Idag gick jag och Liten till affären och hämtade ett paket från "tomten". Ni skulle ha sett minnen när hon sträckte fram den lilla avin och fick ett paket tillbaka. Hon skulle absolut bära det hela vägen hem fastän det var jättekrångligt men mammas hjälp var inte välkommen alls. Tur att jag bara hade henne med för annars så hade det nog blibit slagsmål om vem som skulle bära det. När vi kom hem hade de andra trollen kommit hem från terapin så då var det spännande att öppna påsen. Jag har under denna resa fått bevis på att det finns änglar men att de är människor till utseendet men jag vet inte hur jag skulle ha klarat detta utan dem.

När Smulan och Skruttan kom hem från terapin så syntes det direkt att det var en sådan dag då det hade varit jobbigt för dem och det dröjde inte länge innan allt drog igång. Smulan hon blir pappa och hon gör vad pappa har gjort mot henne. Inte allt och inte i samma utsträckning. Och jag är en mamma som inte vet hur hårt jag vågar gå fram med regler och sådant eftersom jag hela tiden har fått bygga upp dem från noll och verkligen visat att det inte blir bestraffningar om de spiller ut mjölken. Ikväll var de helt vilda och sparkade och slog Liten och då känner jag att när det inte hjälper med att jag säjer till dem gång på gång så måste jag visa att jag menar allvar. Så ikväll är första gången som de har fått somna själva i sängarna. Jag sitter här med dåligt samvete trots att jag vet att de inte kommer att dö av det och att det finns mängder av barn som somnar själv i sängen varje kväll men ändå så känner jag att det är jobbigt. Det är så svårt med att uppfostra dem för om man säjer till för mycket så sjunker de in mot den gamla rollen igen och om man inte visar någon gång att man har fått nog ja då får de svårt när de kommer ut i livet. Jag är inte en sån mamma som tilläter vad som helst men jag har i över ett år byggt upp förtroendet att jag aldrig ska slå dem lämna dem eller låta dem vara hungrig. Och det kommer jag att hålla men om man bara höjer rösten till dem så blir de rädda fortfarande.

Sen känner jag att det finns personer i min omgivning som bara suger ur mej energin och det är inte det lättaste att få bort dem när de inte förstår sättet man gör det på och jag hatar att såra människor men snart så kommer jag till en gräns där jag måste för att överleva själv!

Nu ska jag unna mej en kopp kaffe i lugn och ro!

Puss från Häxansurtant   

Ibland blir jag bara så arg på mej själv. Dagen efter att jag hade pratat med Försäkringskassan kom brevet med kopiorna på intyg som jag behövde av dem för att mitt "nya" landsting skulle kunna skriva nytt sjukintyg. I detta brev visste jag att hela utredningen kring mina hjärnskador skulle finnas med och jag har bara sett en sammanfattning av den och fått ett muntligt resultat och det räckte för mej. Jag har under denna "resa" upptäckt att det är jobbigare för mej att se saker skrivet än när det berättas för mej. Att sitta och få det berättat är lättare än när jag ska läsa det dels för att det tar ett tag för min hjärna att förstå men även för att det på något sätt blir så mer påtagligt att det har skett.

Sagt och gjort så skulle jag INTE läsa denna utan bara kopiera och skicka till min advokat men så blev det inte. Min nyfikenhet tog överhand men samtidigt har jag haft som mått att jag ska veta vad det är jag skickar till honom så jag läste. Det var det avslutande som var jobbigast för det var avslutat med att hennes slutsats är att skadorna är direkt anknutet till misshandeln eftersom andra teater visade att det hade funnits där tidigarer det som nu är borta. Jag känner att varje gång jag ser detta så känner jag att jag blir ledsen - just detta att det kommer efter misshandeln. Jag kommer att bli påmind av detta och få kämpa med dessa skador på  in och utsidan i hela mitt liv och då funderar jag vad det finns för straff för honom! Han kommer som mest att få fängelse med en dom som följer honom men jag har fått problem att klara av saker i resten av mitt liv. Är det rättvist? Barnen och jag får gå på terapi och bearbeta saker som han har orsakat och det känns så jobbigt att det är så. Samtidigt vet jag att jag måste s framåt men ibland är det svårt när man inte vet hur något kommer att bli och hur mycket läkare och specialister kan åtgärda för skadorna kommer ju aldrig att försvinna eller kunnas åtgärdas helt!

PUSS Häxansurtant

Jag reagerar på detta att många verkligen måste lägga ut mängder av bilder på sina barn på nätet. Där ligger de till allmän åskådning och alla kan se, tycka och prata om dessa barn som inte har en aning att vem som helst kan titta på dem. Nu är det inte så att jag drar alla över en kam för jag tycker det är helt okej när man har så nära och kära kan titta på dem men jag tycker att det börjar bli sjukt när hela världen kan gå in och titta på lilla Kalle som tar sitt första steg och sedan kommer lilla Kalles första tand. Och egentligen är världen intresserad för hur det går för lilla Kalle som de inte ens vet vam han är??!!

Orsaken till dessa funderingar är efter ett samtal med min nära vän igår som på omvägar har fått höra att pappan till deras barn, de lever inte ihop längre, har en bild på honom och sonen som visningsbild på Facebook. Det får mej att reagera jättestarkt för jag känner att om sonen hade blivit tillfrågad då hade han berättat för mamman att han var med på en bild men detta har inte hänt. Hon har inte heller blivit tillfrågad utan det bara kommer fram på omvägar och jag känner att då blir barnen plötsligt en offentlig person. Eller är det så att föräldrar gör detta för attt själv hamna i "bättre dager" och framgå som en bättre föälder? Jag tycker att det som gör detta sjukt är att pappan under flera månader inte hade kontakt med sin son och ändp så låg denna bild som en profilbild. Vad är det man vill visa då? När man inte har kontakt med barnet som är med på bilden?

Jag har skrivit att jag oxå skulle vilja kunna lägga ut bilder på mina barn men när jag tänker på hur det var när jag kunde det så gjorde jag inte det heller så nu känns det som att det mer är en önskan för att jag inte kan göra det. De bilder som jag skulle kunna tänka mej att lägga ut då är mer bilder till nära och kära så de får se tex när barnen var lucior och så vidare för att det finns människor som inte kan vara med på dessa händelser men de skickar jag ju i mail eller meddelanden så behovet att ha dem till allmän åskådning finns inte.

En annan sak som jag har tänkt på är detta när man lägger upp en bild på lilla Kalle (stackaren jag vet inte ens om han finns men han får vara ett exempel hela tiden) och man skriver namn och ålder hur lätt är det inte för tex en kidnappare att ta just honom på dagis-gården för han vet ju precis vad han heter. Han ropar Kalle och Kalle reagerar och dagisfröknarna reagerar inte nämnvärt på att det är någon som ropar för det verkar ju som om den som ropar känner till honom. 

Vi sätter inte namnlappar på djur för att det inte ska vara lätt att kidnappa och sälja dem men det publiceras bilder på nätet  som hela världen kan komma åt där det står namn och vart man bor med barnen - är inte det konstigt och dubbelmoral så säj!!!!????

PUSS från Häxansurtant som nu ska ta upp sin opublicerade Liten