Tänk om det fanns en spåkula som jag kunde tro på som berättade det för mej vad lycklig jag skulle bli då - eller så skulle det vara så att det var så längt kvar att jag skulle bli mer deprimerad så det kanske är lika bra att inte veta men ibland känns det som om det skulle vara så mycket lättare att orka med allt om man visste att det bara var ett tag kvar. Idag har jag värk så jag vet inte vart jag ska ta vägen och mitt i detta ska man fungera som mamma oxå. Smulan har sovit hos mina föräldrar i natt och kom hem nu på kvällen så idag tog jag med mej Skruttan och skulle lära henne att åka skidor som hon fick i julklapp. Vi var även ut en sväng igår kväll i skydd av mörkret och det slutade med att vi båda låg dubbelvikta i snön av skratt och min granne kom och frågade om vi verkligen var knäpp. Då skrattade vi ännu mer men jag måste erkänna att hon var en talang för hon kunde på en gång men problemen var när vi skulle på och av med skidorna för då följde skorna med.

Igår kväll satt vi i soffan jag och Skruttan och pratade. Hela hennes huvud är fullt av funderingar över allt och ingenting och jag försöker att svara så gott jag kan. Igår kom en spontan fråga om jag hade fått julklappar och paket av min mamma och pappa och jag svarade att det hade jag. Då satt hon och funderade ett tag och sedan kom det så naturligt som det bara kan komma från ett barn: Då tyckte din mamma och pappa om dej!

Jag frågade  henne vad hon menade. Hon förklarade då för mej att pappa hade berättat för henne att han inte tyckte om henne eller något av barnen och nu så fick de ju aldrig några paket eller att han ringde eller skrev grattis till dem och då betydde det att mina föräldrar tyckte om mej när de gav mej presenter. Det gör så ont i mej att hon är så liten och kan lägga ihop så många steg. Jag vet att Äcklet inte haft intresse i barnen och jag tror henne när hon berättar att han sagt till dem att han inte tycker om dem och att han hatar dem för allt som jag vet när det har hänt och hur stämmer precis när hon berättar. Det som sårar mej är att hon förstår sambandet mellan saker som jag tycker att hon är för liten för att förstå. Jag känner att jag kommer i en situation där jag inte kan förklara hans beteende eller farmors som hon så ofta frågar om och jag skulle vilja kunna säja till henne att de tycker om dem och att de bryr sej men jag kan inte ljuga för henne. Det enda jag önskar är att jag hade valt en pappa till dem som är värd att kallas pappa och som är en förälder och värnar och skyddar sina barn istället för att göra dem illa. Jag kan inte få det ogjort och det enda jag kan göra är att visa att jag älskar dem och attt jag bryr mej om dem och skyddar dem.

Idag skulle min bror åka hem igen efter att ha varit här och firat jul och detta blev ett trauma för Smulan som hade sovit hos mormor och morfar. Hon trodde plötsligt att hon hade sovit där för att hon skulle följa med honom till pappa för att hon inte var snäll. Och detta kommer bara ur henne när hon kommer hem och att se förtvivlan i hennes ansikte och skräcken över att´ha trott att hon skulle vara tvungen att åka tillbaka den skar i mitt hjärta. Jag frågade varför hon hade trott det och hennes svar var att hon hade trott att det var så för att hon inte hade hunnit hem till mamma igen.

Jag känner att det blir sår inne i mej varje gång som jag ser dessa barns skräck oxh hur sårade de är efter det som  hänt. Mitt i detta ska man kämpa för deras överlevnad genom vårdnadstvist och att försöka få den hjälp de behöver och det tär på en. Bara att se dem om jag inte hörde ett ord av vad de sa skulle få mej att gå sönder inombords och det känns så orättvist att de är så små och att de ska ha så mycket med sej i ryggsäcken av negativa minnen. Att inte samhället ser till detta och ger dem upprättelse känns som en sten men om det är priset vi får betala för att de ska slippa åka tillbaka till helvetet så får det vara det. Jag vet att det kommer en dag då inte mina händer längre är bakbundna och då ska jag vända upp och ner på allt så de inser hur allt detta påverkar barn som varit utsatta för övergrepp för jag tycker att samhället och medmänniskor är medskyldiga så länge de blundar för det som de inte vill se. Det blir ett tyst medgivande och det är ett svek mot barnen. En dag ska jag försöka att dessa barn som varit utsatta för övergrepp ska kunna få upprättelse men innan den dagen kommer måste min resa ta slut och jag måste få fria händer men jag vet och jag hoppas att den dagen kommer att komma och då ni!

PUSS från Häxansurtant     

Bilden är lånad från Google

Jultomten kom till oss så som det är vanligt att den gör på julafton men jag tror bara att det var hos oss som den skrämde både mamma och barn. Det låter faktiskt lite komiskt nu när man tänker på det i efterhand men igår var det inte det minsta roligt men jag tar det från början.

Vi var hos mina föräldrar och firade julafton och som vanligt var det morfars roll att vara tomte. Jag lovar att han i fortsättningen kommer att berätta när han går och gör detta för mej för hade jag haft skyddssprejen beredd igår så hade jag kunnat berätta idag hur den fungerade eller om den var värdelös   . Mamma sa till mej lite tyst så att barnen inte skulle höra det att pappa behövde hjälp med kläderna och det brukar vara min lott på julaftonen att hjälpa till med detta så jag gick ner dit jag trodde att pappa skulle komma men inte kom det någon. Då går jag tillbaka upp och rätt som det är så bara dyker det upp en tomte. Hur sjukt det än låter nu i efterhand så fattade inte min hjärna att det var han för han skulle inte ha kläderna på sej reda utan i mitt huvud men mina minnen så var det någon som hade kommit för att skada oss. Jag sa till pappa efteråt att det var tur att jag inte hade slagit till honom utan att mina flykt och skyddinstinkter försvann så fort. Va fint det hade varit att ha skadat sin egen pappa på julaftonen sdå hade tomten aldrig mer kommit till mej i dubbel bemärkelse.

Det skrämmer mej att det finns ett sånt flykt och skyddinstinkt inne i mej som slår till så fort, Det skrämmer mej samtidigt som jag känner att det är bra för jag funderar ibland om hur jag skullereagera vid fara men efter igår så vet jag. Förra gången som jag träffade på Äcklet var när jag fortfarande bodde på boende och det var i centrum och så fort som jag sprang då tillsammans med en annan har jag aldrig tidigare gjort. Jag kan lova att jag aldrig tidigare varit så darrig heller i mitt liv och jag upptäckte att man kunde svettas på fler ställen på kroppen än vad jag någonsin trott och mitt i detta tillstånd skulle jag ha möte med socialen. Jag kan skratta åt det oxå idag men inte då och svetten verkligen forsade av mej så jag var tvungen att byta allt och efter kom min "kumpan T" som hade fått köpa det sista till maten som jag lovat personal och de som bodde där att bjuda på. Vilka minnen jag har från den tiden som jag ler åt nu men då var det inte minsta ryck i mungipan. I börjann övade jag att gå ut på balkongen eller gå förbi ett fönster som det inte var neddraget för och jag vågade knappt inte det så det var firande när jag tog mitt första steg ut på balkongen. Eller första gången jag gick och handlade med T och jag tyckte att jag betedde mej  normalt och hon höll med men efteråt har jag fått höra att jag gick en millimeter från henne och smög runt hyllorna.

Åter tillbaka till jultomten som jag till slut insåg vem han var. Alla barnen var jättespralliga och de hade tittat på en Kalle Anka film som vi har hemma och för att tomten ska komma i den så måste manskrika Tomten, tomten ho ho ho och detta skrek de bra. Förra året var det Smulan som var livrädd och skrek när tomten kom men denna rollen hade tagits över av Liten i år. Skruttan hon passade på att berätta för tomten hela sitt liv men det komiska är att mina barn vet vart tomten bor för vi är granne med honom och tomtemor enligt dem för det har de sagt sedan vi flyttade och de bor i två höga torn. Detta berättade de naturligtvis för tomten och han berättade för dem att han såg om de städade eller inte (inte är nog det rätta ordet) Då säjer Skruttan "Men tomten! Vi är iallafall duktiga på att stöka till". Hon är ärlig iallafall det kan man inte säja något annat om men kanske kan jag få dem att städa mer efter tomtens ord att han ser om de städar eller inte. Hoppet är det sista som lämnar en heter det ju!!!!!

Puss från Häxansurtant