Jag står för det att jag inte förän idag har funderat och grunnat över vad som har menats med det uttrycket för jag tycker att man som vuxen har ett ansvar för alla barn och jag kallar mina barn för ungar även om ingen annan i min omgivning gör det för det är vad man säger därifrån jag är innan jag fick fly. Jag anser att vuxna får stå för det de gör och det ska inte drabba barnen men här kommer dilemmat som drabbade mig som en blixt från klar himmel idag

Att gå in i en ny relation för mig med mitt bagage var verkligen en utmaning som inte var av denna värld. Jag fick ta av mig alla lager av rustningar som jag byggt upp under mitt destruktiva förhållande och öven efter och sedan fick jag riva alla de murar som jag har byggt upp för att skydda mig själv. Att det sedan fanns barn på båda sidor gjorde inte saken lättare för jag kände det direkt att om det inte var okej för dem så skulle mina känslor och vilja få backa för de har inte bett att få komma till denna jorden men alla skulle få ge det en chans innan de skulle få ge upp. Jag vet att många förhållande om inte de flesta förhållanden ser ut så här men jag har med mig i ryggsäcken som jag bara önskar att jag kunde slänga iväg att när jag gjorde något med hans barn så brydde jag mig inte om honom och när jag inte brydde mig tillräckligt om hans barn så ville jag inte att det skulle fungera Med andra ord hur jag än gjorde så fick jag bestraffning även här, så ibland kan jag känna mig som den största idioten på denna planeten som väljer att gå in i ett förhållande där det finns barn med i bilden men till mitt försvar väljer jag att ta att man inte styr över sina känslor även om jag bestämt att jag skulle bli en nunna i alperna

Jag var tidigare kompis med hans x och jag har sagt att jag aldrig skulle beblanda mig i en relation där jag känner båda parter (Förlåt M jag ska aldrig mer klandra dig) Ju mer som kommer fram om relationen dessto mer förbud kommer till barnet "Du får inte gå in där" "Du får inte äta där" jag vet inte allt och det gör mig både ledsen och förbannad för är det några som jag sätter före mig själv så är det barnen och då spelar det ingen roll om det är mina barn eller någon annans barn. Barn ska ha en plats som de vet är deras om det är så hemma eller i en relation vare sig det är vänskap eller kompis och det är det som denna relation är uppbyggd på att det inte ska komma som en chock för barnen att nu är vi kära utan det har kommit "smygande" och de har varit en del av den därför känns det så fel när någon utanför kommer och sätter förbud när detta är någon som mina troll värdesätter som vän   

Om man går inte i ett förhållande är det mycket som ska kännas rätt. Kan man eller rättare sagt får man känna att barn och x "ställer till det"? Det finns så många förbjudna tankar, känslor kring vad man får eller inte får Är det egentligen bara det som är probemet eller är det så att det är så det börjar att barn och fd är ett irritationsmoment och sen blir det andra saker som kommer in men man väljer att inte prata om dem utan man väljer att koncentrera sig på det som är uppenbart och lätt att se och prata om..... Jag skulle ljuga om jag sa att det bara hade varit en promenad på rosenblad för det är ändå så att vi år två individer och vi har våra ryggsäckar att bära men vi pratar om det och vi reder ut det fastän vi inte tycker och känner lika. Ibland bara önskar jag att jag inte hade gett mig in i nåt där jag riskerade att bli sårad eller utlämnad igen men jag gjorde det och jag är stolt, glad och starkare av att jag vågade göra det att jag vågade lita och gå på mina känslor. Efter allt som jag varit med om så tog jag det steg som för mig var enormt och lämnade ut mig i ett förhållande där det verkligen var jag och den sanna jag som visade mig. Ja jag var beredd att det skulle komma hinder efter vägen men jag visste att jag skulle klara av dem eller rättare sagt att jag var beredd att våga möta dem men jag var nog inte beredd på att det skulle finnas saker efter vägen som skulle slå krokben på mig på detta sättet och få mig att ifrågasätta allt runt oss istället för just oss. Under min egen resa har jag rest mig gång på gång på gång men hur många gånger orkar man göra det......Och när man är i ett förhållande är det inte meningen att när den ena faller ska den andra hjälpa den som fallit upp men hur gör man det i denna situationen? Han står upp för mig och tar diskussioner men det känns ändå och just när man blir sårad som person och minnen sätts igång på ett helt annat plan än de gjort förr hur gör man då för att resa sig? Jag är på mark nu som jag inte varit på tidigare........ jag har inte blivit påhoppad som någons flickvän eller som den som tar hand om hans barn  

Är jag naiv som tror att efter att ha gått genom ett helvete så ska jag för en gångs skull få känna lycka och få en vardag att fungera där jag har ett förhållande med flera inblandade? Jag är inte den som är lättsårad egentligen men det triggar igång så himla många tankar och funderingar så det gör mig tokig. Får man känna att man inte vill ha vissa personer i ens närhet eller i ens liv.........Och hur går man vidare........mot lycka och att bara få känna sig "normal"

  CRAMAR  

Det heter att gräset är grönare på andra sidan men tänker någonsin den som går till andra sidan för att få det gräset som är grönare och godare på de skador och ärr som den ger hos den personen som den sviker och bedrar? Av egen erfarenhet vet jag att det inte finns mycket som känns så djupt som att bli bedragen genom otrohet och jag kan inte förstå vad det är man vill uppnå genom denna handlingen. Nej my love som jag precis har erkänt att jag har i mitt liv har inte gjort något och inte jag mot honom men när saker händer i min närhet kan jag inte låta bli att reagera och tänka.

Jag förstår att man kan ha olika gränser för vart otrohet går men finns det någon som kan acceptera att man träffar en annan person kysser, hånglar och har sex med denna bakom sin partners rygg och inte räkna det som otrohet?! I min värld existerar inte det och fanns det i andra personers värld så skulle man inte smyga med det heller. Jag kan inte annat än känna avsmak inför det och tycka att det är fegt. Om man inte är nöjd med det man har hemma varför väljer man inte att göra något åt det antingen genom att man sätter sig ner och pratar och berättar vad man tänker och känner och ser man ingen lösning så går man skilda världar. Är alla människor så rädda för konflikter att de känner att de inte kan ta detta steget eller vad är det som gör det? Jag kanske är lyckligt lottad som har ett förhållande med den som jag älskar och som samtidigt är min bästa vän så att jag kan prata med honom om allt men hade jag inte vågat prova att prata om saker hur skulle jag då veta att jag kunde göra det?  Är det lindrigare i andras ögon att vara den som är tillsammans med den som är otrogen när man vet om att denne är gift eller är i ett förhållande eller är det jag som är dömmande som tycker att om man vet om detta så går man inte in i en relation med denna?!? Jag vet att jag inte är och tänker som alla andra men samtidigt så brukar jag inte vara den som dömer men just här så gör jag det. Okej om jag inte vet att x är i en relation då kan jag inte göra något men om jag vet det så är jag i mina ögon precis lika skyldig som den som bedrar.

Är du gammal nog att ha inlett ett förhållande så måste du också vara nog vuxen att kunna reda ut problem eller att stå för konsekvenser av ditt handlande och inte såra mer än nödvändigt. Det är egentligen inte svårare än att man behöver tänka på hur man själv skulle vilja bli behandlad......vill jag i en relation att någon går bakom min rygg och ljuger och bedrar mig. Hur det än ser ut så behöver man inte hugga knivar i ryggen på varandra för någon gång fanns det något som man föll för och jag tror att sanningen segrar och hur man än gör så kommer sanningen ändå fram till sist. Alla kan göra misstag men hur man än vänder och vrider på det så är otrohet inget som man "råkar göra" eller som "bara händer" det är en handling som man själv väljer att göra och man har ett val och det sätter spår hos den andra personen som man gör det hos som kanske aldrig försvinner och som andra som den går in i en relation med kan bli lidande av så det kanske är en sak till att tänka på innan man låter andra sidor av sig tänka än hjärnan. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera varför man som singel tycker att man inte gör något fel att gång på gång ligga med en man/kvinna som är gift?! Hur du än vänder och vrider på det så vet du ju att det finns någon i handlingen som blir sviken och det finns andra som du kan ha sex med som inte sviker någon. Vad är det då som gör att du inte gör något fel? I slutet kommer någon att bli ledsen, sårad och sviken för det finns för många med i detta "spel"

Kanske är det helt enkelt att jag har för många ärr på min insida och när jag ser att i min närhet händer det saker som påminner om något från förr så väcks tankarna och funderingarna tillsammans med mina känslor. Samtidigt så vet jag att jag ALDRIG kommer att acceptera otrohet för om det går att gå till någon annan så är det inte mig personen jag är tillsammans med och älskar vill ha för då är jag utbytbar och han kan få samma uppmärksamhet och tillfredsställelse hos någon annan och då är det inte rätt. Jag vet också själv att det är lätt att skylla på att man inte har de bevis som man behöver för att kunna gå därifrån men idag vet jag att när den där känslan kommer att det finns andra och man vet att man inte haft den förr eller man har varit svartsjuk då är det bara att gå för den känslan kommer inte utan orsak. Jag är glad att jag idag vågar stå upp för mig själv, jag vågar ta en konflikt, vågar stå för min åsikt och framför allt jag vågar lita på det jag känner för annars hade jag inte stått där jag står idag.

Trevlig helg till er alla och våga tro på er själv

  CRAMAR     

Hela livet är fult av beslut, en del är lätta och en del är obekväma och det är "bara" att lära sej att ta dem. När mina troll står där ingför besluten som man inte bara tar så där i en hast så brukar jag säja till dem att de ska lyssna på sej själv för det är det rätta. Just nu så undrar jag bara varför jag inte kan följa mitt eget råd men det är väll så det alltid är det är lättare att ge ett råd än att följa det själv. När det handlar om beslut som kan drabba trollen så är jag jätteprincipfast ~ de går först i alla lägen och jag tänker inte göra något som äventyrar deras bästa. Varför kan jag inte tänka så när det gäller beslut som kommer att drabba mej? Egentligen så borde det inte vara så svårt och ändå så känns det som att det är det högsta berget som finns som jag ska över innan jag har tänkt igenom det från alla vinklar hur det kan bli och när jag har "kommit ner" så ser jag egentligen att den som kommit sist i rangordningen är jag själv för jag har satt alla andras bästa före mej.

Nä jag är ingen martyr det är det sista jag är det är nog bara att jag har kommit till en insikt att jag är så rädd att jag ska såra dem som står mej nära och det är så mycket lättare att såra mej själv för det är jag så van med redan. Jag vet att det inte är rätt men ändå så är det där jag hamnar när jag väl har tagit alla de där stegen i mitt analyserande Det är lättare att gå tillbaka till något som är bekant än att utforska nya saker. Samma sak som att förvänta sej att man ska bli sårad av människor för det är den erfarenheten jag har med mej i ryggsäcken och då gör det mindre ont när det händer. Jag vet att min psykolog skulle kalla det ett säkerhetsbeteende och jag vet att jag måste jobba med det genom att våga släppa in människor som får se mej men det är svårt med den ständiga rädslan efter erfarenheten som sitter som sår. När jag bodde på skyddat satt vi en kväll och pratade om just detta och jag kan minnas det som om det var igår och att för varje vidrigt ord som man har fått höra i det destruktiva förhållandet behövs det tusen positiva för att man ska våga lita på det. Kanske är det så det är med erfarenheten också ~ jag kanske måste våga släppa någon riktigt nära för att den personen gång på gång ska kunna visa mej att det finns de som inte sviker och sårar för att de själv ska må bra, jag kanske måste ta tuffa beslut och se att inte världen rasar samman för mej för att någon annan blir sårad för att jag lyssnar på vad som är rätt för mej men ändå så kommer det att göra så ont i mej och det känns så mycket lättare att ta det bekanta med att jag själv är den sårade även om det inte är rätt mot mej

Samtidigt så finns det en röst inom mej som berättar för mej att barn gör inte som man säger åt dem att göra utan som man själv gör och det maler gång på gång samtidigt som tankar och känslor gör sina varv. Men vem har sagt att livet ska vara lätt det kanske istället är dags att börja göra det rätta mot mej själv

Cramar från en grubblare    

Jag påstår inte att jag är felfri eller att jag är bäst men jag kan inte låta bli att reagera när människor runt mej känns som om de har ett liv utan ett annsvar och där man kan göra det som man känner för där och då. Ja jag kan oxå göra det som känns och passar mej för dagen men jag tar fortfarande mitt 

Jag har haft en livsfilosofi som följt med mej och det är att det jag tar på mej det har jag ansvar för och det som är beroende av mej det måste jag ta hand om. Svårare än så behöver det inte vara. Beslut som jag tar påverkar dem som är beroende av mej för att överleva och den ekvationen är inte svår att förstå och det gör mej så förbannad att se att människor som är vuxna och har satt andra till jorden om det så är beslutet att skaffa barn eller låta sina djur få ungar inte tar ansvar för det när det inte längre är "nymodigt" Ja jag kanske låter elakt men det är en sanning och det kanske inte är alla som vågar erkänna det högt. Det är inte bara gulligt utan det är allvar när man tar beslutet för det kommer någon som inte har bett om att komma till denna jorden och då anser jag att man ska göra det bästa för dem. Ja jag vet man är inte mer än människa me man kan ändå göra sitt bästa och inte bara sätta sina egna intressen och nöjen först för dessa individer som kommer är beroende av oss som tagit beslutet och det är något att tänka på innan man tar det. 

Ansvar för mej är viljan att ta ansvar för våra egna handlingar och inte skylla på andra eller lägga över beslut, handlingar på andra som finns runt oss för att det finns annat som lockar mer just då. Jag är glad att jag kan se mej själv i spegeln och veta att jag har gjort det jag har kunnat för att ta ansvar för de beslut som jag tagit i mitt liv, sen har det inte alltid blivit rätt men jag har gjort det bästa jag har kunnat där och då och jag har aldrig gett upp utan kämpat på och inte valt den enkla vägen för att det är den som har verkat mest intressant för min egen del där och då utan jag har sett till dem jag satt till jordens bästa.

Det är dags att ta ansvar och stå för sina beslut och att de som inte vuxit upp än att göra det för man kan inte leva som en tonåring hela livet när man har de runt sej som är beroende av sej!

CRAM från HäxanSurtant    

Jag inser att jag är för rak och ärlig för denna världen ibland. Jag är av den åsikten att om någon ställer en fråga till mig så vill de även ha ett svar för annars så ställer man inte frågan men idag så har jag fått lära mig att det är inte så människor i min omgivning fungerar. Att få höra av någon som ska finnas där och hjälpa ett av mina troll att hon inte är en terapeut utan en lärare och att hon fått för mycket information så att hon inte visste hur hon skulle bära den trots att det var hon som ställde frågorna till mig kändes som att få en fet käftsmäll. Jag fick bita mig både en och två gånger i läppen för jag kände att annars hade det kommit ut grodor som varit lika stora som jättar men ibland har jag insett att "tiga är guld" hur svårt jag än har för att göra det när jag känner att det inte är rätt det som sägs 

Jag som är "rak på sak" kan inte förstå hur man kan ställa en fråga när man vet att det inte kommer vara ett gulligt litet sött svar som man kommer att få och sedan säga flera månader senare att man inte ville ha den informationen och att man hade svårt att bära det. Varför är man inte så rak att man säger det direkt till mig där och då och slutar ställa ytterligare frågor utan säger det när man sitter på ett möte tillsammans med andra människor........ är det av feghet eller är det för att man själv ska hamna i bättre dager och försöka visa att "fråga inte för jag vet redan det som finns att veta" för om det är det sista så stämmer det inte på långa vägar!

Jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som skrämmer människor från att ta det som inte känns rätt med den personen som det gäller istället för att komma vid ett senare tillfälle och få den personen att känna det som att den har gjort ett stort misstag. Jag tycker det är mycket bättre att ta det när det kommer och är färskt och man kan reda ut det där och då. Är ärlighet en bristvara i detta samhälle? Är det lättare att säga det när man sitter i ett rum där man är flera människor så att de på något sätt kan känna att de har stöd av dem eller vad är det man vill nå med att agera så här eller är det jag som överanalyserar? 

Samtidigt kan jag inte låta bli att i tanken byta plats med denna personen. Om jag var henne där och då så skulle jag vara tacksam att få lite bakgrund så att jag vet varför just dessa problem uppstod under de här perioderna, för hur skulle jag annars kunna hjälpa och finnas för det barnet som har problem? Är det återigen rädslan för att detta händer, sker och finns runt oss som gör att människor hellre blundar än att ser att det faktiskt finns? Jag har mött det så många gånger under dessa åren att jag inte är förvånad längre för om man ser och vet om att det finns de som farit illa inom hemmets väggar så måste man inse att det finns de som gör det här och nu med och då kan det bli jobbigt när man inser att världen inte är så bra som man vill att den ska vara. Man gör som strutsen man stoppar huvudet i sanden och tror att inte problemen finns längre. Elak....... kanske men det är en sanning och jag har sett den alldeles för många gånger för att låtsas att det inte är så det ser ut i samhället vi lever i. Det är lättare att ge oss som varit utsatta för brott och som lever med hot över oss skyddade personuppgifter så finns vi inte längre och "problemet försvann" Tur att det finns människor som vågar se, reflektera och framför allt ta ett ansvar men tyvärr så är de människorna för få för att något ska förändras.

Jag har alltid sedan jag var yngre och föredrog att vara vän med killar istället för tjejer, som gillade att prata bakom andras ryggar istället för direkt till varandra, undrat vad som är så farligt med att säga vad man tycker och tänker. Ja sanningen kan såra men den gör det en gång. Rykten, skvaller och lögner gör det gång på gång och känns som att man får en kniv i ryggen och man får aldrig den där chansen att fråga vad den andra personen menar och reda ut saker. Vad är det som är så skrämmande med att ta sanningen direkt med en person även om den kan kännas obekväm på en gång? För mig skulle det kännas värre om jag fick förklara varför jag valde att inte ta det direkt med den personen som det berörde utan pratade med flera andra, den har gått tre varv och blivit något annat än det jag sa från början. Om man tar en sak direkt med en person så har jag aldrig varit med om att det inte går att reda ut även om det kan såra men samtidigt så stärker det den relation som man har. 

Här hemma har vi en regel - man får fråga vad man vill men det är inte alltid jag svarar för en del saker tycker jag inte att de är tillräckligt gamla för att få svaret på. Innan man ställer frågan ska man även fundera över om man vill veta svaret för det är inte alltid som svaret är lätt att bära, sen är det jag som vuxen som bestämmer hur mycket information jag lämnar så klart men ibland kanske man inte ens vill veta om det är ett ja eller ett nej på den frågan. Jag kan efter mötet idag inte låta bli att reflektera över hur en vuxen person som ska ha ansvar för barn kan ha missat en sån grundläggande tanke från början som att om jag ställer denna frågan vill jag då veta svaret........ längre än så behöver man inte tänka. Nu känns det som att skulden hamnade på mig som har gett henne svaren och jag har inte gått in på detaljer jag har svarat kortfattat på de frågor jag fått och jag har gett den information som jag anser hon behövt för att kunna stötta mitt troll när det varit tufft. Är det fel ~ ja då är jag skyldig men jag anser inte att jag gjorde fel för jag står för det jag gjort och jag hade gjort samma sak igen. 

Man ska inte se i backspegeln men ibland måste man göra det för att kunna förstå och lösa de problem som finns här och nu. Jag är trött på falskhet, jag är trött på när det inte kan vara rakt och ärligt och det är det som sägs är det som menas för jag har letat efter dolda budskap i för många år och straffats när jag inte hittat dem! Är det jag som är kärringen mot strömmen när jag säger det jag tycker, tänker och står för det eller är det vissa runt mig som inte har modet att göra det............................. svaret lär jag inte få men jag vet att om det är jag som är kärringen mot strömmen så är jag stolt över att vara det och kommer inte att ändra på mig för jag är som jag vill att andra ska vara mot mig och det är vad jag lär mina barn och jag står för det jag gör även om det kanske visar sig senare att det inte var rätt men då får jag ta konsekvensen och göra det bästa av det men jag kan göra det med  huvudet högt och gott, rent samvete!

  CRAMAR   

När jag gick in i förhållandet väntade jag att det skulle komma stora motgångar, att alla minnen skulle välla över mig som stora vågor men de gjorde inte det och jag insåg att jag hade "målat fan på väggen" lite grann.. Ja jag vet att det fortfarande kan komma och att det kommer minnen som jag inte visste fanns inom mig men de är inte det som jag förväntade mig skulle komma. Igår när vi satt och pratade så insåg jag istället att det är en hel del andra "hinder" som finns där men jag ser dem inte för de är som "spöken under sängen" och jag upptäcker dem inte förän jag vågar erkänna dem för mig själv och lyfta fram dem i ljuset. Jag kan ärligt erkänna att jag skyller på andra saker men jag har en partner som ser rakt igenom mig och säger de där ärliga kommentarerna som gör att jag tänker till en extra gång och inser att det jag sa bara var en ursäkt för att slippa tänka på och reflekter över vad den riktiga orsaken egentligen är och varför jag egentligen gör som jag gör.

Jag vet att för att man ska slippa sina rädslor så ska man "ta dem i hand" och bli vän med dem ~ men det är väldigt lätt att säga att man vet det och det är ett väldigt kliv innan man är där! Just nu känns det som att jag befinner mig i ett gränsland där jag ser en verklighet där barnen ges utrymme att finnas, vara som de är och tycka, tänka fråga och de bemöts med kärlek och respekt. Jag får vara den personen jag är och det finns utrymme både för min glada sida men även den sidan som är ledsen och som tänker, grubblar och som är självständig och jag är en hel människa inte en delad människa. På andra sidan av mitt gränsland är kontrasten till allt detta och det är minnena från Helvetet och detta gör att ibland blir det bara kaos i mitt inre. Jag vet att jag måste få in ny erfarenhet för att den gamla ska försvinna men det krävs ett enormt mod för att ta det steget när man bär med sig år av erfarenhet som säger att jag inte får visa att jag är ledsen, inte orkar mer, är arg eller allt det andra som sågs som negativt där för att jag då blev bestraffad på ett eller annat sätt. Jag vet att det inte skulle e hända på något sätt nu ändå så krävs det en sån viljestyrka, sånt mod av mig att ens få orden i ett meddelande eller över mina läppar att jag är ledsen eller mår skit för jag kan fortfarande känna hur ont konsekvenserna av dem har gjort tidigare......

Att allt kan bli så tydligt bara för att man börjar prata om en sak och det var att jag inte skulle behöva vara ensam när jag mår skit. Jag tycker det är helt underbart att det finns någon som säger det till mig och menar det och som jag verkligen vet finns där för mig när det än är på dygnet men jag kände på en gång att jag började komma med mina undanflykter att jag tänkte minsann inte ropa till mitt i natten osv. Till slut så hör jag själv hur lamt det låter och hör min mun säga; Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag skulle säga till även om det var på dagen...........

Det är de gångerna jag är glad att jag är tillsammans med någon som förstår, som inte ställer tusen frågor till utan bara öppnar famnen och finns där när insikten kommer som en enorm sten runt min hals. När den insikten kom så kom det flera insikter som ett smattrande band efter ~ hur jag försöker få barnen att sluta med saker för att han inte ska behöva säga till för att jag vet hur det varit tidigare, att jag försöker att många gånger kanske säga att det inte är så farligt men jag blir genomskådad nu för min erfarenhet säger mig att det gör ont att säga sanningen och massor av andra saker. När insikten kom följdes den direkt av frågan inne i huvudet: Hur ska jag hitta modet till att få in den nya erfarenheten den jag vill ha där? Jag vet ju att det går hur bra som helst när han säger till barnen att sluta för det har jag sett med egna ögon ändå så är jag där som en hönsmamma innan, jag vet att jag kan visa mina "svagheter" för han ser dem inte som det ändå försöker jag dölja de noch jag vet att jag vill ha in annan erfarenhet så varför är det så svårt............

Jag tycker att jag har visat mod i mycket och att jag har hittat det gång på gång men denna gången känns det som att jag kommer att få leta på ett hemligt ställe som jag inte har en aning om vart det ligger för att hitta det. En sak vet jag och det är att när jag vågat ta det första steget så blir nästa steg lättare att ta och det ger mig hopp och om han hade modet att gå in i denna relationen trots att situationen är som den är borde jag ha modet att ge honom chansen att ge oss ny erfarenhet. Jag borde ha trollen som förebild för de är modigare än mig där och vågar de så borde jag....................................

  CRAMAR   

Nog för att det är varmt ute så att jag inte vet vart jag ska ta vägen men att det skulle resultera i att min hjärna förvandlades till en popcornmaskin av minnen det var jag nog inte beredd på. Jag har sagt till älsklingen (kan ju inte fortsätta att kalla honom för Kloker nu när jag lagt korten på bordet) att jag tycker att det gått för lätt att gå in i en relation för jag trodde att det skulle komma så mycket mer minnen och han har bara hållit med för han var också beredd på det, Nu känns det istället som att det är saker och ting runt mig som triggar igång on-knappen på denna förbannade maskin och ger mig flaschback efter flaschback, Igår bröt jag helt ihop efter att kommit på snilleiden att läsa läkarutlåtandet som min läkare skickat till Försäkringskassan till ansökan om min sjukersättning mitt i natten och egentligen så borde jag ha förstått att min läkare skickade den direkt till dem enbart för att hon ville skona mig från paniken och minnena som kom som våg efter våg över mig. Det är de gångerna jag känner att varför skulle jag fråga efter det och varför vill jag alltid veta faktan när det inte alltid är det bästa för mig...... 

Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur många minnen det kan finnas i mig och mitt huvud egentligen för det verkar som att de aldrig tar slut. Jag har i över 5 år tänkt att detta måste vara det sista nya minnet som kommer fram men ändå så händer det igen. Kommer jag någonsin att komma till den där punkten på min resa när det känns att nu har allt det som kan och ska komma fram kommit fram i ljuset så nu kan inte något mer komma fram

För några dagar sedan kom ett brev från min advokat med frågan: Är det värt detta eller är det bättre att du väljer att gå vidare i livet? 

Jag kan erkänna att jag kände det som en spark i magen för jag har gått vidare i livet men samtidigt hur ska jag bara kunna lämna allt detta bakom mig när det hela tiden kommer upp saker som påminner mig om det?!? Jag lever ett liv men jag finns inte, jag har en kropp som hela tiden påminner mig genom alla skador och de "hinder" de sätter att det hände och jag har mina och barnens minnen som kommer och gör att man minns det som varit så hur går man bara vidare? Ingen skulle bli lyckligare än jag om jag kunde lösa den ekvationen Jag ich älsklingen blev sittande och pratade om detta idag medan trollen var ute och lekte och jag trodde inte att han skulle kunna sätta sig in i det för det känns inte som att någon förstått den "problematiken" När jag hör honom säga: Men hur ska du kunna göra det när det hela tiden kommer saker som påminner om det........ kan jag inte annat än känna en lycka att det äntligen finns någon som ser en helhet och inte bara det som de vill se! Jag vill inte vara ett offer men jag behöver samtidigt se verkligheten ~ jag kan gå vidare men samtidigt är det som varit en del av mitt liv som förföljer mig som jag får välja och försöka gra det bästa av och nu har jag någon som hjälper mig med det 

Min popcornsmaskinhjärna verkar gilla just nu att poppa upp minnen och kanske anser den att jag är så pass stark att jag kan ta dessa nu men det är inte roligt längre att vara en vandrande zombi på dagarna för att den väljer att bara poppa som den på natten men jag har lärt mig att jag kan inte styra den hur mycket jag än vill. Det är bara att acceptera och en sak har jag lärt mig och det är att det mesta har en mening som sker även om man inte ser det på en gång och jag får hoppas att det är så även denna gång för allt som kommer fram i ljuset är inte lika skrämmande som när det ligger kvar gömt i mörkret 

  CRAMAR   

Jag har insett tidigare att man kan förmedla mycket med ögonen, att de har sitt eget språk och att man kan säga en sak med munnen medan ögonen säger en annan sak. Det är därför som jag alltid vill ta viktiga saker med människor öga mot öga men jag har nog aldrig förr insett att en endaste blick kunnat ge mig och min dotter en sån resa tillbaka i tiden som den kunde. Denna blicken var som att se blicken från den personen vi fruktar och jag väntade bara att slagen skulle komma och hade det inte funnits den person som jag litar till 110% på bredvid så hade jag nog fallit ännu mer ner i minnena än jag nu gjorde för jag stod upp och jag kunde fortfarande prata och det är jag stolt för idag, Förr hade jag kurat ihop mig till en boll och dkyddat huvudet och väntat på att slag och sparkar skulle komma men nu lät jag inte rädslan ta över kroppen för jag kunde tänka att ögonen tillhörde inte "honom". Nu i efterhand inser jag att jag kommit längre på min resa än jag ibland inser 

Samtidigt kan jag se in i ögonen på de personer som finns där när jag behöver dem och känna att jag hittar styrkan. Jag kan hitta kärlek, omtanke eller känna att jag får ett lugn som inte kan ges med ord och ögonen kan säga det som det inte finns ord för. Jag har aldrig förr tänkt på det på detta sättet innan denna situationen uppstod. Jag inser ännu en gång att det är som jag sa till de specialister som håller på att utreder behoven för Skruttan att fastän vissa minnen gör ont att minnas så känns det ändå som en lättnad när de kommer och precis så känns de i detta fallet - jag fick ett svar på varför min kropp reagerar i vissa situationer fastän inga ord har uttalats som har påmint mig om saker som har hänt. Det behöver inte alltid uttalas vad man menas för det kan förmedlas på så många andra sätt som genom blickar, kroppsspråk och med gester men de tankarna kom inte förän nu ändå har de varit en del av mitt liv och vardag. Kanske är det just de som fått mig att lämna affärer, fått mig att minnas saker ute blaqnd människor utan att jag kunnat "sätta fingret på" vad det var som utlöste flachbacken som jag fick där och då........ Svaret kommer jag inte att få här och nu men jag kan ha en annan förståelse mot mig själv och jag kan vara mer förlåtande mot mig själv och det är viktigt i min läkande process

Jag inser att jag kommer inte att ta de där jättekliven framåt i min bearbetning, eller i min förändring att se på mig själv eller det jag varit med om men jag inser idag när jag får gå på KBT som jag försökt att komma in i så länge att det inte är det jag behöver -  jag behöver "bara" de förklaringar och svaren som gör att det känns begripligt och hanterbart för mig så jag kan hantera det som är mitt liv. Jag vill kunna acceptera att det är så här det ser ut att det är mig själv jag ser i spegeln och att jag kan se på den bilden och känna att det är jag och att jag inte vill sudda ut det jag ser och för en gångs skull tror jag att jag har de rätta förutsättningarna för att lyckas med det! Kanske kommer även dagen när jag kan ta "paniken i hand" och säga Hej du skrämmer mig men du är en del av mig som jag måste lära mig att leva med så låt oss bli vänner! Men först ska jag lära mig att acceptera att budskap kan jag få på många sätt men jag ska börja öva på att ta emot dem positiva budskapen så inte fler sår rivs upp än de som revs upp vid detta tillfälle

  CRAMAR