Det öppnar sej alltid en glänta

om skogen står aldrig så mörk

Där doftar små stjärniga blommor

där viger en vitstammig björk

Så är det med oss och vår levnad

bäst sorgen slår back om vår häl

Står glädjen och ler vid vår sida

och solen drar in i vår själ.

Här går jag och skäller och skäller på mej själv men det hjälper inte ett smack!!!!!   Jag håller på å rensar Litens byrå för att kläderna är för små som ligger där och det måste fyllas på med större kläder. Det är så jobbigt att plocka bort dessa för det finns så många minnen till många av dessa. Eftersom jag inte ska ha fler barn så ska jag göra mej av med dessa kläder för det finns inte utrymme att bara spara på dem men det är så mycket minnen. Vissa saker har jag fått i speciella situationer och vissa kläder har de haft  alla tre. I en del kan jag se att både Skruttan och sedan Smulan och även Liten har lärt sej att gå och när jag ser kläderna så kommer minnena. Usch va jobbigt en så vanlig sak kan vara. Och jag blir arg   på mej själv för dessa minnen försvinner inte med kläderna och det vet jag ju men ändå så är det så jobbigt.

Nä, nu ska jag ta tag i det!!!! Lägga de för små kläderna i en kartong och börja med att bära dem till förrådet och sedan gå igenom Smulans kläder för de är inte lika jobbiga för där finns det en som kommer efter och kan använda en del av det!

PUSS på er!!!

1:a gången

Ibland har jag tänkt att om det inte hade varit så...... om inte det hade hänt........... men hade inte om funnits så hade jag inte varit den person som jag är idag, jag hade inte haft den erfarenhet som jag har och jag hade inte haft mina barn. Hela denna resa har varit en kamp men jag har nått några av de mål som jag har satt upp med hjälp av människor i min omgivning och vissa saker har jag förskönat och vissa har jag valt att inte minnas. Jag har kämpat och jag har stridit men jag har själv valt vad jag vill minnas från dem. Hade jag valt att minnas och älta alla de svarta och jobbiga stunderna så  hade jag nog inte stått på benen idag. Vart jag har fått kraften ifrån det vet jag inte men jag har sakta men säkert gått framåt.

Jag har i mina minnen gått bakåt i tiden ikväll/dag/natt vad man ska kalla det och jag ser att fastän jag har tyckt att jag står och kämpar på samma ställe och att det jag har kommit framåt är med hjälp av olika myndigheter så inser jag idag att det inte är de som hjälpt mej framåt, de var reskap för att jag skulle komma framåt men kraften till att ta det steget, den hade jag. Rom byggdes inte på en dag och det gör inte jag heller. Jag har många strider framför mej men just detta att titta bakåt gav mej styrkan att se att med de personer som jag har som stöttar mej så kommer jag att klara det. Jag behöver inte klapparna på huvudet utan jag behöver ärlighet. Jag kommer att klara det men det kommer att ta tid men jag vet att det finns ett slut på denna resa och när jag kommer till det kommer jag att kunna se tillbaka och känna att jag hade den styrkan som jag i så många år har blivit hjärntvättad med att jag inte hade.

På min sista terapi fick jag efter mycket stötande och blötande med olika saker höra att den styrka som jag trots att jag inte tyckte det, hade inom mej under förhållandet var orsaken till många övergrepp men även att det var den som räddade mej. Just då så kändes det som en ekvation som inte gick ihop i huvudet men efter att ha gjort en resa bakåt i tiden så ser jag att den fanns där hela tiden. Det var den som inte lät mej bli helt nedtryckt utan gjorde att jag räknade tre steg längre hela tiden. Det var den som gjorde att jag kunde överleva genom att förtränga känslorna och stå upp för att jag var en person som hade rätt att tycka och tänka. Så fastän jag såg mej som den svagaste i förhållandet så var jag egentligen den starkaste, även fastän det inte var den fysiska svagheten för det var när Han kände sej trängd och att jag var "starkare" än Honom som Han såg mej som ett hot som åter "skulle tryckas ner under ytan" och det känns som en sån lättnad att ha kommit till denna insikt.

Utan vissa människor i mitt liv så hade jag inte klarat denna "resa". TACK till er och ni vet själv vilka ni är och jag har ju bestämt mej för att inte nämna namn men det heter ju ingen nämnd ingen glömd så jag får väll skylla på det!

Även en annan sak har slagit mej idag som en blixt från en klar himmel och det är alla gånger som jag tittat på Lyxfällan på TV och tänkt att hur kan de inte ha insett allvaret i situationen??? Jag inser att det är "samma" instinktom fanns hos mej under alla åren att man inte klarar av att ta in hur det ser ut runt i kring för man kan inte hantera det. Det är olika saker som det handlar om men de som är mitt i det är lika mycket människor som mej och kanske är det såna här beteenden i "vardagen" som jag behöver för att kunna förstå mitt eget handlande och försvarsmekanismer för det finns ingen som jag känner som jag vet har den erfarenheten och bakgrunden som jag har. Så kanske för att söka svar i "stjärnorna" ska jag söka svaren här på jorden i vardagen. Livet och dess gåtor är kanske inte svårare än man gör dem.................eller?

PUSS och godnatt från en virrig hjärna som försöker reda upp saker och ting  

Jag har mycket tänkt på detta med kvinnligt och manligt och vad olika saker det förväntas av de olika könen. Och så har jag tänkt om detta är något som bara finns hos mej genom den uppfostran som jag har fått eller om det är något som finns i samhället. Jag är fullt medveten om att jag som kvinna inte kan vara lika starkt fysiskt som en man eftersom de har en annan fysiskt förutsättning än kvinnor när det gäller muskler och så vidare men ibland känns det som om det är en hel jord emellan oss.

Det känns som om tjejer förväntas vara söta, snälla och att de ska vara hjälpsamma medans det är mer krav att en kille ska vara stark, inte visa känslor och har "tillåtelse" att vara rebelisk. Jag minns än hur min farfar sa till mej när jag var arg och sa vad jag tyckte när jag var liten att det inte passade en tjej att vara arg. Jag minns även hans klappar på huvudet och att han förväntade sej att jag skulle bara se söt ut men det var bara han i min omgivning som var så uttalande på detta.

När jag blev större så hade jag många kill-kompisar för de visste jag vad jag  hade. Satte jag på mej en ful tröja och frågade dem så sa de rent ut att den var vidrig och att de tyckte att jag skulle ta en annan medans mina tjej-kompisar sa att den passade jättebra och sedan fick man höra bakvägen att de hade tyckt att den inte alls var fin utan fruktansvärd. Och detta exempel tycker jag talar för hur jag har upplevt skillnaden hela mitt liv mellan tjej och kill -kompisar.

Jag har hela tiden tänkt att detta med typiskt manligt och kvinnligt har varit något som har funnits i mitt huvud men nu inser jag att det är allt runt oss som påverkar oss till denna värdering. Det är bara att titta i en leksakskatalog där killars leksaker är svärd, bilar, verktyg och "kaxiga" saker medans när man kommer till tjejsakerna så är det bara fullt av "pluttinuttiga" saker som dockor, prinsess-klänningar, Hello Kitty och allt är så gulligt och rosa. Gå och titta på barnkläder! På tjejavdelningen är det rosa och "ljuva" färger, spetts, glitter och ännu en gång är allt "pluttinuttigt" medans killarnas kläder är mer tuffa och egentligen mer användbara för de tål att man ramlar på asfalt utan att knäna på byxorna går sönder på en gång osv. Så nu efter att ha läst reklam om allt som finns att köpa i julklapp till barn både inom leksaker och kläder så inser jag att det är inte i mitt huvud som dessa roller finns utan det är ännu en gång samhället som påverkar oss i denna riktning. Flickor ska vara vackra och visa känslor och vänta på prinsen som kommer och räddar dem efter att ha utkämpat en strid med drakar och troll! Mina barn ska inte uppfostras efter den modellen iallafall kan jag lova utan jag ska uppfostra dem till starka individer som ska kunna göra det som de tycker är roligt och inte behöva fundera om det är passande eller inte.

PUSS 

Igår pratade jag med en vän. Hon är en person som jag beundrar för hon kämpar för sina barn trots att det vore enklare för henne att ge upp. Hon är modig för när hon ser att det är för barnens bästa att ge upp kampen och vara en bra mamma när hon har barnen då vågade hon göra det utan att tänka på sej själv. Jag har känt henne ett kort tag men det känns som om jag känt henne jämt! Och jag lovade att skriva om detta och jag håller mina löften så här kommer det för nu har jag bearbetat det klart i min hjärna!

Hon har fyra barn varav ett med funktionshinder! Ju mer hon berättar för mej dessto mer inser jag att det inte är jag som har missuppfattat samhället och på det sätt som jag har fått se att det inte finns ett barnperspektiv, man vill bara ha nöjda, snälla barn som följer en mall och när det kommer in något i barnens liv som gör att de inte passar in innanför denna mallen då försöker man att blunda. Jag har mött det flera gånger när det gäller mina barn och olika myndigheter att det inte finns ett barnsperspektiv varifrån man ser till barnens bästa och hur de upplever situationer. Jag ser bara till det att Skruttan bara var några år den första gången som hon hamnade i ett polisförhör och fick inte ha med NÅGON som hon kände sej trygg med utan skulle gå in i en obekant miljö med en främmande kvinna och berätta om hemska saker som hon och hennes syskon hade blivit utsatta för. Den gången kände jag avsky för hur illa barn behandlas men jag gömde mej bakom en tanke att det kanske var en engångshändelse att det inte brukar vara så här utan att samhället ser till barnen. Idag vet jag att verkligheten inte är så men jag kan också säja att jag mött personer inom olika myndigheter som har ett bra barnperspektiv men detta finns hos individen inte i samhället och myndigheten.

Igår var hon och hennes dotter till barnhabiliteringen och i mina ögon  skulle denna instans verkligen kunna möta barn på ett bra sätt men idag så undrar jag hur jag ens kunde tänka tanken. De kommer in i ett rum där det sitter fyra personer som dottern inte känner och bara títtar på henne. Jag som vuxen skulle bli ställd i en sån situation även om jag har mer erfarenhet och förståelse för denna miljö och att de personerna är där för att hjälpa mej men hur ska hon kunna förstå det. Att de vill hennes bästa när de bara tittar. En av personerna frågar henne om hon kan gå och jag förstår henne att hon vägrar! Det jag reagerar på i denna situation är varför man inte leker fram detta istället för att säja det till henne. Om de hade lekt så hade det ju kommit av sej själv men nu blev det mamman som fick rädda situationen och säja att "kom så går vi ut i korrodoren och så får doktorn titta" vilket leder till att hon både kan gå och springa. 

Jag reagerar så starkt på detta för jag tycker att detta borde vara naturligt och något som personal som har med barn att göra ska ha ett barnperspektiv. Jag förväntar inte mej att när jag lämnar barn på dagis eller skolan så ska jag få rädda situationen utan att personalen ska ha en kunskap som gör att de kan möta barnen på deras nivå. Barn ska inte behöva kliva på en stege för att komma upp i den vuxnas nivå det är mycket enklare för en vuxen att sjunka ner och tänka på barn nivå för vi har alla varit där en gång. Jag minns en gång när jag gick till tansläkaren när jag var liten och jag hatade det för jag ville inte gapa bara för att någon sa att jag måste det. Denna gång så var min tandläkare sjuk så jag fick en annan och hon sa aldrig åt mej att gapa men hon fick mej att göra det omedvetet genom att skoja och leka med mej. Jag har själv jobbat bla inom sjukvård och för mej är det en gåta varför man inte har det tänkandet där att man möter patienten och personen på den nivå som den befinner sej på. Hur ska ett barn kunna gå på befallning med fyra främmande människor som tittar på om det inte finns ett syfte med det? Varför kan det inte finnas ett vettigt barnperspektiv? Barnen är våran och allas framtid!

PUSS  

Idag var jag och barnen till öppna förskolan på sång och det är en sån här typisk sak som "vanliga" familjer tycker är en trevlig händelse. Och jag tycker också att det är trevligt men det är såna här saker som kan väcka känslor som man inte kan påverka!

Idag var det väldigt mycket pappor som var där med sina barn och jag känner att jag får ett stick inom mej. Jag tycker att det är så gulligt när pappor engagerar sej i barnen och vad de tycker är roligt men jag har aldrig haft det i mitt förhållande. Han har aldrig tagit med barnen för att göra något som de kanske skulle tycka vara roligt eller att han bara har satt sej och läst en bok, tittat på barn-TV eller lekt med dem. De få gånger som vi har varit iväg är det jag som har dragit med alla i familjen eller så har jag åkt med dem själv. De gånger som de har suttit och tittat på något så är det Han som har velat titta på ett program och det är Hans program som de har tittat på. Och jag känner en sån saknad av detta som vissa mammor tar förgivet att pappan ska ta ett ansvar och att pappan ska engagera sej i barnen. Samtidigt så känner jag en skuld att jag inte gett barnen denna pappa som de förtjänar. En pappa som hade hjälpt dem att utvecklas istället för att hämmat dem. En pappa som hade övat med dem att prata istället för att håna dem när de inte kunde prata rent. Jag skulle kunna räkna upp en hel lista men det gör ingen gladare. Samtidigt känner jag skuld för att jag inte kom därifrån tidigare att jag inte kunde rädda dem från detta. Samtidigt kanske jag får se att jag iallafall räddade en av dem från att växa upp under dessa övergrepp och att jag fick de andra därifrån medans de fortfarande var små. Och jag hoppas och ber att de ska slippa återvända till Helvetet som inte jag ens skulle klara av ens en sekund nu när jag sett vad det var som hände där!!!

PUSS

Jag känner mej verligen som det sedan min tand försvann och fastän det inte syns att den är borta så finns Häx-känslan kvar!

Och dessa spökträd gick jag förbi efter att ha varit på utveklingssamtal om Liten. Jag kan lova att jag var två meter lång när jag gick därifrån för nu har jag fått så mycket lovord om mina barn å det känns så skönt för fastän jag är världens sämsta på att ta komplimanger så kunde jag ta åt mej när hon sa att vi hade en sån kärleksfull och trygg relation och att jag var en jättebra mamma. Det känns så skönt att få höra det för då kanske jag kan minnas det de dagar som jag känner mej nere och tycker att jag inte lyckas med något. Att Liten hade utvecklats och var duktig och före sin ålder är oxå kul att höra för det var som jag sa till hennes fröken att Liten påminner mej om hur de andra barnen skulle ha varit om de inte hade blivit så kuvade av honom. Samtidigt är det jobbigt att se hur de andra skulle ha varit i utvecklingen om Han inte skulle ha utövat övergrepp på dem!

Egentligen så känner jag att jag skulle sova nu men jag måste bara skriva av mej så att tankarna försvinner lite. Skruttan var helt i panik nu ikvöll för att det kom minnen av det hon tidigare varit med om. Och jag känner mej så maktlös för jag skulle verkligen bara vilja sudda ut dessa minnen och fylla på dem med nya glada. Jag önskar att hon skulle ha några positiva minnen av sin pappa men det har ingen av dem och det känns så hemskt att det är Han som jag valde till deras pappa men samtidigt hade inte de funnits om det inte var för att det var just han som var pappa.

Jag känner att ju mer jag får veta som Han utsatt dem för dessto mer undrar jag vem det är som jag levde ihop med. Och dessa funderingar kommer även när det gäller mina minnen som kommer fram efter att ha varit förträngda för att jag inte har orkat minnas dem. Och det är så hemskt att man känner så när man ändå har levt tillsammans med personen. Jag kan idag inte säja att jag känner honom för jag vet inte vilken av alla sidor som Han har visat som är Han. Jag vet iallafall att jag skrev kontrakt med djävulen när jag blev tillsammans med Honom för i mina ögon är Han en djävul för ingen människa med känslor kan göra det som han har gjort.

Jag känner även att när jag tänker i dessa baner så förnekar jag mej själv på ett sätt! Jag hade inte varit den som jag är idag och jag hade inte haft barnen om jag inte hade träffat Honom. Och mina barn  är helt underbara så något bra kom av denna relation och kanske är det så jag får se det för att stå ut. Det är dock väldigt svårt att tänka så när det mesta av relationen är negativ. Jag får göra det bästa och sedan kan jag inte göra mer så enkelt är det.

Nu ska jag lägga mej och läsa lite innan jag somnar!

PUSS

Jag är en sån person som verkligen letar nyheter på nätet i olika tidningar och från olika delar i Sverige och idag har jag hittat något som verkligen är ÄCKLIGT! Skolorna i Gävle kastar 53 TON MAT PER ÅR. Jag fattar inte hur man kan kasta så mycket mat för antingen så måste de ju göra såna mängder mat mer än vad som blir uppätet eller så har alla elever där aneroxia. Det värsta är ju att detta är angivet i år men när det gäller skolan så är den ju inte öppen alla månader och det är som mest 5 dagar i veckan. Sedan undrar kommuner varför man går så mycket back! Jag tycker att det är en helt ofattbar siffra och jag blir äcklad av denna för jag tänker på hur många som inte idag har mat som skulle kunna bli mätt på det som bara slängs. Gävle kommun skulle titta på vad man skulle göra åt detta men jag kan inte förstä varför man inte gjort detta tidigare! Skärning säjer jag bara och det är ÄCKLIGT va mat det slängs och dessa pengar skulle kunna göra nytta på andra ställen!!!!

PUSS från häxan