MITT liv i MIN blogg med MINA ord

Alla inlägg under juli 2014

Av ensammalejonmamman - 30 juli 2014 02:45


Jag kan fortfarande minnas kvällen när mamma lä,mnade mig på skyddade boendet trots att det gått drygt 5 år. Jag stod där ensam på ett rum med kala gula väggar, på sängen låg det en hoprullad madrass och allt jag hade som var mitt var kläderna som jag stod i och väskan som jag hade i handen och den innehöll dagboken som jag hade skyddat två kvällar innan för att jag äntligen hade vågat skriva ner hur mitt liv egentligen såg ut och medicinen jag hade hämtat ut tidigare.. När mamma lämnade mig där brast allt för mig och tårarna forsade ner för kinderna och det kändes som att hela jag gick sönder ~ för bara en liten stund sen hade jag fått reda på mitt nya namn och innan dess hade jag sagt hejdå till mina troll som nu snart skulle börja sin egen flykt efter att jag tidigare på dagen tillsammans med pappa och socialen tagit beslutet på sjukhuset att jag ansåg att de hade det bättre om de kunde vara utomhus och inte "inlåst" som jag var nu. Jag minns var enda känsla som fanns där i kroppen och jag minns orden jag skrev i dagboken där och då "Idag har allt tagits ifrån mig tom mitt namn" sen kunde jag inte skriva mer för det fanns inte mer att skriva och tårarna forsade fram så jag såg inte bokstäverna


Dagarna gick och jag skulle klara av möten med socialen, det skulle göras förhör hos polisen även om de första gjordes via telefonen eftersom jag inte vågade ta mig till polisstationen. Mitt i detta skulle jag försöka hitta mig själv och jag vet att jag har skrivit om det förut så jag tänker inte ta upp det utan bara nämna det att jag visste inte ens vad jag tyckte om att äta längre, jag visste inte vad jag tyckte om att göra jag visste inget om mig själv kändes det som. Mitt i allt detta kändes det som att jag befann mig i kroppen på en främling och det var bara för mig att gilla läget och lära känna denna kropp och vad det gillade och inte gillade. Kaos är ett lindrigt uttryck i detta stadie. Kläder fanns det snälla människor som skänkte och att titta bland dessa och säga vad jag tyckte om det var ett ännu större mysterium efter att ha fått höra i år vad man skulle ha på sig och inte, vad man såg ut som en hora i och vad som gjorde att jag såg fet, ful och äcklig ut och nu plötsligt kunde jag själv välja och vraka vad jag trivdes i........ men vad trivdes jag egentligen i och vad var min stil på kläder?!? Det tog lång tid att komma fram till det och jag vet inte riktigt om jag vet det än idag för jag är nog lite allätare än och har klädnoja bara för att känna att det är jag som bestämmer och ingen annan.


När jag sen skulle träffa barnen första gången efter drygt 3 veckor kändes det som en evighet. De var ju så små och mina funderingar gick många varv under tågresan upp om de skulle känna igen mig eller skulle de ens komma ihåg mig trots att vi pratat på telefonen.. Att känna deras armar runt min hals var helt sagolikt och känslan kan jag känna än även om allt inte var guld och gröna skogar i känslorna att se dem igen för många minnen och känslor från när vi hade skiljts väcktes. Här kom ännu mer kaos in ~ jag höll på att försöka hitta "mig" och nu skulle jag hitta mig som mamma också. Plötsligt insåg jag att jag som på automatik la undan sökandet efter mig själv och mammarollen var det som kon i fokus,

 

Åren har gått och sökandet efter mig och min roll som mamma pågår nog än om jag ska vara helt ärlig och kommer nog att fortsätta så länge jag lever. Inte lika intensivt som den gjorde då men slutar man någonsin att leta efter sig själv? Kommer det en dag i ens liv när man känner att det här är jag och här kommer jag att stanna? Jag tror inte det för livet förändras och jag hoppas och tror att jag förändras med det men det jag önskar är att jag ska slippa känna denna kaos-känsla inom mig. Det känns som om det aldrig blir en frid med mitt letande. Jag önskar att jag kunde säga "Hej det här är jag men jag är under utveckling" men jag känner inte att jag kommer dit någon gång. När jag kom till boendet var jag frustrerad över att mitt namn togs ifrån mig men var så optimistisk att jag trodde att det skulle vara löst på några dagar max en vecka så skulle jag vara därifrån. Det blev 4,5 månad och jag undrar vad jag hade tänkt om jag visste att jag inte än idag har fått tillbaka mitt namn. Är det kanske det som gör att jag har blivit kaos eller är det helt enkelt så att vi under delar av livet förvandlas till kaos? Många säger att när man har barn och de är små så blir själva livet kaos men behöver jag förvandlas till kaos för det? Nu blev det fler frågaor än svar så detta inlägg blev med kaos bara för det..............................

 

Jag känner att när jag inte har kontrollen så förvandlas det till kaos och det känns som den dagen jag hamnade på skyddat boende så togs kontrollen från mig även om jag var med i beslut som togs och jag var delaktig i massor av saker men jag hade tappat bort mig själv långt innan och hur lätt är det då att hitta sig själv när man inte styr båten som letar? Kanske är det helt enkelt så att jag behöver inse att jag har hittat min mamma-roll precis så som de säger på föräldrastöttningen och nu är det min tid, Kanske är det dags för mig att börja grubbla över vem jag är så att jag nästa gång kan säga "Hej det här är jag och jag är jag utan kaos eller förresten jag har lite kaos men det accepterar jag"

Kanske får jag grubbla några varv till på detta så det lär återkomma har jag en känsla av........................

  CRAMAR   .

Av ensammalejonmamman - 29 juli 2014 00:30

 


När jag gick in i förhållandet väntade jag att det skulle komma stora motgångar, att alla minnen skulle välla över mig som stora vågor men de gjorde inte det och jag insåg att jag hade "målat fan på väggen" lite grann.. Ja jag vet att det fortfarande kan komma och att det kommer minnen som jag inte visste fanns inom mig men de är inte det som jag förväntade mig skulle komma. Igår när vi satt och pratade så insåg jag istället att det är en hel del andra "hinder" som finns där men jag ser dem inte för de är som "spöken under sängen" och jag upptäcker dem inte förän jag vågar erkänna dem för mig själv och lyfta fram dem i ljuset. Jag kan ärligt erkänna att jag skyller på andra saker men jag har en partner som ser rakt igenom mig och säger de där ärliga kommentarerna som gör att jag tänker till en extra gång och inser att det jag sa bara var en ursäkt för att slippa tänka på och reflekter över vad den riktiga orsaken egentligen är och varför jag egentligen gör som jag gör.

 

Jag vet att för att man ska slippa sina rädslor så ska man "ta dem i hand" och bli vän med dem ~ men det är väldigt lätt att säga att man vet det och det är ett väldigt kliv innan man är där! Just nu känns det som att jag befinner mig i ett gränsland där jag ser en verklighet där barnen ges utrymme att finnas, vara som de är och tycka, tänka fråga och de bemöts med kärlek och respekt. Jag får vara den personen jag är och det finns utrymme både för min glada sida men även den sidan som är ledsen och som tänker, grubblar och som är självständig och jag är en hel människa inte en delad människa. På andra sidan av mitt gränsland är kontrasten till allt detta och det är minnena från Helvetet och detta gör att ibland blir det bara kaos i mitt inre. Jag vet att jag måste få in ny erfarenhet för att den gamla ska försvinna men det krävs ett enormt mod för att ta det steget när man bär med sig år av erfarenhet som säger att jag inte får visa att jag är ledsen, inte orkar mer, är arg eller allt det andra som sågs som negativt där för att jag då blev bestraffad på ett eller annat sätt. Jag vet att det inte skulle e hända på något sätt nu ändå så krävs det en sån viljestyrka, sånt mod av mig att ens få orden i ett meddelande eller över mina läppar att jag är ledsen eller mår skit för jag kan fortfarande känna hur ont konsekvenserna av dem har gjort tidigare......

 

Att allt kan bli så tydligt bara för att man börjar prata om en sak och det var att jag inte skulle behöva vara ensam när jag mår skit. Jag tycker det är helt underbart att det finns någon som säger det till mig och menar det och som jag verkligen vet finns där för mig när det än är på dygnet men jag kände på en gång att jag började komma med mina undanflykter att jag tänkte minsann inte ropa till mitt i natten osv. Till slut så hör jag själv hur lamt det låter och hör min mun säga; Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag skulle säga till även om det var på dagen...........

Det är de gångerna jag är glad att jag är tillsammans med någon som förstår, som inte ställer tusen frågor till utan bara öppnar famnen och finns där när insikten kommer som en enorm sten runt min hals. När den insikten kom så kom det flera insikter som ett smattrande band efter ~ hur jag försöker få barnen att sluta med saker för att han inte ska behöva säga till för att jag vet hur det varit tidigare, att jag försöker att många gånger kanske säga att det inte är så farligt men jag blir genomskådad nu för min erfarenhet säger mig att det gör ont att säga sanningen och massor av andra saker. När insikten kom följdes den direkt av frågan inne i huvudet: Hur ska jag hitta modet till att få in den nya erfarenheten den jag vill ha där? Jag vet ju att det går hur bra som helst när han säger till barnen att sluta för det har jag sett med egna ögon ändå så är jag där som en hönsmamma innan, jag vet att jag kan visa mina "svagheter" för han ser dem inte som det ändå försöker jag dölja de noch jag vet att jag vill ha in annan erfarenhet så varför är det så svårt............

 

Jag tycker att jag har visat mod i mycket och att jag har hittat det gång på gång men denna gången känns det som att jag kommer att få leta på ett hemligt ställe som jag inte har en aning om vart det ligger för att hitta det. En sak vet jag och det är att när jag vågat ta det första steget så blir nästa steg lättare att ta och det ger mig hopp och om han hade modet att gå in i denna relationen trots att situationen är som den är borde jag ha modet att ge honom chansen att ge oss ny erfarenhet. Jag borde ha trollen som förebild för de är modigare än mig där och vågar de så borde jag....................................

 

 

  CRAMAR   



Av ensammalejonmamman - 28 juli 2014 15:30

             

Tycker att den har mycket att säga och la den därför bakom min blogg men eftersom jag inte fick hela texten att synas läggerjag den även här! Kanske är det någon mer än jag som behöver det budskapet 


  CRAMAR   



Av ensammalejonmamman - 27 juli 2014 02:00

 


Det heter att "man står sig själv närmast" men jag kan inte hålla med i det för när något av mina troll mår dåligt av det som varit så är det som att alla sår i mig öppnas på en och samma gång. Det händer en kedjeeffekt här hemma och alla påverlas på olika sätt och det är i de här stunderna som jag undrar hur mycket de som egentligen ska hjälpa Skruttan tror att jag ska orka bära och samtidigt känner jag frustrationen när jag ser att hon skriker efter hjälp att få bearbeta allt som hon varit utsatt för. Hur ska min föräldrastöttning kunna hjälpa henne när hon inte klarar av att ha trosor på sig för att det påminner om det som hände för år sedan och jag har provat alla saker som jag kan komma på och den sista utvägen jag kom på idag eftersom hon inte tänkte gå utanför dörren utan var att hon fick låna mina! Vad säger jag när hon är helt hysterisk över saker som inte jag kan känna men som är verklig för henne och samtidigt vet jag precis hur det känns att vara där för jag har de dagarna jag med men jag är äldre och har mer erfarenhet så jag kan tackla det på ett annat sätt! Hur länge ska man som mamma behöva kriga innan ens barn får den hjälp som behövs för att kunna bearbeta det som en gång hände? Och sedan får jag höra att jag måste sluta bära med mig skulden.......Hur ska jag kunna göra det när jag hela tiden påminns om det som hände när jag vände ryggen till? Hur många gånger har jag inte ställt frågan till mig själv om jag borde ha förstått vad som hände när jag inte var där och jag kan inget annat än att svara ärligt:Misstanken fanns men det är ett stort steg att anklaga den man har barn tillsammans med för saker och när jag ifrågasatte så bestraffades jag eller barnen så till slut lär man sig att istället observera och planera hur man ska fly....... men hur gör man det när pengar kontrolleras av någon annan än en själv


Egentligen borde alla utredningar som vi gått igenom bevisa för mig att jag inte har någon skuld i det som skedde. Ändå bär jag på en skuld som jag aldrig kommer att kunna släppa. Det är så mycket lättare att se vad jag borde ha gjort, vad jag borde ha sett och förstått än det jag faktiskt gjorde när jag var där. Jag hade trollen med på jobbet vissa dagar för att jag inte kunde lämna de hemma för att de var hysteriska, jag retade upp honom för att han skulle bli arg på mig istället för på dem och massa andra saker. Varför kan jag inte ta fram de minnena istället när skulden kommer som ett ok på mina axlar istället för alla signaler som jag har missat för att de doldes så bra men nu när jag fått koderna så syns de så tydligt! Alla missbrukare blir mästrare på att dölja det som de inte vill ska synas och en psykopat som missbrukar människor och förtroenden är mästare på att dölja allt inser jag nu Undra hur många lik det fanns i våran garderob egentligen men jag vet inte om jag vill ha ett svar på den frågan om jag ska vara helt ärlig mot mig själv 


Jag mötte en kvinna som också hade kämpat för att hennes barn skulle få hjälp att bearbeta det som de hade varit med om. Det skrämmande var att ju mer vi pratade om våra situationer som egentligen var helt olika så blev det som att hon berättade min historia bara att bakgrunden var en annan. Är det verkligen så att man ska behöva kämpa så länge för att ens barn ska få den hjälp de egentligen har rätt att få att när den väl kommer så är behovet borta? Antingen så har barnet blivit "tyst igen" för att det har gett upp hoppet om att någon vill hjlpa det eller så har man varit tvungen att tackla det på bästa sätt inom familjen så det är den vuxna som går på knäna för att barnen ska ha näsan över vattenytan! Var finns då barnperspektivet som vi ska ha i Sverige? Är det meningen att bara de som står beredd att hoppa från ett tak för att ingen har velat lyssna ska få hjälpen.......... för enligt mig är det ett misslyckande när det har gått så långt även om barnet inte hoppar utan får hjälp innan för så dåligt ska inget barn behöva må att det är ett alternativ


Jag vill komma framåt i livet och jag har gjort det på många delar men samtidigt så känns det som om jag står och stampar på samma fläck i andra och där nöter jag marken väl! Min läkare sa till mig att så länge det ser ut som det gör runt mig så är det ett pågående trauma för det finns en hotbild och jag har inte ett vanligt liv utan är skyddad och så länge det ser ut så kan inte det som varit bearbetas med ett fullgott resultat! Kanske är det något som jag måste acceptera men jag känner att just nu bär jag mer än jag orkar bära när jag ska bära allt som kommer i trollens minnen och det i sin tur väcker nya minnen hos mig som jag inte kan hantera. Jag inser att på ett sätt har vi hamnat i ett hamsterhjul och jag har inte lösningen hur vi ska komma ur det innan de får hjälp jag vet bara att de minnen som jag började minnas idag har jag inte modet att berätta för någon innan jag bearbetat dem själv men de har fått mig att inse att man har mer tårar i sig än jag trodde var möjligt 

Av ensammalejonmamman - 25 juli 2014 00:59

 


Nog för att det är varmt ute så att jag inte vet vart jag ska ta vägen men att det skulle resultera i att min hjärna förvandlades till en popcornmaskin av minnen det var jag nog inte beredd på. Jag har sagt till älsklingen (kan ju inte fortsätta att kalla honom för Kloker nu när jag lagt korten på bordet) att jag tycker att det gått för lätt att gå in i en relation för jag trodde att det skulle komma så mycket mer minnen och han har bara hållit med för han var också beredd på det, Nu känns det istället som att det är saker och ting runt mig som triggar igång on-knappen på denna förbannade maskin och ger mig flaschback efter flaschback, Igår bröt jag helt ihop efter att kommit på snilleiden att läsa läkarutlåtandet som min läkare skickat till Försäkringskassan till ansökan om min sjukersättning mitt i natten och egentligen så borde jag ha förstått att min läkare skickade den direkt till dem enbart för att hon ville skona mig från paniken och minnena som kom som våg efter våg över mig. Det är de gångerna jag känner att varför skulle jag fråga efter det och varför vill jag alltid veta faktan när det inte alltid är det bästa för mig...... 


Jag kan inte heller låta bli att fundera över hur många minnen det kan finnas i mig och mitt huvud egentligen för det verkar som att de aldrig tar slut. Jag har i över 5 år tänkt att detta måste vara det sista nya minnet som kommer fram men ändå så händer det igen. Kommer jag någonsin att komma till den där punkten på min resa när det känns att nu har allt det som kan och ska komma fram kommit fram i ljuset så nu kan inte något mer komma fram


För några dagar sedan kom ett brev från min advokat med frågan: Är det värt detta eller är det bättre att du väljer att gå vidare i livet? 

Jag kan erkänna att jag kände det som en spark i magen för jag har gått vidare i livet men samtidigt hur ska jag bara kunna lämna allt detta bakom mig när det hela tiden kommer upp saker som påminner mig om det?!? Jag lever ett liv men jag finns inte, jag har en kropp som hela tiden påminner mig genom alla skador och de "hinder" de sätter att det hände och jag har mina och barnens minnen som kommer och gör att man minns det som varit så hur går man bara vidare? Ingen skulle bli lyckligare än jag om jag kunde lösa den ekvationen Jag ich älsklingen blev sittande och pratade om detta idag medan trollen var ute och lekte och jag trodde inte att han skulle kunna sätta sig in i det för det känns inte som att någon förstått den "problematiken" När jag hör honom säga: Men hur ska du kunna göra det när det hela tiden kommer saker som påminner om det........ kan jag inte annat än känna en lycka att det äntligen finns någon som ser en helhet och inte bara det som de vill se! Jag vill inte vara ett offer men jag behöver samtidigt se verkligheten ~ jag kan gå vidare men samtidigt är det som varit en del av mitt liv som förföljer mig som jag får välja och försöka gra det bästa av och nu har jag någon som hjälper mig med det 


Min popcornsmaskinhjärna verkar gilla just nu att poppa upp minnen och kanske anser den att jag är så pass stark att jag kan ta dessa nu men det är inte roligt längre att vara en vandrande zombi på dagarna för att den väljer att bara poppa som den på natten men jag har lärt mig att jag kan inte styra den hur mycket jag än vill. Det är bara att acceptera och en sak har jag lärt mig och det är att det mesta har en mening som sker även om man inte ser det på en gång och jag får hoppas att det är så även denna gång för allt som kommer fram i ljuset är inte lika skrämmande som när det ligger kvar gömt i mörkret 


  CRAMAR   

Av ensammalejonmamman - 9 juli 2014 02:30


Jag har insett tidigare att man kan förmedla mycket med ögonen, att de har sitt eget språk och att man kan säga en sak med munnen medan ögonen säger en annan sak. Det är därför som jag alltid vill ta viktiga saker med människor öga mot öga men jag har nog aldrig förr insett att en endaste blick kunnat ge mig och min dotter en sån resa tillbaka i tiden som den kunde. Denna blicken var som att se blicken från den personen vi fruktar och jag väntade bara att slagen skulle komma och hade det inte funnits den person som jag litar till 110% på bredvid så hade jag nog fallit ännu mer ner i minnena än jag nu gjorde för jag stod upp och jag kunde fortfarande prata och det är jag stolt för idag, Förr hade jag kurat ihop mig till en boll och dkyddat huvudet och väntat på att slag och sparkar skulle komma men nu lät jag inte rädslan ta över kroppen för jag kunde tänka att ögonen tillhörde inte "honom". Nu i efterhand inser jag att jag kommit längre på min resa än jag ibland inser 


Samtidigt kan jag se in i ögonen på de personer som finns där när jag behöver dem och känna att jag hittar styrkan. Jag kan hitta kärlek, omtanke eller känna att jag får ett lugn som inte kan ges med ord och ögonen kan säga det som det inte finns ord för. Jag har aldrig förr tänkt på det på detta sättet innan denna situationen uppstod. Jag inser ännu en gång att det är som jag sa till de specialister som håller på att utreder behoven för Skruttan att fastän vissa minnen gör ont att minnas så känns det ändå som en lättnad när de kommer och precis så känns de i detta fallet - jag fick ett svar på varför min kropp reagerar i vissa situationer fastän inga ord har uttalats som har påmint mig om saker som har hänt. Det behöver inte alltid uttalas vad man menas för det kan förmedlas på så många andra sätt som genom blickar, kroppsspråk och med gester men de tankarna kom inte förän nu ändå har de varit en del av mitt liv och vardag. Kanske är det just de som fått mig att lämna affärer, fått mig att minnas saker ute blaqnd människor utan att jag kunnat "sätta fingret på" vad det var som utlöste flachbacken som jag fick där och då........ Svaret kommer jag inte att få här och nu men jag kan ha en annan förståelse mot mig själv och jag kan vara mer förlåtande mot mig själv och det är viktigt i min läkande process


Jag inser att jag kommer inte att ta de där jättekliven framåt i min bearbetning, eller i min förändring att se på mig själv eller det jag varit med om men jag inser idag när jag får gå på KBT som jag försökt att komma in i så länge att det inte är det jag behöver -  jag behöver "bara" de förklaringar och svaren som gör att det känns begripligt och hanterbart för mig så jag kan hantera det som är mitt liv. Jag vill kunna acceptera att det är så här det ser ut att det är mig själv jag ser i spegeln och att jag kan se på den bilden och känna att det är jag och att jag inte vill sudda ut det jag ser och för en gångs skull tror jag att jag har de rätta förutsättningarna för att lyckas med det! Kanske kommer även dagen när jag kan ta "paniken i hand" och säga Hej du skrämmer mig men du är en del av mig som jag måste lära mig att leva med så låt oss bli vänner! Men först ska jag lära mig att acceptera att budskap kan jag få på många sätt men jag ska börja öva på att ta emot dem positiva budskapen så inte fler sår rivs upp än de som revs upp vid detta tillfälle


  CRAMAR    

Av ensammalejonmamman - 3 juli 2014 00:45

 


Ett sånt litet ord och ändå så har det en sån enorm betydelse....... Det tar en evighet att bygga upp ett förtroende hos mig och ändå så tar det bara ett ord eller en handling som tar en sekund så är det helt förstört och borta med vinden! Jag kan inte låta bli att undra hur många gånger en person ska behöva säga att den kommer att finnas där och fastän jag fått bevis på att det verkligen är så kommer Tvivlet krypande med rösten som säger att "snart så kommer sveket" och det blir en brottningskamp inom mig. Jag beundrar de människor som gång på gång orkar överbevisa mina tvivel och det var som jag och H pratade om det enorma bekräftelsebehov man har när det gäller just detta. Ja jag skulle kunna gömma mig bakom att "bränt barn skyr elden" och massor med såna talesätt men det hjälper mig inte ~ fakta kvarstår jag har svårt att känna tilliten och när jag gör det så kommer tvivlen krypande med sina röster! Då spelar det ingen roll vad känslorna säger för det blir en kamp inom mig och erfarenheten talar sitt tydliga språk och hejar på tvivlet. Jag vet att jag fick höra en gång när jag bodde på skyddade boendet att det krävs 1000 vänliga kommentarer/komplimanger för att väga upp en nedvärderande och kanske är det samma förutsättning för svek och förtroende och är det så har jag ingen aning hur någon människa ska stå ut med mig


Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om jag gör detta för att sätta upp en mur för att jag tror att det ska göra mindre ont om jag blir sviken men jag vet ju innerst där inne att det kommer det inte att göra! Det är samma logik som att ta ut bekymrerna i förväg och tro att de blir lättare då för enda som händer är att jag får uppleva dem 2 gånger men de är precis lika besvärliga, jag har inte löst dem för att jag har försökt att se dem i förväg! Varför är det då så svårt att inse det? Varför kan jag inte tänka när dörren stängs att det inte är sista gången jag ser personen utan att jag kan lita på det som har sagts? Varför kan jag inte lita på det jag känner inom mig istället för det som Tvivlet säger till mig i huvudet? Varför finns det alltid en del av mig som väntar på att b li sviken som väntar på det värsta, varför kan jag inte vända den till att tänka att det finns faktiskt de som är beredd att finnas för mig?


Jag vet att tilliten tar evighet att bygga upp hos mig och att jag sedan testar den gång på gång för att se om den håller, jag är som ett barn som ska se om föräldern finns där även om den hittar på de där sakerna som man inte ska göra, om föräldern fortsätter att älska barnet trots det och jag vill inte göra det. Att den kan brytas ner med ett ord eller en handling på en sekund stämmer men för mig behövs det ju inte ens det utan fastän personen inte ens gjort eller visat en tendens till att såra eller svika mig så kan jag tvivla och känna det kommer att komma när den insett hur jag är! Jag inser att det är mitt förflutna som påverkar mig här men kan ändå inte styra det och det känns så hemskt att de människor som finns i mitt liv nu blir "straffade" för det som hände då och samtidigt så är jag ju den som drabbas av det hela tiden! Kommer jag någonsin att kunna känna full tillit till en människa igen att inte allt förändras från den ena sekunden till den andra, från att jag ser ansiktet till jag ser ryggen bara? Och ändå kan jag hålla styr på tankarna när personen är fysisk men inte när jag inte kan känna in signalerna för då blir tankarna ibland sanningar även om min psyko9og försöker få in i min hjärna att tankar bara är tankar, inte sanningar


Ibland önskar jag att det bara fanns en knapp som jag kunde trycka på som gjorde att jag slutade känna och tänka för en stund så att allt fick vila och att jag kunde ta tag i allt när jag kände att kraften fanns igen men nu är jag inte utrustad med en sån och får istället vara tacksam över att livet har placerat underbara människor runt mig som orkar bevisa gång på gång att de inte sviker. Som orkar bevisa att det som varit har varit och jag är inte i det nu och jag förtjänar en andra chans och när jag faller finns en famn där jag känner mig hemma där jag kan känna mig lugn och det är mycket värt och kanske kommer jag en dag att känna att det inte är tvivlena som vinner även om de är många utan att känslan är så stark för att det finns mer nya positiva minnen som vinner över de negativa! Det är ett mål som är värt att kämpa mot.............................................


  CRAMAR    

Av ensammalejonmamman - 1 juli 2014 01:15

 


Idag när jag satt och pratade så insåg jag plötsligt att det lika gärna hade kunnat vara mig själv som jag pratade om när jag sa "Du är en livboj som du kastar ut för att rädda andra men du tänker inte på att det drar ner dig och hur det påverkar dig och hur det får dig att må! Och de du hjälper att hålla upp ~ hjälper de dig att hålla dig flytande" Isikter kan göra ont ibland för hur många gånger är det inte som jag hellre ser till att de som finns mig "flyter ovanför ytan" än att jag själv gör det och jag ser inte till vad jag själv får betala för att vara just denna "livbojen" När jag satt och pratade på BUP med den som ska ta hand om Skruttan (trodde jag) så kom frågan: Vad gör du för att du själv ska må bra? Jag kan säga att den frågan var inte lätt att svara på för det är inte mycket som jag gör för egen del egentligen utan det är mer för att hela familjen ska må bra! Det är lätt att hamna som enbart mamma och inte som person och där blir jag ju på ett sätt denna livboj som räddar de som finns runt mig medan jag sjunker även om jag går på terapi och jag gör andra saker men hur ofta ser jag till det jag vill göra och det jag känner för....... Hur många gånger skulle inte en sån sak som att välja att se en film istället för att plocka och fixa kunna få mig att må lite bättre?!?! Kanske en småsak men ändå så blir flera saker till slut ett stort resultat 


Det är en sak att "offra" sig för dem man älskar men jag kan nog många gånger vara "livbojen" för dem som jag egentligen inte behöver bry mig om bara för att jag vet hur det känns att hamna under vattenytan gång på gång och samtidigt tänker jag vad gör det med mig? Jag dör lite inom mig själv varje gång som jag går emot det som jag egentligen känner är rätt för mig och det är då jag inte kan låta bli att fråga mig "Ska man rädda andra på bekostnad av sig själv eller ska man istället låta sig räddas även om det är av att man låter bli att rädda någon annan?" Det är inte en lätt fråga att svara på och jag vet inte vad jag kommer att svara på den nästa gång när jag står inför beslutet att "kasta ut mig själv som livbojen"! När man har levt i ett destruktivt förhållande har man lärt sig att sätta sig själv i sista rummet, jag lärde mig att jag valde att ta straffen de gånger jag kunde istället för barnen och jag valde många gånger att offra mig för att sanningen inte skulle komma fram om vi skulle ha kalas eller besök och det blir ett invant beteende. Jag är inte lika viktig som alla andra ~ jag sätter deras bästa före mitt för i mina ögon är de mer värd än mig! 


Samtidigt är det ju inte det här jag vill att trollen ska bära med sig ut i livet så det känns som om jag anammar det uttrycket "gör som jag säger inte som jag gör" men jag vet ju själv hur det fungerar - man tittar på de vuxna som barn och gör som de gör! Ett invant mönster är så svårt att bryta men samtidigt när jag blivit medveten om mitt eget tänk och beteende så känns det ändå som att jag är en bit på väg och jag vet vad jag har att arbeta med men det är betydligt lättare att ge råd till andra än att förändra saker i sitt eget liv. Undra om jag lika lätt hade kunnat tro på att jag kunde flyga om jag hade fått höra det lika många gånger som att jag är värdelös och inte klarar något......... Känns inte så men samtidigt trodde jag inte att jag skulle acceptera allt som jag utsattes för heller


Min dröm skulle vara att jag kom i en balans i detta där jag kände att jag kunde vara livbojen som höll sig fytande och visste när jag klarade av att rädda men visste när jag inte klarade av det för att jag skulle sjunka om jag gör det men jag inser att den insikten har jag inte idag för jag sätter andras bästa före mitt eget. Ändå är en insikt en insikt och jag vågar inse det och jag vågar erkänna det och då känns det som att jag sakta kommer mot ytan.. Mycket har redan dött inom mig och det känns som om det är mycket som börjar komma till liv igen av det och jag känner att jag vill att det ska vara levande, jag vill inte komma till den gränsen igen när jag känner att del efter del dör och jag kan inte göra något åt det! Livsgnistan har jag inte lyckats tända än men jag har ett hopp att om jag lyckas lägga mitt pussel och se hur jag ska gå för att komma till den plats i livet där jag kan läkas så att det är ärr och inte sår inom mig så kanske den med tämnds igen för nu finns hoppet att jag kommer få fler och fler insikter ju mer jag vågar öppna ögonen........ och inte se runt mig utan se inåt och till det jag gör och försöker undvika! Jag inser att det finns många pusselbitar kvar innan mitt livspussel med svaren jag behöver är klart men jag tänker inte ge upp och ja insikter kan göra ont men jag är tacksam att de och minnena kommer för det ger mig en chans att komma framåt och att utvecklas till den jag vill leva med i framtiden 


Kanske kommer dagen när jag har hittat balansen mellan att rädda men även att låta mig själv räddas de dagar jag behöver det för det är inte en svaghet att be om hjälp det är en styrka att ha modet att göra det och det är något jag med behöver lära mig! Tur att jag inser att inte allt löser sig över en natt och fastän jag inte har tålamodet så har jag de som finns när modet sviker och lyfter upp mig igen fastän jag inte ber om det idag men en dag vet jag att jag kommer att kunna göra det! Hoppet är det sista som lämnar en och det är jag tacksam för annars hade jag legat som en utsliten livboj på botten och inte kunnat hjälpa någon och man kommer långt med envisheten med så den kan jag tacka mycket för 


  CRAMAR   

Presentation


Förr trodde jag att livet var till för att levas ~ nu vet jag att det är en kamp men jag har bestämt mig för att vinna den! Jag ska vinna den för mina barns skull och kan jag hjälpa en enda kvinna som lever eller har levt i samma helvete som mig så är det

Lämna en vink så blir jag glad

Finns inga dumma frågor

20 besvarade frågor

Bloggar jag följer

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29 30
31
<<< Juli 2014 >>>

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skapa flashcards