........................ som funnits med mej under denna "resa" vill jag ge mängder av hjärtan till. Ni är helt underbara och oersättliga! Tack för att ni finns alla mina "änglar" va skulle jag göra utan er!

PUSS från en GLAD Häxansurtant   

Jag har tänkt att dagen efter rättegången då ska mitt "nya" liv börja , då får jag ett efter men vet ni vad - jag började det idag för vad är det som säjer att jag ens lever den dagen?! Och dagarna som går det är just det - mitt liv som jag slösar bort.

Jag tar inte vara på de chanser som ges, jag tillåter inte mej själv att känna eller att vara lycklig för jag ser baa problemen och försöker attha kontroll över det som kommer att komma och jag kan inte kontrollera det. Jag kan inte kontrollera vad jag känner och tänker -jag kan förtränga det men det finns iallaall vare sej jag vill eller inte. Jag har slösat nog med tid och jag tänker inte slösa en endaste dag till. Jag förtjänar ett liv och jag tänker ha det - och det beslutet känns bara så bra! Tack sis och B för att ni fick mej att öppna ögonen och se vad det är som händer! Ni kanske inte är medveten om vilken inverkan ni har haft i detta beslut men I love u för att ni fick mej att öppna ögonen och vakna innan hela mitt liv har gått.

Jag kände detta växa fram medans jag pratade med sis idag men vad bi pratade om det tänker jag inte skriva om här, och jag kände att jag fick så mycket energi av att ta detta avstamp. Jag kan erkänna nu att jag har varit så styrd av det som en gång varit så jag kunde lika gärna ha stannat i helvetet, jag slapp den fysiska misshandeln när jag kom därifrån men jag utsatte mej självför den psykiska genom att inte tillåta mej själv att känna eller göra vissa saker. Jag känner att idag när jag ler så når leendet ner till hjärtat och jag kan inte minnas när det gjorde det sist. Jag känner mej som en ny människa. Det kommer att komma deppar-dagar det vet jag och jag kommer att tillåta mej själv att ha dem men det är jag som bestämmer idag och i framtiden inte mitt förgågna. Minnena finns kvar och de har gjort mej till den jag är idag men de ska inte få hämma mej mera - det har jag tillåtit tillräckligt eller egentligen för länge.

Varför skulle inte jag förtjäna lycka? Varför skulle inte jag förtjäna att få känna alla saker som alla andra känner? Det är inte jag som har gjort fel - jag blev bestraffad för att jag hade känslor och var medmänsklig men jag ska tillåta mej att leva. Att njuta av livet, att vara mamma och vara människa. Det var ett uppvaknande när jag fick frågan/kommentaren: Ska han få styra dej hela livet? Först kände jag att det gör han inte men nu kan jag erkänna att han gjorde det fastän han var "osynlig" och det var jag soim tillät det.

Rädslan kommer att finnas kvar och oron kommer att vara min vän men jag ska lära mej att hantera det utan att det hämmar mej och kanske kan det göra att jag börjar lita på människor igen. Jag vill inte sitta där när/om jag blir gammal och tänka att varför gjorde jag inte det eller det? Jag ska sitta där och känna att jag gjorde det bästa jag kunde av livet som jag hade och jag vill kunna se mina barn och glädjas över dem inte vara orolig. 

Jag ska ge mej själv de chanser och de saker som livet innebär: sorg, glädje, kärlek,  besvikelse............... och jag ska kunna känna mej stolt över mej själv och det jag åstadkom en dag. Jag har aldrig känt mej starkare än vad jag känner mej idag efter detta beslut och det känns så rätt och jag känner att det som ligger framför mej kan jag inte påverka, jag har vissa saker som jag måste uträtta men det har man i ett liv och jag ska klara dem och hur det än slutar så kommer jag att vara en segrare - för jag fann mej själv och jag tillät mej att leva igen!

PUSS från Häxzansurtant   och 2 speciella pussar till två speciella personer Tack för att ni finns och har funnits här hur jag än har mått!!!! Ni är helt underbara och beundransvärda <3<3<3 och jag kan inte tacka er nog för upvaknandet!

”Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig.
Om det inte finns nån lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig."
Dalai Lama

Kanske är det så här jag kan hitta mitt inre!

PUSS från Häxansurtant   

Den dagen kom idag - dagen när jag skulle berätta för barnen att vi som är deras trygghet kommer att vara borta på samma gång för att vi är tvugna att vara på rättegången.

Låter kanske som en självklarhet att man någon gång som småbarnsförälder måste låta barnen sova borta eller att man lämnar dem men jag har inte kunnat göra det sen vi kom från helvetet för de har inte kunnat hantera det. De få gånger jag har varit ifrån dem har det varit för att jag skulle till läkare eller för andra saker som har haft med bevisning och polisen att göra så har de bott hos mina föräldrar. De har varit trygga och de har varit i en miljö som känns hemma för dem men ändå så har oron funnits hos dem och de har gått bakåt i det som terapin har hjälpt dem framåt i. när jag har kommit tillbaka är det barn som är lättade över att de ska få tillbaka sin mamma och sin vardag igen. För att rucka dem så behövs så lite och jag är livrädd för vad konsekvenserna av att vi försvinner kommer att bli.

Samtidigt har jag känt att jag inte vetat hur jag ska lägga fram det. Ska jag förklara så gott jag kan och så nära sanningen som det bara går eller ska jag dra en nödlögn för att det ska vara det lugnaste. Jag hatar lögner och det är det värsta jag vet men jag kan inte neka till att tanken fanns där. Jag kände att det är så många som redan har svikit dem och jag vill inte vara en av dem och om det kommer fram att jag ljög för att skydda dem så skulle jag vara en i den massan. ag valde att prata med deras terapeut för ett tag sedan och hon höll med mej - mina barn är för smarta, de känner av stämningen och det går inte att lura dem så hennes råd till mej var att ta det så nära sanningen jag bara kunde.

Att berätta för dem att jag skulle träffa Äcklet det är helt uteslutet för det innebär för dem att jag utsätter mej för fara och att jag inte kommer att komma tillbaka- det är en sak som de har gett uttryck för varje gång jag har åkt ifrån dem. Jag och terapeuten pratade och det vi kom fram till var att de vet att det har varit polisförhör och har själv varit på förhör så det var det närmaste sanningen och det mest förståliga alternativet vi kunde koma fram till.

Jag har i flera dagar laddat, övat på hur jag ska säja och tankarna har bara malt, malt och malt igen. Igår bestämde jag mej att det var tvunget att bli idag för att de ska få en chans att bearbeta och för att BUP ska kunna hjälpa dem och stötta dem. Och det var så hemskt att berätta det, att se deras ansikten som blev tomma och se deras oro. Det gör ont i mitt hjärta bara jag tänker på det och ändå så vet jag att jag gjorde rätt. Men det får konsekvenser!

Deras kommentarer var få men deras ansikten och kroppsspråk sa så  mycket merxh jag vill bara kunna skona dem från detta. Jag vill stryka datumet i almanackan och bara stanna hemma och skydda dem. Ibland känns det som att det är jag mot världen för det finns inte det barnperspektiv som jag önskar och det känns så fel. Vem hade kunnat tro att det skulle bli så här när jag blev mamma?! Jag vill kunna skydda dem mer än vad jag gör men jag gör allt som står i min makt och jag kan inte mer fastän jag så gärna vill.

Jag vill kunna säja till dem att allt kommer att ordna sej, att de inte ska höva träffa honom som har gjort dem så illa mer, att de är trygga men jag kan inte för jag vet inte sjäkv vad som kommer att hända. Jag tänker inte lova något som jag inte kan hålla för de har fått för mycket av det redan. Jag kan försöka lugna dem och bygga upp dem men det behövs så lite för att det ska rasa. Jag kan bara sätta mitt hopp till att det finns en mening med allt och att jag en dag kommer att inse vad det är.

Kanske är detta priset som vi måste "betala" för att bli fria och starka igen! Vi lever och vi kommer att äverleva detta med och en dag kommer vi att se tillbaka och förstå meningen med allt! 

PUSS från en virrig Häxansurtant    med för mycket tankar och känslor just nu

Idag var det åter dags för terapi och jag kände att egentligen hade jag inte vare sej ork eller energi till att åka men jag gjorde det och jag är glad för det nu i efterhand. Känns som om jag inte känner lika mycket hopplöshet som jag gjorde innan jag åkte. Någonstans under denna "resa" så förvandlade jag mitt liv till just bara en transportsträcka - hela tiden mot nya mål och nya visioner utan att ta vara på det som finns runt mej. Jag insåg det inte förän idag och den insikten skrämmer mej lite för jag tycker att jag har sett årstider, dagar, glädjeämnena och all annat som ingår i ett liv men kanske har jag inte gjort det. Kanske har jag inte tillåtit mej att leva för att jag lägger skuld på mej själv. Jag vet inte och det finns nog inget svar på det här och nu men kanske en dag kommer jag att få en uppenbarelse om det med.

Jag kände mej totalt tom när jag åkte in och kände att jag inte förstod varför jag skulle dit. Jag hade ju inget jag ville prata om idag och inget jag kände att jag behövde eller ville prata om. Satte mej i stolen och min tanke var att detta kommer att bli de längsta minuterna i mitt liv tills jag öppnade munnen och allt bara bubblade ur mej. Allt det som jag inte ens har vågat säja högt för mej själv, inte ens tänka tills tanken tar slut, allt det och lite till och när jag hade sagt allt så bara kände jag ett lugn tittade på min terapeut och frågade om hon tyckte att jag var hel knäpp. Hon bara tittade på mej och säjer "Tycker du att det är konstigt att du känner så här?" 

Frågan kom så naturligt och jag kände verkligen att Ja jag tycker att det är konstigt att jag känner så här för jag har aldrig tillåtit mej själv att känna efter när det gäller negativa känslor. Jag har bara tryckt ner dem och satt på mej ett glatt ansikte och låtsas att de inte fanns. Jag har aldrig ställt frågan till mej själv att är detta verkligen vad jag vill och har jag gjort det så har jag inte lyssnat. Jag har alltid haft ett enormt kontrollbehov och jag känner att jag börjar släppa på det och det skrämmer mej enormt. Jag släpper inte det frivilligt utan för att jag har inte kontrollen i den situationen som jag befinner mej i, jag kan aldrig ha full kontroll på livet så som jag har velat ha och det känns som en befrielse att få erkänna det och framförallt att erkänna det för mej själv.

Jag känner mej lugnare inför rättegången för det är inte jag som kan eller ska ha kontrollen. Jag är ditkallad och ska vittna om det som jag och barnen har varit med om och jag ska "stå upp" för mej och barnen vad som frågas, säjs och vad det slutar med det kan jag inte kontrollera hur mycket jag än försöker och jag är STOLT att jag kan tänka så. Kommer säkert att komma dagar när paniken kommer över att jag känner just detta men jag vet det någonstans och kanske kan jag säja stopp tidigare än nu.

Jag känner att det inte finns energi och det finns inte ork för något men jag har fått kontakt med mej själv på ett helt annat sätt än vad jag tidigare haft tack vare denna resa. Jag har upptäckt att jag kan tycka att "flummiga" saker intresserar mej. Detta med drömtydning fasinerar mej mer än vad jag tidigare har erkänt för det har bara varit flum, jag har beställt en bok om meditation för kanske kan jag lära mej det och kanske kan jag hitta en ro som jag inte har idag genom det. Jag har lärt mej att lyssna på mej och inte mitt kontrollbehov och kanske kan jag hitta tillbaka till att måla en dag med. 

Nu ska jag bara vila!

PUSS från Häxansurtant    

Vill inte känna som jag käner idag och jag vill inte ha de tankar som jag har    så just nu önskar jag att jag bara kunde stänga av min hjärna när det gäller "grubblerier".

Idag tog jag mej an uppgiften att läsa min förhör på allvar som jag bara har skjutit upp från dag till dag och det får mej att må skit. Jag får bara panik för det känns som om jag är världens största idiot som har levt tillsammans med denna man, skaffat barn med honom och framförallt att jag kunde ljuga så bra för mej själv så att allt detta VAR mitt fel. Hur an man göra detta mot sej själv?

Känner att detta är ju det de kommer att fråga gång på gång under rättegången; Hur kunde du skaffa barn med honom om han var så som du säjer i förhören? Hur kunde du vara kvar så många år när han var så? Ja jag kan skriva tusentals varför-frågor som jag själv ställer varje dag till mej själv. Hur ska jag kunna förklara det när jag sitter inför människor som aldrig tidigare har träffat oss och som inte vet hur någon av oss är? Och jag är så rädd för att det nu ska bli som Äcklet har sagt i alla dessa år "att ingen kommer att tro på mej" för jag vet att då kommer jag att lägga all skulden på mej själv igen och jag klarar inte det.

Under alla år så försökte jag att få tillbaka den mannen som jag träffade och som jag blev kär i, för jag var det till en början - det dog fort när han visade den rätta sidan men då var jag redan fast och hela tiden fanns ett hopp om att denna personen skulle komma tillbaka. Han gjorde inte det eftersom det bara var spelat! Det förstår jag idag och innerst inne så gjorde jag nog det då med men jag ljög för mej själv. Jag trodde på det han sa att det var jag som gjorde honom sådan och tänk om det är vad de som beslutar säjer!?!

Känns så skrämmande att det ligger i personers händer som inte jag känner och de känner inte mej - hur ska de kunna få en rättvis bild? Tänk om Äcklet är den personen som jag blev kär i när/om han kommer till rättegången? Varför skulle han inte kunna manipulera dem lika som han gör med alla andra runt sej? Jag känner att jag vill inte att den dagen kommer när jag ska infinna mej i rättegången och ändå så går dagarna, timmarna, minuter och sekunder precis som vanligt. Kanske kan man stryka en dag som jag gjorde förra året när jag hade "års-dagen" och kommer att göra även i år men tyvärr så finns ju den dagen i alla andras almanacker.

Jag vill bara hitta avstägningsknappen till min hjärna, och jag vill göra det just nu så att jag slipper alla grubblerier som bara snurrar runt, runt och det enda som händer är att det blir fler och fler frågetecken och inga utropstecken eller försvinnande av det som snurrar!  

PUSS från Häxansurtant

Jag skulle egentligen sova men det går inte för min "nya" sambl Herr PanikKryper tätt intill mej varje kväll när jag börjar bli trött. Varför? Ja det undrar jag över en hel del och det finns flera orsaker men samtidigt är det inget nytt som har kommit till. Fast jag sa ju att jag ALDRIG mer skulle ha ett förhållande men efter att ha fått denna sambo så känns det som om vem som helst skulle vara bättre än just denna herre. Och hur jag än beter mej så kan jag inte göra mej av med honom - han är som ett plåster.

Orsakerna som jag tror gör att han kommer är dels rättegången som kommer. Det är inte bara det att jag ska träffa den person som gjort mej mest illa i hela mitt liv utan det är just detta att ta upp allt som jag har fått hjälp med att bearbeta och som jag lagt på hyllan lite för att kunna leva. Allt detta ska komma upp igen och det kommer att komma fram saker som jag inte har berättat för någon levande människa. Jag känner att det är tur att mina barn inte kommer att vara där för det är saker som kommer att såra dem och som kan göra dem illa under resten av deras liv. Just pga detta tycker jag att det är bra att de är så pass små som de är.

Imorgon måste jag läsa igenom mina förhör annars får jag Herr advokat på mej oxå men jag vet inte vart jag ska hitta den energin för det finns ingen energi över. Jag orkar inte ens läsa dem och jag vill egentligen inte men jag vet att jag måste. Jag har många fler måsten som oxå väcker minnen som jag inte vill minnas och saker som åter äppnar sår som har förvandlats till ärr på min insida,

Det känns som om jag aldrig känne mej helt lugn och jag orkar inte med mej själv så hur ska jag orka med andra? Vissa går det jättebra med eftersom de får mej att glömma det som varit och tänka på roliga saker men andra orkar jag helt enkelt inte med. Jag känner att nerverna ligger ovanpå mitt skinn och att det inte finns energi för en endaste uppförsbacke och ändå så är det fullt utav dem. Fast jag känner att det finns nerförsbackar oxå å det är väll i dem som jag får passa på att vila mej.

Känner att jag har såna funderingar kring detta med rättegången. Eftersom den ska hålla på en hel dag så känner jag att hur ska jag överleva? Vart går man och äter för att inte behöva träffa på dem man inte vill se? Vad har man på sej? Vad händer om man inte kommer på något eller komer ihåg något över huvudtaget? Känns som om jag skulle kunna glömma mitt namn när defrågar det. Hur kommer jag att reagera när jag ser den personen som jag aldrog mer i hela mitt liv vill se. Jag har ju tom lyckats radera hans utseende i mitt huvud så det ligger långt, långt ner. Förr såg jag det framför mej varje dag, varje minut och det sa alltid alla de elaka sakerna som jag fått höra under alla dessa år som vi levde tillsammans. Kommer jag att känna mej som en liten blöt fläck igen eller kommer jag att klara av att vara stark?

Och mitt i allt så vet jag att för att man ska få energi så behöver man sömn och det får jag inte tack vare Herr Panik och när jag väl somnar ja då sover jag hur oroligt som helst men jättegott när väckarklockan ringer. På dagarna ska man fungera som människa och mamma och då försvinner han men han är trogen för varje kväll så kommer han objudet tillbaka. Kanske får jag ha honom "medmej i sängen" fram tills rättegången och kanske även till domen har kommit men sedan vill jag att han bara försvinner. Jag vill ha och förtjänar ett bättre liv än detta och det gör mina barn med för de förtjänar en mamma som orkar och som har energi. Jag ska försöka göra slut med min nya sambo men hur det vet jag inte!!!!!!!!

Puss från Häxansurtant   

Visst är min nya header fin!!!!!! Jag ryser när jag ser den! Tack älskade vän!!!