Ibland känns det som att min hjärna med jämna mellanrum får besök av små djur som kommer inkrypande och som jag inte ska vara där för de sätter "griller i mitt huvud" och det är tvivel! Det gör att jag tvivlar på de beslut som jag tidigare tagit och som jag innerst inne vet är rätt men som dessa små djur gör att det blir ett endaste kaos av! Jag vill inte att dessa tvivel ska komma upp och just nu så handlar det om beslutet jag tog eller kanske rättare sagt min läkare åt mig om att påbörja min terapi! Ändå så vet jag att det är det som är rätt för mig och att jag kommer att må så mycket bättre när jag har kommit en bit i den och att det kommer att bli så mycket lugnare i tankar, känslor ocj framför allt inombords! "Kloker" sa till mig att hur man än lägger på locket så finns innehållet kvar och det är ju precis så det är och det är ju det jag känner! Jag måste bli av med den delen av innehållet som får mig att må dåligt och som påverkar mig att jag inte kan se ljust på framtiden

Någonstans har jag nog trott att jag ska kunna göra detta på egen hand efter att gått i terapi under perioder i år men kanske är det lika bra att inse att de som står vid sidan om har lättare att se hur det är! Hans ord om att om man har för många plågsamma/jobbiga minnen så behöver man hjälp att få ordning på tankarna ibland ~ och varför kan jag inte se det som just det när det kändes så rätt när jag såg de orden? Det är ju så det känns att minnena gör att det blir kaos i tnakar och känslor! Och samtidigt behövdes det någon som förstod mig men ändå stod utanför för att kunna sätta ord på det till mig så jag vet att jag behöver någon som är utbildad igen för att kunna reda upp i det kaos av trådar som jag gjort av alla minnena igen för det är just så det känns som det är nu ~ en garnlåda där man släppt ner en liten busig kattunge som fått härja fritt ett tag och jag har inte kunskapen att själv reda upp där! Denna gången har jag någon i min när het som kan se mig från ett "utifrånperspektiv" och stötta mig på det personliga planet, jag har en psykolog, jag har en läkare som visat att hon bryr sig mer än hon behöver och att jag har en familj och vänner som funnits här under hela resan så vad är jag rädd för? Vad är det jag tvivlar på?

Egentligen så vet jag det ~ jag är livrädd vad jag ska minnas denna gången OM jag vågar lyfta på locket lite mer än vad jag gjorde förra gången för jag minns inte vad som finns där! Det är sant att det som man lägger ner under locket finns kvar där hur man än lägger på det och det värsta är att ju mer man lägger ner där dessto mer glömmer man bort! När min dotter har börjat minnas saker så har jag fått korta minnesbilder av vad som kan finnas där men jag vet att det finns så mycket mer än det jag fått en förvarning om! Det är så vidriga saker jag tryckte ner där, som jag inte orkade bära då när jag var där i Helvetet så hur ska jag våga lyfta fram dem i ljuset nu och se på dem! Och ändå så är det inte jag som har gjort dem utan jag utsattes för dem......... De bröt ner mig då och jag är vettskrämd att de kommer att bryta ner mig nu på samma sätt som en vind bryter ner ett korthus även om den är svag! Då känns minnena så mycket "tryggare" när de ligger nertryckta i sin förvaringslåda under locket och jag bara får glimtar av dem vid händelser eller när något av mina barn minns! Tvivlet gnager i mig ~ är jag verkligen redo för att ta tag i detta och samtidigt vet jag att när jag än börjar så kommer samma tanke och tvivel att finnas där ~ kommer jag någonsin att vara redo att öppna locket?!? Nä det kommer jag aldrig att känna mig för rädslan kommer alltid att finnas där vad det är som ligger där och det som kommer upp kommer alltid att öppna sår hur jag än minns det men om jag vågar öppna locket och lita på dem jag har runt mig som vill finnas och hjälpa mig så har jag ett skyddsnät om/när jag faller och jag ger mig själv en chans att få en framtid där jag inte behöver vara rädd att locket ska öppnas av "misstag" och fasaden rasar utan jag vet vilka demoner jag har att kämpa mot och det är en mer rättvis kamp! Just nu har jag gett mig själv ett underläge som jag inte förtjänar att ha och jag ger egentligen inte mig själv en ärlig chans att se framtiden genom de rätta ögonen!

Det är dags att försöka sopa undan de små djuren Tvivel när de kommer och se att jag är modigare än vad jag känner mig och trot och lyssna på orden att innehållet finns kvar tills man vågar lyfta på locket! Jag är värd en ärlig chans jag med även om det inte alltid känns så....................................

  .....................För att man har dolt det som man har inom sig så länge för dem man har runt sig så känns det som en sån enorm lättnad att hitta en person som man kan visa de sidor som man inte vågat visa eller de känslor som man vågat berätta för någon om. Att hitta den personen som man vågar berätta om saker som har hänt utan att man känner att man blir dömd och att den personen förstår utan att man förklarar med tusen ord ~ förståelsen bara finns där! Det är en sån lättnad att det inte kan förklaras i ord. Att det finns någon som kan få en att skratta så där från magen fast det känns som att det är nattsvart runt en och man känner att det där skrattet gör att jag orkar ta ett steg till för jag vet att den personen kommer att finnas kvar nästa gång som det är mörkt kring mig igen och den kommer att se mig inte det som har hänt eller det som är "fel" med mig utan MIG den jag är med den erfarenhet jag har, med de brister jag har och de styrkor jag har och samtidigt kan den ta att jag har en erfarenhet som gör att jag ibland behövs tas med silkesvantar och andra dagar behöver jag en "spark i baken" men jag behöver inte berätta det för det känns in! Jag är så tacksam att jag har hittat en sån person i mitt liv som finns i min närhet och som kan få mig att le när jag verkligen behöver vare sig det är rätt eller fel tillfälle 

  Men nu när jag insett det så har jag kommit långt och kommer aldrig mer att släppa valmöjligheten......

KRAMAR

Varje gång min telefon ringer och det visar dolt nummer så känner jag att mitt hjärta hoppar till i bröstkorgen! Jag vet inte om jag ska våga svara ellet om jag ska låta det vara och ändå så är det så få som har mitt nummer men ändå så hinner tanke slå mig: Är det någon som lämnat det till fel person! 

Idag kom ett sånt samtal och jag valde att vara modig och svara och på en gång kom ett lugn när jag hörde den trygga rösten i andra sidan som sa: Hej! Jag ringer för att höra hur det är idag och jag gör det för att hjälpa dig! 

Det var min helt underbara, fantastiska läkares röst som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan under de år som gått och hon vet att det varit tufft nu  ett tag! När frågan kom om jag kunde prata ett tag så kände jag genast hur strupen kändes tjock och hur tårarna kom men jag vet att när hon ringer så förväntar hon sig inte att höra att allt är bra, att jag är stark och att jag kan lyfta världen på mina axlar ~ hon pratar om jag inte själv orkar lyfta fram det jag känner och så får jag säga ja eller nej om det stämmer eller inte och så blev situationen idag! 

När jag fick höra orden att hon beslutat att sätta in en psykolog igen som jag fick använda som hjälp för att bearbeta de minnen som min dotter fått att bli öppna sår igen, att använda som ett bollplank men som även jag bara fick använda som en "brunn" att tömma allt det som fanns inom mig så kände jag bara att "Hur kan du veta att det är det här jag behöver här och nu utan att jag har kunnat säga det i ord? Utan att jag har behövt kämpa för det och krigat för det utan du bara erbjuder mig det och känner att jag behöver det här och nu?" 

När jag träffade henne sist kändes jag inte så trasig inombords så att hon ringer och säger mig dessa ord nu känns som att det är ett meddelande som inte är möjligt! När jag säger att jag är beredd att ta emot hjälpen säger hon bara till mig att jag ska se vad jag kan göra och kan jag inte få fram den hjälpen tillräckligt snabbt kommer jag att återkomma till dig med jämna mellanrum för att du inte ska känna dig ensam igen ~ för du är inte det nu! 

När de orden kommer kan jag inte hålla tillbaka tårarna längre! Hon har ett ansvar för mig som är på väg att "rinna ut" eftersom jag är färdig rehabiliterad! Vi har kommit till ett slut där vi kommit fram till att jag inte kan återvända till ett arbete men hon har inget ansvar för vad min dotter och det som varit river upp! Jag känner att jag skulle kunna åka till henne efter samtalet och bara ge henne en kram som är större än någon som jag någonsin givit någon för jag har aldrig känt att det funnits någon som sett till min helhet så, som inte varit min vän!Vi fortsätter att prata en stund, eller rättare sagt hon pratar och jag lyssnar och sedan säger hon till mig att hon finns och hon kommer att höra av sig och så fort som hon hittat någon som hon hittat lämplig för detta så kommer den att ringa till mig.

När jag lägger på luren känner jag hopp för första gången på väldigt länge! Jag har någon där som inte bara ser till mitt leende som jag visar upp, som ser till den fasaden som jag visar när jag kliver utanför dörren utan som ser genom den och som är beredd att bryta ner den muren som jag byggt upp och hjälpa mig att bygga upp en som håller! Jag har någon som är beredd att hjälpa mig att hålla ihop medan jag ska hjälpa min dotter att hålla ihop och jag känner att för första gången så känner jag ett hopp för framtiden! Det finns något att luta sig emot som inte bara är mig själv!

Jag åker hem och jag hämtar min dotter för att vi ska iväg på ett annat möte.. Jag hinner bara ifrån det och sätta på telefonen igen så ser jag när det ringer att det står "dolt nummer" och hjärtat hamrar åter men jag känner att förra gången var det något bra och det kan vara det även denna gången så jag lyfter luren med hopp denna gången! Jag möts av en röst som jag aldrig hört men den presenterar sig som MIN psykolog som har pratat med min läkare och har hört att jag har en tuff situation just nu och hon undrar om jag är intresserad av hennes hjälp och för första gången känner jag att mitt hjärta är med när jag säger att "Ja jag är intresserad av att få hjälp"

Äntligen är jag på väg mot min framtid även om den resan kommer att bli tuff..........  

Efter allt som varit de dagar som gått nu när min dotter börjat minnas mer och mer av det som hon utsattes för när hon var liten så har det blivit att vi andra också fått våra hemska minnen att komma fram. Minnen som vi alla bara velat lägga locket på och lägga i en plats som inte skulle öppnas mer på väldigt, väldigt länge för att det gör för ont för att minnas men även för att jag tror att vi omedevetet tänkt att han som gjorde allt detta mot oss redan tagit så mycket från oss att vi inte vill att han ska ta ännu mer än han redan gjort. Jag fick frågan när jag satt hos min psykolog som jag fick komma till akut för att klara av att finnas dör och stötta henne varför jag inte hade gett upp alla dessa gånger som det kändes som att jag inte orkade mer. Jag var tvungen att tänka efter för det är så lätt att tänka att jag har gjort det för att jag är mamma och en mamma gör det inte för att hon sätter sina barn först men det är inte alltid så, det finns mammor som bara har lagt sig ner och inte orkat mer trots att de har haft barn! Det är också så lätt att säga att jag har haft stöttning men jag har insett när jag sett med de ögon som är "friska" och som bland annat är en av de lärares som trollen har att vi har inte haft det utan att det mer än i 75% har brustit och att det har varit en kamp som inte skulle ha varit där! Efter att jag gått in i mig själv och känt efter vad det är som fått mig att inte ge upp så kände jag att jag äntligen hade hittat det äkta svaret för att jag hade vågat känna efter och jag kunde med stolthet säga: Det är för att jag känner att han inte ska få ta ifrån oss mer än han redan har gjort, inte skada mer än som redan är skadat utan jag vill ge mig och barnen en framtid!  

Dagarna har gått medan vi har väntat på att remissvaret ska komma om min dotter ska få hjälp att bearbeta de minnen som just nu bara väller fram och som jag känner att jag som mamma inte kan hjälpa henne att bearbeta så att det räcker. Jag vet att när jag började min terapi när jag fortfarande var i min första traumafas om man nu kan dela in dem i olika faser så sa min terapeut till mig att man måste våga minnas för att kunna glömma. Jag kan hålla med i detta till en viss del för glömma det tror jag inte att vi någonsin kommer att göra för det har satt såna märken, både fysiskt och psykiskt, men kanske är det så att om vi vågar minnas så kan de få en mindre roll i våra liv som inte påverkar oss på samma sätt. Det som är det jobbigaste är att när jag vågar släppa fram ett minne så tar det med sig ett annat och så är karusellen igång och jag kan inte stoppa den förän min kropp skriker STOPP den orkar inte mer och jag är som en vandrande zombi i flera dagar som man bara behöver peta på för att jag ska hoppa högt, man behöver bara höja handen för att vinka till mig så tror jag att det kommer att komma ett slag. Hur gör man då för att våga minnas även om man vet att det kan leda till att det kommer att påverka en mindre längre fram? Det är inte ett aktiv val man gör för att lägga locket på ~ det görs av sig själv känns det som! Skuld och skam kommer in som "kompisar" till minnena och gör att allt känns jobbigare och att man lägger större tyngd på sig själv och när man som mamma ser sitt barn bära på minnen och man vet att man inte såg, inte kunde skydda trots att man inte visste så kommer den största skulden som finns och man förvandlas till en liten, liten, liten del som inte känner att det finns mycket kraft kvar! Det är då man måste hitta det inom sig som gör att man orkar ta det där nästa steget för att orka kämpa vidare

Jag trodde en gång  på Karma, att det jag gjorde och det jag gav någon gång skulle komma tillbaka, men idag inser jag att det kan inte finnas något sådant i världen eller om det finns det så glömde den mig. Om man kämpat i motvind och motgång i år och ändå försökt att finnas för dem som behöver hjälp, att kunna glädja, stötta dem som behöver det just då men att det aldrig är något som blir eller händer lätt ~ vad är då felet i Karman? Nej jag tycker inte synd om mig själv för jag valde fel livskamrat men mina barn valde inte sina föräldrar! Jag borde någon gång ha "sonat mina brott" för han gjorde det med en dom och fängelse och fick "lindring" på straffet för att han skötte sig men hur får jag och barnen lindring på våra minnen och det som är våran vardag? Jag har inte svaret här och nu och jag vet inte om jag kommer att få det någon gång ~ jag kan bara hoppas och fortsätta bearbeta, kämpa och hoppas att jag en dag får tillbaka min tro på att det en dag ska komma tillbaka något gott av det jag gör! En sak vet jag i alla fall ~ jag kommer aldrig sluta kämpa för att vi ska få en framtid som är bra för den dagen har han lyckats ta ifrån oss allt ~ kosta vad det kosta vill! 

Idag har jag fått en sån där "magisk" AHA-upplevelse (nä jag har inte blivit träffad av kärleksblixten även om jag önskar att det skulle hända ibland och alla misstankar och funderingar skulle försvinna ;0)

När jag pratar med mina små troll tänker jag ofta på vilka ord jag använder för att jag inte ska lägga tyngd på dem, skam eller andra negativa känslor eller upplevelse och plötsligt insåg jag att jag kan göra samma sak för att påverka mig själv! Det är egentligen inte mer komplicerat än att jag byter ut de orden jag brukar tänka mot mer neutrala ord! Lätt som en plätt när man inser det men det kommer att innebära massor av tid och träning innan jag kommit till ett resultat men insikten är ett steg på vägen och jag känner att det lättar att jag ser den! Bara att byta ut vad jag måste göra mot vad jag vill göra ~ hur mycket förändrar inte det! Ja det kommer alltid att finnas måsten i livet men det finnas vissa av dem som jag vill göra vissa dagar och andra som jag inte vill göra den dagen och de kan faktiskt vänta till en annan dag så varför ska jag lägga skuld på mig själv för att jag inte har gjort dem eller för att jag inte vill göra dem. Världen går inte under för att jag låter dem vänta till jag "vill" göra dem eller att det passar bättre

Varför lägger jag skuld på mig själv när jag inte gjort alla de mål jag satt upp att jag ska göra på en dag? Jo för att jag har "sagt" att jag måste göra dem inte att jag vill göra dem för om jag hade gjort det så hade de blivit gjorda. Samtdidigt berömmer vi våra barn ~ men hur ofta berömmer vi oss själva om vi ska vara ärliga? Är det egentligen så farligt att tänka att idag har jag varit duktig som gjort det och det eller varför inte "idag har jag varit duktig som klarat av att vila för att jag kände att jag behövde det trots att det fanns saker som jag hade tänkt att göra"! Vad är det vi tror ska hända om vi inte dammsuger när det är sand innanför dörren eller diskar när det blivit en hög på diskbänken, plockar ur diskmaskinen när den är färdig ~ allt det där finns faktiskt kvar lite senare med och jag kanske är en bättre människa om jag låtit det vara och sett till mitt eget bästa istället. Jag kan ju göra det när det gäller andra.........

Ja jag tror att det kan vara lite bundet till könsrollerna men samtidigt är det väll dags att rubba på det nu! Jag kan minnas än när jag var liten och var och hälsade på hos mormor och morfar. Jag hann knappt svälja sista tuggan innan mormor skulle börja duka av och diska, morfar satt kvar och pratade med mig och frågade vad vi skulle hitta på. Jag lovade mig själv att jag inte skulle bli som henne när jag blev stor men ibland känner jag att jag är på väg att vara där, för det är så många gånger som jag ska bara för att jag har gett mig själv så många "måsten" och jag har gett mig själv så många "negativa" ord inför dagen vad jag ska klara av att jag hinner inte känna av vad jag egentligen vill, behöver och vad de runt mig behöver. Egentligen mådde jag bättre när jag stannade upp varje morgon medan jag bodde på skyddade boendet och kände in vart jag befann mig i livet och inombords och vad det var som behövdes för att jag skulle komma vidare med mig själv. Varför var det så svårt att ta med sig ut i det verkliga livet?

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det är jag eller samhället som sätter måstena på mig! Ett tag var jag rädd att jag inte skulle få behålla barnen om jag inte visade upp det "perfekta hemmet och mamman" eftersom jag hade alla skadorna! Nu inser jag hur sjukt det var ~ jag bad inte om situationen, att bli skadad och det finns ingen perfekt förälder eller hem. Vad är jag rädd för nu? Att det som inte är normalt ska bli ännu mer onormalt om jag inte följer "mallen" av vad en mamma, kvinna ska göra? Kanske är det just det som är nästa fundering som jag ska komma till en lösning på för att kunna ta nästa steg på min resa mot mitt "fria liv" och inte känna måsten utan det jag vill och känna mig till freds med det   

Det som skiljer den optimistiska 
(¯`•.•´¯) (¯`•.•´¯) och glada människor från
*`•.¸ (¯`•.•´¯)¸.•´ ❤ de som är ständigt olyckliga
☆ º❤ `•.¸.•´ ❤ º ☆.¸¸.•´¯`❤Är hur man tolkar sina levnadsvillkor!..♥

.....sån tacksamhet över att de människor som finns i mitt liv på ett eller annat sätt, här och nu, gör det! För det känns som om de jag valt att ha här har en "uppgift" och något att visa mig. Jag kan känna rädsla för att jag inte litar på människor, att jag inte visar andra mina svagare sidor men samtidigt inser jag att det jag får av dem som nu är en del av min vardag och som jag valt att ha som en del av min vardag får mig att hela tiden se saker, reagera och våga tänka till. Jag vågar tänka på saker som varit men jag vågar även släppa saker som jag inte trodde att jag skulle kunna göra det med. Jag kan se saker som var jobbiga förr och som är det än men jag kan även se att de har gjort mig till den jag är och att de har gjort mig till en starkare person. Det är som att jag kan se genom de ögon jag har runt mig om jag bara tillåter mig att göra det

Kanske är det så "enkelt" att jag nu lärde mig att vända det som jag i Helvetet genom hjärntvättningen fick se av mig själv hela tiden genom hans ögon hur värdelös, äcklig, vidrig och att jag inte förtjänade att leva att jag nu har kunnat vända det till en styrka och att jag istället kan se med andras ögon vad jag har. Jag lovade mig själv en gång att jag inte skulle släppa någon människa nära mig igen men jag har insett att man kan inte leva med skyddsmurar som är höga som de högsta bergen runt sig för det är sig själv man skadar mest. Jag har murar kvar men jag har dem för min skull för jag vet att alla människor är inte goda och jag klarar inte att bli sårad igen men alla är inte ute efter att såra mig. Jag vågar ibland öppna lite på den där porten som jag har och låta lite av det som finns innanför synas och det är då jag ser att det rasar inte allt det som jag har byggt upp! Alla människor "tänder" inte eld på det som andra gör utan det finns de som hjälper till att bygga upp istället. Och det är nu jag inser att det är just detta som är min överlevnad att jag kan se de där små sakerna som lyfter upp mig när det är som mörkast och som tyngst och även om jag har de där dagarna när jag bara vill ge upp så kommer jag att kunna se det som gör mig stark för jag är inte ensam 

Jag har många gånger önskat att det fanns ett facit som jag kunde ta fram, som jag kunde få svaren och veta vad som kommer att hända och vad jag ska göra här och nu men just idag, här och nu känner jag att jag vill inte det. Jag vill våga chansa och jag vill växa med att jag kan göra det! Att jag kan utmana mig själv och att jag vågar det men även att jag vågar se mig själv från sidor och vinklar som jag inte sett mig själv från på flera år!  Jag vet att när det är jobbigt och jag möter hinder så känns det mer än det skulle ha gjort innan jag gick genom Helvetet men jag har klarat det förr och jag kommer att göra det nu med. Jag vet inte när jag såg mig själv som en levande människa utan jag har sett mig själv som en människa som ska överleva och komma från punkt ett till tio, och bara ser en punkt i taget för att jag inte klarar mer. Jag vill kunna se sakerna som finns längs den väg som jag går när jag går från dessa punkter och jag vill se hur jag gör för att komma framåt inte bara se det som en kamp. Just nu känns det som att de människor som hjälper mig igenom vardagen, dag för dag, på något sätt har fått mig att "födas igen" att se att det finns ett ljus även om man inte alltid ser det och även om det känns som om livet är en berg och dalbana så finns det de som kan stanna upp farten och hjälpa mig att styra in det som håller på att gå åt fel håll på rätt kurs igen. Hur jag ska göra för att dessa personer ska inse hur mycket de gör och hur mycket de betyder för att livet ska fortsätta framåt det vet jag inte men jag vet att de för alltid har tagit en plats i mitt   genom att finnas där gång på gång när det känns som om marken under mina fötter försvinner och som om jag inte vet om jag ska orka ta nästa andetag. De har lyssnat när det känns som om det inte finns något som gör att jag orkar se att det finns en imorgon och de har lyssnat när jag känner att hela den dagen som är här och nu har gått åt skogen. De har dela mina tårar, skratt, vanmakt och även när jag lyckats komma till en "upplösning" i kampen men samtidigt har de kunnat säga "varför gör du inte så här......." utan att döma mig för att jag inte har sett det själv!

Idag känner jag tacksamhet och den är underbar att känna efter all den tomhet som funnits där inom mig och jag vet att jag vågar ta nästa steg i min egen resa och den resa som är planerad för mig att ta för jag har fått ett mod jag inte hade igår och jag har fått en insikt som fanns framför mina ögon men som jag inte hade modet att se förän nu............... Kanske är det så enkelt som att allt har sin plats i livet bara man har tålamodet att vänta på det!