Hjärtat har jag lånat från Facebook

Det var länge sedan som jag slutade att avge nyårslöften för det blev ännu en dröm som krossades när jag inte kunde uppfylla dem. Förra året lovade jag att jag skulle kunna ge mina barn en trygghet och att vi skulle få en fungerande vardag och jag tycker att jag har lyckats hålla det men sen har inte samhället gjort sitt så det måste jag känna mej nöjd med även om jag när jag lovade det trodde att när detta år var slut så skulle vårdnadstvisten vara över och det skulle finnas ett beslut men även att rättegångarna skulle vara över men nu är de inte det men jag har idag en syn som innebär att det kommer när det kommer. Jag har barnen i säkerhet och efter domen så vet jag inte alltså får jag vara nöjd med utgången just nu.

Idag har jag gått och velat om jag ska avge ett löfte för mej själv eller inte men jag har bestämt mej för att jag ska göra det och medans andra lovar att de ska sluta röka, gå ner i vikt och allt det där vanliga ska jag lova mej själv att jag ska försöka lära mej att sova med alla lampor släckta. För alla låter detta säkert som en självklarhet och för mej var det helnt naturligt innan misshandeln. Efter misshandeln och det som följde efter så har jag inte klarat av att sova när det är mörkt så det är alltid minst en lampa tänd här hemma. Jag har haft andra ursäkter för detta som att det är för barnens skull för att de inte ska snubbla när de vaknar på natten och tassar över till mej. Nu är det slut på de undanflykterna och nu ska jag ta tag i problemet. Jag ska ge mej själv ett år så innan nästa nyår ska jag klara av att sova  en natt med mörker runt mej.

Om jag klarar det så kommer jag att bli stolt om jag inte gör det, ja då kan jag ju lova samma sak nästa år det är ju så de gör som ska sluta att röka. Jag har dock en plan för här lämnas inget åt slumpen. Om jag övar med en minut per kväll och lägger på det på kvällen efter så kommer det inte så drastiskt. Problemer är dock att jag vet inte om jag klarar en minut men det är värt ett försök och nu har jag ju även berättat min hemlighet även här så nu känner jag ju lite mera press! Nu ska jag sova och denna natt har jag ju inte avlagt mitt löfte än så det får bli med de vanliga lämporna lysande - förändringar ska man ju göra långsamt!

PUSS från Häxansurtant    

Igår stod det i en tidning någonstans i Sverige om en man som tidigare hade brytit tån på sin sambo och sedan slagit hennes huvud mot golvet så att trumhinnan hade gått sönder. Han häktades vid det senare tillfället och skulle nu bli åtalad för Kvinnofridskränkning. Och jag kan inte låta bli att undra om inte lagen och regler är lika för andra.

Jag levde under ett helvete i flera år och fick utstå massor av slag och jag blev kränkt psykiskt och fysiskt på olika sätt. Jag har två dokumentationer i min sjukhusjournal på misshandel varav den sista gett mej ett flertal livslånga skador. Jag har berättat om allt detta i polisförhör men har hela tiden fått höra att det måste finnas vittnen som kan intyga att detta pågått under flera år vilket jag inte har eftersom jag skämdes och kände skuld för de gånger jag blev kränkt och slagen för Äcklet hade hjärntvättat mej så att jag tyckte att det var mitt fel. Han var en person som aldrig skulle göra detta öppet så att andra förstod. Jag kan bara gratulera denna kvinna som får upprättelse på detta sätt men jag kan inte låta bli att undra vad som är annorlunda för henne. Jag känner att det borde vara samma sak som gäller för alla men tydligen är det inte så. En kompis till mej som jag lärde känna på mitt skyddade boende anmälde lite senare än mej och hon vet än idag inte om de håller på med förundersökning fortfarande eller om allt är nedlägt för hon har inte fått ens ett besked och då känner jag att det måste vara upp till de personer som man möter inom rättsväsendet som på något sätt kan bestämma vilken nivå anmälan och brott ska gälla. Jag har lärt mej att det inte är rättvist men jag trodde iallafall på det jag hört att inför lagen är alla lika men tydligen inte det heller!!!

PUSS från Häxansurtant    

Jag är så trött så det finns inte ens namn för tröttheten för det känns som om jag ska rasa ihop bara jag tar ett steg. Jag satt här ikväll och funderade varför jag är så sjukligt trött när jag insåg att jag har tre små söta monster som har jullov från dagis och som kör i 110 hela dagen och har ljudnvå som säkert inte är accepterad om man skulle mäta den - kan man bli något annat än trött få? Näsat vecka ska de gå tre dagar på dagis och det är då som jag ska ha mitt jullov- kanske kan man skicka dem med en adresslapp till dagis så kan jag sova en hel dag hi hi hi!

Jag känner att min situation håller på att bli ohällbar för jag blir ledsen och irriterad över saker som jag egentligen vet om. För länge sedan var det en läkare som sa till mej att jag eventuellt inte skulle kunna återvända till ett arbetsliv pga de skador som jag fått efter misshandeln. Det kom som en chock och jag kunde inte ta det över huvudtaget just då. Nu har jag hört det flera gånger och jag känner att det inte är en nyhet men jag har svårt att ta det för jag vill inte acceptera att skadorna är så begränsande. Idag kom mitt nya sjukintyg och den nya läkaren har skrivit att det måste göras ytterligar undersökningar hos neurolog, hjärnskadeläkare och team och först efter det så kan man bedömma om jag kan återvända till ett arbetsliv men att det är mer troligt att det inte kommer att bli det. Hon hade använt finare ord men kontentan var den samma. Det är då som jag blir då förbannad och ledsen för det är ett livslångt lidande som Äcklet har vållat mej där det blivit skador som gör att jag inte kan leva ett normalt liv. Han kommer att ev få fängelse det vet man ju inte innan domen kommer men vad än hans straff blir så kommer jag att få dra med dessa skador för resten av mitt liv. Är det verkligen rättvist!!!!????

Vi lever under ständig rädsla och vårat nya liv gör att vi blir begränsade att träffa nya människor eftersom det inte är det lättaste att träffa någon och säja hej vill du bli min vän men vi kan inte gå hem till mej. Barnen kommer att leva med ärr från det han gjort och det vet jag inte hur det kommer att påverka dem i framtiden. OCH ALLT DETTA FÄR EN PERSONS VAL HÄR I LIVET! Jag känner att vi kämpar för att överleva medans han öever sitt liv som om inget hänt utan bildar en ny familj.

Smulan har varit pappa nu i några dagar och då berättar hon rakt upp och ner på morgonen att idag är jag pappa och det är bara för oss andra att acceptera. Dessa dagar är en mardröm och hela tiden måste man gå på en spindeltråd fr det behövs bara att man säjer till henne för argt så rasar hon och sedan mår hon skit i flera dagar. Dessa dagar slår hon oss andra, sparkas, berättar att vi är fula äckliga och att vi inte kan något. När jag säjer till henne att jag inte accepterar detta så säjer hon bara att så gjorde pappa mot oss. Jag var jätteorolig över detta när det började men BUP berättade att detta är hennes sätt att bearbeta och att man ska finnas där för henne och stötta men samtidigt sätta upp gränser som visar att jag inte accepterar att hon är så här. Det är ett ständigt övervägande. När dessa dagar som varierar avtar så har hon ett sådant behov av att höra att jag älskar henne och att hon är duktig och hon frågar konstant om jag tycker om henne. Om jag älskar henne. Och det är så hemst att se hur mycket hon har uppfattat av pappa trots att hon var så liten. Jag skulle bara vilja sudda bort dessa negativa minnen men gjorde jag det så inser jag att det inte skulle finnas några minnenkvar av honom för de har inga positiva. I början frågade jag dem ofta när de sa att pappa var dum mot dem jämt att han någon gång måste ha varit snäll mot dem. De tittade då på mej och sa att han aldrig hade varit det. Jag har nu slutat att fråga för jag inser det som BUP insåg för evigheter sedan att de har bara negativa minnen av honom.

Jag tänker på alla vaken nätter som jag haft med dem där de har berättat om allt det vidriga som han utsatt dem för, de har varit livrädda och de gånger som jag har fått säja att jag tycker att de sjunger fint för att han förbjöd dem från att sjunga och om de gjorde det iallafall så sa han att de sjöng fult. Alla gånger jag har fått uppmuntra dem där han har tryck ner dem så att de inte tycker att de kan något eller är duktiga. Jag tänker på allt som många har fått hjälpa barnen med och som började redan på mitt skyddade boende och som vi fortfarande jobbar med och jag blir så frustrerad över de sår och minnen som en person har gett och gjort mot oss men det är vi som kämpar nu och jag får se det positiva att vi kommer att bli en sammansvettsad familj som kommer att klara mycket i framtiden för att vi vet vad vi har klarat av bakåt.

Jag önskar bara så mycket att det inte behövde drabba fler det som har hänt oss men tyvärr så finns det många såna här män ute i samhället. Jag har bestämt mej för att jag tänker inte ens hata honom för han är inte värd en enda känsla från oss för det är han inte värd så det enda jag känner är förakt för det han har gjort men alla känslor dog när han misshandlade mej sista gången. För varje slag och spark så försvann de bara mer och mer och jag känner inget för honom bara förakt att man kan göra så här mot dem man lever med och som är sitt eget kött och blod!!

PUSS från Häxansurtant    

Tänk om det fanns en spåkula som jag kunde tro på som berättade det för mej vad lycklig jag skulle bli då - eller så skulle det vara så att det var så längt kvar att jag skulle bli mer deprimerad så det kanske är lika bra att inte veta men ibland känns det som om det skulle vara så mycket lättare att orka med allt om man visste att det bara var ett tag kvar. Idag har jag värk så jag vet inte vart jag ska ta vägen och mitt i detta ska man fungera som mamma oxå. Smulan har sovit hos mina föräldrar i natt och kom hem nu på kvällen så idag tog jag med mej Skruttan och skulle lära henne att åka skidor som hon fick i julklapp. Vi var även ut en sväng igår kväll i skydd av mörkret och det slutade med att vi båda låg dubbelvikta i snön av skratt och min granne kom och frågade om vi verkligen var knäpp. Då skrattade vi ännu mer men jag måste erkänna att hon var en talang för hon kunde på en gång men problemen var när vi skulle på och av med skidorna för då följde skorna med.

Igår kväll satt vi i soffan jag och Skruttan och pratade. Hela hennes huvud är fullt av funderingar över allt och ingenting och jag försöker att svara så gott jag kan. Igår kom en spontan fråga om jag hade fått julklappar och paket av min mamma och pappa och jag svarade att det hade jag. Då satt hon och funderade ett tag och sedan kom det så naturligt som det bara kan komma från ett barn: Då tyckte din mamma och pappa om dej!

Jag frågade  henne vad hon menade. Hon förklarade då för mej att pappa hade berättat för henne att han inte tyckte om henne eller något av barnen och nu så fick de ju aldrig några paket eller att han ringde eller skrev grattis till dem och då betydde det att mina föräldrar tyckte om mej när de gav mej presenter. Det gör så ont i mej att hon är så liten och kan lägga ihop så många steg. Jag vet att Äcklet inte haft intresse i barnen och jag tror henne när hon berättar att han sagt till dem att han inte tycker om dem och att han hatar dem för allt som jag vet när det har hänt och hur stämmer precis när hon berättar. Det som sårar mej är att hon förstår sambandet mellan saker som jag tycker att hon är för liten för att förstå. Jag känner att jag kommer i en situation där jag inte kan förklara hans beteende eller farmors som hon så ofta frågar om och jag skulle vilja kunna säja till henne att de tycker om dem och att de bryr sej men jag kan inte ljuga för henne. Det enda jag önskar är att jag hade valt en pappa till dem som är värd att kallas pappa och som är en förälder och värnar och skyddar sina barn istället för att göra dem illa. Jag kan inte få det ogjort och det enda jag kan göra är att visa att jag älskar dem och attt jag bryr mej om dem och skyddar dem.

Idag skulle min bror åka hem igen efter att ha varit här och firat jul och detta blev ett trauma för Smulan som hade sovit hos mormor och morfar. Hon trodde plötsligt att hon hade sovit där för att hon skulle följa med honom till pappa för att hon inte var snäll. Och detta kommer bara ur henne när hon kommer hem och att se förtvivlan i hennes ansikte och skräcken över att´ha trott att hon skulle vara tvungen att åka tillbaka den skar i mitt hjärta. Jag frågade varför hon hade trott det och hennes svar var att hon hade trott att det var så för att hon inte hade hunnit hem till mamma igen.

Jag känner att det blir sår inne i mej varje gång som jag ser dessa barns skräck oxh hur sårade de är efter det som  hänt. Mitt i detta ska man kämpa för deras överlevnad genom vårdnadstvist och att försöka få den hjälp de behöver och det tär på en. Bara att se dem om jag inte hörde ett ord av vad de sa skulle få mej att gå sönder inombords och det känns så orättvist att de är så små och att de ska ha så mycket med sej i ryggsäcken av negativa minnen. Att inte samhället ser till detta och ger dem upprättelse känns som en sten men om det är priset vi får betala för att de ska slippa åka tillbaka till helvetet så får det vara det. Jag vet att det kommer en dag då inte mina händer längre är bakbundna och då ska jag vända upp och ner på allt så de inser hur allt detta påverkar barn som varit utsatta för övergrepp för jag tycker att samhället och medmänniskor är medskyldiga så länge de blundar för det som de inte vill se. Det blir ett tyst medgivande och det är ett svek mot barnen. En dag ska jag försöka att dessa barn som varit utsatta för övergrepp ska kunna få upprättelse men innan den dagen kommer måste min resa ta slut och jag måste få fria händer men jag vet och jag hoppas att den dagen kommer att komma och då ni!

PUSS från Häxansurtant     

Bilden är lånad från Google

Jultomten kom till oss så som det är vanligt att den gör på julafton men jag tror bara att det var hos oss som den skrämde både mamma och barn. Det låter faktiskt lite komiskt nu när man tänker på det i efterhand men igår var det inte det minsta roligt men jag tar det från början.

Vi var hos mina föräldrar och firade julafton och som vanligt var det morfars roll att vara tomte. Jag lovar att han i fortsättningen kommer att berätta när han går och gör detta för mej för hade jag haft skyddssprejen beredd igår så hade jag kunnat berätta idag hur den fungerade eller om den var värdelös   . Mamma sa till mej lite tyst så att barnen inte skulle höra det att pappa behövde hjälp med kläderna och det brukar vara min lott på julaftonen att hjälpa till med detta så jag gick ner dit jag trodde att pappa skulle komma men inte kom det någon. Då går jag tillbaka upp och rätt som det är så bara dyker det upp en tomte. Hur sjukt det än låter nu i efterhand så fattade inte min hjärna att det var han för han skulle inte ha kläderna på sej reda utan i mitt huvud men mina minnen så var det någon som hade kommit för att skada oss. Jag sa till pappa efteråt att det var tur att jag inte hade slagit till honom utan att mina flykt och skyddinstinkter försvann så fort. Va fint det hade varit att ha skadat sin egen pappa på julaftonen sdå hade tomten aldrig mer kommit till mej i dubbel bemärkelse.

Det skrämmer mej att det finns ett sånt flykt och skyddinstinkt inne i mej som slår till så fort, Det skrämmer mej samtidigt som jag känner att det är bra för jag funderar ibland om hur jag skullereagera vid fara men efter igår så vet jag. Förra gången som jag träffade på Äcklet var när jag fortfarande bodde på boende och det var i centrum och så fort som jag sprang då tillsammans med en annan har jag aldrig tidigare gjort. Jag kan lova att jag aldrig tidigare varit så darrig heller i mitt liv och jag upptäckte att man kunde svettas på fler ställen på kroppen än vad jag någonsin trott och mitt i detta tillstånd skulle jag ha möte med socialen. Jag kan skratta åt det oxå idag men inte då och svetten verkligen forsade av mej så jag var tvungen att byta allt och efter kom min "kumpan T" som hade fått köpa det sista till maten som jag lovat personal och de som bodde där att bjuda på. Vilka minnen jag har från den tiden som jag ler åt nu men då var det inte minsta ryck i mungipan. I börjann övade jag att gå ut på balkongen eller gå förbi ett fönster som det inte var neddraget för och jag vågade knappt inte det så det var firande när jag tog mitt första steg ut på balkongen. Eller första gången jag gick och handlade med T och jag tyckte att jag betedde mej  normalt och hon höll med men efteråt har jag fått höra att jag gick en millimeter från henne och smög runt hyllorna.

Åter tillbaka till jultomten som jag till slut insåg vem han var. Alla barnen var jättespralliga och de hade tittat på en Kalle Anka film som vi har hemma och för att tomten ska komma i den så måste manskrika Tomten, tomten ho ho ho och detta skrek de bra. Förra året var det Smulan som var livrädd och skrek när tomten kom men denna rollen hade tagits över av Liten i år. Skruttan hon passade på att berätta för tomten hela sitt liv men det komiska är att mina barn vet vart tomten bor för vi är granne med honom och tomtemor enligt dem för det har de sagt sedan vi flyttade och de bor i två höga torn. Detta berättade de naturligtvis för tomten och han berättade för dem att han såg om de städade eller inte (inte är nog det rätta ordet) Då säjer Skruttan "Men tomten! Vi är iallafall duktiga på att stöka till". Hon är ärlig iallafall det kan man inte säja något annat om men kanske kan jag få dem att städa mer efter tomtens ord att han ser om de städar eller inte. Hoppet är det sista som lämnar en heter det ju!!!!!

Puss från Häxansurtant   

Idag blev jag kvar på dagis ett tag efter att jag hade lämnat barnen och stod och pratade med en fröken. Jag är glad att jag har så bra kontakt med dem så att de vågar fråga när det är något kring barnen. Jag har sagt till dagis att det ska vara säkert kring barnen men jag vill att de ska märka av det så lite som möjligt och just detta att de får vara som de andra barnen där. De förstod precis vad jag menade och jag känner att de gör så oxå.

Nu hade det varit så en dag att de hade gått utanför vårat hus och Skruttan hade pekat mot deras fönster och sagt till fröknarna att där är mitt och Smulans rum och detta hade de inte vetat hur de skulla tackla. Om de skulle säja att så var det eller om de bara skulle låta den kommentaren vara eftersom vi lever under skyddade uppgifter. Jag frågade fröken vad de hade sagt och hon sa att jag tänkte på allt som du har sagt till oss och så sa jag bara va fint ni har det i erat fönster och då hade det bara lyst om Skruttan.

Det är såna här gånger som jag känner att jag bara älskar dem för att de har tagit chansen att fråga och lära känna oss och våran situation för precis så hade jag önskat att de skulle ha mött den kommentaren. Mina småtroll är stolt över deras hem och att få höra detta av en fröken det var jättestort för dem. Det som känns så delat är att jag känner att jag försöker bygga upp en "vanlig" värld för mej och barnen men att situationen är helt olik många andras. Jag mår dåligt över att behöva leva så här pga en person men ändå så är det ju för att vi ska kunna känna oss tryggare. Trygg kommer jag nog aldrig att känna mej men just det att samhället ställer upp på ett sätt känns bra.

Jag vill att barnen ska kunna känna sej trygga men jag vill inte att de ska hämmas eller känna sej särbehandlad bara för att det ser ut som det gör i vårat liv och det är därför det känns så skönt när människor i ens omgivning förstår och ställer upp på dessa krav. Dagis beundrar jag för de har verkligen skött om barnen till 110% samtidgt som de har tagit frågorna med mej för att kunna låta barnen vara där på lika villkor som andra men stöttat dem på ett bra sätt med det som är problem. 

Jag är så tacksam till alla de människor som hjälper mej att leva och som stöttar mej!

PUSS på er från Häxansurtant    

Här har jag gått i lugn och ro och undrat varför andra har sån panik över att det snart är jul - den kommer ju vare sej man har hunnit med allt eller inte. Sen idag så kom jag på att jag skulle göra ansjovisrullen som jag hittade ett recept på nätet på så sagt och gjort började jag med den och den skulle vara så lätt att göra. Jag började smälta smör och allt det och det bara flöt på tills jag upptäcker att jag har glömt å köpa ansjovis. Det var bara att klä på sej och sedan gå till affären i minus 18 grader. Sen hem igen och fortsätta.

Det som frustrerar mej mest är att de alltid får det att låta så enkelt i alla recept men när jag ska prova dem ja då skulle jag behöva vara en bläckfisk för mina armar vill inte räcka till och det blir bara krångel. Nu är den förbannade rullen iallafall klar jag luktar ansjovis och jag har ringt till pappsen och sagt att han får komma och hämta rullen som ser ut som något som katten spytt upp och det roade honom något enormt. När jag inte lika road säjer att det inte är ett dugg kul poängterar han att katter tycker om fisk och inte ens då blev det roligt. Tur att sillsalladen och köttet inte oxå krånglade (var beprövade recept) för då lovar jag att jag hade ätit pizza på julaftonen och tomten hade kommit till mej iallafall.

Imorgon ska jag slå in julklapparna och det är det tråkigaste jag vet att göra och hur jag än gör så blir det bara fult iallafall. Och inte har mina almanacker kommit heller som skulle vara julklappar till hela släkten så nu får vi se om tomten kommer fram med dem eller inte! Annars kan han ju få låna min kvast för den kommer fram överallt och det enda negativa är att man får stickor i häcken av dem men det får han stå ut med!

PUSS från Häxansurtant   

Jag måste bara få skriva av mej en fundering och säkert så retar det upp någon! I detta reklamfält som man kan se andras bloggar och reklam för dem så ser jag väldigt ofta att det står att man ska komma in på deras blogg för att det är den bästa! Okej tycker de att de har den bästa bloggen så får det stå för sej jag känner att ju mer se skryter och lovar dessto mindre nöjd och mindre innehåll är det. Det är dock inte det som är min fundering utan detta att de säjer åt läsarna att komma med saker som man vill läsa om och så ska de skriva om det. Och det är här som jag inte fattar varför de har en blogg för om andra ska bestämma vad de ska skriva. Är det bara för att det ska vara många läsare? Jag skriver hellre det som jag känner för och har få läsare än att folk ska säja vad de tycker att jag ska skriva om för då är det ju inte min blogg längre och det jag skriver blir ju inte personligt.

Jag startade denna blogg för att jag har levt under flera månader utan att kunna komma åt  mina dagböcker och den sitsen tänker jag inte sätta mej i igen. Sen så var tanken den att jag skulle kunna använda den till terapi och att jag skulle komma åt det vart jag än befann mej. Jag skulle aldrig fråga andra som jag inte ens känner vad jag ska skriva om för då kan man ju lika gärna göra en blogg där alla kan skriva tillsammans om det som är intressant. Känner mej som en gnällkärring men jag tycker vitsen med att ha en blogg försvinner om man gör så. Om jag kan hjälpa en människa att slippa helvetet jag hade med denna blogg så har det varit ett plus och jag skiter i om det bara är den personen som har läst den.

Jag tycker inte heller om denna reklam som säjer att de har den bästa bloggen och det finns något som passar alla så kom in du kommer inte att bli besviken. Jag har provat flera stycken av dessa men jag blev besviken och jag tycker att det var falsk marknadsföring. Kan jag få tillbaka de minuter som jag ägnade till att läsa dem då? Nu har jag slutat att läsa dessa och jag kan titta om det verkar vara något som intresserar mej men jag kommer aldrig mer att gå på den falska reklamen för jag tycker om de bloggar osm ger mej något och jag skiter i om människor som jag inte ens känner åt korv till frukost och efter det så satte de på sej ett par blåa byxor trots att de hade tänkt haft de röda. Och ja jag kände att jag slösade min tid eftersom jag ännu inte har hittat den bästa och den mest unika bloggen genom denna falska marknadsföring! Här har ni dock en blogg som ger mej något!

PUSS och godnatt från Häxansurtant