en chans att bli besviken!!

Om jag ska leka att jag är en terapeut till mej själv och svara på detta så är det nog för att jag har blivit bränd så många gånger för att jag verkligen har stöttat mer än vad jag egentligen har orkat vissa gånger och när det har varit jag som behövt stöttningen ja då har de haft fullt upp med sitt. Jag har alltid svårt att säja till någon som jag tycker om att jag inte har tiden eller orken till att stötta dem och jag går hellre på knäna än säjer det. Egentligen är detta konstigt för jag kan verkligen säja nej och jag kan vara besk och jag säjer alltid vard jag tycker och tänker men inte när jag kommer till detta.

Kanske så gömmer det sej en känsla av att jag vet hur det känns att vara den som inte får stödet och att man behöver det så mycket. För de som jag tycker om vill jag skydda från allt som är sårande och jobbigt då tar jag hellre det själv. Därför uppskattar jag så mycket när det finns någon i min omgivning som inte bara tar utan även ger - för jag är helt enkelt inte van med det!

Idag när jag satt och tittade på olika ställen på nätet kom jag in på en sida där mammor berättade om hur de hade upplevt den första tiden som mamma och jag kände inte igen mej alls för mitt liv såg lika ut på en gång när jag kom hem det var bara det att det fanns en till person som man skulle finnas för och som behövde en. Jag reflekterade aldrig ens över att det inte var så för andra oxå. Jag har suttit uppe på nätter och stöttat "vänner" och varit som en zombi dagen efter men sen när det har blivit mer positivt i deras liv jag då upphör kontakten tills nästa gång det blir jobbigt. Och så här har mitt liv sett ut och det skrämmer mej när jag inser det. Nu under det senaste året har jag hittat personer som finns där när jag har bra och dåliga dagar och som tycker om mej för den jag är och det betyder så oerhört mycket för mej. Andra som jag trodde var stöttande gjorde det antingen för att få tillbaka eller för att det var en "skvaller-nyhet" min misshandel och att det var något att prata om och det sårade något fruktansvärt och jag är arg för att jag upptäckte det för sent.

Jag kan se tillbaka när jag var liten för det var samma sak då att jag satte andra före mej själv och jag förstår inte varför. Mina föräldrar har uppfostrat mej till att vara trevlig och artig men inte till att låta mej utnyttjas och det är ju på något sätt det som det blir när omtanken bara kommer från ett håll och man ger och ger. Jag är inte en sån som kräver att om jag lyssnar på en person som pratar i en timme så ska den lyssna en timme tillbaka men det skulle vara så skönt att få fem minuter för min klagan ibland. Nu har jag ju denna blogg och här kan jag ju klaga!

Detta att många ser mej som en som ställer upp inser jag idag när jag fick ett mess från en person som berättade att det var så mycket runt henne och att hon skulle behöva prata med mej för att jag var duktig att hjälpa henne att reda ut saker. Jag skrev som det var tillbaka att jag orkade inte idag för jag har inte sovit inatt och att det är så mycket kring mej just nu. Som svar på detta kommer en fråga om vi kan ta det nu ikväll istället och då känner jag bara att du bryr dej ju inte ett skit om min situation. Jag valde att inte ens svara på det meddelandet för jag hade skrivit något som jag hade ångrat men just den känslan att bli totalt överkörd med att hennes problem var minsann viktigare än mina. Min terapeut brukar säja till mej att jag måste börja sätta upp gränser igen och det känns som om jag gorde det idag och det kändes bra.

Därför betyder det så mycket för mej när Mickey bara ringer och inte ens frågar hur det är utan bara vet av det jag skrivit att jag behöver henne. Jag har en person som inte ens bor kvar i Sverige som det känns som om jag har en väldigt speciell kontakt med för jag känner att när jag mår dåligt så sänder hon mej kraft utan att ens veta om hur situationen ser ut. Jag fick en armlänk av henne och den tar jag aldrig av mej för den bevisar för mej att det finns folk som tror på mej och som ger mej energi och styrka. Tack för att ni finns!

Om någon som läser detta är en såm som tar och tar men aldrig lämnar något tillbaka så tycker jag synd om den personen för en vänskap bygger på att man ser varandra och lämnar utrymme för den andra. Vänskap är en dialog inte en monolog. Och det skrämmer mej lite att det finns folk som läser denna blogg som inte känner mej och tanken var att detta var terapi för mej (och det är det fortfarande) men jag trodde inte att jag skulle få uppmuntrande kommentarer av människor som jag inte ens vet vilka de är men även det ger mej styrka att se att det finns andra som tycker lika och att det inte bara jag som är kritisk mot samhället och vissa instanser!

Tack och stå på er för annars gör någon annan det!

Puss från sur och gnälltanten som ska göra ett rens bland de sk vännerna

Idag när jag satt på BVC med Smulan så ringde Mickey Mouse till mej och när jag svarar så säjer hon bara att hon hade läst min blogg och att hon förstod att jag behövde henne! Då kom tårarna för det är få förunnat att ha sån vän som stöttar fastän den har det jobbigt själv! Tack för att du är du och jag älskar dej!

Idag kom ett meddelande på min telefon som verkligen fick mej att fundera om de verkligen finns folk som låter andra styra och ställa och trots att de säjer att de inte tycker om det verkligen tycker om det!!!! Det är hon som jag skrev om tidigare som flyttat tillbaka till helvetet trots att hon varit dårifrån men nu gällde det flytten och att hon eftersom socialen betalade skulle ta flyttfirma även om hon kunde ha fixat till det själv. Då känner jag vilken tur att mina skattepengar går till en så bra sak - not! Det som fick mej att grubbla mest var "det ska bli spännande att se hur fortsättningen blir. Om jag kommer att få kämpa för att vara där och om barnen kommer att få vara där utan att han kräver att även han får vara där". Min känsla är att detta bara är ett spel för henne. Hon vill att han ska böna och be om att hon ska bo kvar att de kommer att få det bra osv och för mej känns det som ett HÅN MOT DET JAG HAR FÅTT KÄMPA FÖR!!!!

Jag har fått hjälp att komma fram till vissa resultat men det är ingen som har serverat mej på detta sätt som de gör med henne. Jag har fått beöksförbud för att personen som jag gjorde anmälan på inte skulle kunna ta kontakt med mej hur lätt som helst innan vi fick skyddade uppgifter och flyttade till ett helt nytt ställe. Jag kämpar med rädslan varje dag och jag gör nya saker för att rädslan inte ska få mej att bli fånge. Jag går på terapi och bearbetar det som jag har varit med om och det känns som ett hån att jag har en person i min omgivning som jag stöttat till 110% som bara "leker bort" alla chanser som hon får och att det är samhället som betalar för dessa saker. Socialen har även berättat att föräldraansvaret inte fungerar när de bor ihop men ändå så görs det inte något för att skydda barnen. Vad är det som är fel i samhället? Om inte jag hade kämpat för mej och barnens trygghet och att vi skulle få ett liv så hade jag inte fått något serverat för det har jag inte fått de andra gångerna som jag försökt att komma från Honom.

Jag har två nära vänner som båda har kämpat sej blodiga för att barnen ska få det bästa men där socialen och Familjerätten slagit undan benen på dem gång på gång för att de kan inte  göra något. Där avfärdar man det bara och lägger ansvaret på föräldrarna men i det andra fallet så tycker jag att socialen  hjälper till detta spel. Det är inte det att det har hållt på en kort period utan det är år vi pratar om. Jag känner mej så frustrerad för hela tiden har jag fått höra att jag måste visa i ord och handling att jag menar det jag säjer och att jag står för det till 110% men det verkar ju inte gälla här och då undrar jag för mej själv vad skillnaden ligger. För inte tror jag att lagen ser olika ut för olika personer eftersom det är samma text som står där.

Jag tror efter all kontakt som jag tidigare haft med denna person att det finns personer som tycker att det är så bekvämt att andra tar besluten åt en att man bara fortsätter så. Det har funnits förbud om att skicka sms, ringa, maila och ha kontakt med andra människor och det som skrämmer mej är att hon inser att det är förbud och att det egentligen inte är rätt men hon finner sej i det iallafall. Ofta får jag  svaret att hon inte kunnat svara för att han är hemma, att helgerna kan vi inte höras för då är han hemma och jag förstår inte att man finner sej i detta. Jag levde i samma sorts relation men jag var inte medveten om att det var förbud för de uttalades aldrig de visades bara genom surt humör eller elaka gliringar och det är inte heller okej men jag hade aldrig tagit ett förbud på detta sätt. Jag försökte flera gånger att ta mej ifrån Honom men jag hade inte pengar och jag hade inte någonstans att ta vägen. Jag minns fortfarande första gången som jag tog kontakt med socialen och de berättade att de hade inga lägenheter som man kunde låna vid relationsbråk. Jag bara grät i telefonen och eftger det gav jag upp att ha kontakt med dem tills nu sista gången. Då känns det ännu mer som ett hån att det finns dessa möjligheter för någon som säjer en sak men visar en annan. Är det myndigheterna som är blind eller är det mej det är fel på som reagerar och ser skillnaderna??!!

Jag är iallafall stolt över de val som jag har gjort och gör än idag och jag vet att om det kommer en dag när barnen frågar så kan jag se dem i ögonen och ge dem ett ärligt svar. Även om det kanske visar sej att jag har tagit beslut som inte är 100% rätt längre in i framtiden så kan jag ändå svara för hur jag tänkte när jag tog dem och det är att det är det som är bäst för mej och barnen! Det har kostat både tid, svett och massor av tårar och det kostar fortfarande men jag är stolt över vart jag befinner mej idag och att inte allt har serverats på ett silverfat! Jag kommer dock aldrig att sluta reagera över orättvisor för alla människor är lika värda och alla har fötts med en egen vilja och när man skaffar barn så har man även ett ansvar för dem så kanske är det dags att växa upp för vissa föräldrar och tänka längre än näsan pekar för vare sej man vill eller inte så är man en förebild för sina barn och det är ett ansvar!!!!

PUSS