Jag har hittat diagnosen som gjort och gör att jag är där jag är idag "malign optimism" vilket innebär att jag försöker blåsa liv i det omöjliga och det är jag i ett nötskal. Att min envishet har en stor del i det behöver jag väll inte ens tillägga men ibland kan jag inte låta bli att undra varför jag inte bara kan inse att vissa saker bara är att lämna, glömma och gå vidare för de går inte att göra något positivt av, de är "döda" och jag skulle må bäst av att låta dem förbli det med. Istället för att sörja dem och gå vidare så försöker jag med alla medel och alla krafter att blåsa liv i dem och inser försent att det inte går. Jag analyserar och analyserar och tänker att på något sätt så kommer det säkert att gå att lösa och sätter andras känslor och bästa före mig själv och innerst där inne finns det en röst som berättar för mig att jag är på väg att göra samma sak igen, nämligen att tänka på mig själv ännu en gång i sista hand och att det kommer inte att gå. Varför lyssnar jag inte på denna rösten när jag vet att det är den som har rätt och att det är min maligna optimism som gör att jag försöker får liv i det omöjliga? 

När jag var på mitt senaste terapipass så pratade vi om just detta ~ vad jg gör mot mig själv och vad jag tillåter att andra gör mot mig. Jag skador inte mig själv fysiskt men samtidigt inser jag när min psykolog säger det att hon har rätt att jag skadar mig själv psykiskt när jag inte lyssnar på vad som är rätt för just mig. När jag fick frågan av henne vad det är jag behöver just nu så kan jag inte ens svara på den för jag är så van att se till vad alla andra runt mig behöver, hur de mår och vad som gör att de mår dåligt att jag har slutat att känna efter vad det är som gör att jag känner som jag gör. Just nu är det så många frågor och tankar som snurrar i mitt huvud efter att jag insett att det är så mycket som jag bara gör för att jag har gjort det, jag förväntas göra det och jag vill inte såra, och samtidigt vågar jag inte tänka tankarna till slutet för det gör att jag måste fatta beslut som kan såra människor som jag inte vill såra. Då är det lättare att såra mig själv med att ha detta snurrande inuti mig! Är det att jag har ett sånt förflutet som jag har som gör att det är så här lätt att göra så här mot mig själv?!?!?! Jag vet inte och kan nog inte få svaret på det heller 

Det är inte lätt att försöka förstå sig på sig själv fastän jag tycker att det borde vara det för jag började inte att leva tillsammans med mig själv igår precis. Jag känner mig bara så förvirrad och önskar att jag kunde sluta se möjligheter där andra för länge sedan gett upp allt hopp. Samtidigt är det den egenskapen hos mig själv som gjort att jag är där jag är idag. Hur kan det vara så lätt att vara ärlig mot männsikor som finns runt mig när det är så svårt att vara ärlig mot sig själv? Jag har ju svaren inom mig egentligen om jag bara har modet att lyssna till dem. Jag vet vad jag borde göra, jag vet vad som är möjligt och vad som inte är det och ändå så finns tanken där att kanske så kan jag lyckas att blåsa liv i just det där och få det att fungera till slut men är det de rätta för mig?

  CRAMAR