Barnen var jättetrötta idag när jag hämtade dem på dagis och sedan gick vi och hämtade ett paket som hade kommit idag och det de helst ville det var att gå och lägga sej så jag fick leka lejon och jag vet inte allt. När det väl var sängdax så läste vi ytterligare ett kapitel i boken som jag lånade igår för de har berättat nu att de är så stora nu att de ska läsa såna böcker. De somnade i princip bara  jag hade släckt lampen men senare så vaknade Smulan och jag tog upp henne och vi satt och pratade i soffan om varför hon inte kunde sova och som vanligt var det minnen om saker som pappa har gjort som väckte henne,

Vi satt och pratade och sedan borrade hon in sin näsa i halsen på mej och sa Mamma jag vill aldrig vara utan dej! Jag ska alltid bo hos dej!

Jag smälte som smör i solsken och det är såna här gånger som jag bara vill frysa tiden för nu har jag ett domslut att han inte ska träffa dem och jag kan skydda dem men det vet jag ju inte om jag kan längre fram eftersom jag inte vet vad som beslutas då.

Jag känner att jag skulle vilja ha en liten ask i min hjärna där alla dessa minnen sparades så när det är som tyngst och jobbigast ja då ska jag kunna ta fram dessa minnen och känna att jag får styrka av dem. Bara detta att sitta med henne i knät och hon bara kryper in i famnen det kan ju få en att känna värme om man så är ute i minus 30. Och ibland känner jag att de växer så fort så jag bara vill stanna dem lite för snart är vi där när de inte vill kramas och sitta med mamma och mysa i soffan och titta på barnprogrammen utan hellre vara med kompisar. Då kommer jag nog att sakna dessa stunder och allt plockande efter dem även om jag tycker att det är FÖR MYCKET plockande just för tillfället för det är leksaker överallt!

Samtidigt så när jag sitter med dem i knät och känner hur små och oskyldiga de är så funderar jag hur Äcklet har kunnat göra dem så illa. Hur kan man göra barn illa över huvudtaget förstår jag inte och jag kommer aldrig att förstå. Jag känner att man får beskyddarinstinkt på en gång när man ser ett barn vare sej det är mitt eller andras. Jag känner att såna människor som skadar barn dem finns det inte något straff för som räcker till. Sedan är det en känsla jag har som säjer att samhållet vill inte att detta ska existera därför så blundar man så mycket som man bara kan för att det inte ska finnas och det ska vara fin statistik.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur stort mörkertalet är på misshandel på kvinnor och barn inom hemmen. Jag tror att det skulle ge alla en chock om man kunde veta det för jag tror att det är mycket vanligare än man tror. Jag undrar även över hur många det är som precis som jag gjorde håller det hemligt för husfridens skull för man vet att det blir ett helvete om man berättar och det helvetet vet man inte om man överlever! En annan sak som nog döljer mycket är guds namn. Detta att det händer saker inom religionen men på något sätt så är det tillåtet. Det var för några år sedan tror jag som det kom fram att det var en som arbetade i en kyrka med ungdomar som hade utnyttjat dem men det tystades oxå ner. På något sätt så döljer man det som kan röra upp känslor och som gör att det inte ser fint utåt.

Tänk om någon hade bevakat oss i huset de hade aldrig trott att det var samma man som utsatte mej och barnen för detta som det var de mötte när de var ute och gick. Jag känner inte honom heller och ju längre tiden går och jag lägger mitt pussel  dessto mer inser jag att jag inte vet vem jag levde ihop med och skaffade barnen med. Det som är ännu hemskare är detta att han kunde manipulera så att det kändes som om det var mina egna beslut men nu inser jag att det som jag såg som egna beslut det var skörden av ett frö som han hade planerat i huvudet på mej. Det är hemskt att man inte vägar och kan se detta när man befinner sej mitt i det! Jag får glädja mej över att jag kan se det nu och framförallt att jag kan bearbeta det och en dag lägga det bakom mej.

Puss från Häxansurtant 

Idag var det operation sista julklappen som körde igång och det var främst till Liten som tanken var. Jag har nämligen haft problem kring hennes julklapp för eftersom hon är minst av tre så finns redan det mesta och det känns dumt att köpa dubletter bara för att man ska köpa så nu är jag nöjd och till på köpet så fick jag 50 minuters promenad oxå i minus 14 grader så nu har jag röda och fina kinder och o´nt i ryggen. Jag fick iallafall tag på dem och det är bara så att jag vägrar gå ut imorgon eller närmare jul för då får man ju trängas med alla andra som oxå är ute i sista stunden.

Detta med julklappar är faktiskt på gott ochh ont för i vissa fall tror jag att de kan ställa till mer problem än vad de ger glädje. Min vän bor inte tillsammans med barnets pappa men de  brukar ändå hjälpa sonen att köpa julklappar så att han har något att ge den andra föräldern. Detta år hade pappan inte hjälpte pojken att köpa något till mamman så det var deppigt imorse när han kom på att vem skulle hjälpa honom nu att köpa julklappen till mamma så idag blev det för henne att åka och köpa sin egen julklapp och det är väll inget problem i sej men det tar ju ifrån barnet denna glädje att kunna ge föräldrarna något på julaftonen.

Jag tycker det är sorgligt att det finns människor som kallar sej föräldrar men som inte förstår att det är ett ansvar att vara förälder och att man inte blir det automatiskt för att man har varit med och gjort barn. Jag skulle kunna dra tusen exempel på rak arm när inte han som kallas pappa till mina barn har brustit i det men jag tänker inte göra det men för mej så är det konstigt att man klarar av att kalla sej själv för förälder när man inte tänker på barnens bästa utan sitt eget först. Och tyvärr så tycker jag att det verkar finnas för många som bara är föräldrar på pappret ute i samhället och det kommer jag att tycka tills motsatsen är bevisad men hoppet lever genom att jag vet att det finns vuxna som tar sitt föräldraansvar fastän det kostar! Tack för att ni ger mej hopp!

Puss från Häxansurtant