Jag inser att jag känner mig som en skadeskjuten fågel som försöker att våga lyfta igen och lämna marken med hjälp av vingarna och vinden ~ men jag vågar inte för när jag är på väg att lyfta och lämna marken så kommer minnena om hur det kändes när jag träffades av det som sårade mig förr och hur jag föll och hur ont det gjorde och det håller mig kvar på marken för det gör för ont att misslyckas en gång till! Att komma till den insikten gör också onte men det är ändå så att vissa sår sitter djupt medans andra sitter ytligare och de läker fortare och därför väljer jag vilka som jag vill riskera att riva upp igen och vilka jag vill försöka att läka för det är bara så att man kan inte riva upp sår hur många gånger som helst och tro att de ska läka.......

Samtidigt så vet jag att för att man ska se att det inte alltid är så att man blir sårad och skjuten när man lyfter så måste man våga prova vingarna igen men det gör så ont och det krävs så mycket mod och minnena kommer och trycker ner mig och vad gör jag för att få bort dem? Det känns som att jag har fått höra så det står mig upp över öronen att jag är så stark men det finns en sida i mig som inte är stark som bara skriker att "snälla se mig, ta hand om mig och skydda mig" men den sidan ser ingen för jag väljer att inte visa den för när jag har visat den så har den missbrukats och jag har blivit just sårad! Kanske är det så att innan man säger att en person alltid är så stark att man ska tänka till varför den personen inte visar svaghet någon gång! Jag vet inte när jag grät sist så att någon såg eller hörde det! Jag vet inte när jag visade någon min innersta sida utan att den personen hade "avslöjat" att den kunde se igenom mig för att den personen hade samma skador som mig ~ den hade själv blivit skadeskjuten när den försökte lyfta från marken! 

Kan det verkligen vara så att människor tror att man är så himla stark jämt eller är det helt enkelt så att de väljer att se den sidan bara för att det är enklast så för då behöver man inte bli lastad med den andra personens "jobbiga saker"? Jag vet inte för jag ser hela personen som jag möter för jag vet att det finns ingen som bara är stark! Jag har varit stark för att jag inte kan visa min svaghet för att jag har barn som är beroende av mig och som jag inte bara kan lämna att klara sig själv för att jag inte orkar hjälpa dem eller kämpa för dem annars hade jag rasat ihop som ett korthus många gånger känns det som! Jag har varit tvungen att kämpa för att överleva som person och individ för annars hade jag försvunnit och det har inte funnits något annat val men jag har fortfarande den svaga sidan inom mig som bara skriker efter en trygg famn som ska skydda och ta hand om mig och se mig för den jag är och se hela mig! Inte utnyttja min svaghet och skjuta och sikta på mig när jag är på väg att lyfta och känna att det finns en bris under mina vingar! 

Ikväll när jag fick ett mess där det stod att personen som jag verkligen älskar och har fullt förtroende är med mig hela tiden och inte förstod hur den skulle kunna försvinna så inser jag hur bränd jag är! Jag vet att denna personen aldrig skulle försvinna och jag skulle aldrig försvinna från dens liv för det finns ett band och ett förtroende som inte kan förklaras med ord men jag är som sagt bränd och skadeskjuten och när jag insåg det så rann tårarna på kinderna! Att jag vet att personen som skrev det har samma erfarenhet gör att orden betyder extra mycket för mig och jag la de orden i mitt   och låste in dem på en gång för detta är erfarenheten som jag behöver för att en dag kunna lyfta, för att kunna göra det! Jag behöver lära mig att jag kan lita på vissa, att jag kan krama en del utan att de har en "kniv i handen som de hugger i ryggen på mig" Jag behöver sträcka ut mina vingar och öva på hur det känns att luften finns under dem innan jag kan öva på att lyfta och få in tanken att inte alla siktar och skjuter på mig!

Kanske är det så att jag får ta ett litet steg i taget! Jag får börja att bara stå med vingarna utsträckta och se att inget händer och sedan ta det steg för steg även om det inte alltid är så lätt! Jag kan se framför mig något så knäppt som Stig-Helmer i Sällskapsresan när han ska bota sin flygskräck och han får upprepa ramsan "Jag är inte rädd ~ jag kan flyga" och kanske är det även så jag får göra och kanske är det så jag en dag kommer att lyfta med mina vingar och se att det finns några människor som inte siktar på mig för att skadeskjuta mig och såra mig även om jag väljer att visa den svaga sidan för jag vet att det finns åtminstone en som aldrig sviker! 

TACK ni som finns och bevisar för mig att vingarna bär och en dag ska jag flyga och visa att ni hade rätt.............................. hoppas jag 

  CRAMAR   

Jag är inte den som tror på slumpen och jag tror att det man gör det kommer tillbaka till en förr eller senare men ibland så vet jag inte hur jag ska förklara allt som händer och sker runt mig och människorna runt mig! Ibland känns det bara som att jag är en amulett som medför otur för dem som befattar sig med mig och jag skulle vilja gräva ner mig själv på ett sådant djup att ingen kan gräva upp mig men jag vet att det inte är möjligt och hur jag än tänker vet jag inte vad jag skulle ha gjort för att straffa dem som finns i min närhet och som försöker att hjälpa mig med det de drabbas av jag känner bara total maktlöshet! Jag har konstaterat det många gånger att livet är inte rättvist och jag tror inte att det är sista gången som jag konstaterar det idag men jag önskar att jag kunde förstå varför det känns som att de personerna som är i min närhet drabbas hårdast! Kan jag var en "olycksamulett" utan att veta om det..........

Många gånger kan jag känna att jag vill inte från livet men jag vill ifrån det som gör livet till ett helvete och det är en skillnad! Först idag fick jag serverat en " sak som drabbat en person som stått mig nära som bara fick mina ben att vika sig! Hon som är en av de underbaraste personer jag vet förtjänade något mycket bättre än detta och det fanns inte några ord som jag kunde säga för jag kunde inte förstå eller sätta mig in i hennes helvete för det var så långt ifrån mitt som man kan komma men tanken fanns "är det för att hon finns i min närhet" ~ precis som jag känt så många gånger förr! Jag vet inte om det är så enkelt att det är för at jag lärt in ett beteende under de åren som jag levde i helvetet med djävulen att allt var mitt fel som jag tänker detta eller om jag helt enkelt känner skuld! 

Idag var dagen som jag skulle träffa min nya psykolog eftersom min gamla är hemma på obestämd tid efter sin graviditet! Jag visste inte vad jag kände inför mötet men bestämde att denna gången skulle jag inte ha några förutfattade meningar utan ta det som det kom. Med var även min arbetsterapeut så vi pratade lite fram och tillbaka om det som vi hade gjort och vad som hade hänt sen jag senast träffat henne! Jag tror så här i efterhand att detta var en av de nyttigaste träffarna för mig fastän det varit den jag känt minst förväntan eller förfäran inför! Jag fick säga vad jag hade känt när jag träffade Försäkringskassan igen efter utförsäkringen och att det hade chockat mig detta att min handläggare inte pratade om att hon såg att jag skulle komma att arbeta mer än 1-2 timmar om det ens skulle handla om det att det var just när jag hörde det från henne som jag insåg att jag har dessa skador och att de inte kommer att försvinna! Jag som hört hur Försäkringskassan berättar för alla att de ska jobba heltid och jag vet inte allt trots att de ligger för döden och till mig så säger hon detta det fick mig att inse en hel del men även att berätta det för dem nu gjorde att jag reagerade och bearbetade det en gång till! 

När vi kom till de delar som jag bearbetat med min psykolog om de känslor jag inte kan identifiera, som jag verkligen önskar att jag kunde lägga i en ask och skriva vad det är för slags känsla så insåg jag plötsligt att jag står inte på samma ruta som jag stod en gång i tiden när vi startade! Jag är mer medveten om att det är olika känslor när "elvispen" startar inom mig och idag är jag beredd på ett helt annat sätt att satsa på att ta reda på vilka känslor som fanns där innan jag blev hjärntvättad och att ta tillbaka dem! Jag är inte rädd längre att lägga ett fokus på mig själv som legat tidigare på allt som skett utanför mig tidigare! När jag satt där och fick höra mina reflektioner, deras men även vad min psykolog berättat för dem så kände jag att den här tiden har inte varit bortkastad även om jag många gånger har känt det så! Jag har kommit framåt även om det inte varit med de sjumilakliv som jag önskat utan med små millimeterkliv så har jag ändå inte stått still och det kändes helt underbart att se och gav mig kraft till att ta nästa steg! Jag kände där att jag var beredd att satsa på nästa steg ~ att lära känna mig själv och mina känslor ännu bättre och tanken slår mig när jag skriver det om man någon gång lär känna sig själv helt och hållet? Jag tror inte det för jag tror att man hela tiden utvecklas precis som alla runt en gör! 

Vare sig jag är en olycksamulett eller inte för de människor som finns runt mig får jag nog helt enkelt se det som att de har ett val om de vill vara i min närhet eller inte, jag kan inte bära hela världens skuld på mina axlar för jag har burit nog med skuld på dem redan! Kanske är dagen idag dagen som jag ska minnas som dagen jag tänkte att jag ville gräva ner mig själv så långt ner att ingen skulle kunna gräva upp mig igen och få otur men istället insåg att jag skulle gräva ner skuldkänslorna så långt ner för kanske är det så att jag har burit dem nog länge nu så det är dags att göra slut med dem en gång för alla och bara ta skulden för det jag gör medvetet..........................................
................

  KRAMAR   

Kom ihåg att ingen kan få dig att känna dig värdelös eller trycka ner dig om du inte ger den personen tillåtelse att göra det!

Hur hårt det än låter så är det faktiskt så inser jag mer och mer ju mer jag tänker ~ för om du inser ditt eget värde så kan ingen annan få dig att tro något annat!

Jag trodde att jag inte ens var värd att andas luften som fanns runt mig men jag inser att om jag hade sagt att jag inte accepterade sättet han behandlade mig på från början så hade jag inte varit i sitsen som jag var i på slutet! 

Inse att du är värdefull och en fantastisk person precis som du är! 

  KRAMAR   

Idag har jag haft en av mina "djuptänkar~dagar" när jag funderar över allt och ingenting och det är inte jag som styr tankarna, de bara kommer och för en gångs skull så låter jag dem komma för jag känner att jag är så stark att jag orkar med dem och de måste få komma för annars så ligger de där inom mig och bara gnager! I början av resan var jag rädd för dessa dagar nu har jag insett att de kan vara en styrka med för det jag bearbetar det läggs undan så nu tillåter jag mig på ett helt annat sätt att ha dessa dagar för jag vet att de dödar mig inte! 

Jag vet att jag har svårt att låta människor komma nära mig för jag har både en och två och tre och några till murar som de ska över innan de kommer nära och får lära känna mitt riktiga jag och det är inte många som får chansen ens att komma över den första! Det känns som att jag har en slags "check-lista" som jag kollar av och jag kan lova att den har många punkter som man ska bli godkänd på innan man får tillstånd att klättra upp på stegen som har många pinnar för att komma över den första muren! Om man begår ett misstag på den klättringen så finns det ingen nåd, man är ute ur försöksklättringen för jag har blivit bränd för många gånger för att börja om igen! Elakt?!?!?! Ja kanske men bränt barn skyr elden och har man försökt att närma sig den för många gånger och gjort samma erfarenhet att den bränns så går man inte dit och jag har gjort den erfarenheten att sviker en person en gång så gör den det fler gånger så för mig har det samma innebörd! Jag skyddar mig själv från att få fler sår på insidan än de jag redan har och jag vill inte att de som finns där ska öppnas igen för de gör nog ont redan som de är! 

När jag satt och funderade i detta med relationer till olika människor så kunde jag bara konstatera att en gång i tiden så hade jag massor av människor runt mig och jag verkligen trivdes med det för jag har alltid haft lätt för att få vänner och har alltid varit omtyckt för att jag har varit sprallig och haft glimten i ögat men samtidigt att man har kunnat lita på mig både om man berättat något men samtidigt att jag har ställt upp för mina vänner! Av dessa så var det några som var ytliga vänner men jag hade många vänner som stod mig nära! När jag började fundera i detta så tänkte jag vad visste dessa personer egentligen om mig som jag då ansåg stod mig nära? Ju mer jag tänkte dessto mer insåg jag att jag hade en hög gräns för integriteten på den tiden! Jag berättade det jag ville och inget mer så den som visste mest om mig var Plumzen som jag levde tillsammans med och mina vänner de fick veta det jag ville att de skulle veta! En visste en sak medan en annan visste något annat men jag vet inte att det fanns någon som hade en helhetsbild av mig mer än just Plumzen för jag ville inte släppa på saker som var för personliga för det har varit viktigt för mig jämt att ha en del av mig som är just "mig"

Plötsligt kände jag sorgen komma och jag insåg att detta är något som helt har försvunnit idag! Inte för att jag har velat att alla ska veta allt om mig för jag har fortfarande en mur som innanför den är det bara jag som ska veta om vad som händer och sker för det är min "privata mark" men den är inte min privata mark för den har plötsligt blivit offentlig när det blev utredning på utredning! Hur många har nerskrivet hos flera olika myndigheter i vilka olika ställningar de har haft sex tillsammans med sin partner, eller vad de och deras partner gjorde efter att de hade haft sex? Jag har fått sitta och berätta det för polis, socialen och Familjerätten och sedan kan jag bara tänka mig att det är fler med dem som har läst det! Jag är tacksam att jag har haft ensamvårdnad under tiden så att det har varit sekretess på den för annars är det ännu fler som hade läst detta! Mina föräldrar har varit involverade i vårdnadsutredningar, polisförhör och med socialen när de blev inblandade direkt efter misshandeln så det känns inte som jag har något som är integritet när det gäller detta mot dem heller längre! Jag har fått berättat allt och det är som jag sa till min advokat efter att jag hade pratat med Familjerätten efter den stora utredningen som de gjorde till vårdnadstvisten att det kändes som att de var in under mitt skinn och letade efter fel och brister och som om de skulle veta vilken storlek jag använde på tamponger för att kunna ha en synpunkt på det med! Är det verkligen så här man ska känna efter att det enda man har gjort är att blivit utsatt för övergrepp i sitt eget hem och sedan kämpat för att ens barn ska behöva återvända till det helvete man själv flydde? Tydligen eftersom jag sitter här och känner så! 

När jag levde i helvetet var jag ute på krogen 3 gånger för jag klarade inte pressen och terrorn som var när jag skulle göra något utan honom så jag hoppade över allt sånt för att det var lugnast! De gånger som jag var iväg fick jag precis innan jag skulle åka visa honom vilka underkläder som jag hade på mig! Jag minns första gången när jag tittade på honom som ett levande frågetecken och frågade varför han skulle se dem innan jag åkte? Svaret han gav mig kändes som en örfil i ansiktet: Jag ska veta om du byter om/efter att du har knullat ute på krogen så du inte kan lura mig!!!!!!

Jag förstår inte idag att jag fann mig i det men det gjorde jag och gränsen för integriteten i förhållandet hade redan suddats ut innan dess men den suddades ut ännu mer efter det! Jag styrde inte över mitt klädval längre och jag styrdes mer och mer! Jag hade aldrig varit otrogen i något av mina förhållanden och hade inte heller en tanke att vara det nu, det var bara hans sjuka hjärna som gång på gång skapade situationer för att straffa mig och det var han som gjorde alla sakerna som han anklagade mig för inser jag och har jag fått bevis för i efterhand!

När jag suttit på alla förhör och samtal med olika myndigheter är det situation på situation som kommit upp där jag för dem visat att jag var nertryckt och att jag inte hade någon integritet och att mitt största arbete nu efteråt var att bygga upp barnen men även att bygga upp mig själv, min självkänsla och min integritet! Idag på min "grubblar~dag" kan jag inte låta bli att fundera över om integriteten är helt utsuddad hos mig dels efter allt som hände i helvetet men även efter allt som varit sen jag kom därifrån där jag fått vända ut och in på allt som jag känner, tänker och har varit med om och inget har varit för personligt! Många gånger har det varit så jobbigt att prata om att jag har fått tänka att jag sitter där och pratar om någon annan och påminna mig om att jag gör det för att kunna rädda barnen för hur ofta berättar man om det privataste för vilt främmande människor?!?!?! Jag har klarat att berätta det och jag hoppas att det ska rädda barnen så att de en dag själva kan bestämma om de vill ha kontakt med den som ska kallas pappa, vilket jag inte tror att de kommer att vilja, men samtidigt kan jag inte låta bli att reagera att det inte finns något som ska vara privat! 

Kommer gränsen någon gång att komma tillbaka igen där jag känner att detta är "mitt", bara mitt och det kommer jag inte att behöva dela med någon eller kommer hela tiden tanken att finnas där att någon gång kanske jag behöver dela detta med någon "obehörig" med? Jag vet inte, det enda jag vet här och nu är att min gräns för integritet är väldigt utsuddad och det kommer att ta lång tid att rita i den igen och tro att den kommer att hålla om jag lyckas rita i den igen för tron och tilliten lagas inte lika fort som murar! 

  KRAMAR   

För varje förändring jag får göra, för varje handling som får göras utifrån ett tänk som inte är grundat på mitt eget kan jag inte rå för att jag känner hopplöshet och funderar "Är det så här vårat liv kommer se ut?"
Ja jag kan styra mitt/vårat liv till en viss del men säkerheten gör att det finns de som styr mer! Och allt för att jag gjorde ett felval som jag kommer få leva med konsekvenserna av!
Ibland känns priset orättvist och väldigt högt när jag inte själv förstår val, konsekvenser och det som händer och sker men ska kunna förklara för dem jag har runt mig och lever med...........

? KRAMAR ?