Och jag är stolt över att jag befinner mej där för jag har aldrig varit där tidigare för redan som barn hoppade jag över den! Jag är trotsig i mycket just nu men för mej känns det som att det är ett sätt att lära mej att sätta gränser och att bygga upp mej själv. Jag avskyr just nu när follk ska berätta för mej vilka jag ska ha kontakt med och vilka som inte är bra - jag är vuxen och jag kan bestämma det helt själv. Och när någon berättar för mej ja då kommer trotset och så gör jag i alla fall som jag vill. Jag försöker att börja sätta gränser igen och det känns underbart.

Jag har tagit bort många ur mitt liv som jag kände bara tog energi men gav inget tillbaka och jag känner att dessa personer saktar ner mej istället för att putta mej framåt. Vilka personer jag har kontakt med det är mitt beslut för ingen annan kan veta vilka som är bra eller dåliga för mej. Jag är inte den öppna boken som många verkar tro - jag berättar det jag vill och sedan är det stopp. Det finns något som heter privatliv och jag värnar om det. Denna blogg använder jag som ett ställe där jag kan säja det jag känner för den stunden jag kan bearbeta det som har hänt och det är mina ord som finns här. Det här är mitt utrymme och jag tänker använda det. Här hjälper jag mej själv att bygga upp den personen som en  gång försvann - nämligen jag!

Jag har idag konstaterat att jag har lyckats fyllai ögeonen på streckgubben som suddades ut för jag vågar och kan se vad som har hänt och vad som händer. Och jag vågar se det som inte är bra och ta bort det. Jag har målat i munnen igen för jag vågar prata om det och jag har börjat fylla i hjärtat och känslorna för jag vågar känna igen fastän det gör ont och många gånger känns tomt och inte så många positiva känslor.

Igår fick jag en fråga av en som står mej nära som jag har tänkt på hela natten. Jag pratade med henne om detta att jag känner mej rädd och är på helspänn hela tiden men att det känns mindre när jag är hemma än ute. Hennes reflektion var att hon skulle bli galen av att känna så men jag känner mej inte galen. Jag är trött men jag kan hantera den tröttheten. I natt slog det mej att när jag bodde tillsammans med Äcklet så var jag rädd och på spänn hela tiden även hemma. Jag hade aldrig ryggen vänd mot honom för då var jag inte beredd när det kom ett slag eller en spark. Jag var alltid på spänn och kände efter vilka vibbar det kom. Jag väntade alltid och lyssnade och hela tiden fick man vara rädd för vad som kunde hända men även vara på helspänn så man kunde parera när det hände något. Nu har jag iallafall ett hem som det inte sker övergrepp i så just nu känner jag att det finns ett + i mitt liv som inte fanns där förr. Jag måste försöka se de små ljusglimtarna för annars kommer jag aldrig att orka. Jag använder ett gammalt och utnött uttryck som jag och min Olyckssyster använt i flera år men vi väntar fortfarande "När natten är som mörkast är gryningen nära" och jag vet att en dag kommer gryningen till oss med! Den tar bara onödigt lång tid på sej men vad ljust det kommer att bli när den väl kommer och till dess kommer jag att bestämma vilka jag vill ha kontakt med SÅ DET SÅ!!!!!!!

PUSS från en trotsig Häxansurtant    

Alla människor ör unika och vi föds som unika människor med unika egenskaper. Ikväll när jag tog ett uppmuntrande ord när du är nere på fb så fick jag just detta att jag är unika det finns bara en av mej men när jag tänker efter så funkar det ju inte så i verkligheten. Redan när man föds blir man ju betraktad utifrån en mall hur mycket man ska växa, väga och hur man utvecklas och jag som har haft barn som legat under normalvikten tills de blivit över året vet vilka konsekvenser det för med x antal extra besök på BVC för att se att de inte blir ännu mer skillnad mot medeltalen. 

Sedan förväntas barn att börja gå, prata kunna olika saker vid olika åldrar och gör de inte det ja då¨blir det spekulationer kring varför det inte är så. Sedan kommer de till dagis och där finns det människor som lägger märke till om de följer den normala utvecklingen eller om de har beteenden som de inte förväntas att ha. Jag menar inte att det enbart är negativt för det är klart att det är bra om man kan observera saker som de behöver hjälp med men ibland känns det som om det är för mycket fixerat när det gäller barn att de ska följa en mall. Jag har helt underbara dagisfröknar som inte kommenterar såna saker utan mer fokuserar på vad som är speciellt med mina barn men jag vet andra som har pratat om detta.

Ju äldre man blir dessto viktigare är det att man följer genomsnittet. När de kommerupp i skolan ja då bedöms de av lärarna och får betyg på vad man presterar. Av kompisarna bir man bedömd efter vad man har för kläder, vilka man umgås med och allt annat som hör skolan och tonåren till. När man blir äldre så kommer man in på detta med förhållanden och att man är konstig om man inte har ett förhållande. Jag var sen pga saker som jag inte tänker ta upp nu med min första pojkvän och då blev man ju utanför detta normala.

Jag minns en man som jag jobbade hos när jag jobbade på hemtjänsten. Han hade hamnat som liten på ett hem för dem som var förståndshandikappade och det var för att han kunde för mycket om vissa saker men för lite om det som inte intresserade honom. Nu var han åter "ute i världen" men dessa år hade ju satt sin prägel så nu följde han verklligen inte det normala men jag bara älskade honom. En annan man som jag minns från när jag var liten han gick med en kråka på axeln och det var hans hund som var ute och gick med honom och inte tvärs om och han var bara så go. Dessa personer och jag skulle kunna räkna upp fler följde inte den normala synen på hur man skulle vara och de blev utanför samhället på ett sätt fastän de levde mitt i det. 

Det jag menar med detta inlägg (som nog låter helsnurrigt, fast det gör nog de flesta för jag skriver vad jag tycker och tänker och sedan skickar jag iväg det fort som bara den) är att varje människa föds unik men jag tror att man under vägens gång hamnar i en mall som förändrar en för att man ska passa in i det normala. Jag vet att det inte finns en term som heter normala människor i ett normalt samhälle men jag tror att det är mer förståligt att använda de orden.

Jag önskar att man kunde se till varje individs specifika egenskaper och förstärka dem istället för att jaga efter det som de flesta är. Jag är inte som alla andra för jag säjer det jag tänker och jag säjer det även om dem jag älskar men jag är ärlig. Passar det inte dem så varsågod. Jag har skrivit skaer här om människor i min omgivning som jag älskar men reagerar på det de gör. Det jag tänker då är att jag skriver ner det här och avreagerar mej och att jag kan säja det till den personen om jag tycker att det hjälper den. Sedan glömmer jag det och ser åter till personen. Jag försöker se personen bakom skalet och jag ger människor en chans att visa vem de är utan att dömma dem för det jag hör om dem - och det önskar jag att fler kunde göra!

PUSS och godnatt från Häxansurtant    

Idag gick jag och Liten till affären och hämtade ett paket från "tomten". Ni skulle ha sett minnen när hon sträckte fram den lilla avin och fick ett paket tillbaka. Hon skulle absolut bära det hela vägen hem fastän det var jättekrångligt men mammas hjälp var inte välkommen alls. Tur att jag bara hade henne med för annars så hade det nog blibit slagsmål om vem som skulle bära det. När vi kom hem hade de andra trollen kommit hem från terapin så då var det spännande att öppna påsen. Jag har under denna resa fått bevis på att det finns änglar men att de är människor till utseendet men jag vet inte hur jag skulle ha klarat detta utan dem.

När Smulan och Skruttan kom hem från terapin så syntes det direkt att det var en sådan dag då det hade varit jobbigt för dem och det dröjde inte länge innan allt drog igång. Smulan hon blir pappa och hon gör vad pappa har gjort mot henne. Inte allt och inte i samma utsträckning. Och jag är en mamma som inte vet hur hårt jag vågar gå fram med regler och sådant eftersom jag hela tiden har fått bygga upp dem från noll och verkligen visat att det inte blir bestraffningar om de spiller ut mjölken. Ikväll var de helt vilda och sparkade och slog Liten och då känner jag att när det inte hjälper med att jag säjer till dem gång på gång så måste jag visa att jag menar allvar. Så ikväll är första gången som de har fått somna själva i sängarna. Jag sitter här med dåligt samvete trots att jag vet att de inte kommer att dö av det och att det finns mängder av barn som somnar själv i sängen varje kväll men ändå så känner jag att det är jobbigt. Det är så svårt med att uppfostra dem för om man säjer till för mycket så sjunker de in mot den gamla rollen igen och om man inte visar någon gång att man har fått nog ja då får de svårt när de kommer ut i livet. Jag är inte en sån mamma som tilläter vad som helst men jag har i över ett år byggt upp förtroendet att jag aldrig ska slå dem lämna dem eller låta dem vara hungrig. Och det kommer jag att hålla men om man bara höjer rösten till dem så blir de rädda fortfarande.

Sen känner jag att det finns personer i min omgivning som bara suger ur mej energin och det är inte det lättaste att få bort dem när de inte förstår sättet man gör det på och jag hatar att såra människor men snart så kommer jag till en gräns där jag måste för att överleva själv!

Nu ska jag unna mej en kopp kaffe i lugn och ro!

Puss från Häxansurtant   

Ibland blir jag bara så arg på mej själv. Dagen efter att jag hade pratat med Försäkringskassan kom brevet med kopiorna på intyg som jag behövde av dem för att mitt "nya" landsting skulle kunna skriva nytt sjukintyg. I detta brev visste jag att hela utredningen kring mina hjärnskador skulle finnas med och jag har bara sett en sammanfattning av den och fått ett muntligt resultat och det räckte för mej. Jag har under denna "resa" upptäckt att det är jobbigare för mej att se saker skrivet än när det berättas för mej. Att sitta och få det berättat är lättare än när jag ska läsa det dels för att det tar ett tag för min hjärna att förstå men även för att det på något sätt blir så mer påtagligt att det har skett.

Sagt och gjort så skulle jag INTE läsa denna utan bara kopiera och skicka till min advokat men så blev det inte. Min nyfikenhet tog överhand men samtidigt har jag haft som mått att jag ska veta vad det är jag skickar till honom så jag läste. Det var det avslutande som var jobbigast för det var avslutat med att hennes slutsats är att skadorna är direkt anknutet till misshandeln eftersom andra teater visade att det hade funnits där tidigarer det som nu är borta. Jag känner att varje gång jag ser detta så känner jag att jag blir ledsen - just detta att det kommer efter misshandeln. Jag kommer att bli påmind av detta och få kämpa med dessa skador på  in och utsidan i hela mitt liv och då funderar jag vad det finns för straff för honom! Han kommer som mest att få fängelse med en dom som följer honom men jag har fått problem att klara av saker i resten av mitt liv. Är det rättvist? Barnen och jag får gå på terapi och bearbeta saker som han har orsakat och det känns så jobbigt att det är så. Samtidigt vet jag att jag måste s framåt men ibland är det svårt när man inte vet hur något kommer att bli och hur mycket läkare och specialister kan åtgärda för skadorna kommer ju aldrig att försvinna eller kunnas åtgärdas helt!

PUSS Häxansurtant

Jag reagerar på detta att många verkligen måste lägga ut mängder av bilder på sina barn på nätet. Där ligger de till allmän åskådning och alla kan se, tycka och prata om dessa barn som inte har en aning att vem som helst kan titta på dem. Nu är det inte så att jag drar alla över en kam för jag tycker det är helt okej när man har så nära och kära kan titta på dem men jag tycker att det börjar bli sjukt när hela världen kan gå in och titta på lilla Kalle som tar sitt första steg och sedan kommer lilla Kalles första tand. Och egentligen är världen intresserad för hur det går för lilla Kalle som de inte ens vet vam han är??!!

Orsaken till dessa funderingar är efter ett samtal med min nära vän igår som på omvägar har fått höra att pappan till deras barn, de lever inte ihop längre, har en bild på honom och sonen som visningsbild på Facebook. Det får mej att reagera jättestarkt för jag känner att om sonen hade blivit tillfrågad då hade han berättat för mamman att han var med på en bild men detta har inte hänt. Hon har inte heller blivit tillfrågad utan det bara kommer fram på omvägar och jag känner att då blir barnen plötsligt en offentlig person. Eller är det så att föräldrar gör detta för attt själv hamna i "bättre dager" och framgå som en bättre föälder? Jag tycker att det som gör detta sjukt är att pappan under flera månader inte hade kontakt med sin son och ändp så låg denna bild som en profilbild. Vad är det man vill visa då? När man inte har kontakt med barnet som är med på bilden?

Jag har skrivit att jag oxå skulle vilja kunna lägga ut bilder på mina barn men när jag tänker på hur det var när jag kunde det så gjorde jag inte det heller så nu känns det som att det mer är en önskan för att jag inte kan göra det. De bilder som jag skulle kunna tänka mej att lägga ut då är mer bilder till nära och kära så de får se tex när barnen var lucior och så vidare för att det finns människor som inte kan vara med på dessa händelser men de skickar jag ju i mail eller meddelanden så behovet att ha dem till allmän åskådning finns inte.

En annan sak som jag har tänkt på är detta när man lägger upp en bild på lilla Kalle (stackaren jag vet inte ens om han finns men han får vara ett exempel hela tiden) och man skriver namn och ålder hur lätt är det inte för tex en kidnappare att ta just honom på dagis-gården för han vet ju precis vad han heter. Han ropar Kalle och Kalle reagerar och dagisfröknarna reagerar inte nämnvärt på att det är någon som ropar för det verkar ju som om den som ropar känner till honom. 

Vi sätter inte namnlappar på djur för att det inte ska vara lätt att kidnappa och sälja dem men det publiceras bilder på nätet  som hela världen kan komma åt där det står namn och vart man bor med barnen - är inte det konstigt och dubbelmoral så säj!!!!????

PUSS från Häxansurtant som nu ska ta upp sin opublicerade Liten 

Efter att ha haft sjuka barn sedan i fredags och mer eller mindre ha umgåtts med dem 24 timmar per dygn så känner jag att det vare sej finns ork eller så vårst mycket tålamod kvar. Allt känns bara mest jobbigt för jag känner att jag är så beroende av att få vara ensam en liten stund på kvällen men det har inte ens blivit det så det börjar kännas. Jag får sortera bort saker hela tiden så när de väl är friska så kommer jag att få slita för att få undan allt som har fått vänta.

Såna här gånger blir jag ännu mer livrädd att det kommer att bli ett umgänge för han klarade inte av dem tidigare när vi var två och de var friska. När Skruttan och Liten var sjuk och jag hade jobbat natt så åkte han iväg och var otrogen och jag blev ensam hemma med alla barnen. Detta trots att han visste att vi eventuellt skulle in med Liten till sjukhus men skulle avvakta i 3 timmar. Jag hörde inget från honom och när det blev att Liten skulle till sjukhus så fick jag ta med mej alla barnen trots att det var läggdags. När han väl ringde var vi redan på sjukhuset och det var inget att han skulle komma och hämta de andra utan jag och grannen som hade följt med mej som hjälp fick ha två trötta tjejer plus Liten som låg i flera timmar för observation innan vi fick åka hem igen på natten och det fanns ingen hemma som hjälpte mej då heller. Jag vet att jag bara grinade efteråt. Och det är just detta utöver övergreppen på barnen som gör att jag blir livrädd att de ska behöva vara där utan mej som skyddar dem och bara med han som lika gärna kan lämna dem själva eller helt enkelt bara strunta i dem när de är trötta och griniga. Samtidigt kanske rädslan är bra för det kanske får mej att kämpa till 120 procent istället för 110 för jag vill ALDRIG MER att de ska utsättas för honom och det som han gör dem!

Nu ska här läsas sagor för 112 gången!

PUSS från Häxansurtant   

Genom svårigheter mot stjärnorna

Idag känns det som om jag tog ett enormt steg på min terapi - jag vågade säja saker högt som jag inte ens har vågat tänka tanken till slit och det känns som en lättnad samtidigt som jag chockade mej själv. Känner mej lite lättare och det känns som om jag nu kan fortsätta att "lägga mitt pussel" nu när jag har fått "ramen" klar. Det könns verkligen som det är det som jag håller på med jag lägger ett pussel och när det är färdigt så kommer resultatet att bli en person. Den personen är jag som jag var innan jag blev nedtryckt och utsatt för övergrepp. Jag vet att jag inte kommer att bli min gamla jag för det är helt omöjligt men de egenskaper som jag hade som person kommer att komma fram igen. Jag vet att det kommer att komma nya situationer i hela mitt liv som kommer att framkalla nya tankar och reaktioner men jag vet att jag kommer att klara dem bara jag har lyckats "lägga färditg pusslet".

Det jag lyckades få över mina läppar idag var det helvete som jag hade om han var på jobbet för jag hade inte en aning om vad som hände och jag kunde inte påverka hans humör. Jag kunde inte försöka släta över det som hände som jag hade blivit riktigt skicklig på genom åren. Jag var en mästarinna på att lyssna av hans steg, sättet han körde upp på infarten, sättet han slog igen bildörren på och hur han öppnade dörren för att jag skulle veta hur jag skulle agera när han kom in genom dörren. Hur många gånger slängde jag inte på barnen kläderna och bara mötte honom i dörren för att vi skulle ut och gå med hunden fastän den inte behövde ut för att jag hörde på allt detta att han var arg eller irriterad och hade vi tur så hade det försvunnit lite när vi kom hem så kanske kunde han behärska sej till barnen hade lagt sej. Vissa gånger var det bättre att möta honom i dörren för att försöka prata bort allt detta och försöka få in honom på ett annat spår och vissa gånger så gav jag bara upp för det var för uppenbart att inget jag kunde göra skulle kunna hindra hans humör.

Det som skrämmer mej idag är att jag ser att tiden från att han körde in på gården tills att han kom in i huset var mellan 1-2 minuter och på denna tid kunde det ändras så det var viktigt att jag var uppmärksam hela vägen för det kunde ändras. Jag skrämms av att timmarna som han var på jobbet var en mardröm för jag hade miljoner med saker som skulle göras för att inte reta upp honom och utöver dessa saker hade jag barnen och hunden att se till och att inte de blev eftersatta. Det var ett helvete när han var hemma för man visste inte när det skulle vända. Det behövdes bara att man sa något eller att man inte sa något, att man skrattade eller att man såg sur ut, att barnen lät eller att de grät för att det skulle vända på en hundradels sekund. Och hu rman under dessa omständigheter omedvetet gör dessa saker, man lägger märke till och man räknar ut allt för att man ska överleva. Detta är inget som jag tänkt på utan det bara kom tillbaka i en dröm. Jag var i huset och jag gjorde allt detta igen och jag vaknade av att jag grät.

Jag har under min tid tillsammans med honom varit till läkare för att jag inte kunde sova, jag kände mej deprimerad och jag hade känslan av att livet var hopplöst och det som förvånar mej än idag är att det inte var någon som frågade hur jag hade det hemma eller om jag visste vad orsaken var till att jag mådde så här.

Jag var alltid tvungen att tänka ett steg längre. Skulle det komma främmande fick jag försöka att få honom att bli arg innan om det var på gång för jag ville inte att andra skulle se hur jag hade det för då skulle jag bli straffad för det också. Det värsta jag visste var när folk kom oanmälda för då hade jag inte kontroll och jag var tvungen att vara på min vakt hela tiden. Idag inser jag att jag aldrig hade kontrollen någon gång men det var en känsla att jag hade det när det inte märktes för mycket utåt. Jag blir rädd när jag tänker på alla dessa tankar och planerande som det var bakom allt. Hur många gånger har han inte bestämmt med sina släktingar att de skulle komma men när den dagen kom så var han inte hemma för det passade inte honom och jag fick sitta där och försöka förklara bort det. Vi skulle ha en fest med några av mina kompisar men det passade naturligtvis inte honom så han berättade rakt upp och ner för mej att om de kom så skulle han antingen åka därifrån innan de kom (det var ett par) eller så skulle han vara sur och berätta precis för dem vilken skit jag var. Jag ställde in denna flera gånger eftersom jag visste att det skulle bli ett helvete även för dem men jag klarade inte av att smutskasta honom inför dem så jag hittade på olika anledningar. Idag har jag berättat som det var men det krävdes massor av mod kan jag lova!

Idag tog min terapeut mej "på sängen" med en fråga och det var om jag alltid hade varit lite pajas för att släta över saker och ting och om jag aldrig kunnat tagit positiva saker som människor säjer till mej. Jag var verkligen tvungen att tänka efter och ja jag har alltid varit dålig på att ta positiva kommentarer för det känns som om det är lättare att människor har en lägre syn på mej och att jag kan stiga än att de skulle ha en positiv syn som jag inte kan uppfylla. Känns jättejobbigt även detta att erkänna men jag har alltid varit rädd för att såra och göra människor som jag har en relation med besviken. Jag kan minnas såna händelser i år efteråt.

Detta med att spela pajas för att släta över sakre och ting det är något som kom fram under min relation med honom och jag inser idag att det var ett slags överlevnad för mej. Sa någon nåt positivt om mej och sedan vände sej till honom och frågade honom varför han adrig gjorde så eller var så spelade jag alltid pajas för att försöka släta ut det andra sa till honom för jag visste att det var jag och inte de som skulle bli straffade. Samma sak var det i andra sammanhang jag blev pajas för att släta över allt som kunde göra honom uppretad eller som jag ville att han inte skulle fästa för mycket vikt vid. Detta blev ett sätt för mej att försöka få honom att glömma det som kunde reta eller kränka honom. Mycket av det tror jag har gjort att jag kom levande från denna relation för det har legat i det undermedvetna att jag var tvungen att stå ut tills barnen klarade sej utan mej. De var tvungen att bli större innan han dödade mej och detta är något som jag vaknar av var och varannan natt denna känslan av att jag kommer att bli dödad av honom. Jag känner idag att jag är mer förvänad över de nätter som jag kunde sova än de som jag inte sov på men det är lätt att tänka så när man kan se det med andra ögon då tröck jag bara ner det gång på gång för om jag hade tänkt de tankar som jag tänker idag hade jag dött där och då.

Nu ska jag ta och samla energi för att göra mej klar för natten så jag orkar ta hand om tre sjuka troll imorgon igen. De har feber som kommer och går men en hosta som består!

PUSS från en snurrig Häxansurtant