Jag är så trött så det finns inte ens namn för tröttheten för det känns som om jag ska rasa ihop bara jag tar ett steg. Jag satt här ikväll och funderade varför jag är så sjukligt trött när jag insåg att jag har tre små söta monster som har jullov från dagis och som kör i 110 hela dagen och har ljudnvå som säkert inte är accepterad om man skulle mäta den - kan man bli något annat än trött få? Näsat vecka ska de gå tre dagar på dagis och det är då som jag ska ha mitt jullov- kanske kan man skicka dem med en adresslapp till dagis så kan jag sova en hel dag hi hi hi!

Jag känner att min situation håller på att bli ohällbar för jag blir ledsen och irriterad över saker som jag egentligen vet om. För länge sedan var det en läkare som sa till mej att jag eventuellt inte skulle kunna återvända till ett arbetsliv pga de skador som jag fått efter misshandeln. Det kom som en chock och jag kunde inte ta det över huvudtaget just då. Nu har jag hört det flera gånger och jag känner att det inte är en nyhet men jag har svårt att ta det för jag vill inte acceptera att skadorna är så begränsande. Idag kom mitt nya sjukintyg och den nya läkaren har skrivit att det måste göras ytterligar undersökningar hos neurolog, hjärnskadeläkare och team och först efter det så kan man bedömma om jag kan återvända till ett arbetsliv men att det är mer troligt att det inte kommer att bli det. Hon hade använt finare ord men kontentan var den samma. Det är då som jag blir då förbannad och ledsen för det är ett livslångt lidande som Äcklet har vållat mej där det blivit skador som gör att jag inte kan leva ett normalt liv. Han kommer att ev få fängelse det vet man ju inte innan domen kommer men vad än hans straff blir så kommer jag att få dra med dessa skador för resten av mitt liv. Är det verkligen rättvist!!!!????

Vi lever under ständig rädsla och vårat nya liv gör att vi blir begränsade att träffa nya människor eftersom det inte är det lättaste att träffa någon och säja hej vill du bli min vän men vi kan inte gå hem till mej. Barnen kommer att leva med ärr från det han gjort och det vet jag inte hur det kommer att påverka dem i framtiden. OCH ALLT DETTA FÄR EN PERSONS VAL HÄR I LIVET! Jag känner att vi kämpar för att överleva medans han öever sitt liv som om inget hänt utan bildar en ny familj.

Smulan har varit pappa nu i några dagar och då berättar hon rakt upp och ner på morgonen att idag är jag pappa och det är bara för oss andra att acceptera. Dessa dagar är en mardröm och hela tiden måste man gå på en spindeltråd fr det behövs bara att man säjer till henne för argt så rasar hon och sedan mår hon skit i flera dagar. Dessa dagar slår hon oss andra, sparkas, berättar att vi är fula äckliga och att vi inte kan något. När jag säjer till henne att jag inte accepterar detta så säjer hon bara att så gjorde pappa mot oss. Jag var jätteorolig över detta när det började men BUP berättade att detta är hennes sätt att bearbeta och att man ska finnas där för henne och stötta men samtidigt sätta upp gränser som visar att jag inte accepterar att hon är så här. Det är ett ständigt övervägande. När dessa dagar som varierar avtar så har hon ett sådant behov av att höra att jag älskar henne och att hon är duktig och hon frågar konstant om jag tycker om henne. Om jag älskar henne. Och det är så hemst att se hur mycket hon har uppfattat av pappa trots att hon var så liten. Jag skulle bara vilja sudda bort dessa negativa minnen men gjorde jag det så inser jag att det inte skulle finnas några minnenkvar av honom för de har inga positiva. I början frågade jag dem ofta när de sa att pappa var dum mot dem jämt att han någon gång måste ha varit snäll mot dem. De tittade då på mej och sa att han aldrig hade varit det. Jag har nu slutat att fråga för jag inser det som BUP insåg för evigheter sedan att de har bara negativa minnen av honom.

Jag tänker på alla vaken nätter som jag haft med dem där de har berättat om allt det vidriga som han utsatt dem för, de har varit livrädda och de gånger som jag har fått säja att jag tycker att de sjunger fint för att han förbjöd dem från att sjunga och om de gjorde det iallafall så sa han att de sjöng fult. Alla gånger jag har fått uppmuntra dem där han har tryck ner dem så att de inte tycker att de kan något eller är duktiga. Jag tänker på allt som många har fått hjälpa barnen med och som började redan på mitt skyddade boende och som vi fortfarande jobbar med och jag blir så frustrerad över de sår och minnen som en person har gett och gjort mot oss men det är vi som kämpar nu och jag får se det positiva att vi kommer att bli en sammansvettsad familj som kommer att klara mycket i framtiden för att vi vet vad vi har klarat av bakåt.

Jag önskar bara så mycket att det inte behövde drabba fler det som har hänt oss men tyvärr så finns det många såna här män ute i samhället. Jag har bestämt mej för att jag tänker inte ens hata honom för han är inte värd en enda känsla från oss för det är han inte värd så det enda jag känner är förakt för det han har gjort men alla känslor dog när han misshandlade mej sista gången. För varje slag och spark så försvann de bara mer och mer och jag känner inget för honom bara förakt att man kan göra så här mot dem man lever med och som är sitt eget kött och blod!!

PUSS från Häxansurtant