Om man söker på synonymer till manipulera så är det styra med ohederliga metoder, styra, påverka; förfara bedrägligt, fiffla, smussla,mygla, påverka  som man får fram. Jag bestämde mej efter mitt destruktiva förhållande som fick mej att hamna långt under skosulorna att jag aldrig mer skulle låta mej manipuleras ändå är det just den känslan som jag har just nu att jag gör eller är det så att jag bara är för snäll. 

Under mitt förhållande kunde mitt x få mej att tro att det jag precis hade upplevt inte hade hänt utan att det var något som jag hade missförstått och att det bara hade hänt i mina tankar för att jag hade förstått allt fel. Ändå visste jag inom mej att det hade hänt, det var som jag visste och hade upplevt det. Just nu känns det som att jag manipuleras till att inte veta vad jag ska göra och att inte veta vad jag ska tro om saker och ting för ingenting går ihop av det jag får höra. Det skrämmer mej och samtidigt så vet jag inte om det är så att jag letar efter det som jag är van med precis som jag letar efter "spöken" från det förflutna hos alla som börjar komma mej nära för att hitta dem innan de kan skada mej. 

Jag vet att man ska skydda sej från männikor som försöker manipulera en men när jag inte vet om det är så eller om det är mitt förflutna hur gör man då när det är människor som står en nära eller så nära som man kan komma mej som har både taggtråd och stängsel runt mej som man först måste passera med miljoner med säkerhetskontroller för att jag inte vill bli för sårad av andra igen. Är man bränd i alla ändar som finns en gång så utsätter man sej inte för risken igen. Jag vet att den som manipulerar försöker få andra människor att ge honom saker, göra saker, eller bete sig på ett visst sätt utan att säga klart och tydligt att det är det han vill ha av den andre. Detta gör att det inte är så enkelt att säga eller känna att det är så det är och ännu svårare känns det som att det är i min situation när jag år efter år fått höra att jag inte kan lita på mej själv. De orden fastnar och blir till slut ens verklighet precis som att man är värdelös och inte klarar nåt och även om jag jobbat med det så har jag en lång väg att gå här innan jag kommer att lita och lyssna på mej själv till 110%.

En människa som är öppen och tydlig med vad hon vill ha av dig är inte manipulativ. Att säga: "Jag skulle vilja att du hjälper mig med..." "Jag skulle gärna vilja att du kom hem till mej..." "Det här skulle jag vilja ha av dej..." är att rakt och tydligt be den andre om saker. I en sådan relation finns en öppenhet och också en respekt, vilket gör att om den andre säger nej, brukar detta nej ofta accepteras av den som frågat. I en sådan relation finns respekt för varandras gränser, och inför det faktum att var och en har rätt att säga nej och har rätt att bestämma själv över sitt liv, sina saker, sina känslor och sitt beteende. Man behöver inte undra vad den andre vill ha av en eller vad den andre är ute efter, för allt sägs öppet och respektfullt. Det är detta jag uppskattar för här finns det inte något utrymme för mina hjärnspöken utan här vet jag vart jag har den andra personen, jag vet vad som "förväntas" av mej och jag behöver inte analysera eller se saker som kanske inte finns där. Detta kallar jag för äkta vänskap men även att kontakten finns där när inte någon hjälp behövs eller man har något speciellt att säja utan man bara undrar hur den andra har det eller att man säger ett hej.

Den som manipulerar försöker däremot att få saker av dej utan att öppet be om det. Han eller hon manipulerar dej dit den vill genom att spela på olika saker. Dessa är oftast dinas rädslor, dina skuldkänslor eller/och din pliktkänsla. Den manipulativa är väldigt duktig att se andras svaga punkter och att utnyttja dessa och detta behöver inte vara medvetet. Viktigt är alltså att komma ihåg, att manipulatorn använder sej av dina ömma punkter för att få dej att känna på ett visst sätt. Du kommer att känna dej "dålig" på ett eller annat sätt. Du kanske plötsligt har fått dåligt samvete, blivit ängslig för något du inte oroat dej för innan eller börjat känna dej som en stor svikare, för att nämna några exempel. När du därmed har börjat uppfyllas av negativa känslor och rädslor är du lättare att manipulera. Ivrig att behaga, att göra rätt för dej och att ställa upp kan du plötsligt gå med på en mängd saker som du egentligen inte vill göra. Du kanske säger ja till något för att du drabbats av dåligt samvete eller för att du fått ont i magen av blotta tanken på att bli illa omtyckt av de andra. Manipulatorn har därmed lyckats att få dej dit han eller hon vill genom att spela på dina känslor.

Den som manipulerar vill få dej att känna på ett speciellt vis så att du ska agera på ett speciellt vis, som kommer gagna denne och ge honom/henne det han/hon vill ha, utan att behöva säga klart och tydligt vad han eller hon vill ha. Det behöver inte vara så att denne är medveten om att det är så här som den gör men det är vissa som gör det medvetet och uträknande och andra som gör det utan att de är medvetna om det men resultatet blir alltid det samma hos den som utsätts. 

Den som är manipulativ är oftast väldigt snäll och charmig, särskilt i början av kontakten. Du kanske vaggas in i ett mysigt, smickrande tillstånd där du får komplimanger, uppmuntran, presenter och hjälp med allt möjligt. Du kanske sätts på en piedestal. Den som manipulerar kanske är en förträfflig lyssnare och plötsligt har du berättat en massa personliga saker om dej själv (som denne sedan kommer att använda sig av.) Informationen om dej kommer han/hon att använda sej av för att förstå dina ömma punkter, dina rädslor, var ditt dåliga samvete finns och vad du känner pliktkänsla inför. En person som inte bryr sej om vad andra tycker om henne kommer inte att kunna bli manipulerad när det gäller hennes sociala relationer. Men om hon samtidigt har komplex för sitt utseende kan det bli ett område för manipulatorn att utnyttja och spela på - t ex rädslan för ålderstecken, rädslan för att gå upp i vikt etc. 

Dessa "varningstecken" hittade jag på en sida nu när jag satt och tittade lite för att reda ut mitt eget kaos i både känslor och tankar för så mycket väcks nu när dessa tankar har kommit upp i mitt huvud från den gången jag levde med manipulation dagligen

HUR VET JAG ATT JAG BLIR MANIPULERAD?

• Du har en vag känsla av att något inte stämmer. Att personen ifråga inte riktigt går att lita på, men att det rent förnuftsmässigt verkar osannolikt eftersom personen är så snäll och charmig mot dig.
• Du vet inte var du har personen ifråga. Du känner att han eller hon vill ha något av dig men du vet inte vad det är. Personen kan plötsligt verka nöjd, som om han eller hon har fått det han eller hon ville ha, men du vet inte vad det är.
• Personen ifråga använder sig av vaga uppgifter, t ex "Vissa tycker att du svek dem när du sade nej till att göra det där." Vilka är "vissa"? Kan personen specificera vilka det handlar om? Personen kanske även ändrar sig och förnekar att han eller hon har sagt vissa saker. 
• Om du konfronterar personen med att du känner dig manipulerad slängs alltihop tillbaka på dig och du får skulden. Det går inte att reda ut vad som händer eller diskutera på ett öppet, respektfullt vis.
• Om du frågar rätt ut vad manipulatorn vill ha så får du inget riktigt, tydligt svar.
• Du känner dig som en "dålig människa" efter kontakt med manipulatorn. Du kan känna dig orolig, olustig, ha dåligt samvete, känna dig som en svikare, känna dig illa omtyckt, lat, ful, osäker, ängslig eller impulsiv, för att nämna några exempel. Din rädsla har tickat igång och får dig att fatta beslut, tacka ja, tacka nej, agera eller bete dig på ett visst sätt, ibland ganska förhastat.
• I kontakten med manipulatorn gör du saker som du sedan ångrar och mår dåligt över. Du känner att allt gått väldigt snabbt.

HUR KAN JAG UNDVIKA ATT BLI MANIPULERAD?

• Om det är möjligt - bryt kontakten med den som manipulerar dig och får dig att må dåligt och göra saker som du egentligen inte vill.
• Håll distansen till manipulatorn.
• Lämna inte ut något om dig själv. Undvik att visa dina ömma punkter eller berätta om dina rädslor.
• Håll dig neutral.
• Säg nej. Du har rätt att säga nej.
• Be om betänketid: "Jag behöver tid att fundera över det där."
• Bry dig inte om vad manipulaorn tycker om dig. Bry dig inte om ifall han/hon pratar bakom din rygg. Det är så manipulatorn gör. Det kan även vara ett uttryck för att du lyckats med att inte låta dig bli manipulerad.
• Ifrågasätt manipulatorns påståenden: "Hur menar du nu?" "Vilka människor menar du har sagt så om mig?" "Det där känner jag inte igen mig i." "Är det något du vill ha så kan du be mig om det rätt ut."
• Stå på dig. Vackla inte. Upprepa ditt nej och dina ståndpunkter, men utan att försvara eller förklara dem.
• Nappa inte på betet som manipulatorn slänger ut, t ex "Det fanns vissa som blev besvikna på dig när du gjorde så."
• Tappa inte fattningen. Håll dig lugn! Vissa inte starka känslor inför den som försöker manipulera dig.
• Lita på din magkänsla.
• Vet att en manipulativ person siktar in sig på snälla, naiva, tillitsfulla människor. Att vara exempelvis snäll är något mycket fint och värdefullt, men visa inte den snällheten inför någon du inte litar på. I en perfekt värld hade alla gått att lita på, men så är det tyvärr inte.
• Förlåt dig själv om du blivit manipulerad av någon. Det är inte lätt att stå emot någon som är manipulativ, och det händer de flesta någon gång eller flera. Men du kan lära dig av dina misstag och stärka dig själv så att du inte blir ett lika lätt byte nästa gång!! Du kan utvecklas och gå vidare i livet.
• Tro på dig själv.
• Tänk kritiskt.
• Så länge du är rädd för något riskerar du att bli manipulerad. Jobba med dina rädslor och var sparsam med vilka som får se dina rädslor.

När jag läste hur man ska undvika att bli manipulerad så känns det som att det finns en skylt i min panna där det bara blinkar "lätt byte" och kanske är det så att det är en tunn spindeltråd som skiljer mellan att vara snäll och att bli manipulerad det enda som avgör vilket det är beror på vilka man träffar på under vägens gång. De som har varit alkolister ska undvika alkohol, de som har varit narkomaner ska undvika narkotika och kanske är det så att jag som har levt i ett destruktivt förhållande ska undvika allt det som påminner mej om saker som jag var med om där för det gör ont att känna att "är det något av det som jag utsätts för ännu en gång?" Samtidigt så är det så svårt när man inte har bevisen och man inte har något klart att gå på utan "bara" en magkänsla som man fick höra gång på gång under år att den inte var att lita på och ändå så visade det sej vid vägens slut att det var precis vad den var för den hade berättat sanningen för mej hela vägen. Varför vågar jag då inte lita mer på mej själv än jag gör idag och var det fel av mej att sluta terapin när jag gjorde där jag hade ett "bollplank som jag kunde skjuta hur många bollar som jag ville" när jag hade dessa funderingar?! Svaret lär jag inte få men jag vet att jag står på en annan plats i mitt liv än jag gjorde då och jag har byggt upp mej själv på ett sätt och jag hoppas och ber att jag en dag ska kunna lita på vad jag känner och tänker och gå på det men tills dess får jag försöka att inte bli bränd i alla ändarna igen för det skulle jag inte överleva en gång till!

Cramar och stå på er för annars gör andra det åt er   

Denna kvällen som började så bra känns som om den nu har slutat i ett kaos där jag inte längre kan kontrollera tankar och känslor så jag får försöka med det som så många gånger förut har hjäpt mig, att skriva av mig och hoppas att det kan hjälpa mig även denna gången. 

Jag var så glad att jag inte reagerade på smällare och att de för en gångs skull inte påminde mig om skott! Jag kunde tänka på dem som enbart smällare och tänka att de fanns där ute men de påverkade mig inte något! Jag kan med handen på hjärtat säga att jag njöt av känslan men jag borde ha lärt mig att jag inte får njuta så länge av saker! 

När jag flyttade hit där jag nu bor var det för att jag inte klarade av ljuden av dörrar som slog, skrik och stegen i trappor och jag har sluppit det på de åren som varit ~ tills ikväll! Plötsligt hade våra nya grannar fest och stegen i trappa lät som stegen som en gång fanns i det förflutna och resan för mig blev omedelbar. Jag klarade dock av att stoppa den med stor vilja och mycket kraft! Jag var stolt över mig själv men när sedan festen hade pågått ett tag så höjdes även rösterna och då kunde jag inte längre med hur mycket vilja jag än uppbådade och hur mycket kraft jag än kunde ta fram stoppa resan! Orden som kom genom väggarna, som jag inte hörde mer än höga röster förde mig tillbaka mot helvetet och demonerna från det förflutna började dansa! Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att det bara är ord men för mig så finns det flera sorters ord 

När jag inte hör orden utan bara hör de höga rösterna så är det bara för mig de orden som sårar som är de som uttalas. De orden som tryckte ner mig och som skadade mig och gjorde att jag till slut försvann som en individ. Jag var ingenting värd och jag visste till slut inte vem jag var eller vad jag var mer än det jag fick höra ~ att jag ingenting var värd och att jag lika gärna kunde vara död för så mycket betydde jag. Ofta följdes de av bestraffning och det var tunga steg och det gör att demonerna dansar ännu fortare när jag hör stegen som stampar hårt i trappan och på golven. Jag kan känna den smärta som slagen och orden gjorden, både på mig och i mig, och jag vill inte känna så här. Det var så länge sedan jag fick en sån här resa av något kring mig att jag hade hoppats att det hade lindrats men det är när något sånt här händer som jag verkligen upptäcker hur skört allt är, hur skör jag är och hur skört allt är som jag har byggt upp och jag kan inte låta bli att fundera om jag någonsin kommer att bli fri att kunna känna och vara i världen som alla andra?!?! Jag vill inte ha demoner som dansar runt mig från det förflutna och jag vill inte behöva resa tillbaka i tiden för att det är saker som jag inte kan påverka.

Kommer jag någonsin att kunna befinna mig på en plats där någon höjer rösten utan att jag väntar mig att det kommer ett slag efteråt? Kommer jag någonsin att kunna höra tunga steg eller stamp utan att vänta på den där höjda handen, sparken eller att någon sliter av mig täcket och förnedrar mig så att jag bara vill dö? Kommer jag någonsin att kunna glömma det som en gång varit så att jag kan stänga alla de där ljuden ute så pass mycket att jag bara stör mig på att grannen har en fest som är alldeles för högljudd och att jag ska klaga? Jag vill tro och hoppas att det ska vara så men innerst inne så känns det som att det aldrig kommer att hända eftersom det redan gått år sedan jag utsattes för något av detta. Jag önskar att det var som när man var liten och hade spöken under sängen att de försvann när man tände lampan men jag vet att även om ljuden tystnar så har demonerna vaknat och de slutar inte dansa för att ljuden tystnar, de slutar dansa först när jag har bearbetat detta färdigt ännu en gång och jag vet inte vart jag ska hitta energin till att göra det ännu en gång för jag vill inte minnas allt detta igen. Jag vill inte stå i duschen och försöka tvätta bort den där äckel~känslan för jag vet att den går inte bort med tvål och vatten den går bara bort med min egen tankekraft och just nu är det långt borta, jag är långt borta ännu en gång. Jag vet bara att det alltid är för tidigt att ge upp och jag måste klara av att göra resan tillbaka till mig själv ännu en gång..................................

En gång i tiden såg jag på mörkret som en tillgång ~ för i det kunde jag gömma mig och då slapp jag från det som fanns runt mig. Efter ett tag så insåg jag att den tyrann som fanns runt mig hela tiden fann mig trots mörkret som fanns runt mig och inom mig och att i det så lurade faran och den dagen blev det en skräck för mig när det inte fanns något ljus som avslöjade när faran blev större och när det skulle göra fysiskt ont. Ljuset och jag blev bästa vänner och det känns som om jag slöt ett avtal där och då att jag aldrig mer en endaste stund på dygnet skulle ha det mörkt runt mig. 

Ett mål i min terapi har varit att jag skulle klara av att sova med lampan släckt eller att jag skulle klara av att ha den släckt ett tag på kvällen. Jag klarade det under en period men den dagen som jag fick reda på att han skulle bli villkorligt frigiven så var det som att faran var fri igen och lampan blev min livlina. Nu är jag på steg ett igen och har slutit avtalet med min psykolog att jag ska släcka lampan 5 minuter per kväll för att jag inte klarar mer än det. När jag släcker den och mörkret kommer så är det som att jag slungas in i en annan värld, en värld som fanns förr men jag kan inte greppa ett endaste minne eller syn som kommer för det är som att spola en film på supersnabb fart och jag hör alla skrik, röster och ljud samtidigt. Jag håller på att bli galen och det gör ont i varenda cell som jag har i kroppen. När jag skulle förklara detta för min helt underbara psykolog använde jag liknelsen att det var som att öppna locket till en häxkittel och det är så det känns för det är inte jag som har kontrollen när mörkret kommer det är min hjärna. 

Samtidigt kan jag inte när jag sitter i mitt hem med ljus sluta fundera vad det är som egenltigen skrämmer mig så mycket med mörkret. Jag vet att jag har min PTSD som spökar och gör att min kropp inte reagerar som den ska och att den var mycket starkare fortfarande än vad både min psykolog, läkare och jag hade trott. Samtidigt är jag den "kloka" mamman som berättar för mina barn när de är mörkrädda att det inte är något farligt med mörker för det finns inget annat i rummet när det blir mörkt än innan vi släckte lampan. Varför kan jag inte få in detta i mitt huvud och göra så att kroppen med lyssnar på det? Det har gått år sedan kroppen utsattes för övergrepp i både ljus och mörker och jag har gett den ny erfarenhet och det känns faktiskt irriterande att det som hände då har så mycket mer makt än det som händer här och nu. Jag har ju insett i mitt "nya" liv att jag tycker om hösten även om den är mörk för att jag har rätt att krypa in i mitt hem som jag bestämmer hur det ska se ut och vara tillsammans med barnen och tända mina ljus och krypa upp i soffan med en bok eller bara titta på skit på TV. Varför kan jag inte på samma sätt hitta en frid i mörkret istället för att alla dessa hemska minnen och dödsskräcken ska komma fram bara jag släcker den sista lampan som jag alltid har tänd i vårat hus?

Det låter så enkelt när jag tänker, när jag diskuterar med mig själv och nu även när jag skriver det och även när jag sitter där med handen på knappen och trycker av lampan och ändå så infinner sig skräcken och alla bilderna, ljuden och känslorna sekunden efter att det har blivit mörkt. Innerst inne vet jag att ingen kommer att döda mig nu i mörkret mer än att någon skulle döda mig på dagen när det är ljust och ändå så är det dödsskräck jag har. Jag tror inte att jag ska överleva en endaste sekund till av alla de här minnena som kommer i en sån hög hastighet att det är omänskligt att det ens ska kunna ske. Det borde inte kunna fungera och hjärnan borde ta eld eller något och ändå så fortsätter den att ge mig minne och bild på bild.

Jag önskar att det vore monster under sängen, spöken eller vampyr som skrämde mig i mörkret för då kanske någon kunde bevisa för mig att de inte finns precis som när jag var liten. Nu är det mina helt egna självupplevda minnen som kommer och besöker mig när mörkret kommer och hur många som än säger till mig att det inte hänt eller vad de vill så vet hela min kropp och varje cell minns hur det kändes och det är det som är det värsta. Kanske är det helt enkelt eller kanske det heter kanske är det så skit svårt att det som gömmer sig är mörkret är de hemskaste minnena som är så svåra att bära att de inte orkar komma fram i ljuset och därför gömmer de sig i mörkret som jag undviker in i det längsta och därför är mörkret så skrämmande för mig men jag hoppas att jag en dag kommer att övermanna det för den dagen har jag lyckats övervinna det tyrannen gjorde

  CRAMAR    

Idag har det varit en sån där dag när det har varit jobbigt att andas luften och det har känts som att luften har vägt kilon på mig för det har tagit massor med energi att röra sig och mitt i detta så skulle jag sitta på ett möte som jag verkligen var tvungen att ge av det som jag inte vill minnas och prata om men samtidigt så måste jag det för att få den hjälp som jag behöver och som jag själv har bett om! När jag kom därifrån så kändes det som att det inte fanns något i mitt huvud kvar och det fanns inget inom mig för jag som aldrig bryter ihop inför människor jag aldrig förr har sett bröt ihop och erkände att jag orkar inte mer med allt som ligger på mina axlar! 

När vi kom ut därifrån var det samma kvava, tunga luft som mötte mig och allt jag önskade var att det skulle komma regn och åska om det så behövdes för att detta skulle försvinna men jag var inte beredd på den reaktion och minnen som kom när min önskan gick i uppfyllelse.

Aldrig hade jag trott att jag som är vuxen skulle gömma mig bakom en soffa och bara önska at "filmen" av minnen som spelades upp för mig i tempo av åskan och blixtrarna som kom i snabba intervall utanför mitt fönster så att de kändes i hela huset och bara känna att jag orkar inte se ett enda minnesfragment mer för då går hela jag sönder men en sak vet jag ~ aldrig mer om så luften väger tusen kilo kommer jag att önska mig åska igen 

Jag satt i soffan och utanför fönstret spelades en ljusshow som jag aldrig förr hade sett. Blixt efter blixt kom och lyste upp hela världen kändes det som och det fanns bara jag som såg detta för alla andra såg. Jag kunde låta tårarna rinna ner för mina kinder och jag kunde berätta för vädergudarna precis hur jag kände och hur jag mådde för det var ingen annan än de som kunde höra i detta öronbedövande oväsende vad jag sa. En känsla fyllde mig av en frihet för här kunde jag inte göra fel för ingen skulle se mig eller höra mig för jag var ensam ~ de andra var uppe och sova fortfarande! 

Plötsligt kände jag att jag inte var ensam i rummet  men det var inte något av barnen som hade vaknat av smällarna och kommit ner för då skulle jag känna värme inte denna kyla som fyllde hela köket och jag frös till is, jag vågade inte röra mig. Plötsligt fanns det ingen frihet i det jag tidigare hade känt utan bara en skräck för vem skulle höra mig om jag skrek, vem skulle se mig om jag sprang ut och miljoner med andra tankar. Barnen skulle jag inte kunna ta med mig i detta oväder och utan dem skulle jag inte lämna Helvetet levande. Mina tankar avbröts av att två händer kommer kring min hals, inte löst men inte heller hårt bara så att jag ska förstå att jag inte bestämmer något, jag är en person som bara ska stå där och invänta nästa instruktion för annars så hårdnar greppet och jag kommer inte att kunna andas. Jag känner andetag mot mitt öra och jag ryser i hela kroppen men vet att jag kan inte visa det för då kommer det att bli värre för mig så jag får tänka på barnen och att de kramar mig för det får mig att kunna stå stilla utan att rysa så att han ska kunna känna det ~ det är deras hårda kramar jag känner inte hans hårda händer och andedräkt

-Varje gång det åskar så tänker jag på hur lätt det skulle vara att ta ut dig i skogen och skjuta dig.............................................

Inte ett ord kommer över mina läppar även om jag vet att det gör honom ännu mer förbannad men jag får ta slagen och bestraffningarna, jag får inte ett ljud över mina läppar 

-..................ingen skulle höra dina skrik på hjälp hur länge du än skrek och ingen skulle höra skottet och sen skulle träsket gömma dig och jag spela sörjande och sen kan jag göra vad jag vill!

Jag står där som om jag har frusit till is eller om någon har förvandlat mig till cement för jag inser att han har rätt och jag inser att han är helt kapabel att göra allt det där. Jag ber inom mig att "snälla låt det sluta åska nu! Jag vill kunna säga hejdå till mina barn imorgon, ge dem en sista kram och försöka rädda dem från Helvetet" men inom mig vet jag att det sista är bara för att lugna mig själv ~ ingen av oss kommer härifrån så länge det finns en till i min mage som han inte vet om det är en tjej eller kille och han kommer inte att döda mig i natt för den som finns i mig är för viktig. 

Han lämnar mig och mina ben bär mig inte längre, de förvandlas till gele och jag faller som en hög på golvet som inte kan sluta gråta. Utanför fönstret fortsätter ljus-showen på himlen ~ den som jag en stund tidigare stod och njöt av men nu hatar jag den för den speglar bara rädsla för mig just nu. 

Varje gång som den kom tillbaka på himlen så kände jag händerna mot min hals, andedräkten mot mitt öra och hörde orden och jag visste att detta kunde vara den sista knallen som jag hörde

Ikväll var det precis som att sätta på en film när det börjat dundra och spraka på himlen och minnet som inte funnits där så levande där förut fanns precis som att det hände här och nu. 

Jag undrar om det kommer att komma en dag när det inte kommer ett nytt minne som slår undan fötterna på mig och får hela den "trygga" värld som jag trots allt byggt upp att rasa.......................... det ska jag nog ventilera ut och in med min kloka Goaste när jag åker till henne och ska prata om allt mellan himmel och jord, för det är trots allt så att jag tidigare sökte gemenskap med dem som var lika mig och i samma ålder nu inser jag att den gemenskap jag behöver för att komma framåt är de som har lika många sår som mig i själen för vi kan hjälpa varandra och skratta när det är som mörkast och vi vet vad det är den andra pratar om 

Men en sak vet jag ~ Jag kommer ALDRIG mer att vilja ha åska och blixtrar för de öppnade infekterade sår och minnen jag inte vill öppna igen 

  CRAMAR   

Hur kan man samtidigt hata en människa så mycket att man önskar att den inte ska komma hem igen när den slår igen dörren och åker iväg med bilen och ändå så finns det en del inom en som fortfarande älskar den personen som en gång fanns där även om man vet att den personen aldrig fanns på riktigt och inte kommer tillbaka?!? När blev kärleken en "ursäkt" för allt det hemska som jag utsattes för och jag på något sätt gömde mig bakom den? 

Tankarna snurrar och plötsligt så ser jag att barnmorskan tittar frågande på mig och jag inser att hon frågat mig något som jag inte ens hört för att jag försvunnit in i minnena på en gång som jag klev in genom dörren till hennes rum. Det första som mötte mig var gynstolen som jag tyckte hånade mig med grimaser och med kommentarer som att "lilla jag skrämmer dig ha ha ha ha ha Så stark är du" och ändå så vet jag att det är jag som tänker så för det är bara en stol som jag legat i massor av gånger förr under graviditeter och andra besök och jag har aldrig älskat det men jag har heller aldrig hatat det ~ nu känns det som att det är min egen avrättning jag är på väg till! Som tur är har jag en barnmorska som är förstående efter alla övergrepp som jag utsatts för även om jag bara berättat en tusendel för henne när jag pratat med henne på telefonen tidigare och det var då som hon sa till mig att när det var dags för cellprover skulle jag få en egen tid så att vi kunde ta det i min egen takt och inte "på löpande band" som det är annars! Om det skulle vara i min takt och på mina villkor så skulle jag inte behöva detta men jag vet att någon gång måste det ske att någon gör en gynundersökning på mig och den dagen är nu! 

Fastän vi inte ens har kommit till undersökningen så inser jag att mina tankar inte är här och nu, de har redan åkt iväg och det inser hon med när hon tittar frågande på mig på andra sidan skrivbordet! Hon ler bara mot mig och säger med snäll röst:

- Jag tycker du är duktig som gör detta för jag ser på dig hur jobbigt det är! Vill du att vi provar eller vill du att vi pratar en stund till? 

Jag tittar på henne som att jag inte tror på det hon just sagt! Har jag en möjlighet att påverka? Har jag verkligen turen att ha sprungit på ännu en förstående barnmorska efter att ha varit tvingad av situationen att lämna min andra när jag flydde?!?! Jag tittar på henne och känner genast att förtroendet finns och jag säger att vi ska prova fastän benen inte vill lyda de få steg som det är till stolen och kroppen säger åt mig att rusa därifrån men jag klarar det att gå till stolen och ta av mig de kläder jag måste! 

Jag överlevde undersökningen tack vare hennes lugna röst, hennes prat om allt annat och framför allt hennes röst som hela tiden med jämna mellanrum sa och påminde mig i ord om att det var hon som var där och undersökte mig och ingen annan! Tankarna kunde hon dock inte styra för de försvann till det förflutna och minnen som jag inte ens visste om att de fanns kom upp! Jag kände att hela kroppen kämpade emot för att inte de skulle komma upp men de kom när någon var på den "förbjudna marken"!

Det har gått dagar och nätter sen jag gjorde undersökningen och jag trodde att minnena skulle lugna sig, att det skulle sluta komma bilder som jag vet att det är mig de handlar om men som jag ändå tänker och känner att jag vill inte att det ska vara jag som är med där! Hur kunde jag låta allt detta hända mig?  Andra minnen kommer jag ihåg precis som om de hade hänt igår för jag kämpar med dem och de påminner mig i min kontakt med andra människor och speciellt i kontakten med män men känslan är den samma ~ hur kunde jag acceptera detta?!?! 

Om någon hade kommit till mig och berättat en sak av allt det jag har blivit utsatt för när det gäller det sexuella som hände i Helvetet så hade jag på en gång sagt: Du har blivit våldtagen! Förstår du inte det? 

Nä jag förstod det inte då när jag var där men jag ser det så tydligt idag att jag blev det gång på gång! Varför kanske någon undrar och jag kan berätta att om jag fått en krona varje gång jag tänkt den tanken hade jag varit rik idag! Samtidigt tror jag det är så enkelt som att jag är en "vanlig" qvinna som levde tillsammans med en man som jag har barn med! Vi hade hus, hund, Volvo och ett utåt sett vanligt liv! Då blir man inte våldtagen av den man lever tillsammans med............eller? 

Att inte jag ville man att han ville det var väll inte så farligt det var ju sånt man fick ställa upp på och att han var hårdhänt............................

Att jag blev väckt av att han hade sex med mig det var ju för att jag hade nekat honom sex så länge och att det gjorde ont och jag grät det..........................

Att han slet av mig byxorna och rev sönder mina trosor och knuffade ner mig på sängen för att få tillfredställelse det var ju för att.................................

Jag skäms idag för hur jag tänkte och samtidigt känner jag skuld för att det var så här! Jag har inte kunnat berätta för människor att jag var utsatt för detta för det finns skuld och tabu i det och speciellt om man lever tillsammans med den som gör det! Det är så lätt för dem som inte varit i situationen att tänka "Varför lämnade hon inte honom om det var ett sånt Helvete?" 

Hade jag fått en krona för varje gång jag försökt med det under tiden hade jag varit miljonär men jag visste att jag aldrig skulle komma därifrån levande och att jag inte skulle få med mig barnen! Jag var nertryck under mina egna skor och hade inte en enda krona som jag kunde använda för jag bad honom om matpengar för de pengar jag fick in tvingades jag att betala räkningar för så de var slut samma dag de kom in! Det är lätt att tänka att man skulle komma därifrån men det var omöjligt när man var där! 

Kanske är det så enkelt att man känner en skuld för det som hände där, de fysiska, psykiska och sexuella övergreppen, och skammen som finns helt enkelt beror på att det inte finns någon klar gräns! Mina känslor dog helt för honom när han misshandlade mig sista gången och meningen var att jag skulle dö och jag är tacksam för det för först då vågade jag börja prata om det som hänt innanför våra väggar! Innan det fanns det både hat och kärlek och det gör att gränser suddas ut! Jag önskar att det inte var så utan att jag kunde lägga skulden helt där den hör hemma och kanske kommer jag att kunna göra det när alla minnen kommer upp till ytan och det kommer de nog att göra som det känns efter denna undersökningen för jag hittar inte stopp~knappen även om jag känner att jag inte orkar mer! 

En sak vet jag ~ fastän man är en vanlig qvinna med hus,hund, barn och Volvo så kan man utsättas för våldtäckt inom väggarna hemma på det stället som man egentligen ska känna sig trygg! Och jag har lärt mig att ingen vill se det, ingen vill veta att det finns och ingen vill veta att det händer men vi finns och det gör ont när det händer men det är inte någon dans på rosor efteråt heller att bearbeta så till er som finns utanför väggarna

VÅGA SE för jag vågade skriva och berätta trots skam och skuld

  CRAMAR    

Just nu söker jag ett suddgummi som kan ta bort dessa känslor som jag inte trodde man kunde känna och ändå överleva,
sudda ut dessa minnen som jag inte ens visste att jag hade från händelser som är så hemska att jag har förträngt dem sååååååååå långt in att jag inte kom ihåg dem
Och att det suddet bara gjorde att jag slapp känna och må som jag gör just nu och det "bara" för en undersökning som jag tidigare klarade av utan att jag trodde att jag skulle dö och var någon annanstans..................

Under tiden som har gått har jag många gånger insett att saker som har hänt men som jag inte minns påverkar mina reaktioner, mig som person och mina värderingar! Jag kan få panik av en lukt eller ett visst ord men jag kan inte förklara varför för det finns inget minne till det men hela min kropp visar att det är något negativt kopplat till detta! Jag har dock aldrig funderat så mycket över detta utan att accepterat att det är så det är och det är så mitt liv är! Under min terapi har jag insett att det finns massor som jag inte kommer att minnas men att min psykolog förstår mer än jag berättar men jag har förlikats med den tanken och gått vidare för om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag vill minnas allt som jag utsatts för eller som hänt för jag har nog att bearbeta med det jag och barnen minns! Jag har dock aldrig tänkt på hur det skulle vara att inte minnas hur den jag är livrädd för ser ut eftersom jag har en bild av "djävulen själv" fastän jag inte vill och den dyker upp i mardrömmar och i olika sammanhang i vardagen! Det behövs bara att någon har en parfym som han hade, att någon skriker till sin partner eller något annats som påminner om hemska händelser från Helvetet så kommer bilden fram hur jag än försöker hindra det för det är det sista ansiktet jag vill se eller minnas! 

En dag frågade jag Skruttan varför hon alltid var tvungen att följa med mig in om jag så bara ska hämta en sak och hon vet att det bara tar några sekunder, jag ska gå och hämta en sak som står i en hylla i affären som är på andra sidan gången men så pass nära att hon hela tiden ser mig och jag fortsatte att ge fler situationer!

För mig känns det ibland som att leva med en fångvaktare och det påminner mig om det kontrollbehov som han hade av mig i Helvetet men det berättar jag inte för henne och jag lägger inte heller skulden på henne för jag vet att vi alla har samma behov av att känna tryggheten i våra liv, den lilla tryggheten som vi kan känna för den är så viktig att vi greppar den med ett järngrepp med båda händerna och släpper den inte förän någon bänder upp fingrarna på oss! 

Hon tittar på mig och jag ser att hon funderar på om hon ska svara eller inte! Jag vet att bestraffningarna de fick när de gav fel svar eller reaktion i Helvetet fortfarande sitter så djupt trots att de var så små att de liksom mig tänker 1000 gånger innan de gör vissa gånger! Jag tar henne i mitt knä och säger bara att om jag inte vet varför kan jag inte hjälpa henne heller och vad hon än säger så lovar jag att jag inte blir arg på henne och de orden får henne att slappna av! Jag känner den onda känslan av att det ska sitta så djupt det sveket som de fick så tidigt i livet att en som ska kallas för förälder har skadat deras förtroende och själ så djupt! 

Hon tittar på mig med stora, kloka ögon och så kommer orden som jag inte var beredd på:

- Mamma, jag är rädd att pappa ska komma och ta mig och jag kommer inte ihåg hur han ser ut så jag hinner inte gömma mig eller springa till dig så därför måste jag vara där någon vuxen är som kan skydda mig! 

Sen bara sjunker hon in i min famn och jag känner hur det hugger till i hela mig av sorg och av hopplöshet! Detta är inte vad ett barn ska behöva tänka och känna och jag känner bara att jag skulle kunna göra vad som helst för att ändra deras första del av barndomen men jag vet att jag har inte den möjligheten utan får sitta kvar här med huggen och den känslan inom mig! 

Plötsligt förstår jag hennes lilla hand som alltid kommer in i min när vi är bland andra människor, jag förstår hennes frågor när vi kommer till dagis vart fröknarna är och jag förstår alla gånger hon ropar och frågar vart jag är fastän jag nyss berättat det för henne! Jag känner hur tårarna rinner på insidan av mig men på utsidan är jag den lugna mamman som försöker visa att jag är stark och finns, att hon kan lita på mig men inom mig är det bara ett enda kaos för jag kan inte sluta att tänka hur jag skulle känna det om jag inte visste vem det var jag var livrädd för och som hade gjort mig så illa att jag hade massor med sår på insidan! 

Jag tycker det är vidrigt att se ansiktet i tid och otid men om jag inte visste vem jag skulle passa mig för hur skulle jag göra då? Hur skulle jag skydda dem jag älskar? Hur skulle jag känna mig trygg? Det enda jag kan tänka är att vara nära någon som känner igen faran och jag inser att det är precis det hon gör samtidigt som jag lider med henne som ska behöva känna så här! De är barn och ska inte behöva tänka på andra faror än bilar när de går över vägen och att man inte ska hoppa från höga höjder och allt detta som "normala" barn får som förmaning från sina föräldrar men så ser det inte ut i våran lilla "bubbelvärld"

Mitt i allt detta kan jag inte låta bli att fundera på vem det är som ska se till barnens trygghet för är det verkligen meningen att allt ska ligga på mina axlar? Är det meningen att jag ska vara mamma, psykolog när minnena och allt kommer och även vara den som ser till att de känner sig trygga? Ja så är det tydligen när man är den Ensammalejonmamman men det känns och det gör ont att hela tiden gå fastän energin inte finns och det gör ont både i själen och kroppen! 

Många gånger har jag sagt att under min terapi har jag märkt att "monstret blir mindre farligt när man tar fram det i ljuset" men hur ska man göra något mindre farligt som inte finns där?!? Att visa att så här ser han ut skulle vara som att riva upp massor för oss alla för vi vill inte minnas och vi orkar inte minnas och på frågan om det skulle kännas bättre att se en bild för då fick jag låna en bild och visa henne så tittade åter hennes kloka ögon på mig och hon sa:

-Mamma jag vill inte komma ihåg honom för jag vet att du skyddar mig!

Det är inte lätt att vara mamma och det är inte lätt att tackla allt men jag vet att det förtroendet jag fick där det tänker jag inte svika vad det än kommer att kosta fysiskt och psykiskt för de är det viktigaste i mitt liv och jag vet inte om det är värst att minnas eller att inte göra det men jag vet att hur man än vänder sig så påverkas man av minnena som finns vare sig man kan ta fram dem eller om de finns där omedvetet och allt vi kan göra är att fortsätta gå framåt hur ont det än gör och hur jobbigt det än är för varje steg vi tar leder oss ett steg längre från det sjuka och ett steg närmare det friska även om det blir en del bakslag under resan 

  CRAMAR   

Jag har inget tålamod det är konstaterat för många år sedan för helst vill jag att all skulle ha löst sej redan igår eller ännu hellre innan det började krångla eller trasslade! Jag vet inte hur många gånger som min terapeut sa till mej under min tid som jag hade terapi att man kan bara lägga en pusselbit i taget och jag vet det men ändå så vill jag lägga fler för att komma framåt fortare i min bearbetning och lägga allt detta bakom mej och ändå så inser jag att det kommer att finnas med mej i resten av mitt liv och göra sej påmind i olika situationer och ge reaktioner på det andra gör vare sej jag vill bara det att de kommer att komma med längre mellanrum och att de kommer att kännas mindre och försvinna fortare hoppas jag! 

Ibland känner jag att jag kommer framåt med "sjumilakliv" och att det fungerar och det känns som att livet verkligen ler mot mej men andra gånger så bara smyger jag fram med så små steg att det känns som jag står still men efteråt så inser jag att jag rörde mej trots att det int kändes så. När jag fick ett bakslag för att allt blev för mycket med en ny förhandling och alla krav som jag kände att omgivningen ställde på mej så sa min psykolog till mej helt lugnt att det kändes som att jag tagit sjumilakliven tillbaka men denna gången visste jag vad det handlade om och det skulle vara lättare att ta sej framåt igen och kanske är det så helt enkelt att de där stegen tillbaka behövs för att jag ska lära mej och komma lite lite längre fram för varje gång men ibland känns det bara som att jag vill inte, jag vill inte påminnas om det i situationer som inte andra reagerar! 

Idag var en sån där skräck upplevelse som fortfarande sitter kvar och den vill inte lämna mej. Jag vill inte vara stark längre, jag vill bara just nu vara liten och ha en stor trygg famn att krypa in i där någon säjer att allt kommer att bli bra och det kommer att ordna sej att jag inte behöver vara rädd för det finns inget att vara rädd för ~ men det spelar inte någon roll om någon säjer det för jag vet att det finns det för det finns situationer som hela tiden får mej att förflytta mej tillbaka till den tiden att trots hur många "sjumilasteg" eller hur många trippsteg jag tagit komma tillbaka dit på en hundradelssekund i minnet 

"Jag ska döda dej" var orden jag hörde när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg när jag var på väg till bilen idag och allt jag såg var en pistol. Det kändes som en evighet som kroppen var helt förlamad och jag kunde inte röra mej tills jag hörde ett skratt och såg att den som höll i pistolen var ett barn som bor här och hade klätt ut sej till pirat men det räckte för att jag skulle vara tillbaka i helvetet och jag kunde inte hindra minnena och känslorna från att välla fram 

Det var en av de här dagarna som promenaden med hunden och barnvagnen hade tagit längre tid än det brukade ta, dels för att det bara var skönt att gå och slippa känna pressen som hela tiden fanns på mej hemma för att jag var tvungen att vara på min vakt men även för att jag inte ville gå hem. Att jag troligen skulle få en utskällning när jag kom hem var något jag försökte förtränga och njuta av att vara här och nu och hoppades att det inte skulle bli så denna gången för kanske så var han på bättre humör eller hade hittat på något att göra för han hade ju inte ringt för telefonen hade jag alltid med mej för annars bröt det stora helvetet lös för då hade jag något stort att dölja. Detta var ett beslut som jag fick ångra för jag hann bara innanför dörren innan han kom mot mej och hela hans kroppsspråk visade att han var vansinnig över att jag hade varit borta så länge och att jag använde hunden och barnen som orsak till att vara otrogen det var verkligen det lägsta man kunde förvänta sej av en som skulle kalla sej för mamma! Jag visste inte vad jag skulle säja för jag visste att om jag sa fel ord så skulle det bli ännu värre så jag valde att inte försvara mej utan gick in i köket och gav hunden mat. Barnen låg i vagnen ute och sov och jag bestämde mej för att gå upp och lägga mej och vila en stund eftersom det hade varit bråk nästan hela natten över en av hans fantasier och det inte var ofta jag fick chansen att vila eftersom de inte sov samtidigt så ofta.

Jag hann bara lägga mej innan han kom upp och slet upp mej ur sängen med orden att om jag knullade runt med alla skulle jag fan inte tro att jag kunde komma hem och vila. Jag öppnade munnen och sa att jag hade haft hunden och barnen med mej men insåg fort att det hade varit bättre att jag hade varit tyst för fast jag aldrig har varit otrogen så var jag det varje gång jag målade naglarna, satte på mej en kort kjol eller målade mej eller gjorde något annat som inte passade honom eller som nu inte kom hem i tiden som det skulle ha tagit enligt honom. Han slet tag i mej och knuffade mej mot trappan och jag insåg att det var bättre att jag gick ner för den istället för att knuffas ner för den som jag hade blivit så många gånger för. Skräcken kom krypande som en ovälkommen gäst och jag bad att detta skulle ha gått över innan barnen vaknade så att inte de med skulle få smaka på hans vrede denna gången 

När vi kommer ner i köket är det första jag ser pistolen som ligger på köksbordet och skräcken blir en klump som gör att jag knappt kan andas! Jag är livrädd att jag ska bli måltavlan och jag ber tyst att jag ska överleva för barnens skull! Jag stannar för jag kan inte ta ett endaste steg till för kroppen lyder mej inte och han tar tag i pistolen med ena handen och drar mej mot baksidan med den andra. När vi kommer fram ser jag en läskburk som hänger på en gren i skogen och innan jag hinner reagera träffas den av två skott och han vänder sej mot mej med helt svarta ögon full med hat. Det finns inga andra känslor i ansiktet utan det är helt kallt och han säjer bara: Det är vad som händer dej om du lämnar mej! Jag kommer att döda dej! Jag kommer att skjuta dej precis som jag gjorde nu och det lovar jag dej för du lämnar inte mej! Och du kommer ALDRIG kunna gömma dej för jag hittar dej och dödar dej! Ingen kommer att tro dej om du berättar!

Han släpper min arm och går in och jag rasar ihop för mina ben bär mej inte längre. Hur länge jag sitter där det vet jag inte men jag "väcks" av ett barnskrik. När vi kommer in så är han sitt vanliga jag igen och det är som om inget har hänt men hotet hänger i luften. Jag har satt på mej min "rustning" för att inte reta upp honom mer för att inte barnen ska få ut för hans vrede men burken hängde kvar i skogen under hela min tid i helvetet som en påminnelse om vad som skulle hända mej om jag lämnade honom eller berättade vad som hände 

Att en leksakspistol och de orden kunde få mej att resa tillbaka, att känna och att påverkas så här mycket skrämmer mej för jag trodde att jag hade tagit så många kliv längre. Ja jag är i ett känsligt läge just nu när det är mycket som ska hända inom en snar framtid men ändå så trodde jag inte att det var så här mycket som skulle kunna komma upp. Jag kunde höra ljuden, känna lukterna -  jag var där igen och när jag kom till bilen så bara satt jag där. Jag kunde inte ens sätta nyckeln i tändningslåset för händerna skakade

Det får mej att fundera om det är bättre att ta de där små tassande stegen och känna sej för eller om det är bättre att ta de stora kliven? Kanske är det så att jag behöver nysta ut så mycket och kanske är det så att någonstans ligger fortfarande tvivlet att kommer någon att tro på mej att han kunde göra allt det så kanske är det först när "straffet" kommer som jag får mitt kliv för fast det inte ens är på en tusendel som han gjort så visar det för mej att det inte accepteras det han gjort och för mej innefattar det mer än vad domen handlar om och det är ändå som min advokat säjer Vi måste se konsekvenserna det ger med! 

En sak är säker jag tänker inte ge upp hoppet om mitt sjumilakliv som är kvar trots en leksakspistol eller vad det är nu nästa gång jag möter en utmaning eller prövning för då är det inte jag som har vunnit över rädslan utan motståndaren

  KRAM